Alarmism, borgare och fascism

Sverigedemokraterna är inte ett parti som står upp för folkflertalet! (se länk till Ung vänsters artikel). Sd röstade ner vartenda budgetförslag med solidarisk inriktning som nuvarande regering la. När det påpekas att de röstat emot de pensionärer de sagt sig värna behöver de inte bry sig, eftersom de minsann tänker rösta ned även nästa och nästnästa budget. Alla budgetar som inte går in för minskad invandring ska bort. Endast immigrationen är viktig för dem, och därför vågar de använda sin vågmästarposition till att spela kaos med landets ekonomi.

Trots detta påstås det allmänt att det var regeringen som var ansvarslös. Om detta är Alliansen och Sd överens. De menar att det är statsministern som, genom att föra den politik som han lovade i valrörelsen, har framkallat regeringskrisen!

     På så vis spelar Alliansen med i kaos-spelet. De kan och kommer att sänka alla budgetar som inte går in för att säkra företagarnas vinster. Med stöd av fascisterna kör de den enda vägens politik. Det har kallats ”alarmistiskt” att göra historiska jämförelser – likafullt finns det stora likheter med hur borgerligheten på 1930-talet förhöll sig till A. Hitlers parti. ”Låt Adolf krossa kommunisterna så tar vi hand om Adolf” var vad de trodde, innan den tyska demokratin mördats. 

Den av solid kunskap tämligen ointresserade Björklund har kallat regeringskrisen för ”ett haveri för vänstern”. Visst skulle det ha varit det, om regeringens budgetförslag mötts av massiva demonstrationer och strejkhot. Men så är inte fallet! En stor del av medborgarna gillar regeringens förslag om återställd a-kassa och lägre skatt för pensionärer. Däremot finns det borgerliga skribenter som har kallat en utredning av vinster i välfärden för nordkoreanskt.

     Snacka alarmistiskt.

     ”Under valrörelsen varnade vi gång på gång för kaos” fortsätter Björklund, och menar väl då att hans väljare inom det välfärdsentreprenöriella känner sig oroliga. Nästan lika oroliga som du och jag är över våra ynka pensioner och sjukförsäkringar i Alliansens Sverige. Vår oro betraktas dock inte som en källa till kaos.

Sverigedemokraterna blir förolämpade av att kallas fascister, och definitionerna på fascism är olika så det står dem fritt att presentera sin. Men det ingår oftast i definitionen att ett tydligt kännetecken på fascism är uppfattningen att det finns ett gemensamt, överordnat gott för alla med tillhörighet inom en föreställd nation. Det är denna uppfattning som Sdu ger uttryck för när de skriver: ”Om Vänsterpartiet varit genuint intresserade av att markant förbättra livet för de arbetslösa, de utsatta och pensionärerna - alla pensionärer - hade de naturligtvis röstat på Sverigedemokraternas budget.”*

     De tror verkligen på det: att det finns ett överordnat gott som var och en kan liksom – ping! – plötsligt inse, utan komplikationer.

Så dumma är inte borgarna. Med öppna ögon för de klasskamp; försvarar företagarnas vinster på pensionärernas och de arbetslösas bekostnad. Men inte hade vi trott att deras enda väg skulle kantas av sådan desperation att liberaler lutar sig mot fascister! Det är det som är det verkligt skrämmande i dagens politiska situation.

     Som om den inte skulle vara skrämmande nog med Sd:s 13 procent för mycket, det som får dem att utnämna sig själva till ”sverigeblocket”. Media har ännu inte ställt upp på att göra dem till ett block – men jag befarar att det är en tidsfråga.  

*Politik och poesi länkar inte till fascistartiklar. Men det var i Dagens samhälle

Två böcker - en ohygglig så kallad sanning

Två böcker har jag läst, av manliga journalister, om manliga världar. Inga likheter utöver detta.

     Den ena boken är Breivik and the rise of islamophobia, av Sindre Bangstad.

     Den andra boken är Partiledaren som klev in i kylan, av Daniel Suhonen.

Bangstads bok handlar mindre om Breivik än om hur islamofobin spreds i Norge via såväl gamla som sociala media. Tröttande noggrant redovisar han skribenter från vetenskap till bloggosfär under de senaste trettio åren, samt deras kontakter inom politiken; allt välbeforskat. Skildringen tyngs av mycket långa meningar, men kontentan är tämligen bekant om man försökt att förstå vad det var som hände.  

     De recensioner jag läst gick ut på att denna bok skulle innehålla hittills obekant stoff! – och detta gör mig besviken när jag läser. Nog för att det norska stoffet är obekant för mig som svensk, men islamofobins utbredning och förankring är det inte. Om vi ser till svenska och i viss mån europeiska förhållanden finns det en tydligare beskrivning i det som borde vara ett standardverk: Islamofobi av Mattias Gardell. Denna bok är också en av de källor som Bangstad hänvisar till: 

       Islamofobi innebär enligt Gardell: både teori och praxis, en kunskapsregim (se Foucault): Påståenden om islam och muslimer betraktas som givna sanningar genom repetitionens logik och eftersom de stämmer med vad vi alltid hört och därför vet…

     För alla som inte vet så mycket om islamofobi och/eller är mycket intresserad av Norge rekommenderas Bangstads bok varmt.

Suhonens bok handlar lika mycket om Juholt som om Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Eftersom Juholt liksom Suhonen älskar SAP (vilket för mig ter sig som en gåtfull och dyster relation) blir det naturligt att huvudpersonens och partiets utveckling i boken går parallellt – fastän i ack så olika spår.

     Detaljerat, från dag till dag, återger Suhonen ett mediadrev och några knivar i ryggen som blev ett karaktärsmord. Det enda jag saknar från thrillern är boven. I verkligheten, i politikens polerade värld, finns ingen skyldig. Alla eller ingen eller strukturen. Någon måste bort – ingen är skyldig.

     Nu kommer invändningen Men var Juholt så himla bra då?

     Faktum är att det inte spelar någon roll hur bra eller dålig karln var och är. Han stod aldrig för manus och regi av dethär dramat.

     I medialand kan du vara hur bra eller dålig som helst; det är bilden (eller berättelsen, som det numera heter), som slår igenom.

     Juholt avgick inte för att han var dålig. Han avgick egentligen inte heller för att folk tyckte att han var dålig. Han avgick för att den givna sanningen genom repetitionens logik löd att han var dålig.  

Kursiven står för ännu en likhet böckerna emellan. Utöver att de utspelas i en manlig värld handlar de om förgivettagna ”sanningar” (bilder, berättelser) som upprepas med repetitionens logik.

     Det kan vara harmlöst, som att avsätta en till synes (eller, om du så vill) oduglig partiledare.

     Det kan vara farligt, som att bygga en egen värld där mord rättfärdigas.

Låt oss därför komma ihåg någonting om politik och medialand: det som upprepas tillräckligt ofta blir sant, som doktor Göbbels sa.

     Breiviks anhängare kanske tycker att det är en person värd att citera. Men så är det inte inom socialdemokratin. Ändå fastnar de i samma garn – och lär att utnyttja dem.

     Det borde de inte.

     Det bör vi inte.

Polerad, patetisk och förfärlig - läsning av Åkesson

Det finns säkert ett namn för sjukan: att tvångsmässigt läsa mer och mer om det vi avskyr allra mest. Som ett utslag av denna åkomma läste jag Jimmie Åkessons bok Satis polito, vilket betyder ”tillräckligt polerad”.

Utöver det faktum att han är tillräckligt Lundagård-studentikos för att mysa åt latin undrar jag vad titeln står för. Att äntligen ha blivit rumsren? Eller en livslång önskan om att passa in? Troligen det senare, eftersom Åkesson inleder boken med att poängtera sin vanlighet.

Boken skildrar perioder i Åkessons liv varvat med (förmodligen fiktiva) dagboksinlägg från valrörelsen 2010. Den är lite tradig, fyrkantig, skriven utan driv. Därför är det svårt att fixera obehaget den väcker. 

Åkessons blandning av självgodhet och gnällighet känns patetisk, samtidigt som mannen haft en exempellös framgång; en spricka som svider vid läsning. 

Han är tillräckligt politiskt skarpsinnig för att inse hur mycket de skapade likheterna mellan socialdemokrater och moderater har haft att erbjuda Sverigedemokraterna. Detta extremparti lockar avsiktligt fram det sämsta hos medborgarna, eftersom partiet själva anser att det är det bästa – behovet att att forma in- och utgrupper.

Åkesson är skrämmande på ett för mig nytt sätt. Han är en till sägandes vanlig människa och en fanatiker, och en ovanlig fanatiker eftersom han är satis polito, tillräckligt polerad. Det är inte mordlust som lyser ur den stirrande blicken utan övertygelsen om sin egen normalitet, den som ingen kan ifrågasätta därför att den är självklar och undandrar sig ifrågasättanden. ”Vi vet ju alla” säger Åkesson, så att det blir den som säger nej som måste motivera.

Den retoriken i sig vore ingen orsak att vara rädd, om det inte vore för att den har fungerat.

Ett av de mest obehagliga avsnitten i boken är när Åkesson ägnar flera sidor åt att komma fram till att det inte var så klokt att tillgripa metallrör ”för att försvara sig” ute på stan. Han vet så väl hur hyggliga grabbarna är, han förstod att de kände sig hotade, det var därför de betedde sig sådär klumpigt valpigt, så som vi alla har gjort… och så berättar Åkesson om andras dumheter, bara som jämförelse. Alla har vi väl tänt till och langat fram tillhyggen någon gång? Sedan, när hela situationen är ursäktad, redogör han noga och med stor personlig känsla för hur gärningsmannen Almkvist ändå måste avgå. Han hade skadat partiet, och just det får inte ske. Pang, sedan är vi raskt över på strategin för nolltolerans! Detta är en retorisk fullpoängare.

Men var är vår svenska kulturella samsyn, den som Åkesson är så mån om? Det är inte alla vare sig svenskar eller andra människor som i sin hygglighet beväpnar sig under en fyllkväll på stan. Många spyr eller somnar, som alternativ.

Eller som Åkesson själv en vanlig vardagsmorgon. Hukande och darrande under grannens trädgårdsmöbel fruktar han ett överfall – detta i bokens enda sympatiska stycke.

Åkesson känner sig bestulen på sitt land. En orsak till det är att det idag är tillåtet enligt ordningsstadgan med ett minaretutrop per vecka i ett industriområde i Fittja.

Jag känner mig bestulen på mitt lands tillgångar av kapitalisterna. En orsak till det är att de redan har gjort det när de sålde ut välfärden och spelade bort de pensioner som Åkesson säger sig värna.

Vi kommer aldrig att bli överens om detta. Som Åkesson så riktigt säger, det finns en värdegemenskap som förenar människor. Men han borde ha sagt: det finns flera.

En värdegemenskap är ”socialkonservativ nationalism” – för Åkessons parti. En annan är socialism, för oss inom arbetarrörelsen. Men att vara svensk utgör inte tillräcklig grund för en värdegemenskap. 

Att vara svensk är en födelseort eller ett medborgarskap – inte en uppsättning moralvärden, inte en aldrig så djupt åtrådd normalitet. Detta framgår, bland många kanske viktigare exempel i vår samtid, av Åkessons bok.

Sången om Sverige / är inget annat / än det vi väljer att tro

ur Patriotisk sång, HD

Det är synd om valets vinnare - bra människor röstar Sd

Bra människor röstar på Sd – det är budskapet i en nästan likalydande insändare i Dalademokraten och Sydsvenskan. Bra människor (i både Skåne och Dalarna) är upprörda över situationen inom skola och sjukvård, och det är därför de väljer Sd, för att välfärden ska fungera!  

Inget annat parti tycks ha brytt sig om välfärden, inte ens när den fick sammanfattningen vårdskolaomsorg. Medan Sd verkligen har visat att de tycker synd om människor! 

Kom inte här och försök ge människor verktyg för att förbättra sin situation. Det som ska tyckas är synd om!

Ett annat skäl till att hyggliga människor röstar på ett nationalistiskt parti är märkligt nog internationellt: för att flyktingar, som det också är synd om, äntligen ska få hjälp på plats, i sitt närområde.

Den mest hjärtlösa lösningen av alla är, enligt insändaren, att bo i Rosengård eller Rinkeby-Tensta. Det säger ungefär allt om skribentens kunskap om våra mest namnkunniga förorter*.

Mest synd om är det iallafall om Sd:s väljare. De är utsatta för ”hetsjakt” och blir kallade för rasister; ”ni förstår inte hur det känns!” enligt insändaren. (Vilka vi? Hur vet hen det? etc)

Tamejfan: Sd gick sta och vann ett val, och fortfarande är det synd om dem!

För en gångs skull ska jag helt seriöst citera en sd-are, nämligen den tappra medlem som i en hatstorm på Flashback skrev: ”Om du inte vill bli kallad för rasist, följ då vårt partiprogram och skriv ingenting rasistiskt!” Inte för att jag tycker partiprogrammet är vattentätt. Men det var en vacker vädjan till mobben. 

Den mobben bortförklaras av insändarskribenten som jämförbar med de ”rötägg” som finns i alla partier. Och visst har alla partier medlemmar som är straffade för större eller mindre brott. Men alla partier har inte en svans som med systematik skickar hat- och hotmejl.

Sd:s stackars väljare bör med det snaraste gå tillrätta med sin svans. Inte med oss som blir utsatta för den.

Det måste gå att få ordning på utfrysning, påhopp, smutskastning och hat!

Så säger insändaren. Det låter mycket klokt. Men vem är främsta målgrupp för eländet?

Skribenten menar att det är Sd:s väljare. 

Allt som händer utanför den gruppen är osynligt för hen. Det interna tyckasyndommandet liknar sektbeteende.

Insändaren utmynnar i att ”vi”, alltså alla som har något att invända, bör läsa Sverigedemokraternas program för att inse att de inte är rasister. Hen beskriver kritik mot Sd som en total faktabrist, vilket är ett igenkännbart led i taktiken: de som är emot oss har bara inte förstått!

En taktik som jag känner igen från min fascistiske konfirmationspräst: ”Har ni några frågor, eller fattar ni vad jag säger?”

Det råkar vara så illa att jag har läst Sverigedemokraternas program. Särskilt svårt hade jag för den kulturpolitiska delen, som förmedlar en rasistisk grundsyn. 

Om du inte vill bli kallad för rasist, följ då något annat partiprogram…

Och även om det kanske någon gång kan vara synd också om rasister, så är situationen långt mer allvarlig för dem som blir utsatta för rasism. Då är det verktyg som behövs, inte medlidande.

* ”I Rinkeby lever vi med hjärtat” sa generationer rinkebybor

Stockholm - i avsaknad av saker

Får ibland frågan om vad jag saknar i Stockholm. Eller, låt mig förtydliga:

Dalfolket frågar lätt nedlåtande om jag har kommit över Stock’om nu, eller om det faktiskt finns något jag saknar. Nollåttor frågar med bävan om jag verkligen inte saknar storstaden.

Låt gå, här kommer svaret.

På det stora hela nej – jag saknar inte Stockholm. Jag saknade det mer när jag körde under och förbi det varje dag på vägen mellan Sundbyberg och Botkyrka, när det jag såg av storstaden var bilköerna på Essingeleden, Sundbybergs kyrka i kvällsljus och Tumba centrum till lunch. Då saknade jag Stockholm – staden av ljus och musik, taxidäckens vinande mot asfalten längs mörka vatten, det Stockholm som jag en gång bebodde och befolkade, Stockholms strövtåg och sevärdheter, politik och poesi, med kamp, kamrater och krogar.

Det hann jag sakna färdigt när jag, alldeles i dess närhet, var utan det.   

I det lilla, i detaljerna jo – då saknar jag saker i och runt Stockholm. Mest de ädla lövträden. Ekarna på Ekerö och i Botkyrka, lindarna i Huvudsta allé, almarna i Kungsträdgården. Jag saknar Mälarens badvatten och promenadvägarna i Råsunda eller på Kungsholmen.

NK:s julskyltning kommer jag att sakna, och ibland kommer det för mig att jag saknar ABF-huset på Sveavägen, vilket är förvånansvärt.

Jag saknar att slinka in på Rydbergs på Drottninggatan och ta ett glas rött och skriva, och att hänga med poeterna i källaren till Biljardpalatset.

Rinkeby har jag saknat sedan sekelskiftet. Det är ungefär som med byn jag bor i sommartid, den saknar jag sedan förra sekelskiftet.

Så vad är saknad? Talar vi om en plats eller en tid? Sannolikt ett tid-rum, det jag försöker ringa in via skönlitteratur.

Politik och poesi. Om vi återgår till det förra, så saknar jag Hagaparken som borde fått vara park - och att i årets val inte få kryssa Ali Esbati på Vänsterpartiets riksdagslista för Stockholms län!

Nazimarsch, klockklang och frånvarande liberaler

När nazisterna marscherar och kyrkklockorna slår, då må det väl vara allvar.

Men var är ni då, ni liberaler?

Dessvärre är ni på precis samma plats som då, en gång i tiden. Kommer ni ihåg det: hur nazzarna skulle ta hand om kommunisterna på gatorna, så skulle de konservativa sköta landet och ni själva stå osmutsade när det smutsiga kriget var slut.

På sin tid en lönsam kalkyl. Och där har ni liberaler blivit kvar.

Ni ställer er vid sidan av, snett över det som pågår. Ni funderar över principer, till exempel med vilken regel man bäst ursäktar sig för att låta nazister än en gång ta upp plats. Ni underlåter till och med att säga ”än en gång”.

Och detta nu, när ni omedelbart borde göra något för principen om alla människors lika värde! Den princip som nazisterna gärna skulle göra snus av med ett hånskratt delvis på er bekostnad; ni de eftertänksamma dörrröppnarna.

Bli liberaler nu! Ställ upp för upplysningsidealen eller FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och försök hitta någonting i dem som har med människors levnadsvillkor att göra!

Utan att ha deltagit i motdemonstrationerna i vare sig Falun eller Stockholm har jag läst ett tjog uppdateringar på fejsbok.

Det var nästan fullsatt i Kristine kyrka i Falun när det hölls gudstjänst för mänskliga rättigheter. Tack, Svenska kyrkan som gör rätt saker!

Att det är gott att vara stockholmare tycker den som demonstrerar under de almar som folket en gång räddade: ”Vi var tiotusen eller mer som samlades där, leende människor! Stort tack till poliserna som hade tilliten att möta oss utan hjälmar!”

Enligt polisens siffror var ni 14000, stockholmskamrater! Och att poliserna är klokare i Dalarna och Stockholm än i Skåne, det konstaterar så kallat vanligt folk på gatan.

De partier och ungdomsförbund som var synliga i Kungsträdgården var, enligt en skribent: Vänsterpartiet, Ung vänster, Piratpartiet, SSU, FI och RKU, Miljöpartiet.

Var var de övriga? Var var SSU:s stora moderparti?

Och var farao var liberalerna?

Det är möjligt att social-liberaler tycker att det är viktigare att nazister ostört får hålla tal, än att vi som demokratiskt samhälle visar att vi inte accepterar brott mot mänskliga rättigheter.

I detta avseende är media fullständigt makttrogna. Enligt en anna fejsbokvän: ”Nyheterna i P1 flyger med autopilot. Polisen påstods ha hållit isär ’de båda grupperna’. Det är missvisande intill lögnens gräns och över. Det var inte två grupper. Det var 14000 som protesterade mot nazism.” 

Till liberaler, socialdemokrater, massmedia:

Antifascister är inte extrema. Vi är en folkrörelse. Minns ni överhuvudtaget vad en folkrörelse var? Har ni någon historiemedvetenhet?

Folkrörelsen fyller kyrkan i Falun och äter glass i Kungsträdgården. Hela tiden sårade och upprörda av att ni tycker det är rimligt att nazister fortsätter med upprepade kränkningar av allas lika värde.

Det är inte mötes- eller yttrandefrihet vi ifrågasätter.

Vi ifrågasätter att frivilligkrafter rids ned av polis och att t ex hyresgästföreningen måste boka om sitt sedan tidigare annonserade möte för att ge lugn och ro åt nazisterna. Vi ifrågasätter  att lugn och ro överhuvudtaget kan förknippas med nazism, som om det vore 1930-tal.

Då, på 30-talet, var det begripligt. Då fanns inte FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. På grund av nazisternas folkmord finns den nu; det enda sekulära globala rättesnöre som existerar. En ny idé, i ett historiskt sammanhang. 

Idag ser det ut som att kristendomen lättare än liberalerna tar till sig nya idéer. Borde ni inte vara en liten smula bekymrade över det?

Läs också:

förre polischefen 

Åsa Linderborg

Postkolonialt pianospel pre valdagen

Dikten nedan skrevs under en tid av introvert postkolonial personlig insiktskamp. Låt den inte besannas!

Låt oss inte döda det vi älskar. Låt oss vara konstnärliga kamratliga solidariska soloister. Låt oss minnas historien och gå till val på att försöka göra någonting en liten smula bättre!

Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning

Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen

påhängt kött och artefakter

påklätt hudceller, sensibla

rede redo för kulturen

implantat i revbensburen

Hear hear!

Tillhörig plingplongar elfenben

högt över tandlösa vildar

På gluckande glyckliga ängder

spelas till glädjen Führer Elise

G för galopp, i dur, i dur

Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar

darra gåshud, fjädra g-dur!

Bara barbarer oberörs

Fioliolej, hur

ovetande felar!

Ess stöts i hornet

när jägarna går ut!

          I skymningen levereras hudarna

          prydligt numrerade

Att ta debatten - i fyrtio år

Många gånger har vi hört argumenten för att ta debatten. Eller alla argument för att inte ta den. Märkligt nog låter det ofta så lika!

Att ta debatten är att acceptera rasistiska problemställningar. Att inte ta debatten är att respektera rasistiska problemställningar. Bara ettpar stavelser som skiljer.

Att ta debatten innebär på massmediska att fundera på hur många immigranter som ryms i det glesbefolkade Sverige, alternativt ryms inom högerns budgetramar, eller att delta med dem som blivit rånade av en svarthårig person eller tror att de ska bli det.

Att inte ta debatten innebär att avstå från att reta hyggliga mäniskor genom att prata om andra hyggliga människors problem, och att lägga skulden för diskriminering på de diskriminerade, så att ingen annan blir ledsen än den som redan är utsatt.  

I detta debattklimat får den antirasistiska rörelsen ofta höra att vi är kontraproduktiva. Att demonstrera mot Sd gynnar Sd (finns det källa på det?) Att säga att Sd för en rasistisk politik är att kränka alla som röstar på Sd. Och så vidare.

Som om väljarna inte kunde tänka. Om de kan det, kanske de gillar en rasistisk politik? Bara den inte får sin rätta benämning.

”Kan det främja naturliga kontakter mellan olika befolkningsgrupper att med - - anknytningar till trede rikets illgärningar anklaga genomsnittssvensken för att vara rasist - -?”*

Det är omkring fyrtio år sedan detta skrevs. Med samma naiva uppriktighet då som nu. Det handlade om Katarina Taikons ihärdiga gärning för att ge romer mänskliga rättigheter. Samma gärning som motverkades genom hänvisningar till ”den svenske arbetaren” och ”hans” känslor.

Föreställ dig att Taikon sagt: Ursäkta, vad tokigt det blev. Förtrycket av romer har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!

Hur skulle hon då ha kunnat ta debatten?

Nog kan vi tycka att det finns mycket kvar att göra i förhållade till romerna. Men vad Taikon med flera kämpade för var rätten till bostad och utbildning, så låt oss vara glada för att hon inte la ned sin penna och röst!

Föreställ dig att vi idag säger: Ursäkta, vad tokigt det blev. Diskrimineringen av utlandsfödda har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!

Hur kommer det då att se ut om fyrtio år?

Om vi vill ta debatten, om vi vill krossa rasismen, om vi vill förändra samhället till ett med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – om vi vill det, måste vi kalla saker vid deras rätta namn, och det är ändå bara början. Allt det andra, själva görandet, är mycket svårare. Det kan inte utföras så länge vi förväntas hålla igen och ta hänsyn till hyggliga människors känslor. Om vi gör det kommer många andra hyggliga människor att få än svårare villkor att leva under.  

Att inte namnge förtrycket, att förvandla varje hinder till en personlig upplevelse eller kränkning – det är att inte ta debatten.

Att vara antirasist, är att ta den. I hopp om att kunna uträtta något lite av vad Taikon gjorde. 

*Den dag jag blir fri, En bok om Katarina Taikon, Lawen Mohtadi 2012

Folkkultur i skön blandning

Folkmusikfesten i Stjärnsund firade tioårsjubileum idag. I Stjärnsund möter varje år lokala musiker impulser och inspiration från annat håll. Det är marknad, det är herrgårdslunch, det är husbilsparkering utanför den nedlagda skolan, det är buskspel utanför lanthandeln, det är några improviserade loppisar, det är mc-gäng som mumsar korv och glass, allt detta i vitkalkad bruksmiljö. Och så är det konserter, spelmansstämma, kortkurser, dans och poesi.

Den som går genom bruket hör kantorn lära ut grunderna i orgelspel i kyrkan, eller ukulele-eleverna som tränar Lilla söta fröken Fräken, eller ett gäng på brukskontoret som tränar skotska folkvisor.

Själv medverkade jag i en lokalpatriotisk programpunkt i blandteknik. Spelmannen Kalle Sjöblom och jag erbjöd en ånglokstur genom tiden med text, ljud och musik. Sedan gick jag och hörde klezmer. Andra valde jazzpianisten.

Kultur betyder odling, och odling innebär blandning.

Ingen har uttryckt det bättre än Folkmusikens hus vars text jag lånar i förkortning: 

Folkmusiken har använts i olika politiska syften; under 1800-talet för att skapa nationell identitet i samband med nationalstaternas bildande i Europa. Nazisterna använde folkmusiken för att manifestera den ariska kulturen. Vänsterrörelser adopterade folkmusiken under 70-talet som ett uttryck för det arbetande folkets musik i motsättning till den kommersiella amerikanska. I konflikterna på Balkan under 1990-talet användes folkmusiken och folkdanserna som propagandavapen, med blodbad som följd. Kultur är för nationalismen vad hudfärg är för rasismen – redskap för förtryck och föreställningar om ”vi och dom andra”.

Idag anser sig extremhögern företräda folkmusikens och folkkulturens intressen i syfte att skapa föreställningen om en ren, nationellt avgränsad svensk kultur, i motsättning till ”främmande” kulturella uttryck. Denna föreställning är historiskt falsk och dess yttersta konsekvens intolerans, främlingsfientlighet och rasism.

Nedan finns ett foto från Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Se på skorna! 

Politik och poesi gillar blandningar. Och just i prajd-veckan är knätofs och rosa pumps helt rätt!