Bild

Ännu några andetag ur djupet

Rojas vs Kamali

Mauricio Rojas kommer i SvD 0810 med vilda beskyllningar mot den sittande utredningen om makt, integration och diskriminering. Dels lär Kamali ha sagt elaka saker om Rojas som blivit arg. Det är förståeligt, men borde redas upp på annan plats än i tidningen. Dels vill Rojas via Kamali komma åt regeringen, vilket är normalt ett valår. Men i och med det misskrediterar och misstänkliggör han hela utredningen, bl.a. genom att hävda att ”landets mest meriterade forskare avpolletterades” och att Kamali står för ett ”antidemokratiskt tänkande av östeuropeisk modell”.

Den tidigare tillsatta utredningen bestod av meriterade forskare inom ett snävt fält. Men integration är ett i högsta grad tvärvetenskapligt fenomen. I sittande utredning ingår genom delprojekt och referensgrupper ämnena etnologi, socialantropologi, sociologi, juridik, statsvetenskap, idéhistoria, kriminologi, ekonomisk historia, pedagogik och kulturgeografi. Samt kontakter med forskare i Amsterdam, Barcelona, Cardiff, Maryland, Roskilde och Toronto (inget av dessa universitet beläget i öst-Europa vad jag vet.)

Rojas anser vidare att utredningens direktiv är ”uppseendeväckande” eftersom strukturell diskriminering skulle ”tas för given”. Men det stämmer naturligtvis inte. Direktiven går ut på att identifiera strukturell diskriminering och i den mån den kan påvisas, analysera orsakerna och föreslå åtgärder. Jag ser inget ”totalitärt tänkande” i det. Men det gör Rojas.

Den 17 augusti kommer utredningen i sin helhet att publiceras för att sedan processas politiskt. Jag ser inget antidemokratiskt i det. Men det gör Rojas.

MR utan parentes

I Flamman pågår en debatt om arbetet mot hedersrelaterat våld. Huvudfrågan är, som Bitte Engzell avslutar sitt inlägg: ”Hur vill V utveckla och driva kampen för kvinnans (även den invandrades!) rättigheter?”

Parentesen i meningen är inte oviktig. Den tyder på att någonting i vårt partis teori och praktik ställer eller har ställt immigranterna utanför. Att alla inte betyder alla. Också när vi diskuterar klassbetingade frågor, t.ex. arbetslösheten, kan det komma krav på att vi också ska diskutera de invandrades möjlighet till jobb! Det uppfattas inte som självklart.

På integrationsområdet är ”alla betyder alla” själva kärnan. Rättigheter är inte förhandlingsbara. Men det är givetvis inte tillräckligt att säga det, utan det krävs även politisk handling. Generella lösningar som ram - utformade efter individ och situation.

Likheten mellan hedersrelaterat våld och ”annat” våld mot kvinnor är att det uttrycker patriarkatets kontrollbehov. Skillnaden är att det hedersrelaterade våldet ofta utövas och understöds inom familjen. Bemötandet och behandlingen måste alltså se olika ut, beroende på om de närmaste släktingarnas stöd finns hos den utsatta, eller hos förövaren.

Myndigheter som inte tar unga människors upplevelser på allvar, tar inte heller sin uppgift på allvar - om också omedvetet. Att flickor har svårare att göra sig hörda än pojkar och att bruten svenska uppfattas som mindre vederhäftig är bara två exempel på de sexistiska, rasistiska strukturer som vi tvingas leva med. För att bryta dem krävs politiska insatser på flera plan; ”en generell politik känsligt utformad för en heterogen befolkning” som jag skrivit i ett annat sammanhang.

De krav som Vänsterpartiet fört fram i integrations- och kvinnopolitiska program är kanske inte tillräckliga. Men de är inte heller kontraproduktiva. De är ett led i kampen för mänskliga rättigheter utan parenteser.

Modernisera eller vinn?

Centerpartiet går till val på att modernisera arbetsrätten.
”Modernisera” borde förstås i dethär fallet betyda att de arbetande får ett större demokratiskt inflytande gentemot dem som betalar oss för att jobba och hålla käften. Men det gör det inte. ”Modernisera” betyder att få människor att acceptera en större otrygghet. Vilket, om man är pessimist, kanske inte är språkligt vanvett trots allt.

Olofsson säger det själv: ”Människor kan nog acceptera en större otrygghet på arbetsmarknaden om det finns nya jobb att gå till.” Visst. Men då, Olofsson, är det inte otrygghet. Då är det vi som väljer. Och dit är det långt.

Lokala avtal och löner, nedlagd arbetsdomstol och noll LAS för ungdomar är Centerns recept. Varur de ska uppstå, alla de där jobben som vi ska gå till - det förtäljer inte C-manifestet.

De övriga borgerliga partierna tycker Maudan går för långt. (Med hjälp av åsiktspåförande kan jag tycka mig höra dem: Blir ju lätt så med kvinnor, bara rusar sta de små liven.) Men om de tycker det för att de är arbetarvänliga eller för att de tänker vinna valet - det förtäljer inte nyheterna.

Åsiktspåförande

Bland det värsta jag vet i debattväg är när motståndaren påförs åsikter hon aldrig skulle komma på idén att uttrycka. Senast hörde jag det i kulturdiskussionen: Den som är emot en litteraturkanon, är emot läsning. Enligt samma logik är den som är emot betyg, också emot kunskap.

I en demokrati undviker man åsiktsförtryck. Ingen ska förbjudas att yttra sig. Istället tar man till åsiktspåförande. Talar om vad de andra tycker så att de hindras från att göra det själva.

Det handlar om att monopolisera en definition och se till att hålla arenan stängd för obehöriga åsikter. Det är alltså både antiintellektuellt och odemokratiskt. Det är också taktiskt fiffigt, eftersom motståndaren måste börja om från början varje gång ("vad jag menar med kunskap är...") så att diskussionen hinner bli ljummen.

Det är svårt att urskilja om vänstern ägnar sig åt samma knep. På 70-talet gjorde vi det, när folk som ville åka till Förenta staterna tillskrevs uppfattningen att gilla kriget i Vietnam. Jag hoppas vi har lärt oss något. Men hur får man borgerliga översittare att lära?

Mer om kanonidén

”Att staten ska välja ut vad som är kvalitet, enligt en sönderfallande 1700-talsidé om de sköna konsterna som sätt att producera stabila slutprodukter är ett symtom på att kulturpolitiken inte vill inse att kulturen befinner sig i ständig förändring.”
Citatet, här något förkortat, är från historikern Rasmus Fleischer i dagens SvD. Jag håller inte med om allt som Fleischer skriver, men denna slutkommentar är perfekt.

Att han viftar bort estradpoesi som ett exempel på ungdomlig naivitet eller småcharmig amatörism är en groda jag ursäktar i sammanhanget.

I tidningens kulturdel får två manliga, två kvinnliga litteraturkännare välja sin kanon. Tre av dem är negativa till kanonidén, Ebba Witt-Brattström menar dock att ”något måste ju göras”. Ja herregud, det säger man väl varje dag. Om allt möjligt. Deras subjektiva bedömningar sträcker sig från Gustav Vasas bibel (!) fram till Lindgren. Där ryms sådana döddansare som Heidenstam och Benedictsson, med Ekelöf som enda nydanare.

Jag lämnar frågan öppen om man blir en bättre svensk av att läsa den något snårige Ekelöf. Men har fått det bekräftat att Folkpartiet inte kommer att få det så lätt med sin kanon. Inte heller med sin övertro på statliga kvalitetsstämplar, förmodar jag.

Stora kanonen

Folkpartiets Cecilia Wikström vill skapa en litterär kanon. Låt en expertgrupp välja ut de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten. Det är ett viktigt verktyg för integration, menar Wikström, liksom en bot mot en ”urholkad syn” på litteraturens betydelse.

Gode makter, vad ska det bli härnäst. Minnes kampen om skolsångboken! Kloka människor sysselsatte sig i flera år med frågan om vilka sånger som är omistliga och försökte besvara frågor som: är Änglamark viktigare än Snickerboa hopp fallera? Passar Sommaren är kort in i skolan? Finns det någon som ännu vill sjunga Vi gå över daggstänkta berg? När resultatet publicerades blev det som väntat ett njaa. Det fanns något för alla - men var och en saknade något väsentligt.

Tänk er då denna kamp på ett prestigefyllt område som litteratur. Hur ska för övrigt ”normerande” tolkas? Det som gjort djupa avtryck i vardagsspråket är Astrid Lindgrens böcker och Svenska Ords filmer. De som likt Edith Södergran blivit stilbildande blev det genom att bryta mot normen.

Men med ett omsorgsfullt utredningsarbete är hitlistan genomförbar, jag säger inget annat. Då är frågan om varför resurser ska läggas på detta? Varje skicklig bibliotekarie kan plocka ihop böcker inom skilda områden: skarpaste arbetarlitteratur, mest folkkära skalder, deprimerade 1900-talsmän, känsligaste barndomsskildringarna och så vidare.

Böckerna finns. Kunskapen finns. Läslusten finns, förutsatt att tillgången är säkrad. Det är där resurserna måste till. Många böcker i närheten. Många goda exempel. Flera listor. Bra böcker är inte med automatik en bok för alla. Den bästa boken är den som drabbar just dig. Den som du inte kan förstå att någon annan har läst, därför att den skrevs just för dig. Den tråkiga boken är ingenting, du kan lika gärna jogga istället.

En så urholkad litteratursyn som Wikströms, en som sätter regelboken över den personliga entusiasmen, är oacceptabel.

Som den folkpartist hon är ser hon sig nödsakad att tafsa lite på integrationen också. Man måste ta till stora kanonen för att få utlänningarna att läsa - det är ju bara dumt.

Kända författare

Aftonbladet (0718) tar upp frågan om några kändistjejer som skrivit böcker verkligen är författare? En som är det, Björn Ranelid, har retat upp sig på fenomenet.
”Det är lustigt att tro att man är författare bara för att man har skrivit en text. Om jag hade varit murare hade jag inte velat att någon amatör, som aldrig murat men som kletar lite murbruk någonstans, kallar sig samma sak.”

Ranelid har rätt. Hur många timmar jag än räfsar och hyfsar i min trädgård, är jag inte trädgårdsmästare. Däremot är jag författare. Inte en som Ranelid tyvärr, som kan försörja sig på arbetet. Men iallafall en som som givit ut några seriösa böcker och kan vara medlem i Författarförbundet. Därför sympatiserar jag med Ranelid när han påpekar det hårda arbetets värde. Att skriva en bok som tredje steg i att bygga upp sitt kändisskap är mig osympatiskt.

Å andra sidan verkade kändistjejerna ta det med en viss ro. En av dem hade till och med bemödat sig om att ta reda på att Författarförbundets gräns är två titlar. För det är inget som säger att de här tjejerna är korkade bara för att de är blonda, bystiga och gör fånig teve.
Det var som vanligt kvällspressen som hetsade upp sig i onödan. Och byggde upp deras kändisskap lite till.

Viktigast i Libanon

I dagens SvD får alla partier frågan vems ansvar det är att lösa konflikten i Libanon. Moderaterna ger det osannolikt inadekvata svaret: "Det är viktigt att EU ser att vi kan spela en betydelsefull politik."
Jag väljer att betrakta uttrycket "att spela politik" som en betydelselös stilgroda, inte en freudiansk felsägning. För det är mycket värre att det parti som vill sköta svensk utrikespolitik i framtiden inte förmår urskilja något annat i det krig som just startats än möjligheten för EU/Sverige att agera.

Dagligen rapporteras om förhållandena för de oskyldiga människor som drabbas. Den svenska högern anser att det viktiga är att flytta fram EU:s pjäser.
Teoretiskt sett skulle EU kunna inta en positiv påtryckarfunktion i ett läge då FN tyvärr blockeras av USA. Men det är inte det som är viktigt.

Grabb-analfabeterna

Ett nytt sätt att tjäna pengar: macho grabblitteratur! Länge har det plågat förlagsvärlden att endast kvinnor kan läsa, men lösningen ser ut att vara i sikte. Se bl.a. Susen Schultz (SvD 0718). Vad som är nytt i att koka ihop Nick Carter, Biggles och porr vet jag inte, utom att de här böckerna ger mer pengar och antas göra oss trista pk-typer upprörda.

Men förnyarna är som så ofta så urgamla. Varenda fröken vet att pojkar inte kan läsa. De kan hålla en motorcykeltidning upp och ned och tro att de läser. Om pojkar ska förmås att läsa ska boken handla om en pojke som gör pojksaker. (Utom Pippi, som av de inskränkta små analfabeterna tolkas som androgyn eftersom de inte kan vara utan henne.) Pedagoger som gärna vill att alla barn ska läsa har en näst intill omöjlig urvalsuppgift framför sig, iallafall om de drivs också av ett jämställdhetsintresse. Denna pojkarnas dokumenterade läsovilja beror på flera saker - en av dem att vi vuxna talar annorlunda med barnen beroende på deras kön. Har du fått lyssna till imperativer från dagis kan den enklaste berättelse bli övermäktigt komplicerad.

De nya grabböckerna är så grovkalibriga att Sune, Bert och deras läsare hoppar ur byxorna och visar vilka mesar de är. I övrigt är det enda nya med dem, deras marknadsandel. Så låt fröknarna ta fram stickningen igen och sluta plåga ungarna med längre ord än ”Öh, stick!” För meningen med att läsa är förstås att någon ska kunna utnyttja det?

Liberaler sökes IGEN

”Frihetlig” - ordet dyker upp allt oftare. Inte bara i Johan Lönnroths förbryllande frihetliga vänster utan framför allt hos borgerliga debattörer. I ett frihetligt land är det omoraliskt att ta ut progressiv skatt, det var det senaste.

Jag förstår adjektivet fri och substantivet frihet. Men jag förstår inte adjektivet frihetlig. Trotskisterna lär ska använda det i anknytning till anarkismen. Mende borgerliga debattörer som annekterat ordet tycks mena att allt som har att göra med socialdemokratin inte är frihetligt.

Frihetligt används också för att hylla de massor av människor som tröttnat på generell välfärd och feminism. De som inte bara vill välja själva om de ska ta hand som sina barn eller ej, utan också själva vill tjäna ihop till sina sjukförsäkringar.

Än en gång, liberaler sökes! Det måste väl finnas några? Några som inte behöver nyspråk och eufemismer utan rakryggat står upp för ett lösligt organiserat egenintresse, förespråkat av intellektuell eller ideologisk övertygelse? Dem skulle man ju kunna respektera - vilket är svårare med dem som tror att det existerar en av ledarsidorna ledd folkrörelse mot välfärd.

Bygatan, nu

Måste återgå till Sune Jonsson, som jag skrev om den 16 maj: "Den som går med korna längs bygatan gör det i ett oändligt nu". I denhär byn i Dalarna försvann mjölkkorna för knappa 20 år sedan. EU krävde större och större besättningar, och mjölkbönderna fann sig en dag häpet och alienerat stå och stirra på 120 anonyma djur med datorchip i örat och miljonamorteringar för fähusen.
Vi går inte med korna längre - men korna går med oss. Det blev möjligt med biffuppfödning. Djuren är vildare, inte lika snälla, men de håller markerna öppna åt oss. Än är det inte dags att ge upp för granen, hur mycket det än skulle glädja EU.

I Västerbotten avfolkades hela byar. Här där avstånden är kortare är det möjligt att leva på och av varandra. Det ena lilla företaget ger underlag åt det andra och tillfällig anställning åt grannen under en omställningsperiod. Jordbruket sköts på deltid. Det är ingen idyll, men det går med hårt arbete och mycken list.

Nu börjar byggnaderna bli problemet. Med allt annat slitjobb är det svårt att hålla de stora mangårdshusen och ladorna i stånd. Visst - det är rimligt att påpeka att det är orimligt att hushåll på 1-2 personer lever i luftiga träbyggnader om upp till åtta rum, men inställningen att man betalar av på sin boendestandard med eget hantverk är självklar och underförstådd. Husen byggdes ju för en helt annan familjetyp - sex barn och svärföräldrarna i köket oppa. Men idag står och faller den kulturhistoriskt värdefulla byggnationen med övertidsarbete, en svår förlossning eller reumatism. Och av allt som har med saken att göra, så inte är det fastighetsskatten!

För att rädda bygatan till ett oändligt nu krävs överblickbar och säker försörjning för folket på landsbygden. Annars är det bara kamera som återstår.

Alhanko, fotbollen och vi

Jag lovar, jag hade inte tänkt göra det. Jag hade inte tänkt ta upp de nationalistiska aspekterna på fotbolls-VM. Men det var inte jag som började! Det var en vän till mig som mitt i VM generöst erkände: inte bryr hon sig om fotboll. Hon är bara nationalist.

Precis som jag misstänkte. Varför skulle annars svenskarna envisas med att engagera sig personligen i något som vare sig angår dem eller fungerar. Det är ingen som blir vackrare eller gladare eller klokare om Sverige plockar några fotbollspoäng, ändå diskuterar seriösa journalister vad ”vi” har gjort och folk tjoar framför teven med flagga på balkongen.

Sitter jag och ”hejar på Sverige” när det är balettävlingar? Rena idiotin, om inte Sverige skickat de bästa dansarna. Detta har hänt ibland, dock aldrig mer så eftertryckligt som när Alhanko & Segerström sopade scenen med motståndet i EM i Varna för tjugo år sedan. Men det roliga i balettävlingar är att se om domarna och jag är överens. Vem är den bästa dansaren, var finns den bästa skolningen? Hur ska teknik, utstrålning, renhet, stilkänsla, musikalitet osv vägas samman?

Visst finns det sådana fotbollsentusiaster. Såna som vill se den häftigaste fotbollen oavsett färg på tröjorna. Men de flesta är bara nationalister. Och då har ”vi” ändå inte gjort någonting som helst! Ja, iallafall har då inte jag påverkat det svenska landslagets framgång eller brist därpå. Inte coachat Alhanko heller, tyvärr.

Intressant & känsligt

Följde en tidningsdebatt mellan två arkitekter om hur den nutida staden bör se ut. Eftersom jag just skrivit en valbroschyr om att ”en stad är sina medborgare” var det intressant att se vad arkitekterna tycker att den är.

Den ene var förespråkare för den kvartersstaden. Alltså vanliga gator med vanliga hus och gårdar och butiker emellan. Den andre utdömde kvartersstaden som unken modernism. Han ville ha den perifera staden med rader av låghusbebyggelse som pärlband mellan köpcentra och affärsparker. Lite Los Angeles, lite mardröm, lite för dem som föredrar att köra bil framför att bo. Men frågan är om det överhuvudtaget är en stad?

Att planera staden för medborgarnas behov låter sig sägas i en tättbebyggd och tämligen färdig småstad, som den jag bor i. Att planera något som inte finns för framtida medborgares hypotetiska behov är naturligtvis svårare. Men ändå. Jag trodde den perifera staden var ett misstag! Något som uppkommit på trots mot bekvämlighet och god smak, endast som ett sista försök att krama lite mer vinst ur överblivna markbitar.

Oavsett våra valbroschyrer är staden faktiskt mer än sina medborgare. I gamla städer har stenläggning, husanhopningar, parker och genomströmning ackumulerat en egen kvalitet. Staden ska formas av medborgarna, men den har sina egna behov och formar också oss. Det är därför stadsplanering är så intressant. Och så känsligt.

Välgrundad rädsla, välkänd kamp

En osedvanligt pratig och banal blogg finner jag hos Lotta Gröning. Hennes förströdda anmärkningar om Almedalen uppblandade med småprat om islandshästar motsvarar inte min uppfattning om hur man kvalificerar sig som politisk kommentator och demokratigranskare (vilket hon lär ska vara).

En kommentar som fångar intresset är dock den om Nationaldemokraternas framträdande i Visby: "Alla såg dem, men ingen ville se dem. Hur tacklar vi rasism? Med tystnad och förhoppningar om att de ändå inte syns. Märkligt egentligen att vi är så rädda."

1. Det är inte märkligt att känna rädsla inför högerextremism och fanatisk nationalism. Det är en historiskt välgrundad slutsats.
2. Det är inte rädsla som motiverar ignorerandet av högerextremister. Det är ett val av utgångspunkt för meningsfull politisk diskussion.
3. Hur tacklar vi rasism? Har Gröning någon uppfattning?

Eftersom Gröning tidigare i sin blogg gnällt över att de politiska budskapen är så väl kända, likadana från år till år är det beklagligt att jag måste plåga henne ytterligare genom att konstatera: Rasism tacklas genom vidgad demokrati, upprepat förankrande av mänskliga rättigheter inom alla samhällsinstanser, samt arbete och välfärd för var och en.

Dra in stödet!

Stockholms universitet har fått Linné-stöd för två forskningsprojekt, det ena om "integration av invandrare".

Milda makter, är detta år 2006? Hur kan man idag frivilligt och inför allmänheten uttrycka sig på det sättet? Att de skulle beforska samhällets integration kanske är för mycket att begära. Men varför inte inflyttade från utlandet och deras integration? Istället för att med en förrädisk preposition än en gång bekräfta konsensus: vi gör något med, för eller av invandrarna.

"Vem ska integrera oss till vad?" är en ständigt återkommande fråga som i vänstersammanhang är irriterande, eftersom det vid dethär laget borde vara känt att det är det integrerade samhället vi talar om. Det vi når genom arbete och demokrati för alla.

Men i denna forskarsamhälleliga kontext ter sig frågan dessvärre alltför befogad. Därför ska allt stöd dras in - majoritetssamhället kan väl lära sig jobba för sina bidrag.

Hallå, liberaler sökes!

Språktest är inte konstigare än grönt kort för golfare, menar en kolumnist i SvD. Hela spalten talar hon sig varm för betydelsen av att kunna språk.

Vår främsta kommunikationsmöjlighet. I vardagliga situationer. När demokrati utövas.
Jaa, jag kan bara hålla med. Förgäves väntar jag på slutknorren: varför det är nödvändigt att testa och kontrollera människor så att de inte lömskt håller sig undan denna värdefulla kunskap. Men det får jag inte veta denhär gången heller. Kolumnisten är bara ute efter att visa att Fp bryr sig. Vi andra är, med hennes logik, emot att människor lär sig språk.

Det är en osjyst debatteknik, men inte ovanlig. Det som verkligen är ovanligt idag är liberaler - den gamla sorten, som trodde på individens inneboende kraft och var emot statlig kontroll av medborgarna.

Populär nyhet

Ohly är den minst populäre partiledaren - men snälla tidningen, försök komma på något som gör mig förvånad. Undersökningen gjordes hösten -05, det år då klappjakten gick. Nu, de opinionsmässigt känsliga månaderna -06 är det viktigt att väljarna får veta. Om en enda röstberättigad person inte skulle ha förstått att Ohly är impopulär, bör de omedelbart underrättas.

Men såg ni att det var ett litet uppåthak där på vänsterns skala? Efter Schymans ofantliga offentliga popularitet vars fall var stort, kom det en pyttesväng uppåt för Hoffmann. Jag minns inte att väljarna någonsin fick veta det när det var aktuellt. Tvärtom minns jag att hon offentligt och medialt utpekades som rand i tapeten.

Alla som blir partiledare har vissa egenskaper gemensamma. De måste ha vinnarskalle, något tjurhornigt knotigt, lagom skygglappsförsett. Att konstatera det är inte politikerförakt - fråga Zlatan om han kommit dit han kommit genom att visa personlig empati?

Varför ska då dessa partiledarvarelser vara så himlens populära? Jovisst, det ligger i själva partilederiet. Populariteten är en arbetsuppgift att lösa på ett sätt som framstår som naturligt. Eftersom Ohly har både vinnarskalle och charm skulle han ha kunnat lösa den, om han fått åtminstone samma chans som en lågpanna till yankeepresident.

Som oppositionell natur har jag aldrig varit partiledarkramare. Endast media kan få mig till det.

IG till Kd

Även Kristdemokraterna har slängt sig in i integrationsdebatten. Snart kommer deras storstadsprogram, med en garanti för att förbättra svenskkunskaperna. Ingen får lämna skolan utan att kunna svenska.

Hur det ska gå till? Dendär karln som man aldrig kommer ihåg vad han heter, Kd:s ledare, medger att han inte riktigt vet. Det var väl tur det åtminstone. Om dendär karln... Hägglund! - hade suttit och knipit om receptet under alla dessa år av lingvistisk och pedagogisk forskning skulle jag ha blivit riktigt gramse på honom.

Som det nu är blir jag bara trött av att höra ännu en borgerlig politiker av mindre format säga att "nu är det detta som ska gälla". För fullt så dumma är de inte att de menar det som en trollformel för bättre skolresultat. De menar det som utpekande av andra politiker som ointresserade av kunskaper, enkannerligen svenska sådana.

Visserligen framgår det tydligt av läroplanen att alla ska lära svenska. Men betygsnivån Icke Godkänd finns kvar. Och det är skolan som sätter den på barnet. Här har vi den, signalen att det är godtagbart att grundskolan lär ut för lite.

Destruktivitet under mattan

Jag ägnade eftermiddagen åt Folkpartiets valmanifest. Ingen uppmuntrande läsning för den som är försedd med antirasistiska glasögon.

Att Folkpartiet driver en borgerlig politik kan jag inte klandra dem för. Det är deras uppgift. Men de har också åtagit sig uppgiften att lyfta upp i ljuset alla de problem som ingen talar om, problemen sopade under mattan - det vill säga, Sverigedemokraternas älsklingsretorik.

Fp menar att ett problem som osynliggjorts av makten är integrationspolitikens misslyckande. Då förstår jag inte vad Folkpartiet begär ifråga om öppenhet - har inte detta politikområde ända från sin födelse i en SOU under sent 1990-tal ständigt ifrågasatts och kritiserats från höger till vänster, från forskare och praktiker. Kritiken kan vara befogad eller obefogad. Min poäng är att den är och har varit öppen.

Vad Fp gör är att ställa upp som rumsrent alibi för de högernationellas klagomål. De skriver om kulturmönster som inrymmer våld mot kvinnor och barn, om kriminaliteten i utsatta bostadsområden, om språk- och kunskapskontroll, och undervisning i svensk värdegrund för invandrare som inte begriper den.

De skriver också att det är i områdena som präglas av utanförskap som ”en destruktiv vi-mot-dom-känsla” föds. En fantastisk problembeskrivning! De diskriminerade blir bärarna av destruktiva känslor. Jo tack, det skulle säkert jag också vara om jag blev alltför illa behandlad. Men majoritetsbefolkningens destruktiva vita ideal - de är sopade under mattan i dethär dokumentet.