Polerad, patetisk och förfärlig - läsning av Åkesson

Det finns säkert ett namn för sjukan: att tvångsmässigt läsa mer och mer om det vi avskyr allra mest. Som ett utslag av denna åkomma läste jag Jimmie Åkessons bok Satis polito, vilket betyder ”tillräckligt polerad”.

Utöver det faktum att han är tillräckligt Lundagård-studentikos för att mysa åt latin undrar jag vad titeln står för. Att äntligen ha blivit rumsren? Eller en livslång önskan om att passa in? Troligen det senare, eftersom Åkesson inleder boken med att poängtera sin vanlighet.

Boken skildrar perioder i Åkessons liv varvat med (förmodligen fiktiva) dagboksinlägg från valrörelsen 2010. Den är lite tradig, fyrkantig, skriven utan driv. Därför är det svårt att fixera obehaget den väcker. 

Åkessons blandning av självgodhet och gnällighet känns patetisk, samtidigt som mannen haft en exempellös framgång; en spricka som svider vid läsning. 

Han är tillräckligt politiskt skarpsinnig för att inse hur mycket de skapade likheterna mellan socialdemokrater och moderater har haft att erbjuda Sverigedemokraterna. Detta extremparti lockar avsiktligt fram det sämsta hos medborgarna, eftersom partiet själva anser att det är det bästa – behovet att att forma in- och utgrupper.

Åkesson är skrämmande på ett för mig nytt sätt. Han är en till sägandes vanlig människa och en fanatiker, och en ovanlig fanatiker eftersom han är satis polito, tillräckligt polerad. Det är inte mordlust som lyser ur den stirrande blicken utan övertygelsen om sin egen normalitet, den som ingen kan ifrågasätta därför att den är självklar och undandrar sig ifrågasättanden. ”Vi vet ju alla” säger Åkesson, så att det blir den som säger nej som måste motivera.

Den retoriken i sig vore ingen orsak att vara rädd, om det inte vore för att den har fungerat.

Ett av de mest obehagliga avsnitten i boken är när Åkesson ägnar flera sidor åt att komma fram till att det inte var så klokt att tillgripa metallrör ”för att försvara sig” ute på stan. Han vet så väl hur hyggliga grabbarna är, han förstod att de kände sig hotade, det var därför de betedde sig sådär klumpigt valpigt, så som vi alla har gjort… och så berättar Åkesson om andras dumheter, bara som jämförelse. Alla har vi väl tänt till och langat fram tillhyggen någon gång? Sedan, när hela situationen är ursäktad, redogör han noga och med stor personlig känsla för hur gärningsmannen Almkvist ändå måste avgå. Han hade skadat partiet, och just det får inte ske. Pang, sedan är vi raskt över på strategin för nolltolerans! Detta är en retorisk fullpoängare.

Men var är vår svenska kulturella samsyn, den som Åkesson är så mån om? Det är inte alla vare sig svenskar eller andra människor som i sin hygglighet beväpnar sig under en fyllkväll på stan. Många spyr eller somnar, som alternativ.

Eller som Åkesson själv en vanlig vardagsmorgon. Hukande och darrande under grannens trädgårdsmöbel fruktar han ett överfall – detta i bokens enda sympatiska stycke.

Åkesson känner sig bestulen på sitt land. En orsak till det är att det idag är tillåtet enligt ordningsstadgan med ett minaretutrop per vecka i ett industriområde i Fittja.

Jag känner mig bestulen på mitt lands tillgångar av kapitalisterna. En orsak till det är att de redan har gjort det när de sålde ut välfärden och spelade bort de pensioner som Åkesson säger sig värna.

Vi kommer aldrig att bli överens om detta. Som Åkesson så riktigt säger, det finns en värdegemenskap som förenar människor. Men han borde ha sagt: det finns flera.

En värdegemenskap är ”socialkonservativ nationalism” – för Åkessons parti. En annan är socialism, för oss inom arbetarrörelsen. Men att vara svensk utgör inte tillräcklig grund för en värdegemenskap. 

Att vara svensk är en födelseort eller ett medborgarskap – inte en uppsättning moralvärden, inte en aldrig så djupt åtrådd normalitet. Detta framgår, bland många kanske viktigare exempel i vår samtid, av Åkessons bok.

Sången om Sverige / är inget annat / än det vi väljer att tro

ur Patriotisk sång, HD