Post-jul betraktelse. Eller manifest. Citat från Imre Kertesz och en intervjuare.
Kertesz:
Konsten betraktar alltid livet som en fest, vare sig det tilltalar oss eller inte.
Intervjuaren: Som karneval eller som sorgehögtid?
Kertesz:
Som fest.
Vi fortsätter. Med jordisk vagn och himmelska hästar. Eller med både hopplöshet och hopp. Eller mellan, om en sådan plats gives. Och platsen heter Europa. Hör Kertesz:
"Auschwitz var förvisso möjligt, men det enda svaret på detta unika brott var inte möjligt. Det är realiteten, vårt liv och levnadssätt, som har gjort svaret omöjligt – det vill säga, detsamma som gjorde A möjligt."
Där är vi nu. Där är vi ännu.
- - -
Till gam-media:
Beklagar, men jag kan inte länka detta inlägg ens på gränsen till vad ni bedömer vara era intressanta nyheter
Till intresserade:
Kertesz är en överlevare från Auschwitz och Buchenwald, och citaten ingår i Kertesz: Dossier K
För övrigt:
Ett konstnärligt Festmanifest ingår i Duroj: Manifestation, 2004
måndag, december 27, 2010
fredag, december 24, 2010
När alla tågen gått
"När alla tågen gått och alla klockor stannat”skrev Erik Lindegren i sitt utsökta stycke Arioso.
Vilket i vid bemärkelse påminner om julen 2010
när människor väntar och längtar över hela vårt avlånga land
som aldrig verkat så avlägset.
När alla tågen stannat och alla klockor gått
När alla tågen stannat och alla klockor gått
sitter ett folk av familjer och väntar på varandra
på insnöade stationer och dikesrenar.
När alla tågen stannat får käcka systersöner
När alla tågen stannat får käcka systersöner
via tevenyheterna framföra julhälsningar till sina släktingar.
När alla klockor gått sitter vi med en jul i knäet,
När alla klockor gått sitter vi med en jul i knäet,
ty den kommer av sig själv, oemotståndligt
och när alla klockor gått ett varv till tar sommaren oss i famnen,
vilket är det viktigaste som finns.
När alla tågen gått, kommer ett till!
När alla tågen gått, kommer ett till!
God jul till er alla, poeter, tågluffare och verklighetens folk
från upp-till-kamp-tomten och den klingande Mozart
- politik och poesi -
onsdag, december 22, 2010
Nobelpriset i Rinkeby
Eftersom det inte ser ut som att jag får något Nobelpris själv är det en glädje att ha arbetat i Rinkeby. Där det sedan tjugo år är en tradition att barnen tar emot litteraturpristagaren med luciatåg och uppläsningar. Nästan en termins temaarbete föregår besöket.
Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.
I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!
Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här
Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.
I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!
Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här
tisdag, december 21, 2010
Papperslösa är också barn
Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till undervisning. Det finns dock politiker av minst sagt olika kulör som anser att denna rätt är villkorlig.
Barn till asylsökande, gömda barn och så kallade papperslösa har samma rätt till undervisning som alla andra barn - det görs inga undantag i Barnkonventionen. Men deras skolgång är ständigt ifrågasatt och måste i olika sammanhang motiveras på nytt.
Så var det igår i Sundbybergs kommunfullmäktige. De som röstade för barnens skolgång var Vänsterpartiet och Folkpartiet. Moderaterna la ner sina röster, plus en hederlig socialdemokrat. De som röstade emot var den nya mini-majoriteten, lilla Alliansen, bestående av Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Inte oväntat fick de stöd av Sverigedemokraterna.
Det är skamligt. Och motiveringen?
”Budgethantering är en sak, handling en annan.” (källa: Facebook)
Råare än så kan det inte sägas.
- - -
Har inte bloggat om Primeaffären och de köpta idéspridarna. Det var för tungt att lyfta. Naivt nog trodde jag också att affären skulle vridas och vändas i media. I brist på det, läs Approximationer som i skarp ton uppmanar en hymlande socialdemokrati att snygga till sig.
Barn till asylsökande, gömda barn och så kallade papperslösa har samma rätt till undervisning som alla andra barn - det görs inga undantag i Barnkonventionen. Men deras skolgång är ständigt ifrågasatt och måste i olika sammanhang motiveras på nytt.
Så var det igår i Sundbybergs kommunfullmäktige. De som röstade för barnens skolgång var Vänsterpartiet och Folkpartiet. Moderaterna la ner sina röster, plus en hederlig socialdemokrat. De som röstade emot var den nya mini-majoriteten, lilla Alliansen, bestående av Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Inte oväntat fick de stöd av Sverigedemokraterna.
Det är skamligt. Och motiveringen?
”Budgethantering är en sak, handling en annan.” (källa: Facebook)
Råare än så kan det inte sägas.
- - -
Har inte bloggat om Primeaffären och de köpta idéspridarna. Det var för tungt att lyfta. Naivt nog trodde jag också att affären skulle vridas och vändas i media. I brist på det, läs Approximationer som i skarp ton uppmanar en hymlande socialdemokrati att snygga till sig.
måndag, december 20, 2010
Jämlikhet, det glömda budskapet
Riktigt glad blir jag över Lars Ohlys debattartikel där han ger sin syn på vad som gick fel i det rödgröna samarbetet. Allt sedan valet har jag sett hur många varianter som helst av den superenkla analysen att vänstern borde aldrig ha varit med - den kommer från besvikna vänsterpartister, från syndabocksletande socialdemokrater och självfallet från borgarna som i en logisk vurpa önskar att vi inte funnes trots att vår besmittade närvaro skrämmer väljarna åt höger.
Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.
Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.
Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?
Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.
Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.
Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.
Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?
Ohlys artikel finns här.
Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.
Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.
Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?
Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.
Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.
Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.
Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?
Ohlys artikel finns här.
söndag, december 19, 2010
Se min kurbits!
"Se min kurbits, dess resning och snits!"skrev EA Karlfeldt. Foto: detalj ur Ålderstrappan
Endast personer med en lätt släng av asperger är så förbannat rakspåriga att man går på Skansen i snöyra och arktiskt mörker bara för att man har bestämt det.
Men personer med en lätt släng av kulturintresse har alltid roligt på Skansen. Nu är det andra gången som vi ramlar in som blötsnögubbar i en stuga där två fiolspelare håller igång medan elden ryker i spiseln.
Under denna stund av värme lyckas vi glömma de nationalister som bedriver emotionell utpressning mot folket med ett helt lands kultur i potten.
Att Åkesson (Sd) gick på riksdagsöppnande i folkdräkt störde inte mig. Tvärtom. Folkdräkt är högtidsdräkt och kan användas mycket oftare än vad som vanligen är fallet. Om man har en ska man såklart dra den på sig om man får uppleva detta det mest högtidliga av allt; att av folket ha blivit vald att styra.
Men nu var det så att Åkesson inte alls har någon folkdräkt.
Han hyrde en för detta celebra tevetillfälle, vilket framgick av en liten sidonotis i papperstidningen.
Karln som ska få hela landets befolkning att lyssna på spelmansmusik (inte bara kommunistiska dårar som vallfärdar till Skansen), karln som ska plöja ner statsbudgeten i hembygdsgårdar och förbjuda all provocerande konst utom rondellhundar, den karln har inte ens en egen folkdräkt. Det är ju skitlöjligt.
Och snudd på missbruk, att göra folkdräkten till propagandadräkt.
Inte vet jag hur mycket folkkonst Åkesson har sett. Inte vet jag om det var tovning och knyppling han och hans gäng ägnade sig åt under studierna i Lund, på det sätt som mina proggiga lärarkandidatkamrater växtfärgade och nyckelharpade på det glada 70-talet.
Men en sak vet jag, och det är att folkkonst är sann i båda sina led: sann konst och sant folklig, och detta betyder gemensam.
Folkkonsten består av mönster som går igen och upprepas världen över.
Ta kurbitsen på fotot ovan, denna ur- eller pursvenska dekorationsslinga som syns på väggmålningar, brudkistor och dalahästar. Kurbits är ett latinskt ord som översatts ungefärligt i olika upplagor av Bibeln, denna fantastiska bästsäljare från Mellanöstern. Förmodligen betyder ordet pumpa eller ricinbuske, inte särdeles purt svenska växter.
Så glöm urpsrunget. Ty det är uttrycket det handlar om.
Två Rinkebyhästar av Ylva Ekman. En dalahäst.
Blomslingan framför dem är på en fejkfolklig byrå målad i Kina.
fredag, december 17, 2010
Bloggosfären gör det som andra inte gör
Vänsterpolitikerna märks för lite, får vi höra med jämna mellanrum. Låt Politik och poesi avhjälpa den saken. Här är några citat:
- Wiwi-Anne Johansson i debatt socialförsäkringarna i riksdagen: ”Vissa står långt ifrån arbetsmarknaden. Regeringen står långt ifrån verkligheten.”
Mer om Johanssons kritik av socialförsäkringsreformen här .
- Hans Linde lär ha tipsat Reinfeldt om fiffiga besparingar: ”1) Banta regeringen. 2) Sänk din lön. 3) Lägg ner den svenska representationen vid Natos högkvarter.”
(källa: fejsboken)
- Ulla Andersson rasar över vinster i omsorgen: ”Tydligen är vinst till ägarna viktigare än att barnen på förskolan får äta sig mätta. Är det inte dags att inse att vinster inte har något att göra inom pedagogisk verksamhet och i barns uppväxtvillkor.”
Så har Politik och poesi gjort sitt för balans i bevakningen - men det är fanimej inte mitt jobb! Rapporteringen ska skötas av media, som aktivt motarbetar vänstern. Och landets främsta fiender av sans och balans är regeringen som tar till vad som helst inklusive grundlagsbrott för att marknaden fullständigt ska segra över demokratin. Hör bara:
”När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna.”
Syftet eller, förlåt, vinsten med att kopiera sovjetmetoder är, enligt kulturministern, att skydda de kommersiella kanalerna.
På 70-talet trodde vi att kapitalismen var bräcklig när den gick ut i desperat försvar. Men vad kallar man den som redan vunnit men fortsätter slå vilt omkring sig?
Paranoid. Totalitär.
Senare tillägg:
Därför är jag glad att det finns en riksdagsvald vänster som, ohörd givetvis, kan KU-anmäla skitstövlarna. Oavsett hur media väljer att behandla en sådan liten nyhet-
- Wiwi-Anne Johansson i debatt socialförsäkringarna i riksdagen: ”Vissa står långt ifrån arbetsmarknaden. Regeringen står långt ifrån verkligheten.”
Mer om Johanssons kritik av socialförsäkringsreformen här .
- Hans Linde lär ha tipsat Reinfeldt om fiffiga besparingar: ”1) Banta regeringen. 2) Sänk din lön. 3) Lägg ner den svenska representationen vid Natos högkvarter.”
(källa: fejsboken)
- Ulla Andersson rasar över vinster i omsorgen: ”Tydligen är vinst till ägarna viktigare än att barnen på förskolan får äta sig mätta. Är det inte dags att inse att vinster inte har något att göra inom pedagogisk verksamhet och i barns uppväxtvillkor.”
Så har Politik och poesi gjort sitt för balans i bevakningen - men det är fanimej inte mitt jobb! Rapporteringen ska skötas av media, som aktivt motarbetar vänstern. Och landets främsta fiender av sans och balans är regeringen som tar till vad som helst inklusive grundlagsbrott för att marknaden fullständigt ska segra över demokratin. Hör bara:
”När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna.”
Syftet eller, förlåt, vinsten med att kopiera sovjetmetoder är, enligt kulturministern, att skydda de kommersiella kanalerna.
På 70-talet trodde vi att kapitalismen var bräcklig när den gick ut i desperat försvar. Men vad kallar man den som redan vunnit men fortsätter slå vilt omkring sig?
Paranoid. Totalitär.
Senare tillägg:
Därför är jag glad att det finns en riksdagsvald vänster som, ohörd givetvis, kan KU-anmäla skitstövlarna. Oavsett hur media väljer att behandla en sådan liten nyhet-
Pursvensk är jag, men demokrat!
Boulevardblaskan Expressen låter kolumnisten Ulf Nilson breda ut sig om att vi - de ”pursvenska” som han skriver - befinner oss i krig och måste börja försvara oss.
Det verkar inte vara en provokation, Nilsons oro låter äkta: ”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre.”
Den raljante Nilson kritiserade polisen för tafflighet och DO för dumhet samt berömde Karl XII:s krigföring. (Och jag som trodde att raljans ska innehålla lite humor!)
Den mindre raljante Nilson hotar med sjunkande ”pursvenska” födelsetal och eldar upp sig så han blir farlig: ”Blod kommer att flyta. Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart och väl värt att försvara.”
Fullkomligt vaken och inte det minsta raljant vet jag mycket väl hur sårbar demokratin är.
Den måste försvaras mot fanatiska bombkastare och från rasistiska våldsinspiratörer.
Den måste erövras från den kapitalistiska eurocentriska hegemonin.
Det verkar inte vara en provokation, Nilsons oro låter äkta: ”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre.”
Den raljante Nilson kritiserade polisen för tafflighet och DO för dumhet samt berömde Karl XII:s krigföring. (Och jag som trodde att raljans ska innehålla lite humor!)
Den mindre raljante Nilson hotar med sjunkande ”pursvenska” födelsetal och eldar upp sig så han blir farlig: ”Blod kommer att flyta. Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart och väl värt att försvara.”
Fullkomligt vaken och inte det minsta raljant vet jag mycket väl hur sårbar demokratin är.
Den måste försvaras mot fanatiska bombkastare och från rasistiska våldsinspiratörer.
Den måste erövras från den kapitalistiska eurocentriska hegemonin.
onsdag, december 15, 2010
Politik och poesi
Ibland blir politik och poesi synkront.
Kanske inte som att arbeta i Rinkeby,
men ändå en klustereffekt.
När jag fixade med släppfesten för Hela tiden tackade jag ja till att prata om Vänsterpartiet i Studio ett. Radion kom och intervjuade mig en dag när jag studerade klassklyftornas inverkan på folkhälsan. Sedan kunde jag höra programmet efter en politisk poesiuppläsning.
Det var Vänsterpartiet i Solna som hade kulturkväll.
Goda kamrater, glögg och te.
Poeterna är här:
Jenny Wrangborg och HD
Länken till Studio ett-inslaget med Ida Gabrielsson, Jonas Sjöstedt m fl är här.
När jag var ung trodde jag att det var såhär livet skulle vara.
Det är det ju också,
någon gång ibland.
Kanske inte som att arbeta i Rinkeby,
men ändå en klustereffekt.
När jag fixade med släppfesten för Hela tiden tackade jag ja till att prata om Vänsterpartiet i Studio ett. Radion kom och intervjuade mig en dag när jag studerade klassklyftornas inverkan på folkhälsan. Sedan kunde jag höra programmet efter en politisk poesiuppläsning.
Det var Vänsterpartiet i Solna som hade kulturkväll.
Goda kamrater, glögg och te.
Poeterna är här:
Jenny Wrangborg och HD
Länken till Studio ett-inslaget med Ida Gabrielsson, Jonas Sjöstedt m fl är här.När jag var ung trodde jag att det var såhär livet skulle vara.
Det är det ju också,
någon gång ibland.
tisdag, december 14, 2010
Mellan galenskap och förnuft
Somliga säger ”äntligen” när en självmordsbombare spränger mitt i Stockholm. Andra är chockade över att något sådant kan hända i Sverige. Och så har vi vetabästarna som talar om för oss andra att Sverige minsann har blivit en del av världen (vad var det förut då?)
Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...
När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.
Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.
Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!
Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”
Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...
När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.
Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.
Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!
Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”
fredag, december 10, 2010
Forum för levande historia bidrar till skapandet av levande historia
En ny undersökning visar att antisemitismen ökar bland unga och att potentialen för högerextremism och rasism är fortsatt stark. Den minoritet som är minst gillad är romer, och de som klarar sig bäst undan fördomar och diskriminering är de homosexuella. Vilket överensstämmer med stereotypen, varför det på inget vis är någon glädjande läsning.
Minst glädjande av allt är frågorna, som till min bestörtning har formulerats av Forum för levande historia, som verkligen borde veta bättre.
I papperstidningen återges den, som jag hoppas, värsta frågan:
”Vilken uppfattning har du om människor med följande bakgrund…
afrikansk
arabisk
judisk
muslimsk
romsk”
Varje gång en liknande undersökning genomförts har jag sagt detsamma: det går inte att fråga vad någon anser om den ena eller andra folkgruppen, som grupp. Så fort frågan är ställd är sorteringen gjord.
Forskaren Helene Lööw säger, att varje gång en liknande undersökning genomförs visar den att runt fem procent av befolkningen har åsikter om olika folkgrupper, vilket gör dem mottagliga för högerextrema ideal.
Isåfall är Forum för levande historia lika mottagligt, myndigheten som öppnar för och bekräftar ungdomarnas åsikter om olika folkgrupper.
Frågar du vad jag tycker om karelare eller indonesier är det enda anständiga förnuftiga svaret förstås ”Ingen uppfattning”.
Detta är också är vad mellan 20 och 30 procent av ungdomarna har svarat i denhär enkäten. En ungefärlig fjärdedel av de drygt 4000 gymnasisterna insåg att de utsattes för en omöjlig fråga. Heder åt dem.
Det är de negativa svaren som nu granskas i media och föranleder rubriker. Araberna är illa omtyckta av 40 procent, judarna av 26 procent, och den siffra som ökat är den negativa inställningen till judar vilket sannerligen är illavarslande.
Men vad säger siffrorna? Vad anser ungdomarna om arabiska judar och muslimska romer, om homosexuella afrikaner och fyrkantiga enkätmakare?
Granskar vi de positiva svaren ser det inte bättre ut. 57 procent är positiva till afrikaner och 28 procent till romer.
Men vad säger siffrorna nu? Hur många människor kan du bara med att vara positiv till? Hur gör du när du jämför kontinenten Afrika med en svensk minoritet?
Talar vi överhuvudtaget om människor?
Talar vi överhuvudtaget - och vem är det isåfall som talar - om vem? eller rentav om vad?
Så fort frågan om grupper är ställd, är sorteringen gjord.
De ungdomar som identifierar sig med frågeställarna har för länge sedan insett att de tillhör ett vi som håller oss med uppfattningar om dem.
De ungdomar som har afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk eller romsk bakgrund har för länge sedan insett de ingår i de av frågeställarna utpekade problemgrupperna som vi-et ska förhålla sig till.
Det ingenting annat än vansinne att hysa en uppfattning om miljoner människor du aldrig träffat. Så lägg nu ned Forum för levande historia. De vet inte längre vad de håller på med.
Avslutar med citatet från avhoppade folkpartisten Michael Trolin:
"Sveriges invandrare blev kravliberalismens första offer."
Minst glädjande av allt är frågorna, som till min bestörtning har formulerats av Forum för levande historia, som verkligen borde veta bättre.
I papperstidningen återges den, som jag hoppas, värsta frågan:
”Vilken uppfattning har du om människor med följande bakgrund…
afrikansk
arabisk
judisk
muslimsk
romsk”
Varje gång en liknande undersökning genomförts har jag sagt detsamma: det går inte att fråga vad någon anser om den ena eller andra folkgruppen, som grupp. Så fort frågan är ställd är sorteringen gjord.
Forskaren Helene Lööw säger, att varje gång en liknande undersökning genomförs visar den att runt fem procent av befolkningen har åsikter om olika folkgrupper, vilket gör dem mottagliga för högerextrema ideal.
Isåfall är Forum för levande historia lika mottagligt, myndigheten som öppnar för och bekräftar ungdomarnas åsikter om olika folkgrupper.
Frågar du vad jag tycker om karelare eller indonesier är det enda anständiga förnuftiga svaret förstås ”Ingen uppfattning”.
Detta är också är vad mellan 20 och 30 procent av ungdomarna har svarat i denhär enkäten. En ungefärlig fjärdedel av de drygt 4000 gymnasisterna insåg att de utsattes för en omöjlig fråga. Heder åt dem.
Det är de negativa svaren som nu granskas i media och föranleder rubriker. Araberna är illa omtyckta av 40 procent, judarna av 26 procent, och den siffra som ökat är den negativa inställningen till judar vilket sannerligen är illavarslande.
Men vad säger siffrorna? Vad anser ungdomarna om arabiska judar och muslimska romer, om homosexuella afrikaner och fyrkantiga enkätmakare?
Granskar vi de positiva svaren ser det inte bättre ut. 57 procent är positiva till afrikaner och 28 procent till romer.
Men vad säger siffrorna nu? Hur många människor kan du bara med att vara positiv till? Hur gör du när du jämför kontinenten Afrika med en svensk minoritet?
Talar vi överhuvudtaget om människor?
Talar vi överhuvudtaget - och vem är det isåfall som talar - om vem? eller rentav om vad?
Så fort frågan om grupper är ställd, är sorteringen gjord.
De ungdomar som identifierar sig med frågeställarna har för länge sedan insett att de tillhör ett vi som håller oss med uppfattningar om dem.
De ungdomar som har afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk eller romsk bakgrund har för länge sedan insett de ingår i de av frågeställarna utpekade problemgrupperna som vi-et ska förhålla sig till.
Det ingenting annat än vansinne att hysa en uppfattning om miljoner människor du aldrig träffat. Så lägg nu ned Forum för levande historia. De vet inte längre vad de håller på med.
Avslutar med citatet från avhoppade folkpartisten Michael Trolin:
"Sveriges invandrare blev kravliberalismens första offer."
torsdag, december 09, 2010
Diska inte hästen!
När var det politiken gick alldeles fel? En gammal arbetarkämpe från Göteborg sa såhär:
”På 80-talet förändrades det politska landskapet, arbetsgivarföreningen och borgarpressen blåste till storms. Folk föll pladask för skitargument. Jag har alltid haft uppfattningen att gubbarna /på arbetsplatserna/ är klokare än vad överklassen tror, men även en sådan kolartro kan få sig en dödssmäll. Folk föll för idiotisk propaganda om att jobbarna var för ineffektiva och hade för hög lön. Sossarna gav upp helt. När såg du ett reformförslag senast från sossarna? Var det skattereformen och vem gynnades av den? De blev sprattelgubbar som förde en så kallat realistisk ekonomisk politik. Men den var realistisk för storkapitalet, inte för vanligt folk. Bolagen hade aldrig tjänat så mycket som de började göra då.”
På 1930-talet kämpade den mannen för demokratin i Madrid. Hans hustru gick i diktaturens partiskola i Moskva. Tillsammans levde och verkade de i Masthugget. Livskamrater, partikamrater. Föregångare.
Ibland hade de fel.
Men hade de verkligen så fel att det föranleder frågan från ”en gammal före detta kommunist: Hur fan är det, har vi i hela vårt liv satsat på fel häst?” Svaret från partikamraten lyder: ”Hästen är det inget fel på. Men de som har ridit den har varit åt helvete. De är de som ska diskas, inte hästen.”
Historia och historier om dessa kamrater finns i Jonas Sjöstedts intervju- och memoarbok Masthugget, Moskva, Madrid – Berättelsen om Bengt och Greta, som jag här har citerat.
”På 80-talet förändrades det politska landskapet, arbetsgivarföreningen och borgarpressen blåste till storms. Folk föll pladask för skitargument. Jag har alltid haft uppfattningen att gubbarna /på arbetsplatserna/ är klokare än vad överklassen tror, men även en sådan kolartro kan få sig en dödssmäll. Folk föll för idiotisk propaganda om att jobbarna var för ineffektiva och hade för hög lön. Sossarna gav upp helt. När såg du ett reformförslag senast från sossarna? Var det skattereformen och vem gynnades av den? De blev sprattelgubbar som förde en så kallat realistisk ekonomisk politik. Men den var realistisk för storkapitalet, inte för vanligt folk. Bolagen hade aldrig tjänat så mycket som de började göra då.”
På 1930-talet kämpade den mannen för demokratin i Madrid. Hans hustru gick i diktaturens partiskola i Moskva. Tillsammans levde och verkade de i Masthugget. Livskamrater, partikamrater. Föregångare.
Ibland hade de fel.
Men hade de verkligen så fel att det föranleder frågan från ”en gammal före detta kommunist: Hur fan är det, har vi i hela vårt liv satsat på fel häst?” Svaret från partikamraten lyder: ”Hästen är det inget fel på. Men de som har ridit den har varit åt helvete. De är de som ska diskas, inte hästen.”
Historia och historier om dessa kamrater finns i Jonas Sjöstedts intervju- och memoarbok Masthugget, Moskva, Madrid – Berättelsen om Bengt och Greta, som jag här har citerat.
onsdag, december 08, 2010
Vanlig skitskola
Ett vanligt skitland i EU... ja det var dit regeringen ville ha oss. Den senaste PISA-undersökningen tyder på att det är precis vad de har fått också. Svenska 15-åringar läser och räknar på genomsnittlig nivå och är sämre i naturvetenskap än OECD-ländernas genomsnitt. Och den likvärdiga svenska grundskolan har försämrats under hela 00-talet, så att numera även likvärdigheten är genomsnittlig.
Skillnaderna mellan flickor och pojkar har ökat. Skillnaderna mellan utlands- och svenskfödda är fortsatt höga. Betydelsen av ett barns sociala och ekonomiska bakgrund har förstärkts. Det finns ingenting av jämlikhet och likvärdighet i detta, och uppenbarligen mycket lite av kunskap.
Kunskapen, den presenterade Skolverket förra året i sin rapport: Vad påverkar resultaten i svensk skola. De diskuterade inte, eller i mycket ringa grad, antal sittplatser eller skärpningen av ordningsregler i klassrummet, inte heller de professionellas metodval eller kronor på lönekontot. Skolan utspelas inte i ett samhälleligt vakum, och vad Skolverket belyste var de övergripande förändringar som har ägt rum under de senaste tjugo åren, och som ger just de tråkiga resultat som PISA-undersökningen idag visar.
De starka trenderna var och är en serie uppsplittrande aktioner:
- Decentralisering (kommunerna måste trolla med resurserna så att olika kommuninvånare ställs emot varandra)
- Segregering (föräldrarna väljer skolor utifrån vad de tror ska ge status, så att barnen delas in efter socialgrupp och hudfärg)
- Differentiering (skolan delar in barnen i undervisningsgrupper där de presterar likartat, så att de blir lättare att hantera och ingen av dem stimuleras)
- Individualisering (arbetet läggs över på barnet så att hen får skulden om det går illa)
Svenska skolpolitiker har i åratal varit inne på fel spår, och vägrat lyssna till kunskap. Till exempel till boken Jämlikhetsanden som fastslår: när jämlikheten sjunker, ökar skillnaderna mellan människor i alla avseenden, inklusive hälsa och bildning.
När utbildningsmajoren sa att det inte kommer att bli bättre på länge än lät det som en nyttig övning i anspråkslöshet. Men långsiktigheten använde han mest som en ursäkt.
Inte som ett skäl att genast ta itu med frågorna om jämlikhet och likvärdighet.
Rapporten finns i sammanfattning här.
Men för att finnas i bloggosfären duger det inte med att ha läst källan. Här måste man länka till en nyhet också, så var så god.
tisdag, december 07, 2010
Kräftgång, knähundar och intervju med HD
Det händer att jag instämmer med Sanna Rayman. Senast idag, apropå Socialdemokraternas snöpliga kräftgång bort från sin egen politik.Fotot till höger är ur papperstidningen. S affischerade på sin konferens med denna färg- och formgivning snarlik Moderaternas.
Inklusive budskapet: Vi går in för vad som helst bara ni röstar på oss nästa gång.
I den goda staden Sundbyberg har vi haft ett väl fungerande rödgrönt styre, men här valde Socialdemokraterna efter valet att göra upp med de små blå partierna. De små blå ville inte ha med vänstern att göra och inte vi med dem, så hädanefter opponerar vi. Det lär det bli anledning till. Det vänligaste man kan säga om S’ beteende är att det är rimligt: den som absolut vill sänka skatten och sälja ut allmännyttans bostäder (utan att ha gått till val på det) får det enklare att styra ihop med andra som också vill det.
- - -
Den statliga utredningen Romers rätt är en strategi för att förbättra den romska minoritetens ställning i Sverige. Ett försök att komma tillrätta med sekler av diskriminering. Men moderaterna i Malmö dissar utredningen. Deras motförslag lyder ”Ställ krav på zigenarna!”
Så osmakligt kan man yttra sig när man är Sveriges bästa, ja rentav enda parti, där statsminister Teddy Reinfeldt är barnens bästa vän… enligt en blaska som fjäskar värre än knähundar.
- - -
Som en roligare nyhet länkar jag till författarintervjun jag gav i Södra Dalarnes tidning
måndag, december 06, 2010
Borgerlig bekvämlighet, borgerlig feghet
På ledarsidan ska vi möta tidningens ideologiska profil. Gärna anslående och tillspetsat. Vilket berättigande har då en ledarskribent som lyfter fram utslätning, ideologibrist och privatmys?
Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!
Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.
Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.
Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”
Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?
Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!
Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.
Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.
Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”
Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?
fredag, december 03, 2010
Poeterna är HÄR
Hos Amledo fann jag ett inlägg jag inte kan motstå, inte efter dess provocerande inledning:
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.
Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.
Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.
Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.
Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.
Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.
Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.
Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.
Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:
Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar
Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den
*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.
Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.
Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.
Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.
Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.
Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.
Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.
Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.
Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:
Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar
Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den
*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD
torsdag, december 02, 2010
Diplomatiskt pubtugg
Sverige förpassar neutraliteten till historiens soptunna... jag tror vänstern har använt ungefär den formuleringen i någon valrörelse. Då avfärdades vi som paranoida. Blir det mer sant när USA:s ambassad säger det?
Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.
Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.
”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.
Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.
Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.
Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.
”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.
Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.
onsdag, december 01, 2010
En vill inte bli sedd, och de andra ser vi inte
Slutligen kom DO fram till ett beslut: förbud mot niqab inom en utbildning strider mot diskrimineringslagen. Märkligt att kvinnan i fråga hann genomgå hela kursen innan DO kom till den slutsatsen.
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.
DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”
En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.
Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.
DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”
En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.
Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt
måndag, november 29, 2010
söndag, november 28, 2010
Slarv är inte rasism, bara symptomatiskt
”Av annat etniskt ursprung än vitt”… skrev nyligen en god journalist. Det är med avsikt jag inte länkar, ty det är inte skribentens fel att det felaktiga uttryck hen begagnar är fullt förståeligt för läsarna.
Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.
Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.
Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.
Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.
Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.
Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.
Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.
Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)