1 Maj har alltid varit VÅR dag!

Heja! Här kommer kullor mot nazism!

En annorlunda 1 Maj. När nazisterna började marschera på våra gator i den ena staden i Dalarna efter den andra, blev 1 Maj annorlunda. Vi rättar vårt firande efter var fienden befinner sig, vi avstår från att presentera vår politik därför att en gemensam folklig manifestation i kärlekens tecken är viktigare.

Favoritplakat

Hur regntrist det än är i Ludvika denna 1 Maj har flera hundra människor gått ut i Sockenstugeparken till fest-manifestationen ordnad av Dalarna mot rasism. Här kan du höra tal om demokrati och allas lika värde och lyssna på musik av olika slag, här vimlar av hjärtformade kulörta ballonger, skimrande såpbubblor, regnbågsflaggor och clowner. Och, så att det inte blir för gulligt, ilsket tutande flärpor att blåsa i.

     ”Vänd dig till någon du aldrig sett förr och säg, hej vad kul att du är här!” föreslår moderator. Och kan du tänka dig – det fungerar. Stämningen lyfter.

     Att vänsterns riksdagsledamot Daniel Riazat talar beror enbart på att han är en av grundarna till Dalarna mot rasism. Inga partipolitiska inslag får förekomma. Det är det som gör det till en verkligt annorlunda 1 Maj.

En tankevärld som är helt annorlunda möter oss ettpar kvarter bort. Där står nazister i uniformsliknande klädsel mitt i gatan, skyddade av polis och kravallstaket. De ser ut att vara få men är enligt uppgift över trehundra. På andra sidan kravallstaketen står motdemonstranter, bland annat många clowner. Nazisterna håller tal om att deras land är förrått (det var väl i slaget vid Stalingrad?). Motdemonstranterna avbryter med rop, bland annat att 1 Maj har alltid varit vår dag.

Utan tvekan vore jag hellre motdemonstrant än att lalla runt på kärleksfest. Men den som är livrädd för fysiskt våld duger inte annat till än att gå i parken och blåsa flärpa.

Bisarrt nog gör nazisternas närvaro, polispådraget och mängden besökare i stan att viss jippostämning uppstår. Ungdomar rantar in och ut i parkeringshuset för att få bra utkiksplatser, och det enda snabbmatstället som vågar ha öppet har sin småföretagarkarriärs brådaste dag.

Ludvika hade verkligt förnäma gäster idag. På Stadshusets trappa står demokratiminister Alice Bah Kuhnke, författaren och psykologen Hedi Fried, överlevande från Förintelsen, samt biskopen i Västerås stift Mikael Mogren.

     Att demokratiministern är mot nazism är utom allt tvivel, men hon är medskyldig till regeringens flyktingpolitik och ingenting som helst att lita på, utom möjligen när hon hjälper Fried nedför trappan.

     Att få se Hedi Fried på nära håll är stort. En hjältinna, en vis kvinna. Världen förändras av hennes blick.

     Att som kristen socialist få hälsa på biskopen på 1 Maj är både roligt och, än en gång, annorlunda. 

Mogren, Fried, Bah Kuhnke

Nästa år hoppas jag på att fira en mindre annorlunda 1 Maj. Med lika mycket antirasism, med mer vänsterpolitik och med Internationalen.