Alarmism, borgare och fascism

Sverigedemokraterna är inte ett parti som står upp för folkflertalet! (se länk till Ung vänsters artikel). Sd röstade ner vartenda budgetförslag med solidarisk inriktning som nuvarande regering la. När det påpekas att de röstat emot de pensionärer de sagt sig värna behöver de inte bry sig, eftersom de minsann tänker rösta ned även nästa och nästnästa budget. Alla budgetar som inte går in för minskad invandring ska bort. Endast immigrationen är viktig för dem, och därför vågar de använda sin vågmästarposition till att spela kaos med landets ekonomi.

Trots detta påstås det allmänt att det var regeringen som var ansvarslös. Om detta är Alliansen och Sd överens. De menar att det är statsministern som, genom att föra den politik som han lovade i valrörelsen, har framkallat regeringskrisen!

     På så vis spelar Alliansen med i kaos-spelet. De kan och kommer att sänka alla budgetar som inte går in för att säkra företagarnas vinster. Med stöd av fascisterna kör de den enda vägens politik. Det har kallats ”alarmistiskt” att göra historiska jämförelser – likafullt finns det stora likheter med hur borgerligheten på 1930-talet förhöll sig till A. Hitlers parti. ”Låt Adolf krossa kommunisterna så tar vi hand om Adolf” var vad de trodde, innan den tyska demokratin mördats. 

Den av solid kunskap tämligen ointresserade Björklund har kallat regeringskrisen för ”ett haveri för vänstern”. Visst skulle det ha varit det, om regeringens budgetförslag mötts av massiva demonstrationer och strejkhot. Men så är inte fallet! En stor del av medborgarna gillar regeringens förslag om återställd a-kassa och lägre skatt för pensionärer. Däremot finns det borgerliga skribenter som har kallat en utredning av vinster i välfärden för nordkoreanskt.

     Snacka alarmistiskt.

     ”Under valrörelsen varnade vi gång på gång för kaos” fortsätter Björklund, och menar väl då att hans väljare inom det välfärdsentreprenöriella känner sig oroliga. Nästan lika oroliga som du och jag är över våra ynka pensioner och sjukförsäkringar i Alliansens Sverige. Vår oro betraktas dock inte som en källa till kaos.

Sverigedemokraterna blir förolämpade av att kallas fascister, och definitionerna på fascism är olika så det står dem fritt att presentera sin. Men det ingår oftast i definitionen att ett tydligt kännetecken på fascism är uppfattningen att det finns ett gemensamt, överordnat gott för alla med tillhörighet inom en föreställd nation. Det är denna uppfattning som Sdu ger uttryck för när de skriver: ”Om Vänsterpartiet varit genuint intresserade av att markant förbättra livet för de arbetslösa, de utsatta och pensionärerna - alla pensionärer - hade de naturligtvis röstat på Sverigedemokraternas budget.”*

     De tror verkligen på det: att det finns ett överordnat gott som var och en kan liksom – ping! – plötsligt inse, utan komplikationer.

Så dumma är inte borgarna. Med öppna ögon för de klasskamp; försvarar företagarnas vinster på pensionärernas och de arbetslösas bekostnad. Men inte hade vi trott att deras enda väg skulle kantas av sådan desperation att liberaler lutar sig mot fascister! Det är det som är det verkligt skrämmande i dagens politiska situation.

     Som om den inte skulle vara skrämmande nog med Sd:s 13 procent för mycket, det som får dem att utnämna sig själva till ”sverigeblocket”. Media har ännu inte ställt upp på att göra dem till ett block – men jag befarar att det är en tidsfråga.  

*Politik och poesi länkar inte till fascistartiklar. Men det var i Dagens samhälle