När kristna värderingar görs till slagträ

Ebba Busch-Thor, den jättepopulära partiledaren, sätter tydligen en ära i att spinna på aktuella trender. Nu har hon uppfångat att intresset för ”kristna värderingar” har ökat i samhället, främst hos nationalisterna. Genast är EBT där med en debattartikel om att ”förorten” skulle må bra av en ”kristen grund”.

     Var tar dom allt ifrån.

Till skillnad från EBT utger jag mig inte för att vara förortsexpert. Jag har bara vissa erfarenheter. I förort A levde kristna och muslimer tillsammans i trygghet, skyddade från ett samhälle de uppfattade som onödigt sekulärt eller ateistiskt. I förort B var befolkningen kristen, konservativ, inskränkt, hårt sluten inåt, fördomsfull, negativ till majoritetssamhället. I förort C levde mest irreligiösa människor som aldrig pratade om Gud och möjligen tittade in i kyrkan på 1 advent.

     Att förorterna A och B var fattiga berodde inte på deras värderingar, utan på ett orättvist samhälle. Så var det då, så är det nu.

     EBT tror att människors värderingar gör dem fattiga, ja till och med kulturlösa, och hennes lösning på samhällsproblemen är att på något vis kränga på folk en uppsättning värderingar som hon inte ens bekymrar sig om att specificera.

     Fast det var ju i förort C som folk inte brydde sig om religion!

Låt oss vara överens om att kristna värderingar bygger på:

·        - Allt vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra för dem

·        - Du ska älska Gud av hela ditt hjärta

·        - Du ska älska din nästa som dig själv

Vem tar på sig att med gott samvete gå ut i förorten och predika detta? (Jag menar, det finns ju vanligen en präst på plats i vilken ort som helst.) Och i vilken förort ska det predikas; i den kristna, den muslimska eller den sekulära?

     Och med vilket resultat – att människor slutar vara fattiga?

EBT menar att politiken inte längre handlar om höger och vänster. Hon lallar runt i sin konservativt-nationalistiska lekhage som hon kallar kristen, hon njuter av medvinden från de inskränkta väljare som hon lyckas lura. Hon gör dessutom detta lagom till Påsk!

     Men fattigdomen och ojämlikheten är ingenting annat än ett högerproblem, och de kan bara åtgärdas med vänsterpolitik. Sedan skadar inte lite sjysta värderingar, t ex om allas lika värde. Men värderingar kan vi inte äta.

Jurister som profeter för medborgarnas lag

Tonåringen som misshandlade en tiggare till döds döms för enbart grov misshandel, inte för att mannen dog. Rätten ansåg att ett barn inte förstår att slag och sparkar kan ha dödlig utgång. De anhöriga får inget skadestånd.

     Sannolikt hade domen sett annorlunda ut om den ihjälslagna personen varit en svensk pensionär på promenad runt Lötsjön. Detta är dock en ren spekulation.

Vänsterpartiet ställde idag en fråga till statsrådet Damberg: Kommer det att tas några initiativ för att höja kunskapen inom rättsväsendet om rasism, dess uttryck och konsekvenser?

     Exemplet som valts i frågan är en tingsrättsbedömning om att n-ordet inte är ägnat att utsätta någon för andras missaktning, hänvisande till de värderingar som gäller i dagens samhälle.

När vi vanligt folk ifrågasätter domslut tillbakavisas vi vanligen med att i juridiken tas ingen hänsyn till känslor. Där gäller endast Lagen, säger juristerna, fast förvissade om att vara dess profeter.

     Men det är inte deras lag! Den är vår, folkets. Den är instiftad till vårt skydd av den riksdag vi valt. Så profeterna måste skärpa till sig när de förklarar sina tolkningar för oss, så att vi inte förlorar förtroendet för rättsväsendet. 

     Och faktum är att det existerar ett utrymme för att närma lagen till medborgarna; det är bedömningen om en lag eller ett domslut stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen.

En gång i tiden var det förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att en man våldtog sin hustru. Idag är det inte det, och lagen har gradvis ändrats för att stämma överens med de värderingar som gäller i dagens samhälle.

     De värderingar som, enligt tingsrättsbedömningen ovan, inte anser n-ordet vara missaktande. I vilket samhälle lever den tingsrätten? Vilka medborgare anser de stå för normaliteten?

Spekulerar vi medborgare i en eventuellt rasistiskt färgad värdering när det gäller domen för tiggardråpet, då avfärdas vi med att man uteslutande har följt Lagen. Men den tingsrätt som får för sig att n-ordet har neutrala konnotationer är precis lika spekulativ! Visst följer de lagen, men de tror, de tolkar, de försöker avläsa omgivningen! Och vilken jävla omgivning de tycks vistas i…

Därför är den så väsentlig, frågan om rättsväsendets kunskap om rasism. Ser man inte rasism, då finns den inte.

     Det är i det närmaste hopplöst att få en fällande dom i ett diskrimineringsmål, nyanlända pojkar och män döms oftare och hårdare än infödda och assimilerade svenskar, och detta kanske rentav är förenligt med de värderingar som gäller i dagens samhälle – men samtidigt göds och befruktas då värderingar som inte är alldeles önskvärda.

     Varför är det bra att skärpa lagarna mot våldtäkt, men inte bra att sätta åt utlänningar hårdare i domstol? – Det hänger på värderingar, och vi är sannerligen skyldiga att hålla reda på vilka vi faktiskt har!

Kunskap om lagen är en god sak. Den förstärks om jurister, domare och nämndemän har kunskap om sitt samhälle och om hur vi människor och vår uppfattning om normalitet påverkas av att ingå i detta samhälle. Eftersom rasismen är mjukt nedbäddad i vårt samhälles strukturer är den svår att få syn på. Det krävs att man kan lite utöver lagen. 

     En invändning kan eventuellt vara giltig. Att spekulera kan vara att uppställa en hypotes.

Slutligen, angående domen i tiggardråpet: Ofrivilligt dömdes pojken till livslång idioti, eftersom det nu står skrivet att han inte fattade att den man slår på tillräckligt länge kan dö.

8 Mars på jobbet

Internationella kvinnodagen. Helgdag i Sierra Leone, tämligen okänd på en normalsvensk arbetsplats. 

     Med lila tulpaner, några citat och en enkel fotoutställning försöker vi förhöja stämningen.

     Endast två personer (män) säger, Men varför finns det inte en mansdag?  - Vilket det gör. Lika många (kvinnor) säger, Vilket bra initiativ! - Vilket det kanske är. 

Arbetskamraterna sitter runt bordet, plockar med citaten, jämför med Kanelbullens dag. 

För längesen, i Rinkeby, var det fest och jippo på Chilenska föreningen. 

     Människor är så olika. 

En av bilderna är kvinnan i Gävle som röstades fram som en lämplig representant för kommunen, en av dem som är med på välkomstskylten vid infarten.

     Både skylten och kvinnan angreps snabbt av misogyna nationalister. Gissa varför? Hon bär hijab.

    

Därför behövs 8 mars, idag och alla dagar. Den var ett bra initiativ redan från start.

Lila tulpaner förändrar inte världen, men det blir lite nya infallsvinklar vid fikat.

Hela lönen, halva makten, och vilka klädesplagg vi behagar. Tack.

Sekulär inkvisition

 Du har säkert sett det flera gånger på soc-medier. Ett kristendomstest som sägs användas för att avslöja asylsökande som påstår sig vara kristna. Testet gjordes som debattinlägg, det används inte av Migrationsverket. Men sedan kom vittnesbörd om frågorna. Frågor i olika versioner, de flesta befängda. Migrationsverket medger att de ”i vissa fall” används under intervjuer för att - just det - avslöja asylsökande som falskeligen utger sig för att vara förföljda kristna. 

     Den sekulära inkvisitionen.

De här frågorna fick jag av en pastor som säger att de använts vid intervjuer. Källa går inte att ange, eftersom Migrationsverkets protokoll är, och ska vara, sekretessbelagda.

”Vilka heliga sakrament finns inom kristendomen?

Vad skiljer din inriktning inom kristendomen från de andra?”

Som kristen kan jag inte med säkerhet besvara dessa frågor. Som svensk behöver jag inte heller göra det. Men jag undrar: om du svarar fel, innebär det att du är smygmusse?

”Hur ser man på gemenskap inom kristendomen?”

Barockt. Vi är 2.4 miljarder kristna i världen. Inbillar sig Migrationsverket att vi har samma uppfattning om humanistiska värden?

”Kände du att du hade tillräckligt med kunskap om kristendomen för att döpa dig?”

För det första döper man inte sig själv, man blir döpt. För det andra är dopet inget kunskapsprov. Migrationsverket sållar bort människor. Kyrkan gör det sällan, Jesus aldrig.

”Hur tillber du Gud?”

En oanständigt privat fråga. När inte ens en präst kan – eller vill – avgöra om jag tillber på rätt sätt, hur skulle då Migrationsverket kunna göra det?

”Vem är den heliga anden?”

Inte är det en person, iallafall. Den kan beskrivas som vind eller eld, som bruset i en orgelpipa eller havets dyningar. Är du religiös talar du inte om helig ande i termer av ”vem”.

Migrationsverket kan naturligtvis göra så om de vill, men de ska inte vänta sig svar som de förstår. Och det väntar de sig inte heller, eftersom frågorna är konstruerade för att snärja den tillfrågade.

Migrationsverket är och ska vara en sekulär, neutral myndighet. De ska inte ta ställning i trosfrågor, och förstår dem uppenbarligen inte.

     Kyrkan ska inte ta ställning i samhällsfrågor. Men om nu vårt land befinner sig i den utsatta situationen att våra gränser hotas av ett okontrollerbart antal pseudo-kristna, då kanske en präst – en yrkesutövare med erfarenhet av andlighet och insikt i sådana frågor – skulle avge ett utlåtande. 

     Risken är förstås att hen säger: ”Låt barnen komma till mig”, ty vi är alla barn inför Kristus.

     Riskerna med Migrationsverkets agerande är betydligt värre.

Kulturskymning - Förintelsens minnesdag

Det är Förintelsens minnesdag. Att minnas är nödvändigt.

Såg nyligen om Sophie’s choice. Oscarsbelönad skräpfilm baserad på ganska pervers roman. På 80-talet ansågs den filmen vara ett sätt att hjälpa oss minnas. Idag lyssnar vi till de sista levande överlevande; vårt minne blir stadigare förankrat.

Att minnas är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste också leva med förståelsen att rasism och utrotning är en väl inbäddad tradition i den europeiska kulturen.

Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning

Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen

påhängt kött och artefakter

påklätt hudceller, sensibla

rede redo för kulturen

implantat i revbensburen

Hear hear!

Tillhörig plingplongar elfenben

högt över tandlösa vildar

på gluckande glyckliga ängder

spelas till glädjen Führer Elise

G för galopp, i dur, i dur

Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar

darra gåshud, fjädra g-dur!

Bara barbarer oberörs

Fioliolej, hur

ovetande felar!

Ess stöts i hornet

när jägarna går ut

i skymningen levereras hudarna

prydligt numrerade

Fåna er inte - organisera!

Visst har vi hört alla argument för och emot att låta S & Mp regera på bas av en kapitalistslickande överenskommelse med C & L och med motvilligt medgivande av V.

Visst är argumenten bra! Från båda sidor, alltså.

Visst är det tröttsamt med tvärsäkerheten från dem som har alla de goda argumenten och vet att de inte bara har rätt utan kommer att få rätt när historien skrivs.

Visst är det skönt att inte ha varit med om att fatta dethär beslutet.

Visst är det asigt irriterande att vanliga medborgare i radio och teve ideligen yttrar sig om  hur dumma, barnsliga och ovärdiga de politiker är som inte kan komma överens – som om det funnes någonting att komma överens om i den polariserade politiska miljö vi själva har röstat fram.

Med det valresultat vi hade gick det inte att bilda annat än en svag regering, och från vänsterperspektiv inget annat än en dålig regering. Det är därför milt talat poänglöst att vara missnöjd med att regeringen inte kommer att driva vänsterpolitik. Efter valet var en rättvis politik inte tänkbar.  

     Däremot har vi all anledning att vara missnöjda med att regeringen kommer att driva en politik som ökar orättvisorna i samhället och därmed riskerar stärka nationalism och fascism. Även om man är någorlunda tillfreds med att Sverigedemokraterna inte avgör politikens utformning nu.

     Hur det kommer att bli, det vet vi inte. Men dessvärre tyder det mesta på att fascismen gynnas av båda alternativen: en svag regering som ökar orättvisorna, lika väl som en regering som uttryckligen ger luft åt nationalisternas tolkningar.

     Vi måste stå ut med att leva i en tid när hotet om fascistiska lösningar ligger mycket nära.

Det är bara folkligt motstånd för vänsterpolitik som hjälper. Inte hur proffspolitikerna styr ihop det på regeringsnivå – hur viktigt det än är. Inte hur fritidspolitiker snickrar hyggliga överenskommelser för det lokala bästa – hur nyttigt det än må vara. Utan det är faktiskt ni, alla tvärsäkra argumentatorer och självgoda ring-P1-snackare, det är ni som måste organisera er. För rättvisa och solidaritet.

     Vill ni inte det, så gnäll inte sedan på folk som har energi nog att organisera för gemensamma intressen. Jag har faktiskt större respekt för en moderat som kör sitt ”inflytande för näringslivet” i fullmäktige eller en miljöpartist som bara surrar om stigarna i stadsparken, än för folk som aldrig tagit ett gemensamt ansvar och retar sig på alla som gör det.

Regeringsfrågan är oerhört viktig, men den är temporärt löst. Nu handlar det om vad vi gör själva. Det är bara solidaritet som kan hejda fascismen.

Liberaler för statlig styrning, eller Socialdemokrater vinner på icke-fråga

Inte nog med att socialdemokraterna kan gå med på att leda en borgerlig regering. Nån jävla regering måste vi ju ha, och färre dör i kolera än i pest. Men dålig politik förblir det.

Den eventuella liberala regeringen nöjer sig inte med de stora frågorna som att försämra arbetsrätten och höja hyrorna. Nej de visar sannerligen omsorg om de små, fast på sitt eget vis. De kommer att lagstifta om skolans ordningsregler.

     Något liknande har aldrig hänt.

     Enligt skollag och läroplan är det rektor som fattar beslut som skolans ordningsregler, i samråd med eleverna.

     Att en liberal regering, som inte ens har tillträtt, yttrar sig i detalj angående vardagen på en arbetsplats, är oerhört.

Det finns goda skäl till att elever ska använda mobilen på lektionerna. Det finns goda skäl till att de ska låta bli. Vilket som ska gälla avgörs på plats.

     Ta upp mobilen, ni ska söka industricentra i Asien

     Stäng av mobilen, ingen annan vill höra din love-lista

     Ha translate igång när ni läser texten

     Har du inte hittat Selma Lagerlöf? Men få lite fart på google nu!

     Lägg ner dendär, du skulle vara färdigchattad på rasten!

     Målet med lektionen är…

Enligt läroplanen är det målet med lektionen som ska avgöra vilka metoder och hjälpmedel som ska användas, med läraren som ansvarig för lektionen och rektor som ytterst ansvarig för verksamheten.

Det finns synpunkter på detta, förstås. Från att allting ska utgå från elevernas intressen, till att staten ska styra det centrala innehållet för varje lektion. Men än så länge är det rektor som bestämmer reglerna, i samråd med eleverna. Det fungerar någorlunda. Hittills har iallafall ingen regering fått för sig att rita om rutorna för bollspel på skolgården, sätta upp hårtorkar i omklädningsrummen eller förbjuda glass till skolavslutningen.

Den blivande regeringen kommer att fatta mycket värre beslut än detta. Det mest väsentliga är inte omyndigas möjlighet att utnyttja en kommunikationsdevis – därför levererar jag heller inga sakargument för någondera sidan. Det är nämligen skolans sak att fatta beslut om detta. Den eventuella regeringen har valt ut detta som den symbolfråga det är. De vill verka regeringsdugliga och är berättigat osäkra på sitt underlag, visar därför någon sorts dådkraft genom att sätta in stöten mot ett tankekluster som de utgår från att väljarna uppfattar som hotfullt; bubblan modernitet-ungdom-teknik.

Idag fick jag reda på att det är Socialdemokraternas idé. Liberalernas skyddsande må förlåta, men nog låter förslaget alltigenom präglat av majoren?

     Om denna icke-fråga är vad Socialdemokraterna får igenom när de förhandlar, finns det än större skäl att hysa oro för dethär landet. Och tyvärr en liten ful strimma av förakt för vad socialdemokratin låtit sig barbapapa-omformas till.

Läsefrukter 2018

Att finna höjdpunkterna i läsningen under år 2018 är inte så lätt. För det första läste jag ovanligt lite. För det andra blir jag nästan aldrig imponerad av nya romaner, antingen författaren är Jonathan Safran Foer eller Eija Hetekivi Olsson. Visst är de skickliga, men inte berör det mig. På sätt och vis har jag större nöje av de få poängerna i en tramsbok som Stockholm rosé än att plöja igenom ordmassorna i kvalitetslitteratur i väntan på något relevant eller vackert.

Hans Roslings bok Factfulness skrevs när den var ny upp som måste-läsning. Sedan har jag sett den kritiseras för sin brist på maktperspektiv och att den ger förhoppningar istället för metoder för förändring. Även om jag instämmer i kritiken anser jag att Rosling gör rätt som ger oss någonting att hoppas på. Känner du dig uppgiven, ta till dig hans statistik. Metoderna för förändring lär vi fundera ut själva.

När det gäller omläsning av gamla favoriter rekommenderar jag Emily-serien av LM Montgomery. Det är en utvecklingsroman i tre delar som kommit lite i skymundan av den fantastiskt omtyckta Anne på Grönkulla. Emily-böckerna är mer självbiografiska, lite vassare och klarare. Romantik och poesi känns mer integrerade, och situationskomiken är nertonad för att i slutet av serien helt försvinna i vuxenblivandets kamp med ambitioner, sömnlöshet och osäkra förälskelser.

Biografier är nästan alltid givande. Jesper Höglunds Lusten och ensamheten, om Hjalmar Söderberg, är alldeles lysande i början med Stockholm-skildringar som motsvarar förebildens. Att andra halvan blir tråkig beror mest på att Söderberg levde ett rätt tråkigt liv.

Viktiga biografier för den som vill lära sig förstå sektmedlemskap och politisk fanatism är Älskade terrorist av Sundberg & Huer, om en kvinna som gifter in sig i IS, samt Utviks När Stalin var gud, om sektvänstern på 60-talet. Varning för längtan efter renhet och obeveklig konsekvens, som tydligen en del unga människor känner starkt behov av. Varning för instängda världar – då behövs det mer läsning!

Jul utan poesi, men i barnens mun

Det blir inte mycket skrivet, varken politik eller poesi.

     Poesin är lite död, ty spänningsfältet saknas: ”Gudarna går i fältet / där spänningar sås / stegarna växer”

     Poesin skriver sig inte i harmonisk vällevnad, den privata som jag är ödmjukt tacksam för.

Politiken däremot, den är så jävlig att den undandrar sig beskrivning. När varje fenomen jag befarat, varnat för, är på väg att inträffa, då återstår endast att upprepa samma sak igen eller att skriva, vad var det jag sa. Fast jag vet ännu inte om det blir fascisterna eller de konservativa som tar över makten – och gör det någon skillnad? när de vill samma sak.

     När politiken bygger på förakt för de arbetande människorna, vad finns då att säga annat än, det är fel. Det har socialisterna sagt länge, och det verkar inte som att någon bryr sig.  

Men nu är det är jul, och julen är medmänsklighetens högtid. Ja, inte när USA bombade sönder Vietnam, inte den julen, den som du ändå har glömt eller inte upplevde och därför inte förstår. Men julen i allmänhet bär på ett budskap, och eftersom det nu är jul måste jag skriva en julblogg. Det ingår, oavsett politik eller poesi.

     Karlfeldt, han kunde skriva poesi också julen 1917. Men det blev Svart jul:

     ”'Mörkt och förbi'
     är denna jultids dova melodi”

Men ett barn kan säga sanningen:

     Flyktingbarnet för tvåtusen år sedan sa, Älska varandra.

     Det gömda barnet Anne F skrev, Det är underbart att ingen behöver vänta ett enda ögonblick förrän man börjar förbättra världen

     Det svenska barnet Greta T säger, Se till att vi får behålla en beboelig jord.

     Rinkebybarnen sjöng, Tillsammans blir vi som en symfoni

    

Valfritt barn behöver inte klicktummar för en hätsk enrading på nätet, hen säger kloka saker ändå. Så –  

     Be ett barn säga något klokt

     Ge en gåva till Rädda barnen, Fristadsfonden eller SOS barnbyar

     Håll fast vid det som är viktigt och sant  

En God Jul och bättre politik önskas er!

Budget som ren elakhet

Regeln är att en övergångsregering måste lägga en ”opolitisk” budget, så långt det är möjligt. Socialdemokraterna hade alltså begränsat manöverutrymme från början. Oppositionen brukar i normala tider anpassa sig efter det läge som råder och avstå från kraftigare utspel. Men nu är det inte normala tider.

Borgarna har aldrig utgjort någon lojal opposition. Med en ideologi som bygger på egoism är det svårt för dem att fatta begrepp som sammanhållning och ansvarstagande. Men det är ändå ett långt steg att högern går ihop med fascisterna för att dels trumma igenom en borgerlig budget som väljarna inte önskat, dels sabotera för den regering som slutligen blir vald.

Denhär gången har de inte nöjt sig med en klassisk borgerlig budget; lägre skatter och fritt fram för privat företagande, det som de faktiskt tror på. Att sänka skatterna för högavlönade och se till att de får bidrag för hushållsnära tjänster, det är vad borgarna alltid sagt att de vill. Att progressiva myndigheter läggs ned kan också ses som vanlig borgerlig misstron mot just myndigheter. Men att idag, efter monstersommaren 2018, dra ner på Naturvårdsverket, slopa flygskatten och överlag minska insatserna för klimat och miljö, det är att demonstrativt visa att man struntar inte bara i klimatet utan i människor befogade oro över det. Nej till byggsubventioner och minskade arbetsmarknadspolitiska åtgärder visar på samma sak. Att vi alla, folket, behöver arbete och bostad är inte borgarnas problem.

Men det räcker inte ändå. Denhär gången har de lagt en elak budget för att visa att de verkligen kan klämma åt människor – unga, arbetande, funktionsvarierade.  

·       - Nej till gratis kollektivtrafik för unga

·       - Inget förbättrat LSS

·       - Slopade bidrag för kostnadsfria lovaktiviteter

·      - Nedskärning av medel till Kulturskolan

·       - Slut på avdragsrätt för fackföreningsavgift

En meningslöst elak budget. Ingen som vinner särskilt mycket på detta. Det är bara elakt. Som en antydan om vad de verkligen är i stånd till, om de får makten.

Ångestvalet 2018

En fördel med opinionsundersökningar är att de höjer valtemperaturen. När man har svårt att värja sig mot siffrorna, måste man förhålla sig till dem.

     En nackdel med opinionsundersökningar är att de kan misstas för ett valresultat samtidigt som de osakligt kan påverka det faktiska valresultatet.

Mätningarnas lilla nedgång för Sverigedemokraterna kan – dessvärre – förklaras med att människor ogärna uppger att de röstar Sd. Ju närmare skarpt läge vi kommer, desto mindre benägna blir de att säga det parti som de faktiskt valt.

     Å andra sidan har Sd inte bara normaliserats utan kommit att framstå som vinnare, vilket gör det mindre skämmigt att stå för sitt val.

     Det bästa med glädjesiffrorna är att aktiva sverigedemokrater kan ha drabbats av hybris och tagit lätt på kampanjandet i tron på en promenadseger. Sådant brukar straffa sig.

Det vet rutinerade vänsterpartister. Det är åtskilliga gånger som vi invaggats i säkerhet av goda opinionssiffror och härlig stämning i möten med medborgarna – för att sedan få samma taskiga 5-6 procent som vanligt. Så kan det gå även denna gång.

     Många av de besvikna och förbannade socialdemokrater som under året tänkt att ”näää, nu blir det V” kommer att hålla kvar vid sitt parti trots allt, med den sedvanliga besynnerliga sosselojaliteten. De trivs bättre i sin unkna stuga där pappa styr och ställer, än i en verkstad där man måste göra något själv åt sakernas tillstånd.  

Valtemperaturen… för oss som redan är intresserade behöver den inte höjas, här härskar febern och ångesten.

     Det är möjligt att vi får fascister i regeringen.

     Eller en regering som förhandlar sig till stöd av fascister.

     Mest troligt är kanske att vi inte får någon regering alls på ett bra tag, eftersom Sverigedemokraterna lovar att blockera tills de får sin vilja igenom, och Moderaterna har lovat regera om de så ska göra det i minoritet. Vilket inte tyder på demokratiskt sinnelag; snarare har de redan påverkats av fascisternas aktuella huvudkrav att till varje pris få bort Löfven.

    

Ja vem skulle inte vilja få bort Löfven. Men hur illa jag än tycker om den karlen och hans regering är situationen ändå den att det är den enda regering som är möjlig att hoppas på. Så det finns orsak att hysa ångest över detta val, valet som i grunden handlar om demokratin.

     ”Vi måste förstå att demokratin är hotad” säger Hedi Fried. Hon borde säga: NI måste förstå.

     De konservativa, de liberala, alla de som inte bryr sig – de måste förstå att demokratin är hotad. Ty hur mycket jag än tycker om Hedi Fried, önskar jag att det aldrig någonsin ska bli fler som bär på hennes öde.  

Almedalen -18

när jag saknar rätta orden

mål i munnen

när jag saknar rätten

att avfyra orden mot rätt mål

när förkrigsminnena blev verkliga

då en orubbligt rå enfald

satte rätten ur spel

förbrukades de ord vi brukade ta till

men det värsta är

att de som hade rätten

var mållösa

att de spelade ovetande

lekte –

Vad heter den leken?

Land och Rike? Katt och Råtta?

Leken där man lovar

skydd och försvar

åtal och förvar

men lämnar öppet mål

Leken där man håller för ögonen,

räknar till sex miljoner och tror att

en orubbligt rå enfald

ska gå över.

det går aldrig över

det går alldeles för långt

och här står vi

erbarmligt utlämnade

1 Maj har alltid varit VÅR dag!

Heja! Här kommer kullor mot nazism!

En annorlunda 1 Maj. När nazisterna började marschera på våra gator i den ena staden i Dalarna efter den andra, blev 1 Maj annorlunda. Vi rättar vårt firande efter var fienden befinner sig, vi avstår från att presentera vår politik därför att en gemensam folklig manifestation i kärlekens tecken är viktigare.

Favoritplakat

Hur regntrist det än är i Ludvika denna 1 Maj har flera hundra människor gått ut i Sockenstugeparken till fest-manifestationen ordnad av Dalarna mot rasism. Här kan du höra tal om demokrati och allas lika värde och lyssna på musik av olika slag, här vimlar av hjärtformade kulörta ballonger, skimrande såpbubblor, regnbågsflaggor och clowner. Och, så att det inte blir för gulligt, ilsket tutande flärpor att blåsa i.

     ”Vänd dig till någon du aldrig sett förr och säg, hej vad kul att du är här!” föreslår moderator. Och kan du tänka dig – det fungerar. Stämningen lyfter.

     Att vänsterns riksdagsledamot Daniel Riazat talar beror enbart på att han är en av grundarna till Dalarna mot rasism. Inga partipolitiska inslag får förekomma. Det är det som gör det till en verkligt annorlunda 1 Maj.

En tankevärld som är helt annorlunda möter oss ettpar kvarter bort. Där står nazister i uniformsliknande klädsel mitt i gatan, skyddade av polis och kravallstaket. De ser ut att vara få men är enligt uppgift över trehundra. På andra sidan kravallstaketen står motdemonstranter, bland annat många clowner. Nazisterna håller tal om att deras land är förrått (det var väl i slaget vid Stalingrad?). Motdemonstranterna avbryter med rop, bland annat att 1 Maj har alltid varit vår dag.

Utan tvekan vore jag hellre motdemonstrant än att lalla runt på kärleksfest. Men den som är livrädd för fysiskt våld duger inte annat till än att gå i parken och blåsa flärpa.

Bisarrt nog gör nazisternas närvaro, polispådraget och mängden besökare i stan att viss jippostämning uppstår. Ungdomar rantar in och ut i parkeringshuset för att få bra utkiksplatser, och det enda snabbmatstället som vågar ha öppet har sin småföretagarkarriärs brådaste dag.

Ludvika hade verkligt förnäma gäster idag. På Stadshusets trappa står demokratiminister Alice Bah Kuhnke, författaren och psykologen Hedi Fried, överlevande från Förintelsen, samt biskopen i Västerås stift Mikael Mogren.

     Att demokratiministern är mot nazism är utom allt tvivel, men hon är medskyldig till regeringens flyktingpolitik och ingenting som helst att lita på, utom möjligen när hon hjälper Fried nedför trappan.

     Att få se Hedi Fried på nära håll är stort. En hjältinna, en vis kvinna. Världen förändras av hennes blick.

     Att som kristen socialist få hälsa på biskopen på 1 Maj är både roligt och, än en gång, annorlunda. 

Mogren, Fried, Bah Kuhnke

Nästa år hoppas jag på att fira en mindre annorlunda 1 Maj. Med lika mycket antirasism, med mer vänsterpolitik och med Internationalen.

Ta ansvar - bättre än regeringen

Regeringen Löfven skryter gärna med hur de tar ansvar för allt från att stänga gränser och hindra familjeåterförening till att kräva hårdare tag. Om jag sutte i regeringen skulle jag ta ansvar åt rakt motsatt håll, men som situationen nu är måste jag ta ansvar på annat sätt. Till exempel genom att, som det en gång hette, engagera mig lokalt.

    Då är det tråkigt att jag finner kommunalpolitik så nedanförmänskligt tråkigt. Kommunalpolitik går från att det ska sänkas skatter till att det blir sämre öppethållande i badhuset. Motsatt förhållande skulle i och för sig vara lite roligare – men oavsett innehåll har kommunala frågor aldrig väckt mitt intresse.

     Märk väl, jag sa inte och skulle aldrig säga att kommunalpolitik är oviktigt! Under åren har många kamrater förklarat för mig hur den påverkar vanliga människors vardag, och i detta har de alldeles rätt. Kommunalpolitik oerhört viktig för alla som bor i kommunen, och av den anledningen bör den hanteras av människor som brinner för den. Människor som förmår budgetförhandla hela natten om en bugg i tomträttsavgälderna. Kamrater som orkar förklara en gång till för borgarna varför man inte kan kräva att socialnämnden minskar sina utgifter samtidigt som medborgarna har fått det svårare ekonomiskt.

Men när flera entusiastiska kommunalpolitiker har flyttat från stan. När det som återstår är en knapp handfull män, fastän listan kräver tio namn, könsvarvade. När det faktiskt ligger till så att trötta kamrater undrar hur det ska gå att genomföra ett val, för att inte tala om en mandatperiod. När det är så, då kommer dendär stunden när man tar ansvar.  

     Därför kommer jag motvilligt att återinträda i kommunalpolitiken.

Till alla som tror att…

- man håller på med politik för att bli rik och åka limousine

- alla politiker är till förväxling likadana så att det inte spelar någon roll

- obegränsat nätkäbbel om allt-mellan-himmel-och-jord betyder mer än den sekund det tar att trycka på knappen i en omröstning

och till kamrater som…

- begagnar Vänsterpartiet som en svängdörr

- ser vänsterpolitik som en fråga om livsstil eller som ett cool attribut

- lämnar partipolitiken när de blir upprörda av att folk säger dumheter

vill jag påpeka att…

- man inte är med i ett parti så länge det är roligt, och sedan skiter i det när man behövs

- sammanhanget vi befinner oss i ibland är viktigare än vi själva

- drivkraften bakom politisk handling inte kan bygga på enbart passion, utan till stor del innebär ett ansvar

För oss som lever i sammanhang och som inte skiter i vår, arbetarrörelsens, gemensamma historia, blir ansvarstagandet en nödvändig integrerad del av det politiska ställningstagandet. Ty vi lever inte i radikalernas, martyrernas och revolutionärernas tid.

     Vi lever i en tid när alltför mycket finns att göra för alltför få som ska se till att få det uträttat.

     För oss som då har en politisk ryggrad återstår bara en sak: Ta det förbaskade ansvaret. För någonting som helst, som behövs. 

     Och helst ta ansvaret bättre än en regering som tror att det innebär skyddande likhet med nationalister.