Roligt med en fullständigt normalt refererande artikel om Vänsterpartiet. Det uttryckliga kravet på sex timmars arbetsdag tas bort ur förslaget till nytt partiprogram, istället talar vi om en sänkning av normalarbetstiden.
Jag minns inte exakt hur vi diskuterade i programkommissionen, men det var ingen jättefråga. Det bästa med sextimmarskravet var att slog igenom, förknippades med vårt parti och funkade i talkörer*.
Det sämsta var att det uppfattades som absolut, som om varje annan arbetstidsförkortning skulle vara ett misslyckande och inte ett steg mot målet. Det fanns också vulgärtolkningen att alla måste gå hem efter sex timmar, inklusive kirurgen mitt i gallblåsan.
Därför är sänkning av normalarbetstiden mer adekvat, mer ändamålsenligt. Dags att diskutera olika vägar att komma framåt med det vi är överens om, som Esbati säger i artikeln.
Även om det inte låter så bra i talkör.
För övrigt har medlemmarna möjlighet att på kongressen rösta in kravet på sextimmarsdag igen, om de anser formuleringen omistlig. Varenda kongress håller medlemmarna på sådär. Ändrar och står i. Demokratiska partier, som inte slänger ut något tankesmitt ur ledningsbunkern, har delete- och klistraknapparna ständigt under fingrarna.
Ett litet men, bara. Vi vet att SvD tycker vänstern är gammaldags. Men för den skull ska vi inte behöva dra på vår gamla logga! Vi har en alldeles utmärkt nejlika, tids- om också inte naturtrogen.
*”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”
lördag, november 24, 2007
fredag, november 23, 2007
Privat attentat igen
Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.
Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.
Ända tills du slår näsan i ett plank.
Du befinner dig då på bostadsrättsgården.
Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.
Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.
Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.
torsdag, november 22, 2007
Statskupp inte god ton
Det är visserligen ett gammalt inlägg. Men sen såg jag att någon av riksdrakarna länkat till Hökmarks rugguggla. Men inte ens de borgerligaste av tidningar tyckte det var jämnt skägg att likna Sundbybergs på borgerliga avhopp beroende maktsktifte vid statskuppen i Pakistan eller Putins manipulationer.
Hökmark tror att lärarna i Sundbyberg kommer att få det svårt att förklara vad demokrati är. Med förbehållet att demokrati alltid varit svårt att förklara, eftersom den innehåller mycket av frivilligt tvång, tror jag inte Sundbybergs pedagoger får det svårare än andra. De kan, till exempel, berätta vad som hände och låta de studerande reflektera över det med utgångspunkt i tidningsartiklar, bloggar och fullmäktigeprotokoll. Det är en rätt avancerad övning. Liksom den demokratiska processen.
I sin predikans slutstycke har Hökmark skiftat fokus från pedagogerna, och undrar nu om makthavarna i Sundbyberg kan förklara för skoleleverna vad demokrati är.
Tja, jag känner dom. Våra lokala makthavare, alltså. Och jag kan på rak arm räkna upp två som kan förklara det (Johan Reuterham och Nathalie Sundesten Landin) och minst två som skulle ha mycket svårt att klara av det, på grund av sina kommunikationsproblem till och med i fullmäktige.
Det är väldigt olika med sånt där.
Hur man uttrycker sig.
Och vilka liknelser man tycker hör till god ton.
Hökmark tror att lärarna i Sundbyberg kommer att få det svårt att förklara vad demokrati är. Med förbehållet att demokrati alltid varit svårt att förklara, eftersom den innehåller mycket av frivilligt tvång, tror jag inte Sundbybergs pedagoger får det svårare än andra. De kan, till exempel, berätta vad som hände och låta de studerande reflektera över det med utgångspunkt i tidningsartiklar, bloggar och fullmäktigeprotokoll. Det är en rätt avancerad övning. Liksom den demokratiska processen.
I sin predikans slutstycke har Hökmark skiftat fokus från pedagogerna, och undrar nu om makthavarna i Sundbyberg kan förklara för skoleleverna vad demokrati är.
Tja, jag känner dom. Våra lokala makthavare, alltså. Och jag kan på rak arm räkna upp två som kan förklara det (Johan Reuterham och Nathalie Sundesten Landin) och minst två som skulle ha mycket svårt att klara av det, på grund av sina kommunikationsproblem till och med i fullmäktige.
Det är väldigt olika med sånt där.
Hur man uttrycker sig.
Och vilka liknelser man tycker hör till god ton.
onsdag, november 21, 2007
Sex & våld, eller elände utan dansbana
Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).
DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.
Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.
Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...
Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.
De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).
DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.
Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.
Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...
Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.
De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.
måndag, november 19, 2007
Ordning utan motivation
Senaste Fokus presenterar betygskritisk forskning. Betygen fungerar sällan eller aldrig som prestationshöjare. De ”dödar den inre motivationen, eleven upplever inte att den lär sig för sin egen skull” konstaterar tidskriften.
Sorgligt att säga är det nog så att mycket få även av betygsförespråkarna som uppriktigt tror på betygen som morot för ökad kunskap. De är istället piskan för bättre ordning. Och jag är varm anhängare av en trygg och ordnad arbetsmiljö, men anser att betyget som instrument skadar mer än det tillför.
Betyg drar åt sig fokus för undervisning och planering, tar över makten från studerande och pedagoger. De mäter aldrig det som de avser att mäta, utan ger en platt, stereotyp bild av vad kunskap är. Dessutom, som forskarna säger, dödar de den inre motivationen. Så för att få lugnt i klassen bör man ta till något annat. Meningsfulla arbetsuppgifter kan vara en god början.
”Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar här i forskningen,” skriver Fokus. Men borgarnas skolpolitik har aldrig bottnat i pedagogisk insikt. Borgarna tycks tro att kunskapen ökas mest av den som säger det oftast, och deras skolpolitik i övrigt är mest dunk på sköldarna, visa tänderna och tut i jakthorn.
Ungefär det som skiljer auktoritativ och auktoritär, alltså.
Sorgligt att säga är det nog så att mycket få även av betygsförespråkarna som uppriktigt tror på betygen som morot för ökad kunskap. De är istället piskan för bättre ordning. Och jag är varm anhängare av en trygg och ordnad arbetsmiljö, men anser att betyget som instrument skadar mer än det tillför.
Betyg drar åt sig fokus för undervisning och planering, tar över makten från studerande och pedagoger. De mäter aldrig det som de avser att mäta, utan ger en platt, stereotyp bild av vad kunskap är. Dessutom, som forskarna säger, dödar de den inre motivationen. Så för att få lugnt i klassen bör man ta till något annat. Meningsfulla arbetsuppgifter kan vara en god början.
”Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar här i forskningen,” skriver Fokus. Men borgarnas skolpolitik har aldrig bottnat i pedagogisk insikt. Borgarna tycks tro att kunskapen ökas mest av den som säger det oftast, och deras skolpolitik i övrigt är mest dunk på sköldarna, visa tänderna och tut i jakthorn.
Ungefär det som skiljer auktoritativ och auktoritär, alltså.
söndag, november 18, 2007
Kunskapskrav
Jag är glad att Ohly gavs utrymme i DN för en bra artikel om skolan. En artikel där äntligen en prominent partiföreträdare lyfter frågan om kunskap i skolan, och det därmed sammhängande kravet på skolan att göra kunskapande möjligt - och att detta har en hel del med ordning att göra, men inte fullt så mycket med straff och utsortering som nuvarande regering fått för sig.
Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.
Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**
* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94
Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.
Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**
* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94
fredag, november 16, 2007
Konst hängs ut
Fd Folkets hus i Stockholm, nu City conference centre, avstår från marknadsmässig censur! De kommer att låta Amelin hänga kvar tills man finner en bättre placering. Kanske utomhus, varnar eller lovar ledningen.
Nu vill jag inte tro att de avser att hänga en olja i snörusket. Så jag utgår ifrån att de lovar att fler ska få se målningen när den i skyddat skick placeras på allmän plats. Tally-ho! Liten seger är också en seger.
Nu vill jag inte tro att de avser att hänga en olja i snörusket. Så jag utgår ifrån att de lovar att fler ska få se målningen när den i skyddat skick placeras på allmän plats. Tally-ho! Liten seger är också en seger.
torsdag, november 15, 2007
Strejk igen
Sista dagen i Paris strejkar kollektivtrafiken. Jag svär, förbokar taxi och går ut och tittar på – vadå? kaoset? Nja, kanske lite fler bilar. Svårt att säga, de är alltid fler än nödvändigt. Men absolut fler cyklar, vilka stillsamt och konstant har blivit fler för varje gång jag är här. Men idag är de fler ändå. Liksom antalet respektabla medborgare på rullskridskor eller sparkcykel. En del bussar går i trafik, men de är faktiskt inte till bristningsgränsen fullpackade. Och taxi får köra i bussfilen, så det ser ut att flyta på. Löpsedlarna innehåller inte ett ord om den lamslående strejken. Lokalteve bekräftar att det är strejk. Jaha.
Paris’ metro och pendeltåg är blodomloppet i en högst vital och stridbar kropp. Jag hade väntat mig apokalyps-scenerier. Ni vet, som när SL strejkar i Stockholm och media på dubbla uppslag skildrar undantagstillståndet hos de tappra medborgarna som till och med talar med varandra på parkeringen för att hra om grannen ska köra åt samma håll.
Alors, detta var på nivån lustig iakttagelse. Men det som verkligen retar mig är tongångarna i svensk politik. Arbetsorätten. Borgare som får det att låta som om svenska arbetare går hem och strejkar så fort det inte passar. Pampar som yrar om anpassning till europeisk arbetsmarknad, den där man skickas hem för evigt så fort chefen tycker att det inte passar.
Paris’ metro och pendeltåg är blodomloppet i en högst vital och stridbar kropp. Jag hade väntat mig apokalyps-scenerier. Ni vet, som när SL strejkar i Stockholm och media på dubbla uppslag skildrar undantagstillståndet hos de tappra medborgarna som till och med talar med varandra på parkeringen för att hra om grannen ska köra åt samma håll.
Alors, detta var på nivån lustig iakttagelse. Men det som verkligen retar mig är tongångarna i svensk politik. Arbetsorätten. Borgare som får det att låta som om svenska arbetare går hem och strejkar så fort det inte passar. Pampar som yrar om anpassning till europeisk arbetsmarknad, den där man skickas hem för evigt så fort chefen tycker att det inte passar.
Det som retar mig är att folk som tar betalt för att bestämma fortsätter med sitt dumma gnöl trots att de vet:
att socialismen i Sverige har överlevt i samförstånd
att kapitalismen i Frankrike har överlevt med ideliga strejker
att inget av systemen verkar bättre eller sämre än det andra
att socialismen i Sverige har överlevt i samförstånd
att kapitalismen i Frankrike har överlevt med ideliga strejker
att inget av systemen verkar bättre eller sämre än det andra
att det inte verkar spela så stor roll vad vi tar oss till
att plus ca change, plus c’est la même chose; ju mer det förändras, desto mer detsamma
onsdag, november 14, 2007
Erotik à Paris
Eftersom Paris’ symbolistmuseum var stängt gick jag på erotikmuseum istället. Vad det nu är; erotik?Museet ligger uppe vid Pigalle. Det är kvarteret där vi har Moulin Rouge med världens dyraste ”visa-benen!”. Utanför denna idag industriellt drivna turistfälla finns flärdfulla butiker med gummikorsetter och hundkoppel för icke-hundägare.
Samt ett museum som lovar att visa erotiken ur alla dess aspekter worldwide.
De håller löftet såtillvida att samlingarna är ganska imponerande. Ska jag dra en slutsats ur dem är det att:
- asiatisk erotik är ett finstämt, svårbemästrat hantverk
- afrikansk och ur-amerikansk erotik är religiös fruktbarhetskult
- europeisk erotik är en handelsvara
...
Dystert är då att vara europée.
Kanske, men bara kanske, hade det funnits mer av passion på symbolistmuseet.
måndag, november 12, 2007
van Gogh
Semester i Paris. Tog pendeltaget ut till Auvers sur Oise dar Vincent van Gogh levde sina sista manader. Det dystra lilla rummet dar han dog bevaras fortfarande pa vardshuset. Ingen ville hyra sjalvmordarens rum, sa det blev kvar i sin kala enkelhet, tills det blev besoksmal. Ironiskt - men vardigt, respektfyllt, tyst.
"Fargerna i maleriet ar detsamma som entusiasmen i livet" sa van Gogh.
Det behover vi inte tvivla pa.
"Fargerna i maleriet ar detsamma som entusiasmen i livet" sa van Gogh.
Det behover vi inte tvivla pa.
fredag, november 09, 2007
ur Revolutionstorget
Var var ögonen när orden
Var var ord i ögonblicket
Var var ni som skulle veta?
Var var vi?
Med blasten, barnet
var vi det? – och vilket av dem?
Ingen som är här kan veta.
Endast här kan envar leta.
Stenen trampas, stegen blandas
något i dem
måste andas.
Här på torget var det.
Är det?
Att vi väntar –
ja kamrater!
Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.
För och alltid
finns imorgon.
Vem är du
med ditt imorgon?
Blott den dag
när
vi ska finnas
ur Manifestation, HD -04
Var var ord i ögonblicket
Var var ni som skulle veta?
Var var vi?
Med blasten, barnet
var vi det? – och vilket av dem?
Ingen som är här kan veta.
Endast här kan envar leta.
Stenen trampas, stegen blandas
något i dem
måste andas.
Här på torget var det.
Är det?
Att vi väntar –
ja kamrater!
Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.
För och alltid
finns imorgon.
Vem är du
med ditt imorgon?
Blott den dag
när
vi ska finnas
ur Manifestation, HD -04
Anschluss!
Rinkeby nämnde jag igår, i samband med utförsäljningen av Kista. Var inte Rinkeby den fria republiken? undrar kanske någon minnesgod.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.
Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.
Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.
Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.
Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.
Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.
Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.
torsdag, november 08, 2007
Privat attentat i större skala
Kista stadsdelsnämnd i Stockholm ska sälja ut i stort sett all sin kommunala verksamhet. Se Flamman! Från stadsdelsförvaltningens reception till stödet för psykiskt sköra, handikappomsorg och missbruksvård.
Storskaligt. Småsint.
Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.
Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.
Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.
Och början av en politisk strid, förstås.
Storskaligt. Småsint.
Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.
Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.
Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.
Och början av en politisk strid, förstås.
måndag, november 05, 2007
Antikultur
Arbetarkultur, vad är det? frågade jag i inlägget nedan. Svaret kom på direkten. Arbetarkultur är fortfarande farlig. Läs om hur värdefulla konstverk skyfflas bort från halvoffentlig miljö på grund av sitt motivval!
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.
Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?
Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.
Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.
”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.
Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?
Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.
Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.
”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels
söndag, november 04, 2007
Kultur II*
Arbetarkultur, vad är det? Moa Martinson, studiecirkel i italienska, Ulf Lundell, att sjunga Inatt jag drömde på FN-dagen eller att skråla Bajen & bärs?
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.
Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.
Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.
Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.
Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)
Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.
*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.
Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.
Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.
Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.
Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)
Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.
*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07
lördag, november 03, 2007
Kultur del I
Stor kulturartikel i senaste Flamman! Intervju med idéhistorikern Per Sundgren som skrivit avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen (som jag dessvärre inte läst, och recensionen saknas i Flammans nätupplaga, dock hittar jag en annan i UNT). Flammans artikel är så intressant att jag kommer att ägna två bloggar åt den.
Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.
Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.
Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!
Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger
Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.
Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.
Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!
Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger
onsdag, oktober 31, 2007
Privat attentat
Förorten där jag växte upp har förändrats.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.
Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.
Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.
Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.
Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.
Barndomens, nybyggartidens och rekordårens frihetliga upptäckaranda förbytt till inskränkt fyrkant.
En farlig midsommarnatt kommer kanske Snusmumriken och river ner alla skyltar.
Fram till dess undrar jag om vi får andas på platsen där ute?
tisdag, oktober 30, 2007
Tiotusen läsare har fel eller Det grandiosa misslyckandet
Bloggarna har inte haft någon som helst betydelse för den politiska opinionsbildningen, sa journalistikprofessor Asp i gårdagens DN (hittar det inte i nätupplagan). Han tillägger att de politiska bloggarna är ”en flopp”. Hur då, för vem? För att ta två exempel, Esbati och Jinge. Vad är det de har misslyckats med?
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!
Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.
Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!
Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.
Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.
Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!
Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.
Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!
Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.
Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.
Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.
lördag, oktober 27, 2007
Allmänt nyttig blandning
I vår lilla stad kommer vi, efter en omgång parlamentarisk vändåtta, att hejda utförsäljningen av hyreslägenheterna i stadskärnan. Vad vi kan tänkas oss är viss privatisering i lågstatusområdena, och eventuell försäljning i utbyte mot allmännyttigt nybygge.
Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.
I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.
Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.
”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.
Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.
I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.
Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.
”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.
fredag, oktober 26, 2007
Kunskap igår och idag
För tio år sedan slutade jag arbeta i grundskolan, och några år senare slutade jag också i branschen barns-utveckling-och-lärande. Den sista fortbildningsdag för skolledare som jag arrangerade handlade om framgångsrika skolor. Föreläsare var forskaren Lennart Grosin.
Idag är jag tillbaka i grundskolan, möjligen också tillbaka i barns-utveckling-och-lärande. Jag kan inte se att särskilt mycket har förändrats, ett intryck som DN bekräftar med en intressant artikel om forskaren Lennart Grosin. Han påverkades ”av helt andra strömningar inom vänstern och socialdemokratin under 1970-talet; han hörde till dem som betonade att kunskap är makt...” - en mening som gott kan läsas om några gånger, i den rådande diskurs där vänster står för flum och höger för kunskap, och ingen talar om makt.
”Allt fler idag ansluter sig” till Grosins linje, står det i artikeln. Som om forskningsresultat vore något man ansluter sig till. Eller som om Grosin skulle ha varit okänd igår.
Om Grosin får större utrymme idag beror det väl på hur det redovisas; att detta minsann handlar om att inte skylla ifrån sig på sociala förhållanden, utan det som gäller är starka ledare och effektiv kunskapsförmedling.
Jadå. Det handlar också om respekt för varje barn, om sympatiskt bemötande. Det handlar om att ha höga förväntningar också på barn i svåra sociala situationer, och om att undervisa på barnets nivå. Det handlar om samarbete, motivation och demokrati, i en levande pedagogisk diskussion. Och om att belöna goda prestationer snarare än att straffa.
I minst tio års tid har Grosin presenterat intressanta forskningsrön om vad som gör en bra skola bra. Dessa rön kan man ta till sig eller ta ställning till. Man kan praktisera, revidera eller negligera dem. Men den som håller på och ansluter sig har inte hajat ett piss om kunskap.
Glädjande är att Grosin diskuteras än idag – än mer glädjande vore om forskningen hade fått större genomslag i grundskolan redan igår.
Idag är jag tillbaka i grundskolan, möjligen också tillbaka i barns-utveckling-och-lärande. Jag kan inte se att särskilt mycket har förändrats, ett intryck som DN bekräftar med en intressant artikel om forskaren Lennart Grosin. Han påverkades ”av helt andra strömningar inom vänstern och socialdemokratin under 1970-talet; han hörde till dem som betonade att kunskap är makt...” - en mening som gott kan läsas om några gånger, i den rådande diskurs där vänster står för flum och höger för kunskap, och ingen talar om makt.
”Allt fler idag ansluter sig” till Grosins linje, står det i artikeln. Som om forskningsresultat vore något man ansluter sig till. Eller som om Grosin skulle ha varit okänd igår.
Om Grosin får större utrymme idag beror det väl på hur det redovisas; att detta minsann handlar om att inte skylla ifrån sig på sociala förhållanden, utan det som gäller är starka ledare och effektiv kunskapsförmedling.
Jadå. Det handlar också om respekt för varje barn, om sympatiskt bemötande. Det handlar om att ha höga förväntningar också på barn i svåra sociala situationer, och om att undervisa på barnets nivå. Det handlar om samarbete, motivation och demokrati, i en levande pedagogisk diskussion. Och om att belöna goda prestationer snarare än att straffa.
I minst tio års tid har Grosin presenterat intressanta forskningsrön om vad som gör en bra skola bra. Dessa rön kan man ta till sig eller ta ställning till. Man kan praktisera, revidera eller negligera dem. Men den som håller på och ansluter sig har inte hajat ett piss om kunskap.
Glädjande är att Grosin diskuteras än idag – än mer glädjande vore om forskningen hade fått större genomslag i grundskolan redan igår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)