Måste återgå till Sune Jonsson, som jag skrev om den 16 maj: "Den som går med korna längs bygatan gör det i ett oändligt nu". I denhär byn i Dalarna försvann mjölkkorna för knappa 20 år sedan. EU krävde större och större besättningar, och mjölkbönderna fann sig en dag häpet och alienerat stå och stirra på 120 anonyma djur med datorchip i örat och miljonamorteringar för fähusen.
Vi går inte med korna längre - men korna går med oss. Det blev möjligt med biffuppfödning. Djuren är vildare, inte lika snälla, men de håller markerna öppna åt oss. Än är det inte dags att ge upp för granen, hur mycket det än skulle glädja EU.
I Västerbotten avfolkades hela byar. Här där avstånden är kortare är det möjligt att leva på och av varandra. Det ena lilla företaget ger underlag åt det andra och tillfällig anställning åt grannen under en omställningsperiod. Jordbruket sköts på deltid. Det är ingen idyll, men det går med hårt arbete och mycken list.
Nu börjar byggnaderna bli problemet. Med allt annat slitjobb är det svårt att hålla de stora mangårdshusen och ladorna i stånd. Visst - det är rimligt att påpeka att det är orimligt att hushåll på 1-2 personer lever i luftiga träbyggnader om upp till åtta rum, men inställningen att man betalar av på sin boendestandard med eget hantverk är självklar och underförstådd. Husen byggdes ju för en helt annan familjetyp - sex barn och svärföräldrarna i köket oppa. Men idag står och faller den kulturhistoriskt värdefulla byggnationen med övertidsarbete, en svår förlossning eller reumatism. Och av allt som har med saken att göra, så inte är det fastighetsskatten!
För att rädda bygatan till ett oändligt nu krävs överblickbar och säker försörjning för folket på landsbygden. Annars är det bara kamera som återstår.
lördag, juli 15, 2006
torsdag, juli 13, 2006
Alhanko, fotbollen och vi
Jag lovar, jag hade inte tänkt göra det. Jag hade inte tänkt ta upp de nationalistiska aspekterna på fotbolls-VM. Men det var inte jag som började! Det var en vän till mig som mitt i VM generöst erkände: inte bryr hon sig om fotboll. Hon är bara nationalist.
Precis som jag misstänkte. Varför skulle annars svenskarna envisas med att engagera sig personligen i något som vare sig angår dem eller fungerar. Det är ingen som blir vackrare eller gladare eller klokare om Sverige plockar några fotbollspoäng, ändå diskuterar seriösa journalister vad ”vi” har gjort och folk tjoar framför teven med flagga på balkongen.
Sitter jag och ”hejar på Sverige” när det är balettävlingar? Rena idiotin, om inte Sverige skickat de bästa dansarna. Detta har hänt ibland, dock aldrig mer så eftertryckligt som när Alhanko & Segerström sopade scenen med motståndet i EM i Varna för tjugo år sedan. Men det roliga i balettävlingar är att se om domarna och jag är överens. Vem är den bästa dansaren, var finns den bästa skolningen? Hur ska teknik, utstrålning, renhet, stilkänsla, musikalitet osv vägas samman?
Visst finns det sådana fotbollsentusiaster. Såna som vill se den häftigaste fotbollen oavsett färg på tröjorna. Men de flesta är bara nationalister. Och då har ”vi” ändå inte gjort någonting som helst! Ja, iallafall har då inte jag påverkat det svenska landslagets framgång eller brist därpå. Inte coachat Alhanko heller, tyvärr.
Precis som jag misstänkte. Varför skulle annars svenskarna envisas med att engagera sig personligen i något som vare sig angår dem eller fungerar. Det är ingen som blir vackrare eller gladare eller klokare om Sverige plockar några fotbollspoäng, ändå diskuterar seriösa journalister vad ”vi” har gjort och folk tjoar framför teven med flagga på balkongen.
Sitter jag och ”hejar på Sverige” när det är balettävlingar? Rena idiotin, om inte Sverige skickat de bästa dansarna. Detta har hänt ibland, dock aldrig mer så eftertryckligt som när Alhanko & Segerström sopade scenen med motståndet i EM i Varna för tjugo år sedan. Men det roliga i balettävlingar är att se om domarna och jag är överens. Vem är den bästa dansaren, var finns den bästa skolningen? Hur ska teknik, utstrålning, renhet, stilkänsla, musikalitet osv vägas samman?
Visst finns det sådana fotbollsentusiaster. Såna som vill se den häftigaste fotbollen oavsett färg på tröjorna. Men de flesta är bara nationalister. Och då har ”vi” ändå inte gjort någonting som helst! Ja, iallafall har då inte jag påverkat det svenska landslagets framgång eller brist därpå. Inte coachat Alhanko heller, tyvärr.
tisdag, juli 11, 2006
Intressant & känsligt
Följde en tidningsdebatt mellan två arkitekter om hur den nutida staden bör se ut. Eftersom jag just skrivit en valbroschyr om att ”en stad är sina medborgare” var det intressant att se vad arkitekterna tycker att den är.
Den ene var förespråkare för den kvartersstaden. Alltså vanliga gator med vanliga hus och gårdar och butiker emellan. Den andre utdömde kvartersstaden som unken modernism. Han ville ha den perifera staden med rader av låghusbebyggelse som pärlband mellan köpcentra och affärsparker. Lite Los Angeles, lite mardröm, lite för dem som föredrar att köra bil framför att bo. Men frågan är om det överhuvudtaget är en stad?
Att planera staden för medborgarnas behov låter sig sägas i en tättbebyggd och tämligen färdig småstad, som den jag bor i. Att planera något som inte finns för framtida medborgares hypotetiska behov är naturligtvis svårare. Men ändå. Jag trodde den perifera staden var ett misstag! Något som uppkommit på trots mot bekvämlighet och god smak, endast som ett sista försök att krama lite mer vinst ur överblivna markbitar.
Oavsett våra valbroschyrer är staden faktiskt mer än sina medborgare. I gamla städer har stenläggning, husanhopningar, parker och genomströmning ackumulerat en egen kvalitet. Staden ska formas av medborgarna, men den har sina egna behov och formar också oss. Det är därför stadsplanering är så intressant. Och så känsligt.
Den ene var förespråkare för den kvartersstaden. Alltså vanliga gator med vanliga hus och gårdar och butiker emellan. Den andre utdömde kvartersstaden som unken modernism. Han ville ha den perifera staden med rader av låghusbebyggelse som pärlband mellan köpcentra och affärsparker. Lite Los Angeles, lite mardröm, lite för dem som föredrar att köra bil framför att bo. Men frågan är om det överhuvudtaget är en stad?
Att planera staden för medborgarnas behov låter sig sägas i en tättbebyggd och tämligen färdig småstad, som den jag bor i. Att planera något som inte finns för framtida medborgares hypotetiska behov är naturligtvis svårare. Men ändå. Jag trodde den perifera staden var ett misstag! Något som uppkommit på trots mot bekvämlighet och god smak, endast som ett sista försök att krama lite mer vinst ur överblivna markbitar.
Oavsett våra valbroschyrer är staden faktiskt mer än sina medborgare. I gamla städer har stenläggning, husanhopningar, parker och genomströmning ackumulerat en egen kvalitet. Staden ska formas av medborgarna, men den har sina egna behov och formar också oss. Det är därför stadsplanering är så intressant. Och så känsligt.
måndag, juli 10, 2006
Välgrundad rädsla, välkänd kamp
En osedvanligt pratig och banal blogg finner jag hos Lotta Gröning. Hennes förströdda anmärkningar om Almedalen uppblandade med småprat om islandshästar motsvarar inte min uppfattning om hur man kvalificerar sig som politisk kommentator och demokratigranskare (vilket hon lär ska vara).
En kommentar som fångar intresset är dock den om Nationaldemokraternas framträdande i Visby: "Alla såg dem, men ingen ville se dem. Hur tacklar vi rasism? Med tystnad och förhoppningar om att de ändå inte syns. Märkligt egentligen att vi är så rädda."
1. Det är inte märkligt att känna rädsla inför högerextremism och fanatisk nationalism. Det är en historiskt välgrundad slutsats.
2. Det är inte rädsla som motiverar ignorerandet av högerextremister. Det är ett val av utgångspunkt för meningsfull politisk diskussion.
3. Hur tacklar vi rasism? Har Gröning någon uppfattning?
Eftersom Gröning tidigare i sin blogg gnällt över att de politiska budskapen är så väl kända, likadana från år till år är det beklagligt att jag måste plåga henne ytterligare genom att konstatera: Rasism tacklas genom vidgad demokrati, upprepat förankrande av mänskliga rättigheter inom alla samhällsinstanser, samt arbete och välfärd för var och en.
En kommentar som fångar intresset är dock den om Nationaldemokraternas framträdande i Visby: "Alla såg dem, men ingen ville se dem. Hur tacklar vi rasism? Med tystnad och förhoppningar om att de ändå inte syns. Märkligt egentligen att vi är så rädda."
1. Det är inte märkligt att känna rädsla inför högerextremism och fanatisk nationalism. Det är en historiskt välgrundad slutsats.
2. Det är inte rädsla som motiverar ignorerandet av högerextremister. Det är ett val av utgångspunkt för meningsfull politisk diskussion.
3. Hur tacklar vi rasism? Har Gröning någon uppfattning?
Eftersom Gröning tidigare i sin blogg gnällt över att de politiska budskapen är så väl kända, likadana från år till år är det beklagligt att jag måste plåga henne ytterligare genom att konstatera: Rasism tacklas genom vidgad demokrati, upprepat förankrande av mänskliga rättigheter inom alla samhällsinstanser, samt arbete och välfärd för var och en.
tisdag, juli 04, 2006
Dra in stödet!
Stockholms universitet har fått Linné-stöd för två forskningsprojekt, det ena om "integration av invandrare".
Milda makter, är detta år 2006? Hur kan man idag frivilligt och inför allmänheten uttrycka sig på det sättet? Att de skulle beforska samhällets integration kanske är för mycket att begära. Men varför inte inflyttade från utlandet och deras integration? Istället för att med en förrädisk preposition än en gång bekräfta konsensus: vi gör något med, för eller av invandrarna.
"Vem ska integrera oss till vad?" är en ständigt återkommande fråga som i vänstersammanhang är irriterande, eftersom det vid dethär laget borde vara känt att det är det integrerade samhället vi talar om. Det vi når genom arbete och demokrati för alla.
Men i denna forskarsamhälleliga kontext ter sig frågan dessvärre alltför befogad. Därför ska allt stöd dras in - majoritetssamhället kan väl lära sig jobba för sina bidrag.
Milda makter, är detta år 2006? Hur kan man idag frivilligt och inför allmänheten uttrycka sig på det sättet? Att de skulle beforska samhällets integration kanske är för mycket att begära. Men varför inte inflyttade från utlandet och deras integration? Istället för att med en förrädisk preposition än en gång bekräfta konsensus: vi gör något med, för eller av invandrarna.
"Vem ska integrera oss till vad?" är en ständigt återkommande fråga som i vänstersammanhang är irriterande, eftersom det vid dethär laget borde vara känt att det är det integrerade samhället vi talar om. Det vi når genom arbete och demokrati för alla.
Men i denna forskarsamhälleliga kontext ter sig frågan dessvärre alltför befogad. Därför ska allt stöd dras in - majoritetssamhället kan väl lära sig jobba för sina bidrag.
fredag, juni 30, 2006
Hallå, liberaler sökes!
Språktest är inte konstigare än grönt kort för golfare, menar en kolumnist i SvD. Hela spalten talar hon sig varm för betydelsen av att kunna språk.
Vår främsta kommunikationsmöjlighet. I vardagliga situationer. När demokrati utövas.
Jaa, jag kan bara hålla med. Förgäves väntar jag på slutknorren: varför det är nödvändigt att testa och kontrollera människor så att de inte lömskt håller sig undan denna värdefulla kunskap. Men det får jag inte veta denhär gången heller. Kolumnisten är bara ute efter att visa att Fp bryr sig. Vi andra är, med hennes logik, emot att människor lär sig språk.
Det är en osjyst debatteknik, men inte ovanlig. Det som verkligen är ovanligt idag är liberaler - den gamla sorten, som trodde på individens inneboende kraft och var emot statlig kontroll av medborgarna.
Vår främsta kommunikationsmöjlighet. I vardagliga situationer. När demokrati utövas.
Jaa, jag kan bara hålla med. Förgäves väntar jag på slutknorren: varför det är nödvändigt att testa och kontrollera människor så att de inte lömskt håller sig undan denna värdefulla kunskap. Men det får jag inte veta denhär gången heller. Kolumnisten är bara ute efter att visa att Fp bryr sig. Vi andra är, med hennes logik, emot att människor lär sig språk.
Det är en osjyst debatteknik, men inte ovanlig. Det som verkligen är ovanligt idag är liberaler - den gamla sorten, som trodde på individens inneboende kraft och var emot statlig kontroll av medborgarna.
torsdag, juni 29, 2006
Populär nyhet
Ohly är den minst populäre partiledaren - men snälla tidningen, försök komma på något som gör mig förvånad. Undersökningen gjordes hösten -05, det år då klappjakten gick. Nu, de opinionsmässigt känsliga månaderna -06 är det viktigt att väljarna får veta. Om en enda röstberättigad person inte skulle ha förstått att Ohly är impopulär, bör de omedelbart underrättas.
Men såg ni att det var ett litet uppåthak där på vänsterns skala? Efter Schymans ofantliga offentliga popularitet vars fall var stort, kom det en pyttesväng uppåt för Hoffmann. Jag minns inte att väljarna någonsin fick veta det när det var aktuellt. Tvärtom minns jag att hon offentligt och medialt utpekades som rand i tapeten.
Alla som blir partiledare har vissa egenskaper gemensamma. De måste ha vinnarskalle, något tjurhornigt knotigt, lagom skygglappsförsett. Att konstatera det är inte politikerförakt - fråga Zlatan om han kommit dit han kommit genom att visa personlig empati?
Varför ska då dessa partiledarvarelser vara så himlens populära? Jovisst, det ligger i själva partilederiet. Populariteten är en arbetsuppgift att lösa på ett sätt som framstår som naturligt. Eftersom Ohly har både vinnarskalle och charm skulle han ha kunnat lösa den, om han fått åtminstone samma chans som en lågpanna till yankeepresident.
Som oppositionell natur har jag aldrig varit partiledarkramare. Endast media kan få mig till det.
Men såg ni att det var ett litet uppåthak där på vänsterns skala? Efter Schymans ofantliga offentliga popularitet vars fall var stort, kom det en pyttesväng uppåt för Hoffmann. Jag minns inte att väljarna någonsin fick veta det när det var aktuellt. Tvärtom minns jag att hon offentligt och medialt utpekades som rand i tapeten.
Alla som blir partiledare har vissa egenskaper gemensamma. De måste ha vinnarskalle, något tjurhornigt knotigt, lagom skygglappsförsett. Att konstatera det är inte politikerförakt - fråga Zlatan om han kommit dit han kommit genom att visa personlig empati?
Varför ska då dessa partiledarvarelser vara så himlens populära? Jovisst, det ligger i själva partilederiet. Populariteten är en arbetsuppgift att lösa på ett sätt som framstår som naturligt. Eftersom Ohly har både vinnarskalle och charm skulle han ha kunnat lösa den, om han fått åtminstone samma chans som en lågpanna till yankeepresident.
Som oppositionell natur har jag aldrig varit partiledarkramare. Endast media kan få mig till det.
måndag, juni 26, 2006
IG till Kd
Även Kristdemokraterna har slängt sig in i integrationsdebatten. Snart kommer deras storstadsprogram, med en garanti för att förbättra svenskkunskaperna. Ingen får lämna skolan utan att kunna svenska.
Hur det ska gå till? Dendär karln som man aldrig kommer ihåg vad han heter, Kd:s ledare, medger att han inte riktigt vet. Det var väl tur det åtminstone. Om dendär karln... Hägglund! - hade suttit och knipit om receptet under alla dessa år av lingvistisk och pedagogisk forskning skulle jag ha blivit riktigt gramse på honom.
Som det nu är blir jag bara trött av att höra ännu en borgerlig politiker av mindre format säga att "nu är det detta som ska gälla". För fullt så dumma är de inte att de menar det som en trollformel för bättre skolresultat. De menar det som utpekande av andra politiker som ointresserade av kunskaper, enkannerligen svenska sådana.
Visserligen framgår det tydligt av läroplanen att alla ska lära svenska. Men betygsnivån Icke Godkänd finns kvar. Och det är skolan som sätter den på barnet. Här har vi den, signalen att det är godtagbart att grundskolan lär ut för lite.
Hur det ska gå till? Dendär karln som man aldrig kommer ihåg vad han heter, Kd:s ledare, medger att han inte riktigt vet. Det var väl tur det åtminstone. Om dendär karln... Hägglund! - hade suttit och knipit om receptet under alla dessa år av lingvistisk och pedagogisk forskning skulle jag ha blivit riktigt gramse på honom.
Som det nu är blir jag bara trött av att höra ännu en borgerlig politiker av mindre format säga att "nu är det detta som ska gälla". För fullt så dumma är de inte att de menar det som en trollformel för bättre skolresultat. De menar det som utpekande av andra politiker som ointresserade av kunskaper, enkannerligen svenska sådana.
Visserligen framgår det tydligt av läroplanen att alla ska lära svenska. Men betygsnivån Icke Godkänd finns kvar. Och det är skolan som sätter den på barnet. Här har vi den, signalen att det är godtagbart att grundskolan lär ut för lite.
onsdag, juni 21, 2006
Destruktivitet under mattan
Jag ägnade eftermiddagen åt Folkpartiets valmanifest. Ingen uppmuntrande läsning för den som är försedd med antirasistiska glasögon.
Att Folkpartiet driver en borgerlig politik kan jag inte klandra dem för. Det är deras uppgift. Men de har också åtagit sig uppgiften att lyfta upp i ljuset alla de problem som ingen talar om, problemen sopade under mattan - det vill säga, Sverigedemokraternas älsklingsretorik.
Fp menar att ett problem som osynliggjorts av makten är integrationspolitikens misslyckande. Då förstår jag inte vad Folkpartiet begär ifråga om öppenhet - har inte detta politikområde ända från sin födelse i en SOU under sent 1990-tal ständigt ifrågasatts och kritiserats från höger till vänster, från forskare och praktiker. Kritiken kan vara befogad eller obefogad. Min poäng är att den är och har varit öppen.
Vad Fp gör är att ställa upp som rumsrent alibi för de högernationellas klagomål. De skriver om kulturmönster som inrymmer våld mot kvinnor och barn, om kriminaliteten i utsatta bostadsområden, om språk- och kunskapskontroll, och undervisning i svensk värdegrund för invandrare som inte begriper den.
De skriver också att det är i områdena som präglas av utanförskap som ”en destruktiv vi-mot-dom-känsla” föds. En fantastisk problembeskrivning! De diskriminerade blir bärarna av destruktiva känslor. Jo tack, det skulle säkert jag också vara om jag blev alltför illa behandlad. Men majoritetsbefolkningens destruktiva vita ideal - de är sopade under mattan i dethär dokumentet.
Att Folkpartiet driver en borgerlig politik kan jag inte klandra dem för. Det är deras uppgift. Men de har också åtagit sig uppgiften att lyfta upp i ljuset alla de problem som ingen talar om, problemen sopade under mattan - det vill säga, Sverigedemokraternas älsklingsretorik.
Fp menar att ett problem som osynliggjorts av makten är integrationspolitikens misslyckande. Då förstår jag inte vad Folkpartiet begär ifråga om öppenhet - har inte detta politikområde ända från sin födelse i en SOU under sent 1990-tal ständigt ifrågasatts och kritiserats från höger till vänster, från forskare och praktiker. Kritiken kan vara befogad eller obefogad. Min poäng är att den är och har varit öppen.
Vad Fp gör är att ställa upp som rumsrent alibi för de högernationellas klagomål. De skriver om kulturmönster som inrymmer våld mot kvinnor och barn, om kriminaliteten i utsatta bostadsområden, om språk- och kunskapskontroll, och undervisning i svensk värdegrund för invandrare som inte begriper den.
De skriver också att det är i områdena som präglas av utanförskap som ”en destruktiv vi-mot-dom-känsla” föds. En fantastisk problembeskrivning! De diskriminerade blir bärarna av destruktiva känslor. Jo tack, det skulle säkert jag också vara om jag blev alltför illa behandlad. Men majoritetsbefolkningens destruktiva vita ideal - de är sopade under mattan i dethär dokumentet.
söndag, juni 18, 2006
Potentiella våldtäktsmän, nu igen
Tänk att så fort nån säger nånting om en karl - utom att han är världens bäste karlsson - då är det färdigt.
Att alla män är potentiella våldtäktsmän har blivit ett stående uttryck för någon sorts lesbisk, förtryckande, sexfientlig form av feminism som ingen vill befatta sig med. Man kan bara inte säga en sån sak - och det har gått så långt att det sägs ideligen, med avståndstagande, för att markera position: ”Jag är feminist men inte en såndär som säger att alla män…” Jag har sett utmärkta krönikörer slänga in det som brasklapp mot slutet. Annars skulle kolumnen aldrig se trycket.
Alla människor är potentiella mördare. De flesta människor kommer aldrig i en situation där mord eller dråp blir föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör. Någonting, yttre eller inre press, skulle kunna få oss till det.
Alla män är potentiella våldtäktsmän. De flesta män kommer aldrig i en situation där det är föreställbart. Men de kan. De vet på ett ungefär hur man gör, och någonting skulle kunna få dem till det.
Alla kvinnor är potentiella spädbarnsdödare. De flesta kvinnor kommer numera aldrig i en situation där det är föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör, dessutom är det ganska enkelt. Fattigdom och skam fick åtskilliga av oss till det under historiens lopp.
Varför måste då de potentiella våldtäktsmännen bortdefinieras så till den grad att de fungerar som väjningsplikt för seriösa debattörer?
Att alla män är potentiella våldtäktsmän har blivit ett stående uttryck för någon sorts lesbisk, förtryckande, sexfientlig form av feminism som ingen vill befatta sig med. Man kan bara inte säga en sån sak - och det har gått så långt att det sägs ideligen, med avståndstagande, för att markera position: ”Jag är feminist men inte en såndär som säger att alla män…” Jag har sett utmärkta krönikörer slänga in det som brasklapp mot slutet. Annars skulle kolumnen aldrig se trycket.
Alla människor är potentiella mördare. De flesta människor kommer aldrig i en situation där mord eller dråp blir föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör. Någonting, yttre eller inre press, skulle kunna få oss till det.
Alla män är potentiella våldtäktsmän. De flesta män kommer aldrig i en situation där det är föreställbart. Men de kan. De vet på ett ungefär hur man gör, och någonting skulle kunna få dem till det.
Alla kvinnor är potentiella spädbarnsdödare. De flesta kvinnor kommer numera aldrig i en situation där det är föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör, dessutom är det ganska enkelt. Fattigdom och skam fick åtskilliga av oss till det under historiens lopp.
Varför måste då de potentiella våldtäktsmännen bortdefinieras så till den grad att de fungerar som väjningsplikt för seriösa debattörer?
fredag, juni 16, 2006
Vill du sänka skatten eller helt avskaffa den?
Enkät från Företagarna till kandidater på riksdagslistorna - kul! Ja det var vad jag trodde, men de flesta frågorna var omöjliga att besvara.
Företagarna vill veta om jag tror att det är viktigt med bättre offentliga lån och krediter. Däremot saknas förslag om en sänkning av bankräntan. De frågar om det är viktigt att avskaffa förmögenhetsskatten - inte om jag vill höja den. Slutligen dyker den bekanta formuleringen ”sänkning av skattetrycket” upp. Arma företagare. De under skatter digna ned! Ändå tycks de dra sig fram med en helt annan smidighet än vad a-kassan har att erbjuda.
Men det är först vid denna fråga som jag ger upp: ”Om du blir invald i riksdagen, kommer du där arbeta för att förändra dagens turordningsregler vid uppsägningar?”
Ja det är klart! De ska skärpas!
Men ”ja” kan jag inte svara. För i denna kontext har inte ordet ”förändra” en öppen betydelse. Det betyder ”förändra så att det blir lättare att säga upp folk”. Att denna mening är allmän och underförstådd, det säger allt om det arbetsrättsliga klimatet idag.
Vänsterpartiet har faktiskt en ganska bra småföretagarpolitik. Varför göra livet besvärligt för en frisörska eller golvläggare? Inte heller är vi obenägna att serva näringslivet med statligt subventionerad infrastruktur och forskning och bildning. Men varför tillåta dem att äta upp våra liv, vår dagliga försörjning, vår värdighet?
Företagarna vill veta om jag tror att det är viktigt med bättre offentliga lån och krediter. Däremot saknas förslag om en sänkning av bankräntan. De frågar om det är viktigt att avskaffa förmögenhetsskatten - inte om jag vill höja den. Slutligen dyker den bekanta formuleringen ”sänkning av skattetrycket” upp. Arma företagare. De under skatter digna ned! Ändå tycks de dra sig fram med en helt annan smidighet än vad a-kassan har att erbjuda.
Men det är först vid denna fråga som jag ger upp: ”Om du blir invald i riksdagen, kommer du där arbeta för att förändra dagens turordningsregler vid uppsägningar?”
Ja det är klart! De ska skärpas!
Men ”ja” kan jag inte svara. För i denna kontext har inte ordet ”förändra” en öppen betydelse. Det betyder ”förändra så att det blir lättare att säga upp folk”. Att denna mening är allmän och underförstådd, det säger allt om det arbetsrättsliga klimatet idag.
Vänsterpartiet har faktiskt en ganska bra småföretagarpolitik. Varför göra livet besvärligt för en frisörska eller golvläggare? Inte heller är vi obenägna att serva näringslivet med statligt subventionerad infrastruktur och forskning och bildning. Men varför tillåta dem att äta upp våra liv, vår dagliga försörjning, vår värdighet?
onsdag, juni 14, 2006
Normaldemokraterna
Hur normal kan man bli? Till exempel så här: en söt brunögd tjej, mamma lärare, pappa har butik, radhusboende, lyssnar på nästan all sorts musik och gillar teater och politik.
Aftonbladet (060608) presenterar en sådan miss Medelsvensson som är Sverigedemokraternas listmagnet för ungdomar. ”Sverigedemokraten är inte längre enbart en blåögd kille med snaggat hår. Emma motsvarar inte folks fördomar om hur en sverigedemokrat ser ut och för sig.”
Om sig själv säger Emma att hon är en snäll och trevlig person - inte ond. I Sverigedemokraternas program fann hon - med den ursvenska interjektionen ”WOW” - det hon sökte; de likasinnade. De som inte ska förknippas med elaka nazister bara för att de vill få stopp på gängbråk och våldtäkter.
Varför Aftonbladet väljer att ge högerextremismen miss Medelsvenssons ansikte kan man grubbla sig galen över. Samtidigt skulle artikeln kunna - men gör det inte - ge oss alla en känga.
En marschkänga i skallen på hela svenskheten. På alla som fann det mest bekvämt att demonisera rasisterna för att undvika att se, att alla de normala människorna i normalt samspel i ett normalt samhälle är bärare av en alldeles normal rasism.
Aftonbladet (060608) presenterar en sådan miss Medelsvensson som är Sverigedemokraternas listmagnet för ungdomar. ”Sverigedemokraten är inte längre enbart en blåögd kille med snaggat hår. Emma motsvarar inte folks fördomar om hur en sverigedemokrat ser ut och för sig.”
Om sig själv säger Emma att hon är en snäll och trevlig person - inte ond. I Sverigedemokraternas program fann hon - med den ursvenska interjektionen ”WOW” - det hon sökte; de likasinnade. De som inte ska förknippas med elaka nazister bara för att de vill få stopp på gängbråk och våldtäkter.
Varför Aftonbladet väljer att ge högerextremismen miss Medelsvenssons ansikte kan man grubbla sig galen över. Samtidigt skulle artikeln kunna - men gör det inte - ge oss alla en känga.
En marschkänga i skallen på hela svenskheten. På alla som fann det mest bekvämt att demonisera rasisterna för att undvika att se, att alla de normala människorna i normalt samspel i ett normalt samhälle är bärare av en alldeles normal rasism.
söndag, juni 11, 2006
Självklar, utan vitala behov
Werkelid i SvD (0611) stångar sin panna blodig i ”jakten på rim och reson och alldeles vanligt omdöme”. Det är nationaldagen det handlar om. Werkelid och jag är sannolikt inte meningsfränder så ofta, utom på en punkt: Denna reform har en betydelse som suddas bort genom att både tillskyndare (S, M, Fp, Kd, C) och nej-röstare (V och Mp) ett enda futtigt år senare inte kan förklara vad den ska vara till för eller varför det var viktigt att säga nej. Werkelid skriver:
”Utan stöd i folkdjup, vitala behov eller svensk tradition upphöjdes häromåret svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag. En - för den som så ville - högtidlig vardag gjordes helgdagligt röd. Pingstens -- annandag behövdes på annat håll för andra syften. Vilka? - - - Det ter sig högst oklart varför våra högsta beslutande fann för gott att låta det modesta nationella firande som under försynta former pågått sedan 1916 skulle övergå i påtvingad nationell helgdagskänsla.”
I nästa stycke blir Werkelid och jag meningsmotståndare igen, i det att han menar att det svenska EU-medlemskapet var ett brott mot någon sorts isolering, men han fortsätter: ”Det är inte enda gången våra valda ombud gått i otakt med väljarna, men sällan har otakten stått fram så på en gång paradoxalt löjeväckande och hjärtskärande.” Nåja. Pensionsreformen som över en underbar natt gjorde oss alla till fattigpensionärer torde vara sällsport rekord i otakt. Eller folkomröstningen om kärnkraft där de lojala linje-2-dumbommarna blev grundlurade. Men de frågorna räknas fortfarande som viktiga. Denhär är oviktig, om detta är det styrande överens. Det var bara så att vi absolut måste få en nationell helgdag (som bestjäl de arbetande på två dagar per sju år). Jag har svårt att urskilja det hjärtskärande, däremot det löjeväckande. Vilket består i att våra valda ombud håller på med någonting som de inte kan förklara för oss därför att de själva inte vet - den nationella ryggmärgsreflexen är ”ju självklar”.
På vårt härliga svenska språk är "ju självklar" de allra farligaste orden.
”Utan stöd i folkdjup, vitala behov eller svensk tradition upphöjdes häromåret svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag. En - för den som så ville - högtidlig vardag gjordes helgdagligt röd. Pingstens -- annandag behövdes på annat håll för andra syften. Vilka? - - - Det ter sig högst oklart varför våra högsta beslutande fann för gott att låta det modesta nationella firande som under försynta former pågått sedan 1916 skulle övergå i påtvingad nationell helgdagskänsla.”
I nästa stycke blir Werkelid och jag meningsmotståndare igen, i det att han menar att det svenska EU-medlemskapet var ett brott mot någon sorts isolering, men han fortsätter: ”Det är inte enda gången våra valda ombud gått i otakt med väljarna, men sällan har otakten stått fram så på en gång paradoxalt löjeväckande och hjärtskärande.” Nåja. Pensionsreformen som över en underbar natt gjorde oss alla till fattigpensionärer torde vara sällsport rekord i otakt. Eller folkomröstningen om kärnkraft där de lojala linje-2-dumbommarna blev grundlurade. Men de frågorna räknas fortfarande som viktiga. Denhär är oviktig, om detta är det styrande överens. Det var bara så att vi absolut måste få en nationell helgdag (som bestjäl de arbetande på två dagar per sju år). Jag har svårt att urskilja det hjärtskärande, däremot det löjeväckande. Vilket består i att våra valda ombud håller på med någonting som de inte kan förklara för oss därför att de själva inte vet - den nationella ryggmärgsreflexen är ”ju självklar”.
På vårt härliga svenska språk är "ju självklar" de allra farligaste orden.
fredag, juni 09, 2006
Extremisterna
Aftonbladets Ungt Val visade på en obehaglig framgång för Sverigedemokraterna och andra icke-demokratiska partier. Det kan vara ett skevt resultat som uppstått ur medveten röstbombning, men behöver inte vara det.
På ledarplats resonerar Aftonbladet (0607) om tiga-ihjäl-möjligheten. Skribenten anser att vi inte har rätt att ignorera de högerextrema, en fullkomligt rimlig uppfattning. Men att vägra diskutera med dem är också en rimlig uppfattning. Exemplet Frankrike visar dessvärre att ingen av metoderna fungerar: inte att tiga ihjäl dem och inte att diskutera med dem. Eftersom både martyrskapet och legitimiteten stärker dem, så länge tillräckligt många människor håller med om vad de säger. ”Ut med högerextremisterna i ljuset. Då framstår de exakt så korkade som de är” menar ledarskribenten. Visst. Men en del väljare tycker att det är bra.
Då menar jag inte att väljarna är korkade. Jag menar att de och vi alla delar en nationalistisk ryggmärgsreflex, och att det är den som ständigt tigs ihjäl. Lena Mellin skriver samma dag i Aftonbladet
”...det politiska etablissemanget inte törs ta upp de problem som människor upplever av segregationen och invandringen. --- En debatt om det multietniska och mångkulturella samhällets problem riskerar att explodera.”
Det vill säga, hon citerar i stort sett Sverigedemokraterna. Bekräftar myten om Problemet som ingen talar om. Då är det inte konstigt att folk tror att det är riktigt.
- - -
På ledarplats resonerar Aftonbladet (0607) om tiga-ihjäl-möjligheten. Skribenten anser att vi inte har rätt att ignorera de högerextrema, en fullkomligt rimlig uppfattning. Men att vägra diskutera med dem är också en rimlig uppfattning. Exemplet Frankrike visar dessvärre att ingen av metoderna fungerar: inte att tiga ihjäl dem och inte att diskutera med dem. Eftersom både martyrskapet och legitimiteten stärker dem, så länge tillräckligt många människor håller med om vad de säger. ”Ut med högerextremisterna i ljuset. Då framstår de exakt så korkade som de är” menar ledarskribenten. Visst. Men en del väljare tycker att det är bra.
Då menar jag inte att väljarna är korkade. Jag menar att de och vi alla delar en nationalistisk ryggmärgsreflex, och att det är den som ständigt tigs ihjäl. Lena Mellin skriver samma dag i Aftonbladet
”...det politiska etablissemanget inte törs ta upp de problem som människor upplever av segregationen och invandringen. --- En debatt om det multietniska och mångkulturella samhällets problem riskerar att explodera.”
Det vill säga, hon citerar i stort sett Sverigedemokraterna. Bekräftar myten om Problemet som ingen talar om. Då är det inte konstigt att folk tror att det är riktigt.
- - -
tisdag, juni 06, 2006
Dag för någt mycket värre
Jag kunde just tro det. När vi kom tillbaka möttes vi av den svenska fanan, ty vår lilla stad firar svenskheten på sina gröna ängar. Firar den svenska demokratin och mångfalden, hycklar regeringen.
Hemma i byn märktes inget särskilt. Bönderna hissade flaggan, det gör de på alla röda dagar och på många fler bemärkelsedagar där emellan. Roligast var det år grannen skulle få hem fabriksny Cadillac och i sin glädje hissade stjärnbaneret. Nåja, det gick inte hem i alla gårdar. Själv har jag hissat flaggan på midsommarafton, på skolavslutningen. När det var fest.
Men det som var fest igår är skumt idag. När vi går ned på kvarterskrogen möter vi barnfamiljer som viftar med svenska flaggor över barnvagnarna på väg mot närmsta öl. Någon har påbjudit flaggviftning, och så fort går det - ett år!
Behöver jag erinra om Kristna Axén-Olins hatiska artikel i SvD 5 juni? Jag tänker inte citera den, jag tänker så att säga inte ens tiga ihjäl den. Det kan andra göra, avfärda henne som moderatvärsting. Men kom ihåg att den regering vi samarbetar med har genomfört nationaldagsreformen, tillsammans med värstingarna.
Hemma i byn märktes inget särskilt. Bönderna hissade flaggan, det gör de på alla röda dagar och på många fler bemärkelsedagar där emellan. Roligast var det år grannen skulle få hem fabriksny Cadillac och i sin glädje hissade stjärnbaneret. Nåja, det gick inte hem i alla gårdar. Själv har jag hissat flaggan på midsommarafton, på skolavslutningen. När det var fest.
Men det som var fest igår är skumt idag. När vi går ned på kvarterskrogen möter vi barnfamiljer som viftar med svenska flaggor över barnvagnarna på väg mot närmsta öl. Någon har påbjudit flaggviftning, och så fort går det - ett år!
Behöver jag erinra om Kristna Axén-Olins hatiska artikel i SvD 5 juni? Jag tänker inte citera den, jag tänker så att säga inte ens tiga ihjäl den. Det kan andra göra, avfärda henne som moderatvärsting. Men kom ihåg att den regering vi samarbetar med har genomfört nationaldagsreformen, tillsammans med värstingarna.
fredag, juni 02, 2006
Dag för apmaskerad
Dags igen. Långbenta ungar i hänryckt yra studsar och svävar över stans gator. Allt gott, all välsignelse till dem!
Under tidigt 70-tal var studentmössan en överklassymbol för ett utbildningssystem så förkastligt att det faktiskt lades ned. Vi var en liten skara anarkokommunister som satt längst bak i aulan och höjde knytnäven under studentsången. Men det fanns ännu fler nazister och reaktionärer i avgångsklassen. Studentsången, nationalsången, överlägsenheten, övermänniskoidealen. De viftade med blågula fanor och jag kräktes champagne i blomkrukorna, en mycket verkningslös protest.
Om studentmössan idag är symbolen för allas tillgång till skolsystemet står jag bättre ut med den. Men bräckligheten hos späd grönska och ung lycka är skrämmande:
Dag för apmaskerad
Frostigt stigande ballonger, stumt
och skrin från lastbilsflaket
fnissigt stelnade björklöv, dumt
över plastmugg med sprattelvatten
Sjung om de nya, de första och sista!
I bararmat värnlösa våryran vädras
glättig existensångest med
bara svindyr sammet över fontanellen
I enslig gemenskap, ett hav utan nav
bland kvalmigt ljumma vin och rosor
blinkar de, frysta
små ansikten i lövverket
(hd -01)
onsdag, maj 31, 2006
Krav och slentrian
Nu ringer tidningarna som om elden vore lös. Vänsterpartiet har föreslagit läxfri skola! En av flera punkter i ett partistyrelsebeslut om skolpolitiken, och tillräckligt för att fungera som flugpapper.
Beslutets inriktning är utmärkt. Eftersom familjens studiebakgrund är en av faktorerna bakom barns framgång i skolan slår en studiegång präglad av hemarbete mot de barn som av olika skäl inte kan få hjälp hemma.
Det handlar också om barnens arbetstid. Pedagogerna ska inte lägga ut ojämnt fördelad övertid, utan planera så att alla gör sina uppgifter under arbetsdagen. De barn som inte hinner med eller inte bemästrar det ska få hjälp i skolan, på fritids, på biblioteket, eller på modersmålet eller vad som nu är gångbart.
Att gå ut med läxfri skola som politiskt krav och omsätta det i praktiken är inte lika enkelt. Vänsterpartiet är för en skola där pedagoger och barn gemensamt och demokratiskt planerar sitt arbete. Då är det problematiskt om politikerna också vill vara med i det individuella kunskapandet som kan ske på så många olika sätt.
Men ett värre problem är att det redan finns en, delvis oförskylld, bild oss som kunskapsfientliga. Att det är vi som utropas som kravlösa, fastän det handlar om att ställa lika höga krav på pedagoger, planering och resursanvändning som på de barn som är obligatoriskt närvarande och måste göra som de blir tillsagda antingen det fungerar eller ej.
”Många lärare tycks ge läxor av slentrian, utan att det ens har någon större betydelse för själva undervisningen” skriver Tora Breitholtz i sin blogg. Många föräldrar tycks också vilja ha läxor av slentrian. Det är igenkännbart. Det är ett sätt att hålla lite koll på ungen (och pedagogen) utan att behöva anstränga sig med mer än slentrianmässigt tjat.
Högre krav i skolan är ett välkänt Fp-krav som drivs närmast slentrianmässigt. Det vore på tiden om vi blev hörda som de som driver: Högre krav på skolan!
Beslutets inriktning är utmärkt. Eftersom familjens studiebakgrund är en av faktorerna bakom barns framgång i skolan slår en studiegång präglad av hemarbete mot de barn som av olika skäl inte kan få hjälp hemma.
Det handlar också om barnens arbetstid. Pedagogerna ska inte lägga ut ojämnt fördelad övertid, utan planera så att alla gör sina uppgifter under arbetsdagen. De barn som inte hinner med eller inte bemästrar det ska få hjälp i skolan, på fritids, på biblioteket, eller på modersmålet eller vad som nu är gångbart.
Att gå ut med läxfri skola som politiskt krav och omsätta det i praktiken är inte lika enkelt. Vänsterpartiet är för en skola där pedagoger och barn gemensamt och demokratiskt planerar sitt arbete. Då är det problematiskt om politikerna också vill vara med i det individuella kunskapandet som kan ske på så många olika sätt.
Men ett värre problem är att det redan finns en, delvis oförskylld, bild oss som kunskapsfientliga. Att det är vi som utropas som kravlösa, fastän det handlar om att ställa lika höga krav på pedagoger, planering och resursanvändning som på de barn som är obligatoriskt närvarande och måste göra som de blir tillsagda antingen det fungerar eller ej.
”Många lärare tycks ge läxor av slentrian, utan att det ens har någon större betydelse för själva undervisningen” skriver Tora Breitholtz i sin blogg. Många föräldrar tycks också vilja ha läxor av slentrian. Det är igenkännbart. Det är ett sätt att hålla lite koll på ungen (och pedagogen) utan att behöva anstränga sig med mer än slentrianmässigt tjat.
Högre krav i skolan är ett välkänt Fp-krav som drivs närmast slentrianmässigt. Det vore på tiden om vi blev hörda som de som driver: Högre krav på skolan!
tisdag, maj 30, 2006
Konsekvens i kärnfrågan!
>
Hörde att Centern ändrat sig i kärnkraftsfrågan. Är väl inte så konstigt. Det mest häpnadsväckande var att de förmådde sig till att ingå en energiuppgörelse som ändå höll i flera år!
Under kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft utstrålade Torbjörn Fälldin, dåvarande center-ledare, en oerhörd landsfaderlighet och omsorg. Han skulle ta ansvar för att det inte blev några nya Tjernobyl, åtminstone inte i Norrtälje- eller Öresunds-trakterna. Pressad inför riksdagsvalet yttrade han den bevingade repliken ”Ingen statsrådspost är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete” (så att ordet dagtinga togs in i SAOB igen efter att ha varit obsolet sedan landskapslagarnas tid). Kort därefter dagtingade karlen på för glatta livet. Statsrådsposterna for som papperssvalor genom Rosenbad och kärnkraftverken tornade upp sig över ljumma havsvikar.
Men Centern ändrade sig när den regeringen föll. Och har sedan dess bara ändrat sig och ändrat sig inför varje potentiell regeringsbildning. Vad är detta, om inte strikt konsekvent!
Fälldin är en av de få centerledare man minns. Kanske för att få av våra ministrar varit så avhånad, ofta med ett obehagligt klasshat pyrande under raljansen. Det passade inte alla att också en statsminister kan vara bonnig och fyrkantig. Därför återger jag en lite annorlunda vits från den tiden:
”Statsminister Fälldin kan inte klara sig på engelska. Oppositionsledaren Palme klarar inte att vara tyst på något språk.”
Hörde att Centern ändrat sig i kärnkraftsfrågan. Är väl inte så konstigt. Det mest häpnadsväckande var att de förmådde sig till att ingå en energiuppgörelse som ändå höll i flera år!
Under kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft utstrålade Torbjörn Fälldin, dåvarande center-ledare, en oerhörd landsfaderlighet och omsorg. Han skulle ta ansvar för att det inte blev några nya Tjernobyl, åtminstone inte i Norrtälje- eller Öresunds-trakterna. Pressad inför riksdagsvalet yttrade han den bevingade repliken ”Ingen statsrådspost är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete” (så att ordet dagtinga togs in i SAOB igen efter att ha varit obsolet sedan landskapslagarnas tid). Kort därefter dagtingade karlen på för glatta livet. Statsrådsposterna for som papperssvalor genom Rosenbad och kärnkraftverken tornade upp sig över ljumma havsvikar.
Men Centern ändrade sig när den regeringen föll. Och har sedan dess bara ändrat sig och ändrat sig inför varje potentiell regeringsbildning. Vad är detta, om inte strikt konsekvent!
Fälldin är en av de få centerledare man minns. Kanske för att få av våra ministrar varit så avhånad, ofta med ett obehagligt klasshat pyrande under raljansen. Det passade inte alla att också en statsminister kan vara bonnig och fyrkantig. Därför återger jag en lite annorlunda vits från den tiden:
”Statsminister Fälldin kan inte klara sig på engelska. Oppositionsledaren Palme klarar inte att vara tyst på något språk.”
onsdag, maj 24, 2006
Extra demokrati
Långt debattprogram om integration i teve. Göran Rosenberg som lågmält kompetent programledare, en rad mer eller mindre kloka gäster. Nalin Pekgul (S) gjorde bättre ifrån sig än väntat. Forskarna Irene Molina och Roger Andersson presenterade resultat av sina mångåriga studier i ämnet. Regeringens utredare Masoud Kamali var den ende som överraskade i det att han föreslog s.k. medborgarråd i de mångetniska, fattiga förorterna. Något som gladde Nyamko Sabuni (Fp), då det är ett av deras förslag.
Kamalis förslag har jag inte sett. Det är alltså möjligt att det kan vara bättre än jag tror. Vad jag tror är att det är ett uppifrån konstruerat, populistiskt försök att införa en parallell-demokrati för dem som inte förväntas klara av den vanliga.
Nåja, det skulle nu Kamali aldrig säga. Vad han säger, och så långt är jag med, är att många människor känner sig och är ovälkomna i den demokrati där de lever. Men skulle botemedlet vara att kränga på dem en extra demokrati? så att vi andra kan sköta vår ifred? Nej, säger Kamali. De politiska partierna skulle tvingas lyssna till medborgarråden.
Om nu det är en så bra idé borde råden finnas överallt, men det är inte på tal. Som vanligt, en säråtgärd. Det särartsperspektivet skulle jag istället önska att man lade över politikerna. Det går inte längre att tala om ”partierna” och vad ”de” bör och vill. Debattledare och forskare måste våga ta upp ett självklart faktum: partierna vill och gör olika saker.
Kamalis förslag har jag inte sett. Det är alltså möjligt att det kan vara bättre än jag tror. Vad jag tror är att det är ett uppifrån konstruerat, populistiskt försök att införa en parallell-demokrati för dem som inte förväntas klara av den vanliga.
Nåja, det skulle nu Kamali aldrig säga. Vad han säger, och så långt är jag med, är att många människor känner sig och är ovälkomna i den demokrati där de lever. Men skulle botemedlet vara att kränga på dem en extra demokrati? så att vi andra kan sköta vår ifred? Nej, säger Kamali. De politiska partierna skulle tvingas lyssna till medborgarråden.
Om nu det är en så bra idé borde råden finnas överallt, men det är inte på tal. Som vanligt, en säråtgärd. Det särartsperspektivet skulle jag istället önska att man lade över politikerna. Det går inte längre att tala om ”partierna” och vad ”de” bör och vill. Debattledare och forskare måste våga ta upp ett självklart faktum: partierna vill och gör olika saker.
lördag, maj 20, 2006
Årets SM körs i Sala!
Finalen i poetry slam utspelas nästa helg i Sala. I år med två grenar; lag och individuellt. Jag har lyssnat på andlöst dramatiska finaler i Rinkeby Folkets hus, missat de legendariska Borås-tävlingarna, medverkat som emce i den gamla hyttan i Avesta. SM är spännande även för den som inte tävlar själv - precis som SM i fotboll vilket tycks engagera en otrolig massa människor som inte är inblandade.
”Det är omöjligt att tävla i poesi, därför gör vi det” är ett bevingat ord från Förenta Staterna som ännu står som ett motto för tävlingarna. Poeten Erkki Lappalainen tog tävlingsformen till Sverige. Elva år senare är slammet en seriös och lätt vanvettig verksamhet med en lycklig vinnare som i oändliga kval besegrat rader av medpoeter. (Har kvalat in, förstås. Om man lider kval är upp till de egna tävlingsnerverna.)
Estradpoesi som folkrörelse är något ännu större, av vilken slammet är en del. Medan det i min ungdom betraktades som suspekt att skriva köar idag tonåringar och pensionärer på lika villkor till kaféerna och biblioteken som upplåter en miniscen med en presentatör. Estradpoesi är det tillfälle då människor som tror att vi har något att säga går upp och säger det. Undret som inträffar är att andra människor lyssnar.
Från Mariehamn till Östersund har jag varit estradpoet. Blivit påannonserad som ”poesidemonstrant”, ”stockholmare” och ”lady från Rinkeby”. Läst för enspråkiga latinos och blaserade förlagschefer, för småbarn och för döva. Jo - de lyssnar.
Som organisationsform tror jag inte på det ett ögonblick. Det är rörelse, det är folk, det är roligt och vackert, det sprider sig via lyktstolparna - en upptejpad lapp, några ord i ljuset. Men om lyktstolparna inte sprider något budskap, kolla www.estradpoesi.com för evenemangskalender.
”Det är omöjligt att tävla i poesi, därför gör vi det” är ett bevingat ord från Förenta Staterna som ännu står som ett motto för tävlingarna. Poeten Erkki Lappalainen tog tävlingsformen till Sverige. Elva år senare är slammet en seriös och lätt vanvettig verksamhet med en lycklig vinnare som i oändliga kval besegrat rader av medpoeter. (Har kvalat in, förstås. Om man lider kval är upp till de egna tävlingsnerverna.)
Estradpoesi som folkrörelse är något ännu större, av vilken slammet är en del. Medan det i min ungdom betraktades som suspekt att skriva köar idag tonåringar och pensionärer på lika villkor till kaféerna och biblioteken som upplåter en miniscen med en presentatör. Estradpoesi är det tillfälle då människor som tror att vi har något att säga går upp och säger det. Undret som inträffar är att andra människor lyssnar.
Från Mariehamn till Östersund har jag varit estradpoet. Blivit påannonserad som ”poesidemonstrant”, ”stockholmare” och ”lady från Rinkeby”. Läst för enspråkiga latinos och blaserade förlagschefer, för småbarn och för döva. Jo - de lyssnar.
Som organisationsform tror jag inte på det ett ögonblick. Det är rörelse, det är folk, det är roligt och vackert, det sprider sig via lyktstolparna - en upptejpad lapp, några ord i ljuset. Men om lyktstolparna inte sprider något budskap, kolla www.estradpoesi.com för evenemangskalender.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)