Svensson och tevegrodan

Men nu får dom väl ta och skärpa sig.
Jag har gnällt på det förut: att den i övrigt utmärkta teve-komedin Svensson,Svensson sprider myten att enskilda fullmäktigepolitiker har makt över hela städer och inkomst som bankdirektörer. Men jag trodde att det var en miss av manusförfattaren (vars namn inte står på www.svt.se!)

En gång arbetade jag i medborgarnas tjänst i en så kallad utsatt stadsdel. Ofta hade jag i uppgift att förklara skillnaden mellan vald och anställd. Organisationen var inte omedelbart genomskådlig för människor med ringa erfarenhet av svenskt samhällsliv. Ibland misstänkte jag att inte heller alla väletablerade så kallade svenskar förstod. Det var bara att förklara en gång till.
Därför är det inte så konstigt att det finns succémanusförfattare som inte är perfekt uppkopplade på enkel samhällskunskap, eller ”Hur Sverige styrs” som det heter i grundskolan och på SFI.

Men lite mer begär jag av svensk teves hemsida. Som tyvärr skriver:
”Det som hänt sedan sist är att Lena (Suzanne Reuter) har sadlat om och jobbar på kommunfullmäktige i Örebro. Med anledning av det nya jobbet har hon...”

I avsnitt 1 säger Lena att hon bara är vald till fullmäktige (men av den orsaken har kunnat säga upp sitt bankchefsjobb!) Men i avsnitt 2 sitter Lena på sitt tjänsterum och bygger om stan.

Så nu får dom väl ta och skärpa sig.
Alt 1: Lena har fått toppjobbet som plan-&-bygg-chef i kommunen. Då sitter hon definitivt inte i fullmäktige. Och fick förhoppningsvis inte posten på politiska meriter.
Alt 2: ”Jobba på kommunfullmäktige” finns inte. Men det kan vara en slarvig formulering för att Lena fått anställning som politisk sekreterare åt Fp. Då tjänar hon hyfsat, cirka hälften av en bankdirre, och har i kraft av sitt kunnande inflytande över byggplanerna. Men hon saknar reell makt.

Kanske verkar detta svårt, om man inte är insatt. Men ska inte tevekanalen i medborgarnas tjänst vara just det - en smula insatt? Ska de inte liksom förstärka och förtydliga demokratin? Inte fördunkla och förvirra den.

Leve alla de tusentals fullmäktigeledamöter som i varenda kommun plöjer igenom högarna av handlingar och sitter på långa möten på sin fritid, samtidigt som de sköter sina heltidsjobb och försöker ha så pass koll på samhället att de inte säger alltför grova grodor.

Fp-kanon med smak för extremism

I senaste numret av Författarförbundets tidning finns en opinionsartikel där Stefan Ingvarsson beskriver det pedagogiskt-politiska klimatet i Polen. Landet håller sig med en så kallad litterär kanon, det vill säga en statligt spikad lista över föreskrivna författare och verk som ska tröskas igenom i det offentliga skolväsendet.
I Polen har högerextrema katolicister använt listan som arena för korståg. Den polske författaren Gombrowicz ströks, i gott sällskap med Goethe, Kafka och Dostojevskij. Ingen av dem besatt de rätta dygderna hos en polsk patriot*!
Detta ledde givetvis till ett uppsving för Gombrowicz bland de unga.
Bortsett från det är det inte särskilt kul.

Ingvarsson skriver: ”Liknande tankar om litteraturlistor som kulturrevanschism och politiskt slagträ har funnits på lokal nivå hos franska Front National och andra extrempopulistiska partier i Europa.” Ty Ingvarsson är en taktfull person som inte skriver:
Samma idé drevs strax före det svenska riksdagsvalet även av Folkpartiet Liberalerna, som till skillnad från sina högerpopulistiska fränder inom unionen avstod från markera mot enskilda författare utan tvärtom försökte få listan att framstå som en harmlös gemensam nämnare.

Vad Ingvarsson skriver är att förlorarna är de skolbarn som ”måste läsa ett statligt beslutat litteratururval som bygger på politiska idéer om vad som är uppbyggligt och bra för dem.”
Duroj, som är en rättvis person, drar sig då till minnes att Folkpartiet faktiskt inte drog in moralisk uppbyggnad i sin kanontanke.
Nej, vad de drog in var något finstämt och obestämt borgerligt – den goda smaken. Och tidningarna visade genom rundfrågor till proffs och amatörer att det faktiskt tycks råda viss konsensus kring vissa namn; Lagerlöf och Lindgren åtminstone.
I och med det vore allt gott och väl – om det bara inte funnes folkpartister som måste prata om invandrare. I litteraturfrågan liksom i alla andra frågor. Vilket snabbt slår stopp för all låtsad gemenskap.
Nu verkar det som om Fp såsom pragmatiska alliansare har gett med sig. De får ju regera. De behöver inte längre, som de polska nationalisterna, "härja fritt i jakt på parlamentarisk majoritet”.

* Uttrycket polsk patriot myntades i tragikomisk bemärkelse av Romain Gary

Vilks och modet

För den som vill läsa något klokt i Vilks-debatten hänvisas till Pierre Schori. Som jämför dem som riskerat liv och säkerhet i kampen för yttrandefriheten, med Vilks som endast är nyfiken på ”hur långt man kan gå”. Schori räknar upp några tämligen bekanta provokationer som Vilks borde känna till, om han är rent principiellt intresserad av yttrandefrihetsmål. Elegant framställs Vilks som en egocentrisk och nyckfull person som gärna tar risker för andras räkning.

För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.

Karlfeldt skrev "Om en tillbörlig vrede". I min version heter den...

Det värsta?

Jag ska sätta eld på
ganska små hus nu
Medelstora fastigheter
kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning.

Eggelsen i enklast möjliga problemlösning:
hugg av grenen du sitter på
yxan i sjön eller foten, varsomhelst fel
där hittills yxskaft varit regel
ilskans drägg men inte eggen.
Skit på skepp och bränn upp broar
Att bli oälskad
är det verkligen det värsta?

Den uppskjutna konsumtionen
har mist sin bärighet
och fikandet efter förhandlingsvinst
synes blott knapphändigt möjliggjort
i den tänkta konjunktiven av absolut positivism.

Smörblomma tror på någon att tro på.
Mästerkatten tror på sina stövlar.
Askungen tror på arbetsmyrornas solidaritet.
Rödluvan tror på mormors löständer.

Suga ur gamla gaddar i ensamheten
kan väl inte vara

det värsta

(Publ i coffee -04)

Långt ner i halsen

I Svd förs en debatt om våldtäkter och rättssäkerhet. Manliga advokater har pekat på problemet att ”många oskyldiga män sitter fängslade”. Denna skam för rättssamhället menar de till stor del beror på professor Madeleine Leijonhufvuds opinionsbildande arbete som fått ”pendeln att slå över för långt” (som om det korrekta antalet fällande domar rimligtvis bör vara ett genomsnitt!) Advokaterna anser att Leijonhufvuds mål, att stoppa kvinnoförtrycket inom rättsväsendet, för länge sedan är uppnått – och detta utan att hon själv var i stånd att observera det!

Leijonhufvud driver sakfrågan bäst själv. Jag plockar istället ett annat citat från advokaten Samuelson: ”...en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns...”
Märk väl. Det är inte bara kraven Samuelson ogillar. Det är inte bara argumentationen han finner svag, och inte bara den politiska linjen han finner oriktig. Det är också metoden som stör honom.

Juridiskt intresserade kvinnor ska inte hålla på och vara rabiata och gå i fackeltåg. Går man i protestmarsch har man förmodligen fel, eftersom man går där. Riktiga människor gör upp sina fördrag i stillsamma styrelserum. De rabiata kvinnorna är dessutom ofint högljudda, ja de till och med skriver högljutt!
Denna prestation skulle med fördel kunna associeras till Nattens drottnings koloratur. Men det gör inte advokaten. Illa berörd ser han halsmandlar framför sig. Av vilket jag förstår att högljudda kvinnor är liksom äckliga.

Egentligen har jag bara en sak att säga till dendär typen: Håll för näsan, öronen och ögonen. För vi tänker fortsätta ett tag till.

”Jag skulle kunna sätta eld på ganska små hus nu...”
HD

Upp till kamp

Århundradets bästa teveserie har den kallats, Upp till kamp. Den var åtminstone den bäst förhandsrecenserade. På mig lyckades den göra intryck tillslut i tredje avsnittet, där varvsstrejken och husockupationen kändes äkta.
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.

När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.

Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".

Ingen ska ha jobb!

Stockholms stad sänker skatten med 20 öre. Tar sig råd, så att säga.
För den skattesänkningen ska de satsa på skola och omsorg. Någon som får ihop ekvationen? Jo, naturligtvis spar man på administration. Det är ett populärt, snudd på populistiskt krav. Ni vet - få bort alla onödiga pappersvändare, de som inte arbetar med människor.

De bara betalar ut löner åt dem som arbetar med människor. Eller inspekterar miljö och hygien i kök och på gårdar. De kanske håller ordning i offentliga register så att beslut och beslutsfattare går att hitta. Eller svarar i telefonen och bokar en träfftid, eller översätter en komplicerad juridisk handling. Kort sagt, det är de som ser till att stadens verksamheter har rimliga förutsättningar, och att arbetet utförs under öppenhet och ansvarsutkrävande.

I en billig, slimmad organisation kan du aldrig hitta en makthavare. Du och ditt barns utarbetade fröken kan stå och gnissla tänder tillsammans över att Ingen går att nå på kommunkontoret. Eftersom Ingen läser er post kan Ingen sätta upp staket mot gatan.
Det var klart opoppiga jobb, så Ingen ska ha dem.

Det är viktigare att alla får mera i plånboken, som Reinfeldt brukar säga. Då kan Alla gå och köpa staket. Eller hur?

Ovana nykomlingar med farlig dröm

Sverigedemokraterna är passiva i sina respektive fullmäktigeförsamlingar. Inga motioner, inga diskussioner. Uppstickarna som skulle utmana och röra om tycks inte riktigt veta vad de gör. De hade väl ingen politisk agenda utom sin fientlighet mot immigration.

Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.

Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.

Rätten till utbildning

Minister Nyamko Sabuni vill dra ned på modersmålsundervisningen eftersom den ändå inte var bra för lärarna var otillräckligt utbildade.
Jag tycker vi skära ned på regeringen. Den är ändå inte är bra, och ministrarna är otillräckligt bildade.
Suck.

Det brukar sägas att undervisningen i modersmål (hemspråk) infördes under det reformglada 70-talet. Det är inte sant. Undervisning i modersmålet svenska infördes i och med folkskolestadgan av år 1842. (Dåtidens liberaler var intresserade av rätten till utbildning.) Denna undervisning gällde alla barn som vistades i landet, oavsett vilket deras modersmål var.
Hemspråksreformen under 1970-talet innebar att skolan erbjöd undervisning i immigranternas modersmål. Till skillnad från de svensktalande barnen var modersmålsundervisningen ett tillval, inget obligatorium. Och ända in på 00-talet väntar vi på fullgod undervisning i minoriteternas modersmål, såsom romani.

Modersmålsundervisningen i immigrantspråk har inte alltid fungerat, där gör Sabuni en riktig iakttagelse. Men hur är det med svenska, matte, fysik, musik, historia, biologi, idrott... har dessa ämnen fungerat i allo lysande med adekvat utbildad och därtill lämpad personal i varenda klassrumsvrå?

Det nya förslaget går ut på att immigranternas barn ska studera exempelvis matematik på sitt modersmål. Eftersom begreppen och logiken i matten är språkutvecklande. Och ungarna ändå är usla i matematik.

Vad säger vi nu då, vi som hela 1980- och 1990-talen jobbade oss blå för studiehandledning på modersmålet. Rätten att träna bråkräkning och kartläsning på arabiska. Rätten till undervisning inte bara i språk utan till ämnesundervisning på språk. Nu har pendeln slagit i väggen, nu ska barnen få studiehandledning och jag kunde ha sagt äntligen – men då blir det på bekostnad av modersmålsundervisningen. Ministern har ännu inte frigjort sig från missuppfattningen att modersmålsundervisning för immigranters barn är en form av villkorat stöd. Inte ett behov som de delar med alla barn världen över.

Som vanligt till skillnad gentemot de svenskfödda barnen, vars modersmålsundervisning ser ut att flyta på. Trots att de inte allihop är godkända i matematik – och detta fastän de räknat på modersmålet sedan de satt på pottan och räknade tårna.

Överklassens mindre diskreta arrogans

Jag såg det först hos Josefin Brink: ”Det är bättre att lyfta fram goda exempel än att bara jaga företag som är arbetsmiljöbovar”. Ja, det var inte J.Brink som tyckte det. Inte nån positivt tänkande moralist till scoutledare heller. Det var ”ansvarige ministern Sven Otto Idioti” som Mattias Håkansson i Flamman fick till det.

Brink drog parallellerna till annan lagstiftning. Exempelvis att belöna alla bilister som inte kör mot rött. Eller alla män som inte våldtar. Så kan man göra om det känns trist att harva med förbud och sånt. Hon ifrågasatte också helt seriöst om regeringen själva begripit att arbetsmiljölagen är en lag och varför lagar stiftas.

Om detta borde någon sorts konsensus råda. I en demokrati. Liksom ett buttert medgivande av vikten att lagarna följs. Men – underskatta aldrig överklassens arrogans!
Det kan mycket väl vara så att de faktiskt tror att lagar som inte intresserar dem är mindre viktiga. Eller att lagar bara ska följas av det röriga otuktade folket. Dem man stiftar lagar mot, för jössenam!

Ja, det kan mycket väl förhålla sig så att arbetsmiljölagen bland vissa skumma regeringselement överhuvudtaget inte betraktas som en riktig lag. Ty riktiga lagar försvarar egendomar och stabilitet, medan en lag som försvarar folks hälsa kan avfärdas som ”såssig” partsinlaga. Och sådana kan man skämta bort. Med positivt tänkande, moralism, scoutanda och glada knappar för rockslaget.

Kasino-ansvar

I en debattartikel i DN får det obegripliga pensionssystemet rättvis kritik. Nja, inte systemet som sådant tyvärr, men åtminstone det undermåliga presentationen av det. ”Två av tio sparare begriper pensionsbeskeden” har man fått fram vid undersökningar.

Den ojämlika pensionsuppgörelsen och införandet av kasinoekonomi beskrivs av författarna som en nödvändig reform. Att man inte kan lova i förväg hur mycket pensionen ska bli, fastslår de som något självklart. (Jag bävar för den dag man inte kan få ett löneavtal heller, utan måste vänta till bokslutet.) Men de tar äntligen upp den totalt oöverskådliga fonddjungeln och de många motsägande beskeden som skickas ut till förhoppningsfulla medborgare som trodde vi gjort oss förtjänta av en värdig ålderdom. Skribenterna räknar kallt med att virrvarret beror på branschens egenintresse, och tror inte på någon självsanering så länge någon tjänar på att folk inte förstår. Trots ett konstaterande tonläge riktigt ruskigt skrivet.

Men skribenterna sitter fast i vår tids evinnerliga moralkaka: Folk måste lära sig ta ansvar. Det vill säga, fokusera på egenintresset så att de kan överlista branschen! Alla ska spara, investera, jämföra, beräkna, riskera och kalkylera. Detta monomana sysslande med money-money-money ifrågasätts inte.
Men det finns fortfarande en hel del gott folk som inte har någon lust till finansspekulationer. Folk som hellre ägnar sig åt svampplock, pianospel eller kärlekshistorier. Sådana människor ska ingen pension ha. De tar inte ansvar - som om denna redbara egenskap skulle höra samman med spelarnaturer eller motbjudande småborgerlig gnetmentalitet.

Pacifist, inte passiv

Jag läste Hans Ingvar Roths recension av Kurlanskys bok om icke-våld, som verkar klart läsvärd. Något som förvånar mig är den skillnad som görs mellan pacifism och icke-våld: ”Pacifism betecknar ett passivt förhållningssätt (’vända ­andra kinden till') och icke-våld står istället för ett aktivt handlande (’att genom idogt handlande och kärlek vinna över fienden till ens egen sida’)".
Det är möjligt att vi var helt fel ute, men under mitt lätt hippieanstrukna 70-tal använde vi termen pacifism om ideologin och termen icke-våld om dess metod.

Roth återger i recensionen den fråga han ställdes inför som vapenvägrare, den evigt återkommande frågan till alla fredsälskare, den fråga som Joan Baez i sin vackra bok Det sorgsna nöjesfältet benämnde ”Vad skulle ni göra om...”
Frågan var ett försök att sätta åt ickevåldsförespråkaren. Snärja henne i den egna aggressiviteten. Ungefär såhär: Vad skulle du göra om någon misshandlar ditt barn och du har ett strykjärn i handen? Kasta det på honom, förmodligen. Hah, icke-våld fungerar inte!

Joan Baez’ svar var att även om icke-våld kanske inte fungerar, har historien visat att våld absolut inte fungerar. Roth hade också bra svar till hands. Ännu en invändning är att icke-våld bevisligen fungerar eftersom det är den metod varenda demokratisk regim använder för att få folk att acceptera oacceptabla lösningar.

Men frågan i sig bygger på en katastrofal sammanblandning av människors (mer eller mindre berättigade) vrede, och systematiserat underkuvande. En sammanblandning som går igen i vuxnas etiska samtal med barn: ”Hur ska det bli slut på krigen om ni slår varandra?” Men slagsmål är bara en usel konfliktlösningsmetod. De har ingenting med krig att göra.
Soldater är inte arga, åtminstone inte förrän de skrämts till det. Knapptryckaren i kärnvapenkriget är inte arg, inte heller vapenkonstruktören eller strategerna vid kartbordet. Det handlar om överlagd, kylig maktutövning som sätter olika värde på människoliv.
Den som desperat griper till våld för att försvara mänsklig värdighet gör kanske fel. Men att använda det som ursäkt för krigföring är ynkligt.

När man skjuter kaniner, så...

Visst är de problematiska. De små rackarna som gräver gnagarmetro i vägbankarna. Men kaniner är, rent allmänt, gulliga djur. Tänk efter, har du nånsin hört duvor kallas för flygande kaniner? Nej. För det finns värre djur. Råttor, fästingbemängda bambi, och så de kringvandrande gödselspridarna, fåglarna som inte flyger.

I vår lilla stad var fågelsjön en gång ett rart utflyktsmål. Barnen fick mata pippi, som föll under kategorin rent allmänt gulliga djur. Idag får man pippi av att tränga sig fram genom nafsande näbbar, när fåglarna har börjat äta barn.
Nästan, iallafall.
På sensommaren har jag badat i Mälaren. Sveriges tredje sjö är i sina urbana delar täckt av ett guppigt, loppigt lager fågelfjun och stränderna är hala av lort. Vid första regnskur rinner skiten från bryggor och stenar ned i vattnet.
Bada gärna. Badda sen med alsolsprit.
På promenad i Drottningholm halkade jag runt på fågelskit tills jag gick hem och tvättade skorna. Såg familjer med filtar och picknick-korg förtvivlat stirra över pelouserna för att sen slå sig ned i sin egen bildörr. Under dessa erbarmliga förhållanden lever landets monark.

Märk väl att då gillar jag fåglar. Rent allmänt. De är inte gulliga som kaniner, utan estetiska, enastående och efterliknansvärda. Men liksom varje växt kan bli ett ogräs kan varje djur bli ett odjur, ty vi är alla trevliga så länge det inte finns för många av oss.

Stockholms stad med kranskommuner – ta det lite lugnt med kaninerna. Bjud oss på gåsmiddag istället!

Våga gå med på att Vänstern kan nåt!

I dagens DN recenserar Torbjörn Elensky en informativ bok om rasismens fortlevnad och uttrycksformer. Det hela är intressant, bara en mening stör mig: ”I Sverige har vi inte en enda yrkespolitiker som klarar att argumentera mot sverigedemokraterna. Tvärtom finns en allmän glidning mot att se invandrare som problem snarare än som resurser.”

Visst är Vänsterpartiet litet. Men så litet att ingen behöver bry sig? Nää, det är väl tvärtom desto mer beundransvärt att vi har den kapacitet som behövs – hos både yrkes- och frivilligpolitiker. Argumentationen finns i integrationsplattform och debattartiklar. Och i paneler och parlament har vi påtalat den olyckliga glidningen hos övriga etablerade partier. Det stämmer att de ibland begagnar delar av Sverigedemokraternas problembeskrivning, antingen omedvetet eller som spekulation i röstande.

Men så gör inte vi. Vi har för mycket kunnigt folk, vi har bearbetat frågan i programsammanhang och på konferenser. Jag tillägger gärna att även Miljöpartiet har en del utmärkta företrädare som klarar av att föra en antirasistisk debatt. Båda partierna bygger sin uppfattning på en analys av orättvisa maktförhållanden på grund av ”ras” (nationalitet, hudfärg, språk, religion, tradition), även om våra lösningar inte alltid är de samma.

Precis som Elensky tror jag att förhållandena i Europa har påverkat Sverige mer än det före detta slavsamhället i Förenta staterna. Därför att det är svårt att diskutera rasism utan en koppling till kolonialism, förbrytelserna hos vår egen världsdel. Det är de som genom historien omformats till sedvanerasism i den dagliga politiska praktiken.

Infantil tävling eller ideologisk kamp?

Många bloggare frågar sig med fog hur det står till med demokratin när enskilda partibytare förändrar styret i en hel kommun, emot väljarmajoriteten. Jag förstår den företagare som idag fick utrymme för sin besvikelse på SvD:s brännpunkt, och tror säkert att många sundbybergare känner sig svikna.

Men kanske inte så många som man kunde förvänta sig. Just i Sundbyberg är det lätt att få för sig att folket inte menade att rösta borgerligt utan gjorde det lite på trots. Det var ingen klang- och jubelkänsla på gatorna efter valet, utan ett yrvaket: Men vad har vi gjort!? Ett allmänt vojande och hur-ska-det-bli-nu-då, så man började hoppas att en och annan skulle tänka efter före valet nästa gång.

Tyvärr leder inte dethär avhoppet och sidbytet till att politiskt likgiltiga medborgare använder sin rösträtt mer seriöst eller rationellt. Tvärtom. De som haft en känsla av att det inte spelar någon roll hur man röstar får bekräftelse – det spelar tydligen inte ens någon roll vilket parti man tillhör. Och de som föraktar politiken som en sorts barnslig tuppfäktning förstärks också i sin tro: två lag med lite olika knep i en tävling där trots, hämnd och straff gör att man får gå vidare.
För en balanserad borgerlig kommentar, se Ankersjö

Fascinerad förundran i Sveriges till ytan minsta kommun

Vår lilla stad fick plötsligt nytt politiskt styre. Två moderater hoppade av och har ansökt om medlemskap i SAP. Detta är nog för att rubrikerna ska ropa: Sundbyberg rött igen! – trots att vårt parti, det rödaste av dem alla, inte varit inblandat i denna egendomliga köpslagan.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...

1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.

2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.

Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.

Bildning som borgerligt eller behövligt begrepp?

Är begreppet bildning meningsfullt? Så inleds en intressant SvD-artikel. Artikelförfattaren Burman recenserar en antologi som fördjupat sig i ämnet, och på frågan svarfar han helst ja. Men han gör det mycket tydligt att begreppet är starkt beroende av sin definition.

Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.

Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.

Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.

I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.

* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson

Meningen med allting

Är inte detta

när allt kommer omkring

själva den innersta meningen?

Klotter på elskåp i Hudiksvall. Foto HD

Bok- & klimattips

Jag gnäller oftare på vädret än diskuterar klimatet. Mer berorende på okunskap än på ointresse. Men om jag får för mig att göra något åt klimatet, rättare sagt att lindra något av skadan jag ständigt tillfogar det, gör jag det enligt Tell.

Resejournalisten och författaren Johan Tell har skrivit en utmärkt handbok: Hundra sätt att rädda världen. Alla är inte enkla, men de allra flesta. Alltså, så enkla förändringar av vardagsrutinerna att du knappast märker det. Ekologi för latoxar.

Med enligt-Tell-metoden har jag upptäckt att kravmärkt vin är fullt drickbart. Att eko-kaffe är alldeles utmärkt. Och att jag faktiskt har råd att betala lite mer för ekobananer, även om de blir bruna och liksom mulna efter en dag. Man får helt enkelt köpa en om dan istället. Så länge man inte åker bil till butiken.
Vardagsshoppandet har fått en ny etisk dimension. Vilket bör jag välja; krav- eller rättvisemärkt?

Tell hade också något gott skäl för att vi ickevegetariska slentrianätare ska välja morot framför tomat. Morot har jag inte ätit sen jag var barn. Men det var rätt kul. Jag kom att tänka på mjölktänder. Det tänker man inte ofta på.
Alltså går det att förändra miljöomsorg från dyster pålaga till något som alstrar oväntade tankar.

Äntligen!?

SvD:s ledare utropar: Äntligen förlorar terrorismen sin popularitet! De stöder sig på en undersökning från Pew research center som mätt människors attityder till terror (det vill säga, till islamistisk terror). Människor i Libanon, Jordanien och Pakistan fördömer idag terrordåd mot civila. Endast muslimer i palestinska territorier kan förklara eller försvara självmordsbombare.
Orsaken till detta är, enligt SvD, kriget mot terrorismen. Invasionen av Afghanistan och Irak innebär att ”slagfältet flyttats” så att människor i de drabbade områdena nu förstår att självmordsbombare är ett hot också mot dem själva.

Om slagfältet flyttats, var låg det förut? SvD får det att låta som att det värnlösa EUSA plågats av ständig terror från en överlägsen fiende tills vi äntligen samlats (i ”världshistoriens bredaste militära koalitioner”, något som skribenten tydligen tycker låter tjusigt) för att ge tillbaka. Mot andra civila. Hämnd, alltså.

Vad ledaren uttrycker är att det visst är möjligt att bomba in insikter i folk. Att hot, skrämsel och våld är bra sätt att nå sina mål. (Samt, om jag förstått det rätt, att Israel misslyckats för att de varit för släpphänta. Men det kan vara en vantolkning.)
Men om metoderna fungerar - är det då inte bra egendomligt att terroristerna inte har lyckats?
Kan det vara den överväldigande maktapparaten som saknas?