Forum, farfar och framtid

Forum för Levande historia har en utmärkt utställning om Anne Frank. I gästboken läser jag kommentarer från besökande femtonåringar, fascinerade och tankfulla. Några hejar som om det vore idag: ”Bra skrivet Anne, fortsätt!” Men de flesta uppfattar sextio år sedan som den historia det är. Något länge sedan.

Anne Franks korta biografi utspelades tio år innan jag föddes, tjugo år innan jag började ett självständigt läsande. Ändå var hon fruktansvärt nära inpå. Och för mina föräldrar hade hon levt inom deras nyligen förflutna.
Folk födda runt 1987 kan leva sig in i Ches avrättning i Bolivia -67 liksom i militärkuppen i Chile -73. Men inte i kubanska revolutionen -59 och inte i någon högre grad i Vietnam-kriget, vilket uppfattas som sextiotal (pågick fyra år in på sjuttiotalet). På så vis kan förmodligen dagens skolbarn relatera till det nyligen förflutna 1987 eller murens fall; sådant som vi medelålders tycker hände i förrgår.
Det verkar som om ungefär ett tjog år utgör en fattbar historisk gräns. En gräns som isåfall består i kopplingen till föräldragenerationen.

Albert Engström har en fin berättelse om hur han som pojke träffade en gammal kvinna som kom ihåg mordet på Gustav III (1792). Som vuxen under tidigt 1900-tal föreföll det honom omöjligt – ingen kan minnas det! Sedan gick det upp för Engström att han var väldigt ung när kvinnan var väldigt gammal, och då stämde det. Åtminstone årtalsmässigt.

Den äldsta människa jag kände var född 1885. Det var under den oscariska eran, som inte är mycket att komma med jämfört med Gustav III. Men det fascinerande med den personens livsspann var att en lysande teknisk uppfinning hann både komma och gå under tiden.
Det var min farfar. När han var ung gick han handräckning vid järnvägsbygget så att ångloket kom till byn. När han var gammal åkte han på den sista pensionärsresan med lilla tåget, den sommaren järnvägen lades ned. Så fort gick det. Bara ett liv, bara en enorm innovation, bara en bit historia.
För min farfar var det förstås en mycket lång tid, med åtta barn och två världskrig emellanåt.

I en tidigare blogg skrev jag att jag trodde att ”alla visste” vem Anne Frank var. Men man kan aldrig föreskriva vem det är som ”alla” bör känna till. Ungdomarna som guidas på utställningen idag får veta vem hon är, och det är gott så. För att historien ska fastna måste det finnas punkter för identifikation. De sista överlevande – och Anne Frank fick inte den diskutabla förmånen att fysiskt tillhöra den gruppen – har tagit på sig uppgiften att erbjuda sig själva just om identifikationspunkter, levande minnespinnar. Och om min tänkta tjugoårsregel håller, kommer deras liv att finnas kvar ganska länge in i framtiden, men inte hur länge som helst.

Rännstensungars fölseda

En eftermiddag i Köpenhamn möter jag fyra polisbilar som bevakar en megafonhojtande liten kolonn i alvöron och rävsvansar som meddelar att de tänker leka på gatan. Demon verkar vara en minderårig avläggare av anarkisterna-som-med-viss-rätt-men-metoder-vi-kanske-ogillar slåss för ett hus. (Förresten syntes anarkisterna också, sura och inrökta i tält på Rådhuspladsen.) Vid det tonåriga och dessvärre fåtaliga barnupproret får jag, av en silverfärgad och överraskande vänlig orch, ett flygblad som är väl värt spridning (på danska, men med svenska ö):

”Når de voksne har taget vores legehus, må vi lege på gaden.
Vi gi’r kage og sodavand, synge sange, lege och höre historier. Vi deler gerne ud av det vi har, men…
Vi önsker os stadig et sted, hvor vi selv kan bestemme og göre tingene på vores måde. Et sted, hvor vi kan finde på nye lege og lege med hinanden, når ingen andre vil. Hvor der er fri udklaedning og hvor alle er velkomne, hvis de vil lege:
- mal på vaeggene-leg
- lave mad uf de I andre ikke vil ha-leg
- ryd op å din egen måde-leg
- spil höj og maerkelig musik-leg
- kys dem av sit eget kön-leg
- skab din egen leg-leg

Ritt og Ruth forstår ikke hvad de har ödelagt. Det håber vi du kan.
Kaerlig hilsen, MÖGUNGERNE
PS: Vi holder snart en skattejagt hvor vi skal finde vores legehuse. Du må gerne tage dine venner med.”

Danmark - landet som liberalismen övergav.
70-talet – blomstringen som i Sverige urartade i inskränkt renlevnad.
Överlevarna – är det möjligen resten av en proviekultur? Bland danska skitungar som säger: ”Tak fordi du kom til vores börnefödselsdag.” Ja - GRATTIS!

Redan för tjugo år sedan drack danska punkare choklad med vispgrädde medan de svenska såg ut som om de levde på lakritsremmar och adrenalin. Detta skulle kunna förleda en till att tro på etniskt-essentiella kulturella differenser. Om man nu inte vore så sofistikerad att man aldrig skulle dansa i rännstenen i hobertassar.

Fattiga barn, partier och räddare i nöden

I senaste numret av Rädda Barnens tidning saxade jag: ”Stoppa ordningsbetygen! Rädda Barnens ungdomsförbund är kritiska till förslaget om ordningsbetyg. Disciplinära gärder bygger liksom aga på principen att barn ska straffas. Ungdomsförbundet istället fler lärare, specialpedagoger, kuratorer och skolpsykologer.”
Heder åt dem.

Samma tidning innehåller en artikel om barnfattigdom. De sex riksdagspartierna får svara på vad de vill göra åt den.
+ Plus åt V som praktiskt förklarar ”av var och en efter förmåga”. Minus för att vi uttrycker det på obegriplig byråkratsvenska.
+ Plus åt M för tydlighet. De talar om flit och duglighet som vägar ut ur fattigdomen – men minus för att de verkar tillfreds med själva fattigdomen.
+ Plus åt S för en enkel förklaring av det som mitt eget parti krånglade till.
- - - Minus åt C och Mp och Fp som enbart resonerar om skatter och avdrag, riktade lösningar. De verkar se fattigdom som ett temporärt tekniskt problem.

Jag tror inte Rädda Barnen var nöjd med något av svaren, så skippa partierna och gå på RB:s egen rapport om barnfattigdom istället - den finns här.

Skola och klarspråk

Jag hörde Kairos Future, välrenommerade omvärldsanalytiker, redogöra för en av sina undersökningar. De hade studerat vad ett stort antal barn, föräldrar, pedagoger och skolledare anser om skolan. Den tendensbeskrivning som blev resultatet var ungefär denna:

- Konsensus består av kunskap, bildning och självständighet.
- Metoderna för att nå dessa gemensamma mål glider på en skala mellan trygghet och konkurrens.
- Motpolerna i uppfattningar handlar om förhållandet mellan bredd och elit.

Om flera rörde sig med begreppen ur Kairos Futures studie skulle skoldebatten vara betydligt mer intressant. Undersökarna tycktes inte på någon punkt ha funnit en konflikt mellan ordning och flum, eller mellan mer eller mindre kunskap. Kunskap var konsensus. Variablerna var trygghet och konkurrens. Konflikten handlade om bredd och/eller elit.

Det låter bekant. Det låter till och med politiskt. Borgerliga partier lägger större tonvikt vid konkurrens för att vässa en elit. Socialistiska partier lägger större tonvikt vid trygghet för att skapa en bredd. Båda sidor har kunskap, bildning och självständighet som mål, båda har sina dissidenter och båda kan sluta kompromisser. Och barn, föräldrar, pedagoger och skolledare har i en undersökning visat sig kunna ta självständig ställning.

Börja alltså tala klarspråk i skolpolitiken. Nu genast.

Vetenskap och politik

Heder åt utmärkta Invandrare & Minoriteter! I senaste numret låter de sociologen Hassan Hosseini kritisera professorn i socialt arbete Masoud Kamalis utredning om makt och integration. Eftersom jag känner till och uppskattar både Hosseinis och Kamalis arbeten är det lysande läsning, fjärran från enögd medial demagogi.

Utredningen håller fortfarande, kan jag säga. Men det är en snygg smash från Hosseini när han pekar på kulturessentialistiska drag hos Kamali &co när de talar om majoritetsbefolkningen. Visst tar utredningen munnen full när de utpekar oss som blinda offer för vår historia.
I övrigt tycker jag att Hosseini missar målet. Det verkar som om han vill avstrukturera diskrimineringen och göra den till en individuell aktivitet. Det är den förvisso – också. Och kan som sådan bestraffas. Men vad Kamali-utredningen försöker göra är att ta ett vittfamnande grepp om just strukturerna.
Hosseini vill istället se andra strukturer, t.ex. kampen för jämlikhet. Bra – den finns. Men den är inte överordnad. Vi talar inte om två lika starka sociala krafter, utan om makt, underordning och motstånd.

Det är sympatiskt att Hosseini förväntar sig konkreta förslag mot diskriminering och därmed invänder mot utredningens allmänna karaktär, dess tendens att slå på allt. Men rent erfarenhetsmässigt vet jag att konkreta förslag i bästa fall verkar i situationen och lämnar strukturen ifred. När Kamali å andra sidan kommer med ett konkret förslag om boenderåd i förorterna är Hosseini negativ eftersom utbildning och demokratisk erfarenhet är lägre hos många invandrade. Det vill säga, han placerar återigen problemet hos immigranterna.
Även jag är kritisk mot boenderåd. Men det är av politiska skäl. Alla ska kunna delta i den parlamentariska demokratin. Så att vi inte behöver ens överväga att instifta en parallelldemokrati endast för förment lågpresterande.

Förr eller senare kommer politiken in i bilden. När det handlar om vem som bäst förstått Giddens och Foucault och vetenskapen är inbördes oense - då ska politiken med sitt ideologiska sandpapper fixa slutsatser och insatser. Ibland drömmer vi om beviset, nyckeln eller receptet, men de finns varken hos de stora tänkarna eller i våldsam direktaktion - de finns överhuvudtaget inte! Någon måste välja, och här har politiken sitt eget ansvar: att ta fram de alternativa systemen.
Sedan väljer folket. Det är inte precis något jättebra system. Men det är det system vi är överens om att använda.

Historia för identitetssvaga

I senaste Fokus (http://www.fokus.se) intervjuas Peter Englund, historikern. Han tycker att det är en ganska bra idé med en gemensam europeisk historiebok. Det tycker Sverige och Slovakien också, enligt faktarutan. Även om frågan aldrig kom upp då EU:s utbildningsministrar samlades i förra veckan.
Skeptikerna menar att projektet är omöjligt. Men enligt Enlund: "En sympatisk idé, svår att genomföra". Englund är en i allo sympatisk karl. Möjligen är han också svår att genomföra. Han uttyrcker sig genomgående finkänsligt: "Det finns en del händelser i historien som är svåra att hantera. Särskilt gäller det när man kommer in på skuldfrågorna."

Europa är en identitetssvag entitet. Enligt såväl Englund som diverse marxister finns hon inte ens. Trots att hon dagligen pumpas in i oss via ledarsidor och läroplaner. Ett icke försumbart antal tänkare som stövlar runt i den europeiska sörjan reagerar inte på vad de petar bort under sulorna, eftersom de funnit det mest behagligt att negligera skiten. Fram med den centraleuropeiska soffan hemma hos dr Freud igen - denna svaga identitet med sina monstruösa bortträngningar behöver en rejäl analys.

Englund är övertygad om att den europeiska historieboken "delvis" redan är på gång och att den möjligen kan växa fram "organiskt - driften att skildra historia över nationsgränserna finns, och historieämnet håller på att vidgas." Han vill inte att pengar från Strasbourg ska pumpas in i projektet. Det ska en sympatisk karl till att se saken på det viset. Må de hederliga historikerna sköta sitt. Men då är det inte historieboksprojektet vi talar om.

Fira 8 Mars med GP!

Såg ni den? Göran Persson om Mona Sahlin: Det bästa är hennes intutition. Det är på grund av denna medfödda talang hon kan förstå rörelser i samtiden bättre än GP. Inte intelligens, analysförmåga, insikt, bedömning eller förmåga att dra slutsatser.
"Så fort en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition" som redan Barbro Alving sa.

Orsaken till att Sahlin förstår rörelser i samtiden bättre än Persson beror dels på att hon är skärpt, dels på att hon vistas i samtiden betydligt oftare.
Orsaken till att Persson inte kan berömma en kvinna utan att samtidigt nedvärdera henne är bara ett exempel på denna hans urdåliga koppling till rörelser i samtiden; feminism och sånt.
Orsaken till att S-kvinnorna stått ut med honom alla dessa år undandrar sig min bedömning.

Europas ben

Såg i en liten notis att idén om att skriva en gemensam historiebok för den europeiska unionen har grävts upp igen. En historiker ansåg idén bra - beroende på vem som ska skriva.

Sancta Simplicitas, som vi sa i det gamla Europa. Vilka som ska skriva? Väl belönade hundar, naturligtvis. Sådana som apporterar den västerländska civilisationen ur våra träskmarker och svansviftande kommer upp med demokratin mellan tänderna.

Idén om historieboken föddes runt 1994 och jag trodde att den var hederligt åklagad och dömd av de intellektuella. Om idén ännu lever är det för att hundarna än en gång vill käfta om ett mögligt ben. Vem var först, vem var störst, varifrån härstammar den vite mannens överhöghet och vårt monopol på det goda? Uppdraget kommer inte att gå ut på någonting annat att genom Jesus, de gamla grekerna, allkonstnären da Vinci och Upplysningens klara ljus än en gång förhärliga oss själva.

Efter den ytterst smaklösa renässansen för begagnandet av gula stjärnor finns ingen som helst orsak att tro att unionen skule reflektera över en rättvis historieskrivning; en som skulle ta sig för med att gräva upp de verkliga benen.

Fyra pelare bygger lärandets lov

Esbati skriver i senaste Flamman om högerns skolpolitik. Det mesta är vi överens om. Vad jag inte förstår är hur Esbati vill karaktärisera vänsterns kunskapssyn och var han vill placera den - den kunskapssyn som jag presenterade på kongressen i Luleå med samma citat som Esbati: Brechts ”Lärandets lov”.

Att kunskap inte kan mätas avfärdas av Esbati både som ”käpphäst” och ”slött självbedrägeri”, eftersom det går att ”få en bild” av barnens färdigheter. Javisst gör det. Sådana kartläggningar av performansen är något annat och enklare än valhänta och godtyckliga försök att mäta kunskap. Jag säger inte att den är omätbar. Nationella proven är en klivsten på vägen. Men med dagens verktyg är det oerhört svårt att kontrollera om den kunskap barnen skaffat sig är den vi hade tänkt oss. Är det +5 i svenska, i tålamod, i samarbete eller i dess motsats? Efter vilken läroplan har barnet arbetat idag? Esbati reflekterar inte över det, utan nöjer sig med påpekandet att vår betygskritik inte utesluter utvärdering. Nej visst - jag kan inte dra mig till minnes att någon vänsterpartist har försökt göra det heller. Tvärtom har bl.a. Kalle Larsson (i riksdagen) och jag (lite varstans) sagt att skolan ska utvärderas i samma mån som de barn som måste gå där.

”Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt” skriver Esbati, och fortsätter med att alternativet, ”vänster kallat”, bygger på ”missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism”. Välformulerat! Men var finns vänstern? Den socialdemokratiska (och ofta mitten-) politik vi av parlamentariska skäl stöttat är inte vår egen, lika lite som alla andra dumheter vi av olika skäl gått med på.
Vilken är då förklaringen till att den utbildningspolitik som vänstern faktiskt har, den som handlar om bildning, kunskapsproduktion, trygghet och kamratskap, inte slår igenom? Delvis misstänksamma media, svag förankring och otydliga företrädare. Och delvis hegemonin. Den hegemoni som byggts upp under 25 år så att skalan idag är spikad, med tradition vs trivsel och kunskap vs flum som motpoler. På den skalan förväntas vi positionera oss. Även vi som håller på med arbetets pedagogik, folkbildning, det aktiva barnet, skapandet av lärandesituationer - alla de namn som erfarna vetenskapare givit de processer som skiljer sig från commonsensisk skedmatning.

Esbati efterlyser en revolutionär kunskapssyn. Gärna för mig. Fram till dess vore jag glad om grundskolan började arbeta efter den läroplan som ännu efter tretton år kallas ny - den med kunskapens fyra pelare:
- fakta
- färdighet
- förståelse
- förtrogenhet
Alla lika viktiga. Alla lika bärande. För samhällets bestånd, eller rentav för revolutioner.

Sista Björklund?

Kunde jag lova att det blir min sista björklundare vore jag tacksam. Men den mannens åsikter fastnar som iglar med överbett. I den intervju som jag gjort mitt bästa att sprida anger han som huvudorsaken till alla huvudsaker som gått fel inom utbildningen ” den socialdemokratiska flumskolan” - ett uttryck som började användas någon gång under 1980-talet och fick sådant genomslag att det idag fungerar som självklar hänvisning.
Flumskolan vet alla vad det är. Man behöver inte förtydliga, analysera eller definiera. Men schablonartade uttryck och sånt som ”alla” vet, är inte precis det som kännetecknar kunskap.

”Svallvågorna av 1968:s vänstervåg blev kraftiga i svensk utbildningspolitk”, säger Björklund, men detta famösa årtal var han fem år och jag tolv, så vi hann båda gå några år i den så kallade flumskolan och borde vara levande vittnesbörd om att den faktiskt aldrig fanns.
Vi satt där i våra bänkar. Ibland räknade vi. Ibland gjorde vi grupparbeten om elefanter. En dag fick vi sjunga gospel. (Oh yeah! vi glömmer det aldrig.) Någon ritade molekyler på tavlan. Någon annan suddade bort dem. Osv osv i tolv års tid. Särskilt bildande var det inte.

Därför försökte jag och andra pedagoger som var unga på 70-80-talen att ge ansvar och initiativ tillbaka till barnen. Eget arbete, egen planering. Gå ut och se efter hur det är. Gå till biblioteket. Se på nyheterna. Det är ni som går i skolan. Det är ni som ska arbeta. Vet ni inte varför, ta reda på det. Jag tycker fortfarande att den metoden är bättre än att tråka ut folk tills de får träsmak i själen.

Björklund delar inte min uppfattning. Men i slutet av intervjun tillstår han ändå att det handlar om politik, och att den är kontroversiell. Det finns olika uppfattning om vad kunskap är och vad den ska användas till. Det var där Fp borde ha börjat - istället för att låtsas som att somliga är för Kunskapen som andra är emot.

Vill man verkligen tala kunskap, är det en grov miss att tro att ens egen skulle vara den enda sorten.

Ingen överraskande wallraff

Snyggt wallraffande i SvD! Journalisten gick med i Sverigedemokraterna, gick på möten, lyssnade in motiv och argumentation. Mest upprörd blev han av ett föredrag med angrepp på muslimer. En allt igenom välgrundad, välskriven rapport, även om det hade varit mer intressant att läsa om vardagligt basarbete än denna långa skildring av en enskild gästtalare.

Sverigedemokraterna själva anser på Sd-bloggen inte att artikeln är särskilt komprometterande. Tråkigt nog ligger det något i det. Detta är inte ett avslöjande - det är vad Sverigedemokraterna står för, det är vad som finns i deras valmaterial. Åsikter som lätt går att få reda på utan fejkat medlemskap. Men den uteblivna överraskningseffekten beror förstås på vad man väntat sig. För dem som efter valframgången börjat räkna högerpopulism som en del av det demokratiska spelet, är sådana här påminnelser nödvändiga.

”Kontentan är att SvD gett oss lite gratis reklam, där många sunda och folkligt förankrade åsikter kommit fram” står det på Sd-bloggen. Om det funkar som reklam beror på synvinkel. Men det är ett faktum att Sverigedemokraterna själva med sin variant av sundhet avslöjar sig mycket bättre än någon annan kan göra.

Prada åt folket eller bidragstagarna?

Man kan värma upp sig på olika vis. ”Element som gör att egot får sitt” är motivet för den nya ”folkhemslyxen” enligt senaste www.fokus.se. I Fokus papperstidning finns en bakgrundsartikel om den ekonomiska standardhöjning som är särskilt märkbar i Stockholm, där märken som Lamborghini, Gucci och Vuitton, Prada och Marc Jacobs på senare år framgångsrikt har etablerat sig - av den enkla orsaken att det numera finns köpare.

För den rikaste tiondelen av hushållen har den ekonomiska standarden ökat med cirka 25%. För den fattigaste tiondelen, med bara cirka 12%. Skillnaden består till största delen av kapitalvinster. Jag vill bara understryka det: kapitalvinster. Det betyder: arbetsfri inkomst. Bidrag; understöd.

Att köpa upp sig på lite häftiga grejer vid en lönehöjning unnar jag envar, mig själv inbegripen. Än har jag inga Prada-skor, men kan tänka mig dem som en rent materiell målsättning. Individuell exklusivitet är inget jag vänder mig emot. Den förekom på stenåldern när någon hittade tjusigare gulockra att kleta i pannan, innan lapis lazuli och kochinell-lusen kom att bli färgämnen för snobbar. Det mänskliga är inte alltid trevligt - utan just mänskligt. Så vad jag vänder mig emot är att ökningen av de allra rikastes standard - dubbelt så hög som de ökningen av fattigas - kom dem till del utan ansträngning. De gick inte ens ut och letade vackra snäckor!

Jämför texterna om lyx i Fokus med Rädda Barnens utmärkta text om barnfattigdomen i DN (0222)

Rädda Barnen bekräftar att skillnaden är störst i storstäderna: ”Det understryker - - den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren.” Därför efterlyser Rädda Barnen från regeringens sida ett agerande i enlighet med Barnkonventionen: ”Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur barnperspektiv.” Ingen kan säga det med större anspråk på att bli trodd än Rädda Barnen Ingen kan påstå att de arbetar för något annat än barnens bästa.

Fortsättoms citaten: ”Barn med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader. Det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter.”

De fattiga anklagas ibland för att köpa parabol istället för skridskor. Det är ju ett individuellt val, liksom överklassens val av element för självkänslan. Således är det skillnad på folk och folk, på skit och pannkaka. Och på socialbidrag - och kapitalbidrag.

Björklunds bildning

Minister Björklund är emot NO- och SO-betygen. Nå, förstå mig rätt: det är inte betygen han är emot. Bara emot grupperingen. ”Att slå ihop en grupp ämnen och bedöma dem tillsammans förtar ämnenas specifika kunskapsinnehåll,” säger Björklund enligt den tidigare citerade SvD-artikeln.
Vad han menar med det? Nja, jag tror inte det hjälper med följdfrågor. Den karln lär bara svara med något annat utslätat och självfallet ur folkförnuftet.

Block- eller temabetygen infördes för att grundskolan på vägen mot 2000-talet skulle antyda ett uppbrott från en gammal och rent akademisk konvention beträffande kunskapsområden; ett närmande till kontextuella, holistiska studier. Men eftersom endast en del av barnen får möjligheten att arbeta temainriktat, avspeglar sig ansatsen hittills endast som en betygsblankettens blinkning åt bildningen. Den någorlunda moderna bildning som ger geografen pluspoäng om hon med stöd i andra discipliner kan påvisa människans påverkan på klimatet genom historien, liksom åt biologen som använder genusteori för att visa förändringar i odlingsmönstren.

På högskolan går det an att vara sociolog med marxistisk eller psykoanalytisk inriktning. Nobelpristagern i fysik och astronomi har studerat poesi och mystik för att komma vidare, och litteraturvetarna kan idag med hjälp av excel göra numeriska analyser av Mycket Stora Sample ifråga om outgivna noveletter från upplysningstiden eller gammalstafningens upphörande bland lantpräster. Detta är inget som skolbarnen bryr sig om. Men de skulle säkerligen bry sig om fler saker om de fick upp ögonen för att det finns någonting som det är mödan värt att bry sig om att förstå.

Men detta är, i sin tur, inget som Björklund bryr sig om där han sitter i Rosenbad och värnar ämnenas specifikitet och adjunkternas självaktning. För Björklund är paradexemplet på borgarklassens generella halvbildning, den som går ut på att det alltid finns en godtagbar fras att dra till med - något som kan fås att låta bra, bara tonfallet är välmodulerat och innehållet väl idisslat.

Björklund, jag och historien...

Det låter sig göra att förlänga skoldagen eller skoltiden så att barn och unga får ägna längre tid till studier. Och varför inte till svenska och historia, som skolministern föreslår. Även religionskunskap vill han se mer av, för att ”förstå vad religionen betyder, också för vårt samhälle idag”.
Det är en god insikt, men frågan är om den grundar sig på religionskunskap - eller på studier i exempelvis sociologi och psykologi, väl så betydelsefulla ämnen som vi av hävd inte studerar i skolan. För ministern tänker bara i omfång, inte kreativt.

Svenskan måste få en särställning, menar Björklund. En uttalad särställning. Om särställningen ska begagnas till något annat än att vara en för Fp:s renommé betydelsefull manifestation framgår inte. Björklunds exempel är läsning, skrivning och litteratur. Se där en minister som minsann vet vad svenskämnet alltid har bestått av! En starkare särställning för medborgarkunskapen kan svenskan få om den också innefattar till exempel retorik, muntlig framställning, talteknik, logik, argumentationsträning, mediagranskning, insändar- och artikelskrivande och reklamstudier. Men det är omfånget som räknas, som bekant.

Och så var det historian. Den som ungdomarna ska lära sig för att förstå varför EU behövs. Björklund är ju mycket för att plugga, så han får ursäkta om jag kommer med ett eko ur grundskolevärlden: ”Det stod inte i boken.”
Det stod inte i boken att det behövs en överstatlig union med kapitalismen som stadfäst produktionssätt och vinstbehovet överordnat människors arbete. I min historiebok stod det om kolonialismens utsugning, om kapitalismens ständiga krig, om utrotningen som rasismens logiska följd - och om det skriande behovet av en humanistisk och rättvis världsordning. Jag fann ingenting som tydde på att Tyskland, Slovenien, Sverige m.fl. varit goda föredömen på den vägen.

Och tror ni nu att jag lärde mig dethär på Ung Vänsters sommarläger, då tar ni fel. Min historielärare var vit officer i finska vinterkriget. Han var förmögen, ensam, bitter och reaktionär. Men han - han kunde historia.

Björklund är galen och jag blir

”Det är genom att studera historia som man lär sig varför EU behövs.” Jan Björklund, Fp. (Citat ur en stor intervju i SvD som dock inte lagts ut på nätet vad jag kan se). Minsann, detta kan man göra en blogg på! Finns alla möjliga vinklar, till exempel: Av alla skumma motiveringar för att utöka historieämnet...
eller: Av alla enögda björklundcitat genom historien...
eller kanske: Av alla exempel på borgarklassens inskränkthet jag hört i mitt långa och utmattande liv...
men tyvärr hakar bloggen upp sig på: Av alla gånger jag inte finner ord...

När man inte finner ord är det bäst att trappa ner. Så jag tar en treo och ett radband och intalar mig att jag kan glömma allting om historia och allting om Europa, och bara tänka på att ministrar är tillsatta för att uttrycka sina åsikter medan lärare är anställda för att undertrycka sina och att detta på något vis konstituerar en demokrati. Sedan är det dags för djupandning och en liten visualiseringsövning, som går ut på att jag under mitt yrkesliv som pedagog och skolledare av den liberala statsmakten åläggs att inom den sakliga, allsidiga grundskolan använda historieämnet som propaganda inför folkomröstningar, och att detta på något vis konstituerar normalitet... och då börjar jag höra röster.
Jag hör en gammal låt från 70-talet: ”They’re coming to take me away haha, to the happy farm, where life is beautiful all the time, and I’ll be happy to see those nice young men in their clean white coats when they’re coming to take me away, hoho, hehe, haha...”

Svårt att blogga då, med armarna bakbundna. Men jag återkommer.

Levande historia

På söndag öppnar en stor utställning om Anne Frank* på Forum för Levande historia. Det är av SvD:s presentation svårt att förstå vilka proportioner utställningen tilldelar familjen Franks liv respektive belysningen av nutiden. Tidningen beskriver en video med frågor; ställningstaganden som besökarna snabbt gör via mentometer. Den känner jag igen, förmodligen från i september. Då var jag senast på Anne Frank Huis i Amsterdam och försökte knappa in raka svar på komplicerade frågor.
Demonstrationsfrihet för nazister? Näringsfrihet för bokhandlare som saluför Mein Kampf? Klädkod för poliser som väljer att bära sjal? Enkelt till en början, för oss som är för alla liberala rättigheter. Men så småningom reser sig känselspröten: Nej jag tycker inte att Sverigedemokrater ska ha rätt att...
Vad betyder nej? Att jag är den som vågar säga ifrån i rätt ögonblick? Eller att jag avslöjar mig som antidemokrat?

Utställningen ger inga svar, det är storartat att den väcker frågan: Var går gränsen - den förbannade osynliga gränsen, den som bekräftas endast retrospektivt.
ÖB för skolan Jan Björklund kommer på söndag att inviga utställningen. Kommer han då, för en enda gångs skull, att vara liberal? Det uppförstorade fotot borde få honom till det - fotot på flickan som under en ytterst kort tid på en ytterst liten yta testade alla gränser som stod henne till buds.

* SvD anger i fotnot vem Anne Frank var. Det gör lite ont, eftersom jag trodde att alla visste det.

Ta bort språket och låt dem jobba!

Inte bara Vänsterpartiet utan alla möjliga kloka personer har sedan länge krävt reformer av SFI, svenska för invandrare. Till exempel att den borde vara en effektiv, individualiserad språkutbildning med samhällsorientering och praktik. För ettpar år sedan gjordes utredning (som aldrig landade i proposition) som gick ut på ungefär detsamma. Om jag minns rätt betonades i utredningen särskilt de stora skillnaderna i individuella behov.
Men nu föreslår Kommun- & Landstingsförbundet i en rapport (och i en DN-artikel ) att SFI ska ”tas bort”. Enligt dem ska målet för utbildningen vara att ge tillräckliga språkkunskaper för att individen ska kunna marknadsföra sin kompetens och så snabbt som möjligt få ett arbete. Inte en skolform utan en kurs ”inriktad mot yrkeslivets specifika språkkrav”. Ja, yrkeslivet är viktigt, men livet då? ”Genom att ta bort SFI som egen skolform kan språkundervisningen bli en integrationsfråga istället för en skolfråga” skriver Kommun- & Landstingsförbundet. Detta är motsatsen till generella, solidariska, antirasistiska krav på att alla betyder alla; att vuxenutbildningen ska omfatta alla vuxna i landet.

Om SFI innehåller inriktningar mot yrkessvenska är det utmärkt. Men om, som i detta förslag, branscherna ska definiera introduktionen utifrån sina behov ligger det snubblande nära en sorts pidginsvenska.
Målare ska lära sig säga moddlare. Personalare ska lära sig säga flexibel. Lärare ska lära sig säga ordningsbetyg. Begrepp gångbara på dagens marknad, så att du kan ta order med entusiam. Detta går att fixa till. Men resten då? - resten av detta dyrbara som vi kallar språket?

Det språk som vi behöver för demokratiskt deltagande, för fostrande av barn i ett nytt land, och även för behållningen av teveserierna - det språket kräver en investeringskostnad. Att kommunerna inte kan stå för den utan statligt stöd behövs inte någon SOU för att räkna ut. Och om staten inte heller kan stå för det? Då är tråkiga prioriteringar allt som återstår: Ett arbetande mutistiskt folk. Ett arbetslöst stammande folk. Vilken makthavare skulle på allvar investera i ett arbetsamt, talfört folk?

Internationell ordning

När Stockholms borgerliga politiker går ut med undersökningsesultat som visar att den svenska skolan är världsvärst ifråga om ordning och uppförande, då visar Skolverkets sammanfattning av två undersökningar (vid namnr Timss och Pisa, båda från -03), att bilden är mer mångtydig. Som brukligt är.

78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.

Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.

Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.

Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.

Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.

*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131

Hörde ni den?

Ilmar Reepalu, från såväl Malmö som Kommun- & Landstingsförbundet, hördes över hela P1 imorse. Han ville förändra flyktingmottagandet, och vem vill inte det. Han ville ha mer pengar från stat till kommun, och vem vill inte det (utom finansministern). Men hörde ni vad han sa mer (som inte vem som helst vill säga).

Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)

Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)

Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?

Kungspudel

Jag ska be om ursäkt för något jag inte har gjort:
Någon skrev om Carl Bildt att den karln är ur stånd att göra en pudel. Möjligen en kungspudel, djuret som tittar avmätt på de omkringstående under sin dagliga promenad. Jag nästan gillar C.Bildt för just det. Mer än en kungspudel tänker jag inte göra. Det tråkiga är att jag inte har publicerat 56 personers kommentarer.
Den som är mest ledsen för det är nog jag, som trodde att jag inga kommentarer fick. Medan de 56 personerna, Anonymous bland dem, undrade varför de hela tiden censurerades.
Saken är den att kommentarerna låg någonstans hos Google, dit bloggservern flyttat. Jag var högeligen ointresserad av var servrarna flyttade in och ut, jag anser bara att de ska bete sig som de heter. Servilt. Men i förrgår var det servern som sa till mig att nu MÅSTE jag flytta, så jag gick in i den servila rollen och fick som belöning en helsida med de 56 opublicerade kommentarerna. Från ”gillar din blogg!!” till ”du har fel om invandringen och kan ingenting!”
Alla ni: Hanna och Jonna, Mattias och Mats, Liberal och Syndikalist, Erik och Rune, Joakim och Stigbjörn, Marielle och Natalie - ni skulle ha lagts ut i rätt tid och rätt sammanhang. Men jag kunde inte, denhär pudeln är inte så väl datoriserad.

Eftersom pudeln numera ingår i grundskolan har den inte så mycket tid att blogga, eller ens något att blogga om. Men jag hoppas att mina cirka hundra läsare inte ger upp. Trots allt är det, som som min gode vän Classe en gång sa ”en viss skillnad på en pudel och en marxist” - och eftersom jag är varken eller gör jag mitt bästa att sprida kommentarer av alla sorter åt alla håll. När jag vet hur jag ska göra.