Förortsexposé X

Från förort ful till förort vacker. Ovan, en härligt designad arbetsplats i Tumba, Botkyrka.
Nedan höghus, vilka gör sig bäst på håll. I en extrem innerstadsmiljö som Manhattan ser man dem inte alls. Man myrkryper under dem. Men se Liljeholmen..!

Lamellhus i Storskogen, Sundbyberg. Antagligen engelskt inspirerade. Visst ser det ut som om någon skulle sätta ut mjölkflaskan vid ytterdörren? Vanliga kommunala hyreslägenheter är det. Än så länge. Flemingsberg, Huddinge. Färggrant, högt, brett, smaklöst och ganska härligt faktiskt. Med sjukhus och högskola som grannar.

Ointressant miljonprogrambygge, södra Huvudsta i Solna. Den enas barndom, den andras by. Med vårar som ingen annanstans, i lindallén ned mot sjön.

Raden i Penny Lane: "Beneath the blue suburban skies/ I see them with my eyes" handlar egentligen inte om någonting annat

Förortsexposé IX

Det finns mycket i förorten som är vackert. Dit räknar jag inte miljonprograms- nej - dit räknar jag inte miljonärsvillan ovanför.

Inte heller de bilder jag samlat här.

Det finns förorter som ser ut som om ingen borde sätta sin hand eller fot där. Ändå bor det folk där. Överallt bor det folk, överallt bor deras käraste i porten bredvid, överallt finns mötesplatsen under stjärnorna.

Från centrum beskrivs förorten som antingen instängd eller utestängd. Fotot ovan bekräftar detta. Men fotot nedan...

...är inte mycket vackrare, bara en förort bland så många.

Men där det bor folk finns det hjärtan

och där hjärtat finns, där ser det liksom vackert ut.

En död muslim gör ingen helgdag

Socialdemokraterna har aldrig utmärkt sig för några genombrott i den antirasistiska kampen. När Jämtin försöker sig på mångkultur genom att föreslå en muslimsk helgdag blir det så fel, så fel...
Låt henne gå hem till partiet och försöka riva upp det alltigenom patriotiska beslutet att helgdagsförklara nationaldagen! Då ska hon få höra hur viktigt det är för Oss Svenskar att få visa upp oss. Att i denna konsensus vara bussig och ge bort en helgdag till ett Annat trossamfund (än det Vanliga) gör inget från eller till. Det vill säga, det gör inget för att stoppa diskrimineringen och inget för att främja demokratiskt deltagande.

Gör 8 mars till helgdag. Eller minnesdagen av Förintelsen. Gör det utan att ta bort någon annan dag, så vi slipper de fåniga förhandlingarna. Eller vi kan väl, i detta individualismens tidevarv, få X antal arbetsfria dagar att spendera efter egna preferenser?

Nima Dervish skriver så bra om detta att jag inte behöver fortsätta längre. Förutom två invändningar: Dervish påpekar att Jämtins förslag ökar attraktionen hos Sverigedemokraterna, vilket kan vara riktigt men inte i sig är ett skäl att avstå från att lägga det. Om ett förslag bra ska det drivas utan att låta Sd styra. Men dethär var inget bra förslag.
Min andra invändning är att Dervish utpekar vänstern som att vi ägnar oss åt identitetspolitik. Läs på! Mp har ägnat sig åt sådant. Vi driver jämlikhetspolitik.

- - -
Min dumma fråga om den stora usanska segern på slagfältet i Abbottabad ska rubriceras som mord, var inte så dum. Om folkrättsexperter funderar på saken kan väl Politik och poesi göra det också.

Förortsexposé VIII

Kollektiva kommunikationer i Midsommarkransen sker horisontellt

Flemingsberg kommunicerar med världen via cirklar

I Kista sker kommunikationen på engelska. Detta är ett Tower!

Täby lutar lite åt höger...

...och Masmo åt vänster!

Förortsexposé VII

Några av förorternas arbetsplatser: Liten livsmedelsbutik i Gröndal

Huddinge sjukhuskomplex i Flemingsberg

Del av Konstfack, Hägersten

Solna stadshus - utsikten är bättre än utsidan!

Tomteboda postterminal, en imponerande glasfasad

Förortsexposé VI

Några av förortens byggstilar:
Kyla kan förmedlas i hyreslängor i Alby (Botkyrka), om än apelsinfärgade.
Liksom i elegant designade villor på Ekerö Schweizisk stugby åt det monumentala hållet - Myrstuguberget (i Huddinge)

Japansk minimalism av funkistyp -Tulemarken (Sundbyberg)Grön hantverkarglädje från den tid då arbetarna byggde hus med sina egna händer - Hässelby (Stockholm)Det kommer fler bilder, ty jag har muntligen fått många positiva omdömen. Kanske är det inte bara jag som gillar att titta på hus. En rad i kommentarsfältet uppskattas, anonymt om du så vill.

Ber om ursäkt för onödiga radbrytningar. Blogspot har inte på länge fungerat som jag vill.

Hämnd och triumf

Hur vet de det? var min första tanke när jag fick höra att bin Laden är död.
Det lär ska vara detsamma som Dorothy Parker sa när president Hoover avled. Han hade inte heller rört på sig på flera år.

Min andra tanke var: Är det inte mord, detta att utan rättegång skjuta någon i hans bädd?
Men jag har läst mig till att terroristledaren genom sina gärningar betraktas som krigförande part och därmed lagligt mål; det är väl rimligt. Även om krigsförbrytartribunalen vore ett lämpligare ställe än en blodpöl på sovrumsmattan.

Nåväl, Förenta staternas armé har gjort slut på motståndarsidans ledare, såsom det går till i krig. Men i svenska tidningar, talas det, eftersom vi också är med i kriget, om HÄMND och TRIUMF.
Ursäkta, vilken sida var det som bestod av primitiva traditionalister med svart-vit moralisk världsbild?

Utrikesministern gör oss generade å hans uppdrags vägnar när han oblygt demonstrerar naiva världsbild: ”En värld utan bin Laden är en bättre värld” kommenterar Bildt, inte slarvigt på twitter utan på regeringens hemsida.
En gubbjävel mindre - men terrorn kommer att fortsätta, afghanerna kommer att klämmas åt, fler attacker kan det bli. Är det HÄMND och TRIUMF som skapar en bättre värld?

I USA firas presidenten. Obama höll på att åka av på en rättvis sjukvårdsreform och blir sedan hjälte inför jublande folkmassor efter en vedergällningsaktion.
Finns det ännu någon som hyser förtroende för detdär livsfarligt självgoda landet?

Folket som USA skulle hjälpa tycks iallafall ha tröttnat rejält. Läs detta inlägg från Svenska Afghanistakommittén!
Eller läs om hur de behöver varandra, USA-imperialismen och terrorismen, på Uppkäftiga Uppsala

Leve 1 Maj!

Leve 1 Maj! Här börjar vi med blåsorkester Välfärd för alla, och buss för dem som inte orkar gå hela vägen från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. I år betade jag i ett infall av mångfald av demonstrationståget bakifrån och framåt. Gick med latinogruppen under Ches porträtt, gick med socialistiska läkare, med kritiker av Libyen-kriget, en kort bit med Fi!, sedan var jag homosexuell och skarpnäckare och solnabo ett tag.
Hamnade tillslut hos iranska kommunister som sjöng Internationalen - de sjöng på persiska, jag och en till sjöng på svenska - som det kan vara, som det ska vara.
Ovan: rött, grönt, kollektivtrafik och några hjärnor. Utanför Slottet drog jag igång med: "Pensionera kungen / Inför republik!" Många hängde på, men fler borde det vara!

Nedan: Vem sa att politik är tråkigt? Den är en eldsprutande drake!
Och nu till den sista frågan - den enda viktiga:
I Kungsträdgården talade Dror Feiler om solidariteten med Palestina och Josefin Brink om välfärden. Välfärd åt alla, välfärd istället för privata vinster. Lars Ohly var i Göteborg och talade om välfärd före skattesänkningar. Välfärd var temat för dagen.

Leve 1 Maj, arbetarrörelsens högtidsdag!

Riktigt fina bilder finns hos Ung vänster

Aftonbladet frågar om det är viktigt att fira 1Maj? Gå in och rösta och förbättra det trista resultatet.

FörortsexposeV

Höghus som tittskåp - Brommaplan

Höghus med utsikt över sjön - Huvudsta (Solna)

Höghus byggt under lokal högkonjunktur - Upplands Väsby

Radhus i tallbacke vid Mälaren - Träkvista (Ekerö)

Radhus mera anonymt - Salem

Bloggen som just nu kan kallas Förort och foto kommer att fortsätta. Men vi förbereder oss inför morgondagen, så ett inlägg från 1Maj lär det bli.

För övrigt: Med tanke på att kungen inte blir fattigpensionär, inte tänker på sitt orangea kuvert som något i stil med sparka-mig-mer, kort sagt inte lär ha några försörjningsproblem - kan någon då begripa varför karln inte går i pension när han har åldern inne?

SÅ förfärligt besvärligt kan ju inte kungandet vara då.

Förortsexposé IV

Gammal förortsmiljö - morgon i Aspudden och Sundbyberg i kvällsljus

Olle Olsson-huset i Hagalund, och en skymt av Blåkulla

Trädgårdsstad från tidigt 1900-tal - Gamla Enskede

Trädgårdsstad från tidigt 2000-tal - Tullinge

Förortsexposé III

Några offentliga byggnader söder och norr om stan: På den tiden man byggde skolor för luft och ljus - 50talet, Aspudden

En helt annorlunda, tidlös skolarkitektur - Kristofferskolan, Bromma

Vällingby torg, 50-tal. Idag i konkurrens eller samlevnad med Wingårds snövita galleria

Människor på marsch mellan jobben i Globen-området, o0-tal

Funkisritade Sundbybergs Folkets hus skulle vara kulturhistoria om det användes av folket. Kvalitetsbio och Finska föreningens danskvällar höll sig kvar in på 90-talet, men idag är hela huset sedan länge företagsägt.

Förortsexposé i bild

Radhus med sjötomt... LidingöNybrutalt med känsla för folkliv... Fittja, Botkyrka

Kontorslandskapens nya värld... KistaNormalitetens mittpunkt... Vireberg, Solna
Vägen till eller ifrån... Rågsved

Förortsexposé i Storstockholm

Vad är en förort? Det är ett samhälle som ligger utanför ett större samhälle. Ändå är Sundborns by inte en förort till Falun. Djursholm däremot, en klunga villor i den lantliga delen av Danderyds kommun, är absolut en förort även om djursholmarna själva inte vill bli betraktade som förortsbor.
Det ville inte solnaborna heller när jag var barn. Solna var en stad, poängterades det.´Vilket inte spelar någon roll när staden ligger en bit västerut från Sankt Eriksplan och härbärgerar hela regionens genomfartstrafik. Solna är en så rejäl förort att den skaffat sig egna förorter, som Bergshamra eller Frösunda.
Aspudden har aldrig varit egen stad. Däremot vill aspuddingarna gärna ha det till att de bor i stan, eftersom stora delar av bebyggelsen är stadslik med gator och bakgårdar.

Om en förort är en plats där de boende säger att de inte bor i förort, är det inte så märkligt som det låter. Inte med tanke på de förnedrande föreställningar som knutits till begreppet. (Se gårdagens inlägg.)

Botkyrka är den konstigaste bofinken av alla, ty det är inte ens en ort. Kommunen är uppkallad efter sin vackert åldrade kyrka, och det är resterna av Tumba gamla stationssamhälle som med galleria och kommunhus ska föreställa centrum för en flock av satellitbosättningar; stugbyar eller höghus ute i skogen, tvivelaktigt sammanfogade av motorleder. En förort är det, men till Stockholm eller Södertälje?

Hur känner vi igen förorten? Ful, säger folk utanför. Det måste gälla Hagsätra förstås - för Huvudsta kan aldrig bli fult för den som tillbringade sin tonårstid där... Liksom i stan eller på landet är det minnena och mötena som gör platsen vacker, även om många förorter har gröna parker, badsjö och arkitektoniska pärlor.
Alla förorter är likadana, brukar folk också påstå. Inget kunde vara mer fel. Vällingby konstruerades som nytt område en halvtimme från innerstaden och hör till Stockholms kommun. Lilla Sundbyberg är egen kommun med samlad rutnätsbebyggelse och tät detaljhandel i stadskärnan. Helt olika i boende och förutsättningar, men båda är förorter.
Anhopningen av utslätade villor i moderattäta Täby har hög status, trots att det ligger nedgångna höghus i närheten av travbanan. Måttlig status men gott rykte har till exempel delar av Farsta (i Stockholm) och Vireberg (i Solna), tack vare välplanerade bostadsrätter i gedigna 50-talshus. Dåligt rykte men hög hipfaktor finner du i de trevånings betonglådorna i moderatglesa Tensta och Rinkeby, och på andra sidan Järvafältets kolonilotter finns Kista, med intensiv koncentration av kontorsarbetsplatser i futuristiska glashus utanför den stora gallerian. Årsta och Rågsved går tämligen obemärkt förbi, trots deras kulturhistoriska torg, medan det är nästan omöjligt att ta sig runt jättehusen runt Södra Station, de moderna kolosserna mitt på Södermalm, och sedan har vi jugendhusen i Midsommarkransen som mest liknar Birkastan... en förort kan se ut hur som helst.

Ändå går förorten att identifiera. Någonting i luften får oss att känna att vi inte är i en by eller stad.
”Under the blue suburban skies” som McCartney skrev i Penny Lane.
En aning om ständig förändring. Inte uppbrott, inte isolering, utan något däremellan. Inte framtidstro, inte nostalgi, utan något däremellan.
Det är vad förorterna är - mellanrummen, öppna åt alla håll.




- - -
Om du imponerades av Zarembas tendentiösa skolartiklar, läs en annan idéhistoriker idag. Samma slappa skolkritik världen runt!

Kriget mot förorten

Den som bor i förort och den som inte gör det har all anledning att läsa Per Wirténs alldeles förträffliga bok Där jag kommer från – kriget mot förorten.


Under en sexton timmar lång fotvandring från Kungens kurva till Gullmarsplan kartlägger Wirtén områdena med punkthus, torghandel, radhusgator, köpcentra och parkeringsplatser som han passerar. Liksom de fornminnen från vikingatid till 1920-tal som ligger insprängda mellan dem. Finns det en typisk förort? Är allting i själva verket en förort till någonting annat?
”Hela mitt vuxna liv har jag undrat vad en förort egentligen är och varför det ser ut som det gör där jag kommer från” är Wirténs programförklaring.

Att bebyggelsen ser olika ut under olika epoker är inte konstigare än vilken modeutveckling som helst. Men den självutnämnda kultureliten som alltid utgår från sig själva som centrum har ständigt hånat och förolämpat inte bara förorten utan också dem som bor där. Den stora medieslakten av Skärholmen år 1968 var inte början, utan gjorde föraktet synligt. Föraktet mot arbetare, kvinnor, ungar och utlänningar som genom historien karaktäriserat stadens på malmarna förhållande till sin omgivning.

Förorterna ansågs så fula att människorna som bodde i dem ansågs sakna själ. Blandningen av förakt och kladdigt medlidande blir tydligt i mängden pressklipp som Wirtén har samlat, bara det en kulturgärning i genren grävande journalistik.
Varför den svenska förorten betraktas som alltigenom föraktlig har Wirtén inget svar på, och det vore med bokens ringa omfång mycket begärt. Att det handlar om klassförakt och cementering av makten kan vi se, men varför just i Sverige och med denna oerhörda konsekvens?

Vi som är uppvuxna i förort tycker de är vackra. Och framför allt omväxlande. Med en optimal kombination av hembygd och frihet.
Men då menar jag förstås en bra förort.

Wirtén och jag är inte överens om allt. Hans förtroende för att något miljömässigt acceptabelt skulle gå att utvinna ur radhusmattor uppbyggda på biltrafik kan jag inte dela, lika lite som hans uppskattning av nässlebevuxna ödetomter, överblivna mellan industriområden och gallerior.

Mycket finns kvar att diskutera när det gäller förorten, och Wirténs bok är en given ingång. Jag tror inte ens att alla ger samma svar på frågan vad en förort är..?



Här är boken.
Här ett recensionsklipp

Vår i Stockholm

Centralbadets trädgård.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om.

När jag gick i gymnasiet på Drottninggatan gick vi för att se de första gröna löven som alltid visade sig här. I värmen mellan husen, kanske rentav från det romerska badet, kunde späda löv skönjas redan i februari – då före växthuseffekten var vintrarna varmare.

Författarnas hus tillhör det enda fackförbund som jag verkligen önskade hade orsak att göra något för mig. Men de främjar bara redan främjade författare. Dock finns i markplan förträffliga Rydbergs krog.

Badet fick jag inte råd att besöka förrän jag kom upp mig i lönegraderna. Inuti är det som att simma i en kyrka.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om. Anonyma Norrmalm. Strindbergs gata, Centralbadets park.
Gröna löv, tritoner och delfiner!

Ack lektorn, min hund åt upp stencilen!*

Skolministern har talat: Lektorer måste anställas.
Jag vet inte om det är skick och fason att ministrarna säger till stora arbetsgivare vilken personalkategori de måste anställa, men ingen kan ta ifrån denhär trumslagarpojken att han är oförblommerat tydlig i sin framtoning. Här har energiministern något att lära: Vattenfall måste anställa kärnkraftsavvecklare nu.

Motivet till lektorstjänsterna är att då får skolan forskningsanknytning. Voilà!
Ursäkta… vad händer sen, då?

Det är inte forskningsanknytning jag är emot. Tvärtom! Studier under tjänstgöring och praktiknära forskning är utmärkt.
Men en lektorstjänst betyder att personen ifråga redan har disputerat, så… vad händer sen, då?

När jag gick gymnasiet formligen svärmade lektorerna omkring oss. En ogin omvärld påstod att det var de som aldrig kunnat göra akademisk karriär som drällde i våra korridorer och hindrade oss från att lära oss saker. Inte visste vi. Vi visste bara att de skulle tituleras lektor och att de slapp utsättas för tvånget att nödtorftigt prångla ut undervisning, såsom adjunkterna då och då måste göra för att slippa bli alltför ifrågasatta.
En lektor gick inte att Utsätta, Ifrågasätta eller Avsätta.
De vistades helt enkelt i lokalerna på konungens befallning tills de dog.
Den gamla statliga skolan. Fina grejer.

På lärarhögskolan kom nästa svärm lektorer. Metodiklektorer till och med, sådana som disputerat på hur man för tjugo år sedan undervisat barn i de svenska universitetsorterna och gärna ville att vi skulle fortsätta göra likadant. Å andra sidan var de här lektorerna snälla och försökte se något gott i oss studerande, det var ju ändå 70-tal och flummigt och människovänligt och medinflytandepåverkat och jag vet inte allt.

Säg nu såhär: Men glöm din egen bakgrund, om du är för forskning kan man väl kalla det lektor, det är ju bara ett ord?

Det hade jag böjt mig för om inte majoren själv påtalat frånvaron av ordet lektor när Sveriges kommuner och landsting skrev om forskningen i skolan. Björklund gillar SKL:s förslag, men han ska ha in just den tjänstebeteckningen – och då är det inte bara ett ord.
Lika lite för Björklund som för mig.
För mig signalerar det en återgång till den gamla parallellskolan med dess klassförakt och inskränkta kunskapsdefinitioner. För Björklund verkar det lustigt nog stå för samma sak. Även om han ser det i ett annat, förklarat ljus.



*rubriken är en gammal ursäkt från 1973

Varje problem ska med all makt bortföras från politiken

Hanne Kjöller fick inte leva länge i glansen av gillandet från Politik och poesi. Nu presterar hon en ledartext som är bedrövlig. I denna text jämför hon arbetsmarknaden med att ragga på barer, kommenterar Carolina Gynnings snygga ben och påpekar för människor som blir diskriminerade att de måste anstränga sig lite mer.

”Det är bara att tugga i sig orättvisan” skriver Kjöller. Javisst. Det var nu inget nytt. Den idisslar vi varenda förbannade dag, den existensiella orättvisan, den som vi lär ut åt skolbarnen: Livet är inte rättvist.
Somliga får mest av allt redan från början. Några får snygga ben, andra inga alls.
Universum är en taskmört.

Problemet är att Kjöller tror att den existensiella orättvisan har någonting att göra med diskriminering, med institutionalierat bortsorterande av de icke önskvärda. Och att hon tror att detta har någonting att göra med din personliga insats. Och att hon baserar denna sin tro på det som kallas anekdotisk evidens – inom sociologin kallas det fallberättelser, hos Pratchett heter det ”en kille på puben sa…”

Alltså. Om en immigrant studerar hårt kan hen bli ledarskribent – ja, det är faktiskt Kjöllers valda exempel på en karriärtopp! Så kan det minsann gå här i livet. Och? Vad har vi konstaterat i och med detta?
Jo, samma sak igen: att livet är orättvist. För alla som studerar hårt blir ju inte ledarskribenter, nej en hel hop av dem får inget jobb alls. Inte för att de inte har ansträngt sig utan för att de "inte riktigt passar in".

Alla de bortsorterade ansökningarna, alla de som aldrig kallades till intervju, alla vi som fick komma på intervju men var lite för speciella för just dethär teamet… alla skulle ha ansträngt sig lite mer.
Så som den kobenta knubbisen i baren skärper till sig för att få uppmärksamhet, för att öka sina chanser.
Det är Kjöllers recept. Så fortsätt föralldel att hänga i baren.
Så kan vi ägna oss åt politiken, vi som ser den som en möjlighet.

Vad vore bloggvärlden?

Vad vore bloggvärlden utan Anna, Petra och Michaela?
Så frågade nyss reklamen för TV3:s Glamourama.
Ja inte vet Politik, HD och poesi.
Så det är bara att undra vidare:
Vad vore bloggvärlden utan bling-bling?

Kanske kommer vi aldrig att få reda på det.
Kanske kommer teve 3 aldrig att få reda på det heller -
Politik och poesi

Mer förändringar, mer av detsamma

Är det inte att gå lite långt i ryggkliande? En av landets största tidningar publicerar det ena rafflande, tendentiösa skolreportaget efter det andra för att efteråt avtackas av landets okunnige skolminister. Tidningen framställer det också som om oppositionen börjat fundera över skolan just nu, ja faktiskt tack vare dessa artiklar!
Givetvis är det inte en pedagog, skolforskare eller ens en journalist med pedagogisk inriktning som skrivit, utan en idéhistoriker som för länge sedan tillhörde Förbundet Kommunist (enl wiki).

Är det inte att gå alldeles på tok för långt när samma tidning i en ledare beklagar sig över det gamla socialdemokratiska Sverige , där ”luften stod stilla, mättad med konsensus”.
Ackurat som nu då.
Den som klagade, då för tiden, riskerade att ”av Olof Palme anklagas för att tillhöra ’hatets och illviljans kolportörer’” tror ledarskribenten, och snor ett uttryck som Palme använde om Svenska Arbetsgivareföreningens vulgärpropaganda (enl wiki).

Nej, fullt så litet och inskränkt var inte landet att statsministern tog medborgarna i personlig upptuktelse. Det var inte alls som idag.
Nu sitter vi på medarbetarsamtal (eller korrigerande samtal, som en del arbetsgivare kallar till om de hört något olämpligt i korridoren) och blir hotade med lönesänkning eller uppsägning. Nu blir den som vantrivs knäppförklarad och placerad i enskilt rum för att hen förstör det positiva klimatet. Nu förklaras vartenda medborgerligt problem vara ditt eget felval.

Mycket var annorlunda under socialdemokratins långa regeringsinnehav, under rekordår och välfärdsår, under det korta vänsteruppsvinget då problemformuleringsprivilegiet för en tid skiftade... fram till de reaktionära borgarnas återställare, till vilka dåvarande Arbetsgivareföreningen givetvis bidragit.
En viss likhet fanns dock i det instängda debattklimatet, det populistiska indunkandet av dagens förhärskande åsikt och mediamegafonernas uppgift att förvirra och fördumma.

Svensson har skrivit om att det var bättre förr.
Jag har skrivit en hel bok om erfarenheterna av skolutveckling under trettio år. Tror du förlagen var intresserade?

Det är bara att säga nej!

Läs gärna Hanne Kjöllers ledare om argumentationen kring den för brott misstänkte Assange. Kjöller vet att hon, lika lite som någon annan, vet hur det förhåller sig i skuldfrågan, utan hon granskar tankar och motiv hos dem som (utan att veta) går i god för Assanges oskuld.

Läs ogärna kommentarsfältet. Det bekräftar bara artikeln på ett negativt vis. Här är några exempel:
- Taliban-Hanne har talat
- Lägg ner och försöka jobba åt CIA
- Om kvinnan inte vill är det bara att säga nej, något som inte hänt i detta fall
- Låt bli och ligg med feminister
- Assange fallet sätter fokus på galenskaperna i rättsskipningen
- Det minst trovärdiga i vårt rättssystem är en vit heterosexuell man
- I verkligheten är de vi män som är våldtagna av kvinnorna
- I massmedia tillåts endast tokfeminister och deras manliga riddare att uttala sig

Män som hatar kvinnor?
Män som fruktar kvinnor.
Före 1965 var våldtäkt tillåtet. Åtminstone inom äktenskapet. Åtminstone om kvinnan hade gått och lagt sig frivilligt.
Fortfarande år 2011 kan kvinnor inte våldtas - det är ju bara att säga nej!? - och den lag som innebär ett skydd för kvinnan uppfattas av somliga som ett hot mot mannen.

Ideologiskt när det är som värst

Man skulle kunna tro att det är valår. På ena sidan presenterar Alliansens fyra leende partiledare sina nya skatteavdrag. På andra sidan har ett foto av vänsterledaren placerats i centrum för en insändare fylld av klagomål på Vänsterpartiet. Den som skrivit har inte varit medlem på tjugo år.
I kommentarsfältet nedan hittar jag: ”med sådana vänner behövs inga fiender” och ”får man igenom vad som helst på DN debatt?”
Nja. Det är lättare att få in vad som helst på DN debatt om man inte är vän med vänstern. Därför är denna kommentar skrattretande: ”När kommer den ideologiska debatten igång?”
Dethär är den ideologiska debatten idag, i tidningar som är megafoner för borgerligheten. Att vänstern omnämns enbart när det är något negativt är resultatet av ett ideologiskt slag som utkämpats just om debattutrymmet.
När kommer den ideologiska debatten igång? Inte förrän de som kan tänkas delta behandlas med något liknande respekt.
Men lite kul kan man ha innan dess.

Kunskap om kunskap, granskning av granskning

Zaremba fortsätter skriva om skolan. Senast med en spännande historia om en envis man som öppnade eget. Numera kan man ju ta med sig kommunala medel in i sitt nyföretagande, som bekant.
I denna skola besöker Zaremba en underbar litteraturlektion - som bara kan äga rum på en privatskola? - och en rolig men lite barnslig geografilektion som skulle kunna äga rum var som helst där man har råd att skaffa interaktiva läromedel.

Vad vill han säga oss med denna historia? Det är svårt att få något sammanhang utöver det rent narrativa. Det kommer som plötsliga hånfullheter:
Läroplanen är en ”luftpastej” - är det synen på bildning eller värdegrunden han har svårt för?
Pedagogiken har inte någon nytta av forskningen - ändå verkar han vilja utbilda fram fler akademiker?
Pedagoger från ”dagis” har inget att lära ut - när många förskolor visar den bästa lärandemiljön i landet.
Skolan ska vara en fristad från det socioekonomiska - som om kunskap uppstår i en egen liten låtsasvärld.

Zaremba har också för sig att det idag skulle råda samförstånd om att läraren inte ska undervisa utan eleverna ska läsa själva - fastän just den forskning som han finner oanvändbar hävdar raka motsatsen.

Åter till privatskolan han besökte. När den startade skrev pressen att det var Caligula som öppnade eget. Jaha? Vad vill Zaremba förmedla med det?
Jag ser bara att den som en gång skrev det bör få IG i information, G i filmkunskap och VG i rubriksättning.
Medias uppgift är att granska. Men vem granskar granskarna?

Borgerlig likriktning: hur blev höger framåt?

Att vara ett brett parti med högt i tak och långt till golvet är inom Vänsterpartiet något av ett ideal. Men hur oceaniskt brett kan ett parti vara? Ohly säger: ”Man kan tycka som Vänsterpartiet i nästan alla frågor och ändå vara medlem i Socialdemokraterna, och man kan nästan ligga till höger om mittenpartierna och fortfarande vara medlem i S.”
Detsamma gäller vårt eget parti som stoltserar med att härbärgera åsikter från kristdemokrater till anarkosyndikalister, och mångfald är en förutsättning för utveckling.

Men det verkar inte stämma inom socialdemokratin, där politiken för närvarande trampar vatten. Vi som blev lite förvånade men ganska glada över att Socialdemokraterna faktiskt valde en socialdemokrat till ordförande fick snabbt nya bekymmer. Waidelich var ett av dem. Korrigeringarna av Juholts uttalanden är bara att addera.
Här granskar Flamman deras vänstersväng och högergir. Får en socialdemokrat inte säga någonting socialdemokratiskt utan att bli rättad?

Enligt borgarmedia är det det som är själva utvecklingen: att inte vara socialdemokrat är per definition framåt. Satans papegojbabbel. Med vissa rättviseambitioner brukar Politik och poesi hävda att det inte går att anklaga en moderat för att driva moderat politik. Motsvarande erkänsla går knappast att uppbringa i borgarpressen längre (det är då Politik och poesi brukar efterlysa levande liberaler).

Enligt DN kommer Juholt ikväll att säga i teve att han vill avskaffa monarkin. Ska vi spela filipin om att han kommer att ta tillbaks det i nästa vecka?
Du behöver inte se på teve, för DN räknar upp alla Juholts svar. Han sa också att han inte vill ha delad föräldraförsäkring. Ska vi spela filipin igen? Han kommer inte att behöva ta tilbaka. Det passar tillräckligt bra i likriktningens allians-Sverige.