Tyst i DN, fnitter i teve = halal?

Vad är det främsta hotet: vänstern, eller fyra år till med en borgerlig regering?
Det frågar sig vänsterföreträdare i Stockholms län i en replik till de lokala s-politiker som försökte sig på ett ultimatum till Ohly.

DN tog inte in repliken. Den saken får vi som vanligt sköta själva.


Eftersom datorn strular passade jag på att se Halal-tv. Det var fnissigt, fjantigt och ytligt som teve brukar. Ett positivt inslag var bilden på en hijab-försedd väderuppläsare. Den gick okommenterad förbi, men faktum är att den dag det går att urskilja någon språklig eller utseendemässig mångfald i den grå raden av nyhetsankare, väderspåmän och frågesportbabblare, den dagen behöver inte särskild halal-tv göras.

Svensson har bloggat

Företagsamhet

Detta är ett test. Har fortfarande datorstrul. Entreprenörshjärtana som reparerade skiten, reparerade inte skiten.
När jag efterfrågade vissa funktioner som inte funktionerade, fick jag till svar:
- Jag kunde väl inte kolla allt det!

Om vi anställda (miss)sköter våra uppdrag på det sättet blir det disciplinåtgärd, kanske en anmälan till högre ort. Måste hålla servicenivån, heter det i offentlig sektor idag.

Kunden har alltid rätt, hette det i privat sektor i förrgår. Man kan bli konservativ för mindre. Liksom företagsam! Gneta som en tok för att skaffa sig en tjänst man betalar för!

Men bloggfunktionen tycks vara igång..?

Underbar rektor

Lärarfackbasen Metta Fjelkner drar slutsatsen att den berömda Rinkebyskolan inte är värd sina priser. Sen kommer det ut att den inte mindre berömde rektor Ehrstrand själv har tjänat miljoner på föreläsningar, som bisyssla till rektorsuppdraget.

På Rinkebyskolans egen blogg verkar allt frid, fröjd och framgång. Men svidande kritik kommer från Dimitra, och från Mamman ett nyanserat inlägg med påföljande intressant diskussion.

Än jag då - förvånad? Inte alls. Ehrstrand är kapabel att snacka omkull en dörr. Men han har också fått mycket uträttat. En av hans starka sidor är att välja fantastiska medarbetare. De som hållit ställningarna när rektor turnerat runt och varit underbar.
Jo, det var så folk utanför Rinkeby sa: Åhh, känner du dendär underbara rektorn?

Som om vi inte var fler skolledare i byn! Det var på tiden Rinkebyskolan byggdes ut för hundratusentals kronor med modern ”kulturarena”. Men på min skola måste vi ta av barnens pengar för att kunna skaffa det de önskade mest av allt, en skiljevägg i duschen.
Våra visioner om Kunskapens hus, praktiskt-estetiskt lärande och Barnens hus hade inte samma grandiosa dille som Världensbästaskola.

Men framgångarna för den som är bred i käften är noga taget inte snackarens eget fel. I Rinkeby bildade grabbgubbarna den typiska massiva ryggdunkarfronten. Det var klonade kommunalförvaltare: svenska män i samma ålder på samma chefsnivå med samma kavajstuk och samma fixering vid sina egna lekar. De kunde två: bygga förortslego och herre-på-täppan.
En del av dem var hyfsat begåvade, men särskilt underbara var de inte, och att Rinkebyskolan inte är världens bästa kan bara förvåna den som gick på det.

Nu vill jag inte höra talas om att mer pengar ska pumpas in för att rädda Rinkebyskolan (rädda barnens kunskaper eller rektors ansikte?) Den uppgiften har alla vi underbara rektorer att kämpa med - utan vare sig budget eller ryggdunk.

Vänner och fiender

Min dator beter sig som en gammal lodis.
Men läs hos Röda Malmö om romernas situation!

Har också hittat en gammal nyhet: I barnböckerna från andra världskrigets tid framställs fienden som det kommunistiska Sovjet. Inte det nazistiska Tyskland.
Vilket är värt att ägna en tanke. Vilket Boëthius förtjänstfullt gjort.

Tänk om, och le!

Nu har Socialdemokraterna själva lagt sin budget 35 miljarder högre än regeringen. Rätt så. Det handlar alltså om utgiftstakens höjd - inte om att slaviskt följa en tre år gammal regel.
Detta och annat vettigt om ett eventuellt samarbete kan du läsa i Ohlys svar på Fokus' Tio frågor. Det är helt klart läge att börja diskutera.

Fastän några griniga stockholmslokala S-politiker hade en liten snyftis i DN om lågavlönades rätt till villaboende. Vars kontenta förstås var: ...och därför kan vi inte samarbeta förrän Ohly tänker om!
Kom igen, koalitionskamrater, gör som er egen ledare. Tänk om, och le!

Vad Fokus beträffar hade Ohly kunnat fråga i retur varför tidskriften i sitt förra nummer kallade Vänsterpartiets valda ledning för ”maktklicken”. Det är ett förtäckt förtal som de inte använder om något av de andra partierna.

ÄGA RUM

ÄGA RUM - en feministisk antologi av Moa Elf Karlén och Johanna Palmström. Något av en hur-gick-det-sen? De som redan som flickor blev väckta, medvetna, aktiva feminister, vad gjorde de sedan?
De olika artiklarna är alltså skrivna av aktivister, de som funnit ett sätt att omsätta sina idéer i handling och gör något konkret inom musik, media, stödgrupper och så vidare.

Textsamlingen formligen blåser positiv energi på dig! Bläddra i den en dyster dag och se hur mycket som finns att göra, hur stor god vilja det finns. Bokens upplägg medger en viss ungdomlig spretighet som understryker det friska och rörliga, men tro inte för den skull att den är anti-teoretisk! Här ryms resonemang både om intersektionalitet och transidentitet.

En enda undran: är alla aktivister unga? Ja, kanske är det så. Möjligheten finns också att aktivism i sig har kommit att definieras som något som unga människor gör.

ÄGA RUM säljs bl.a. via Adlibris

À la mode en Maroc

Det vore enkelt att säga att i Essaouira går alla i långrock på gatan.
Det vore också lika exakt som att säga i Stockholm bär alla något tvådelat. Men i Stockholm är kläderna lättare att beskriva – i Marocko saknar jag bestämningsnyckeln till de skillnader som ändå, efter några dagar, är uppenbara. Jag har inte benämningar för plaggens delar, kan inte heller avgöra vad som är betingat av personlig smak, mode, etnicitet, religion eller kostnad?

Men majoriteten bär långrock, med variationer. Det kan vara ljusa nattskjortor i linne (endast män). Beige-grå eller randiga framknäppta rockar eller lager-på-lager varvat till ett paket (unisexmode). Skimrande silke i pastellfärger eller lysande nyanser (endast kvinnor). Ett elegant mode är att under rocken bära byxor i en färg som matchar sjalen, och de mest utsökt stajlade har svarta spetsbyxor och lyckas med en sorts ringning över axlarna, under sjalen.
De flesta kvinnor bär axellång sjal. Några har en slarvig turban, vilket jag uppfattar som lantligt. En del är praktiska och drar upp rockens kapuschong över huvudet, andra försöker skyla sig undre tunt flor. Ett fåtal är barhuvade, och ungefär lika få döljer ansiktet bakom en svart eller vit näsduk.
När det gäller skor dominerar två sorter: högklackade tåspetsiga slippers eller flip-floppar i plast med tjocka sockor i.
Ögonmejken är utstuderad i alla åldrar från tjugo och uppåt och några har hennatatueringar. De vuxna kvinnorna håller sig oftast till en stil, men flickorna kombinerar dem så vi ser småflickor i jeans och tröja med sjal, som i Sverige, medan andra går barhuvade i vita skoluniformsjackor.
Inte heller verkar de göra skillnad i sitt sällskapsliv, utan jeansfolket går hand i hand med kaftanbärarna.

Lilianes butik skyltar med det senaste. Kraftiga lila och gröna brokader för vintern.

Det är inte mycket jag vet om arabiskt/muslimskt mode. Utom att det finns.

Smuts och konst

Essaouira – asSawira. Hamnstad på Marockos västkust. Bebodd av fiskare och handlare, besökt av turister, konstnärer och haschnomader. Labyrintiska gator i blått och vitt, mosaik, gamla innerstadshus med skuggig patio eller riad. Stan är ett världsarv, ett välförtjänt sådant.
Norr om stadsmuren ligger ett modernt bostadsområde – en slags arabisk funkis med raka gator och kubformade cementbyggen. Här syns fattigdomen, det påvra, renrakade. Här är det ingen som försöker locka in oss i keramik- eller intarsiabutiker. Det är ingen som ser oss överhuvudtaget, eftersom de redan med en blick förstår att vi inte har här att göra.
Men vid en stor rivningstomt (möjligen efter ett sjukhus med tanke på mängden utkastade järnsängar på hjul) är ett gäng lokala återbrukare i farten. De sorterar upp byggmaterial, järnskrot och gummi i olika högar, de lappar däck och hamrar ut armeringsjärn. Av någon anledning gör de ett optimistiskt intryck, även om de bor i minimala kabiner som står i rader utmed soptippen.
En gubbe går mitt i skiten och sopar. Från den dammiga stigen mellan kabinerna sopar han skräp och damm. När han ser oss bjuder han in oss på ”expo”, ett myller av färgsprakande naivistiska tavlor. Det är flera konstnärer som hålls här, de arbetar i den typiska Essaouira-stilen som inspirerats av impressionister och afrikansk lore. ”Vi är extremisterna” förklarar mannen. De bor på en soptipp, de älskar sin stad, de håller undan skiten.
Det kan man också kalla konstens mening.

När vi ska tillbaka till hamnen blir vi överoptimistiska och försöker klättra över klipporna innan tidvattnet kommer. Men det är en annan historia.

Bo lyckligt

Visst ar bostaden en rattighet. Och kan gora dig lycklig.

Men denna affisch i sitt sammanhang, utanfor en stor byggplats i Essaouira, Marocko, menar att det ar besittningsratten och det privata agandet som skapar lyckan.

Visst ar mycket olikt. Men en del ar likt sig ocksa.

Mot horisonten

Nu räcker det.

Här får man ingenting uträttat.

Jag drar mot horisonten, till Essaouira. Marockansk fiskestad mellan havet och öknen.

Du kan läsa min väninna Jane med Poesi och politik, så länge.

Marknadsföring eller parlamentarism?

Magnus Ahlkvist påminner om: ”...Miljöpartiets kniv i ryggen på Vänsterpartiet vid förhandlingarna om flyktingamnesti...” Ja det var fina grejer, det! Till och med lokala miljöpartister gick på den, kom och frågade varför V hade svikit. - Nej, det är era språkrör som luras, var svaret.
Men de blev inte särskilt upprörda. Tyckte istället att det var berömvärt att komma ut så fint!
Som att sanningen är det som kommer ut. Inte fakta. Berättelsen viktigare än händelsen. Myten större än verkligheten.
Det är den förvisso ibland. När det gäller Jesus Kristus och så.
Dagens politiker är inte riktigt på den nivån.

För övrigt skriver Ahlkvist bra om regeringsalternativen och Ohlys debattartikel, ”vi arbetar för att inte bara byta regering, utan också byta politik.”

Någon annan som jag nu inte kan hitta skrev att vänsterpartister faktiskt tror att det är styrkeförhållandena partierna emellan efter ett val som avgör regeringsbildningen.
Ja, det systemet kallas parlamentarism. Såvitt jag vet har det ännu inte onödigförklarats.

AB och de populära populisterna

Åsa Beckman i DN gör rättvis reklam för annan Åsa, nämligen Linderborg när hon i Aftonbladet smular sönder ”Bengtzons byk” - det vill säga avslöjar klass- & kulturhatet hos den Marklund vars deckargestalt av någon anledning beskrivs som vänster. Av de ruskiga citaten att döma är den fiktiva deckarn någon sorts vulgär populist.

Bortsett från Linderborg finns inte mycket gott på Aftonbladets kultursida. Varför måste populärkulturen försvaras? undrar Beckman. Ja säg!
Är det verkligen så att den arma massmarknaden, förtryckt av trist opera och kyliga avantgardeuppläsningar, behöver redaktör Magnussons uppställning för att inte förtvina
i denna poetiska värld?

Efter att ha sett Magnussons usla blogg undrar man över såväl kvalitets- som kulturbegreppen. Men låt hoppet spira. Hon har inte uppdaterat sedan bokmässan.

Och AB:s kultursida har iallafall Nina Hemmingsson! Fast hon inte varit med sedan i juli.

Stor i orden...

Skönt att Sahlin fick bakläxa. Det är bara det att ringa runt till
distriktsordförander brukar man göra före, inte efter, ett stort kontroversiellt utspel. I demokratiska partier brukar man till och med ge sig tid att förankra nyheten i distrikten. så jag undrar: hade Sahlin inte ens fattat att det var kontroversiellt?

Skönt med bakläxa, men taktikpoäng ger den inte. Därför ställer man i detta spöklikt lojala parti villigt upp med beskäftiga omformuleringar:
”Det blev inte tydligt. Vi menade bara att vänstern inte är med just nu. Det formulerades olyckligt. Det kan tolkas som att vi stängde dörren.”
Ja tänk precis så kunde det tolkas! Och troligt är väl att Mp fortfarande tolkar det precis så.

”Dåligt och osmart” tycker Ohly, för i hans position måste man vara lite fin i kanten.

Som bloggare kan man uttrycka sig mer oförblommerat. Som här Approximationer angående rikets finanser:

"Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär"

Kärlek, sex, makt, njutning, skitprat

För varje dag blir vi bättre och bättre...
det var visst en psykiskt stärkande träningsmetod från 50-talet. Man skulle säga det varje dag framför spegeln. Eller hela företaget i peppkör.

Att idag sitta på chefsutbildning får mig att sakna något av 50-talet. Framstegsoptimismens metalliska glassmaskin, Doris Days isiga sexualitet. Insatser som inte ockrade på personligheten. Idag ska vi vara emotionellt involverade, vara ”varandras kärleksfulla kritiker”. Det klarar inte jag. Inte det kärleksfulla alltså, men kritiker går bra. När jag blir lärd att...

- Lönen är ett styrmedel.
Då har jag blivit manipulerad tjugo dagar i månaden hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som trodde att lönen var ersättningen för min tid och energi.
- Chefer och politiker behöver mångfald för det ger dem input.
Vilket betyder att ledare är friska vita män, men utlänningar och funktionshindrade behövs för att serva med nya insikter för att bli bättre styrda.
- Storytelling är en ny metod för att stärka ett varumärke.
Verbalt traderad lore har begagnats frekvent sedan grottåldern. Nytt blir det först när man blandar in engelska glosor och kallar en vikingatida kommun för ett varumärke.
- Personalen känner alltid oro vid en omorganisation, men ert uppdrag är att coacha dem till att se möjligheterna. Ni ska ju fixa det tillsammans, som team!
Det sista var kanske ett utslag av storytelling. Eller dreamweaving. Eller bullshit.

Men några av ledarämnena får glassiga ögon av det. Bara möjligheten till makt är lite suktsexigt.
Uniformsbög, kallades det när jag var ung. Eller ”korpralssjukan” hos Svejk – sätt en stjärna i mössan på dem och de svullnar till dubbla storleken.
Fastän beviset på att vi saknar makt är att vi måste sitta här.

Politik med astrologi eller ansvar?

Ännu en promemoria att reta mig på:
Att Ohly och vi andra inte vill lägga ut dörrmattan åt en lillborgerlig tvåpartiregering anser Jonas M (1008) vara ”ett strategiskt misstag – åtminstone om man är angelägen att få en annan regering än en borgerlig”.
Han menar: annan än en rent och uttalat borgerlig.
Han syftar på: vänsterns urgamla gisslanfunktion, det moraliska kravet att göra det minst dåliga för folkflertalet.
Han tror: att någon annan än vi själva har rätt att ockra på det.

Han fortsätter: ”Det kan nu bli så att Lars Ohly petas av sina egna och innan valet ersätts av en vänsterledare som förmår kombinera radikal samhällskritik med moget ansvarstagande.”
Men hur i all världen skulle det kunna bli just så?

Var utom i hans eget horoskop finns tecken på att Vänsterpartiet plötsligt skulle avsätta vår ordförande i raseri över att han inte tackar Sahlin för utfrysningen?
Och även om vi ville – tror han att vi är såna strategiska missfoster att vi i en känslostorm skulle byta partiledare under en förvalskongress?

Vår ordförande och vår långa rad av folkvalda kan bättre än de flesta kombinera kritik och ansvar. Det må verka gåtfullt för somliga, men rent generellt finns inget som hindrar en ansvarsfull kritik av ekonomistiska fixeringar, eller ens av större partier.

I vår lilla stad tar vi till exempel ansvar genom tröttande försök att förhindra socialdemokraternas vidlyftiga skattesänkartävling. Den som de såg behov av såhär i början av en lågkonjunktur.

Me å leka

Häromdagen skrev jag att jag aldrig stört mig så mycket på miljöpartister.
Däremot hör jag till dem som är lindrigt imponerad av socialdemokrater.

När socialdemokraternas maktfullkomliga elit använder mobbning mot en tidigare samarbetspartner kanske de gör det för att få se ett knähundsaktigt ”får vi va me å leka”. Att vi ska agera ”dörrmatta” som Ohly säger, att vi alltså inte ska.
Eller så gör det det för att själva få va me å leka. Med de stora killarna i Europa, de som talar om var den enda vägen är – men inte vart den leder.

Men S’ försvarare skyndar sig alltid att säga att ”vanliga hyggliga socialdemokrater” inte alls är såna. Inte vill de driva privatiseringspolitik med Mp heller!
Nej jag vet. De har anförtrott oss det i åratal. I valstugan eller när fullmäktige tar paus: ”Ååå vad bra att ni finns!”
Hur kan det kännas bra att andra gör det man själv inte vågar?

Någon skrev att Sahlin nu tar steget ut ur arbetarrörelsen. Att hon seriöst avser att lämna stödet från och bördan av LO för att bli en vanlig europeisk mittfältare. Sahlin har förstås rätt till vilka karriärdrömmar som helst, men vad säger den rörelse som S med sådan rörelse brukar appellera till?

De morrar irriterat. Ty lojaliteten inom S är ofattbar, och uppslutningen kring ledningen ett självändamål.
Det måste finnas socialdemokrater med civilkurage, som tänker själva.
Nu är det dags för dem att träda fram.
Vi kommer att vara hyggliga.

Skatter och vallöften

Högre skatter - men lägre avgift till a-kassan och höjda tak i arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Alltså lite större trygghet för dem med lägst lön och osäkrast anställningar. Det är kortversionen av Vänsterpartiets budgetförslag som det presenterades av talespersonen Ulla Andersson.
En annan post är återinförandet av förmögenhetsskatten. En mycket viktig markering att det får vara slut på de rikas ohämmade fräckhet.

Det måste finnas incitament att arbeta, säger Fia Marx. Här är ett sätt att hjälpa dessa människor tillbaka till lönearbete. Det finns säkert uppgifter de kan utföra, även om de inte vill. När jänkarna spelar bort världens finanser måste vi ta ansvar för ekonomin, fortsätter Fia Marx. Bara gammaldags testuggare fortsätter odla drömmen om lågskattesamhället och fattigvården.

Slutligen tvåhundratusen nya offentliga jobb på sikt, fast vi börjar med 11000 under nästa år, och en fond för stöd till byggande av 40000 lägenheter per år. Det är våra vallöften. Vi har inte glömt dem.

Rörelse och bedrövelse

Jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Dels beroende på två duktiga Gustav jag sett i arbete, dels på boken om politikerkultur (Barrling?) som förklarade hur de sätter en dygd i rörigheten. Vet man att så är fallet behöver man ju inte hetsa upp sig.
Därför var omröstningen i EU-frågan en stor besvikelse. Både det låga deltagandet och det trista resultatet. För även om det är sant som borgarmedia skriver, att V nu får monopol på EU-motstånd, är det inget självändamål för oss. Vi hade hellre sett ett brett och kraftfullt motstånd. Vi är nämligen intresserade av politisk rörelse.

En som är nöjd med Mp:s lufsande in i fållan är Promemorian, som kommenterar:
"Dagens mp är inte liktydigt med skäggiga farbröder med stickade västar och plyschbyxor. Partiets väljare tillhör inte längre någon särpräglad skara. De och deras åsikter ligger numera betydligt närmare genomsnittväljaren."
Som sagt, jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Och när jag gör det beror det inte på deras kläder. Jag är nämligen mer intresserad av politisk rörelse än av skyddande likhet.

Tänk dig ett land av genomsnittsväljare. Tänk dig en socialdemokrati som lever upp till värsta karikatyren.

Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster? frågar Röda raketer i ett utmärkt inlägg.Jag har svaret: gänget som vill ha trygghet genom tillväxt och värdig vård för alla. På basen av att ”Sverige ska förbli Sverige”.

Förklaringar eller muskler

Första mötet i Vänsterpartiets programkommission. Vi valdes på kongressen i våras, den kongress som också bestämde att partiprogrammet ska skrivas om i lättversion. Nu gör vi vårt bästa att tolka beslutet. Ska vi ha två program, ett lätt och ett svårt? Eller en kort plattform utan förklaringar? Eller välja bort politikområden som plötsligt inte ska vara med? Diskussionen är gammal men oundvikligen engagerande.
Om jag å ena sidan hävdar att man kan läsa allt man vill läsa och göra sitt bästa att förstå det, hävdar andra att man inte vill läsa om man inte förstår..! En av kamraterna säger då något mycket upplysande i sin enkelhet:
- Det är klart att det är svårt att förstå, i det samhälle vi har.

Om ingen annan än vänstern åtar sig att presentera en teori om samhället där klass och kön sorterar och bestämmer vår verklighet och styr en stor del av våra liv – då blir den teorin unik och närmast oförståelig. Eftersom vänsterns samhällssyn skiljer sig från alla andra partiers, måste också våra förslag till förändringar göra det, och de medborgare som blivit itutade att det handlar om att visa beslutsmuskler och späka folket kan inte annat än förvirras: ”Kortare arbetsdag? Men det har inte arbetsgivarna råd med!” Tala om lojalitet...

Visst bör vi använda ett lättillgängligt språk, men faktum kvarstår: ett annorlunda budskap är mycket svårare att förankra än att trampa vatten i huvudfåran. Därför finns det de som undrar: Varför pratar vänstern sådär? Det är väl bara att helt kort stå för vad man tycker!
Som i ”Alla ska med, alla ska välja, nej till flumskola, lägre skatter, vi kan ta ansvar, vi ska påverka inom EU, entreprenörskap är en högre livsform, kvinnor kan också!”
Då är man regeringsduglig. Frågan är om man duger till någotannat.

Triumf och översitteri

S och Mp fryser ut Vänsterpartiet. Det är klart att det bekvämare att regera ifred, men vem säger att det blir så? Lika gärna ger det två splittrade och förvirrade arbetarpartier som byter väljare med varandra och några ensamma gröna som ska försöka klänga in i alliansens famn. Lika gärna ger det en uträknad socialdemokrati och allt starkare högerextremistiska partier. Det kan föralldel också ge ett starkare vänsterparti, men marginaliserat.

Jinge har ett dystert och bra inlägg om saken. Där pekar han också på det rent perfida översitteriet, den triumf det skulle vara att tvinga vänstern ner på knä - vilket är ännu ett skäl att inte låta oss tryckas till, låt vara inte det viktigaste; väljarna ogillar också hennes fasoner. Eller som Jinge säger:
"Mona Sahlin är på väg att fullborda den katastrof som Göran Persson inlett så framgångsrikt"