Häromdagen hörde jag Bengt Westerberg och Göran Rosenberg i P1, ett riktigt intressant intervjuinslag. Dessa båda sympatiska herrar skulle diskutera vård, men var ense om det mesta.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.
Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.
Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.
Ännu roligare om de vore fler än två.
fredag, april 27, 2007
lördag, april 21, 2007
Tullinge-tanternas analys
I Tullinge stiger de på, två välklädda och sannolikt högavlönade tanter. Högröstade också, eftersom halva pendeltågsvagnen hör deras bekymmer för en närstående pensionärs sommarsemester. Tanterna är tillräckligt lika för att vara systrar, deras inblick i varandras privatekonomi tyder också på det (”sålde inte du fonder?” – ”var hon inte med och betalade när du köpte Lilltorp?”) De är helt överens om att de ska ställa upp och betala för den närståendes (sannolikt moderns) resa, och låter som två hyggliga borgartanter ända fram till denna snabba analys:
- När hon jobbade reste hon faktiskt oftare än vad jag gör! Och nu har hon plötsligt ingenting alls.
- Då måste vi åtminstone ge henne den reinfeltska tusingen. Vi som fick den.
- Det är klart. Fast den skulle vi väl sätta in i pensionsfonder, annars blir ju vi lika utblottade sen.
- Nej, jag är säker på att vi fick den för att försörja vår familj. Finns ju ingen annan som gör det.
- Om det är samma tusenlapp tycker jag det vore bättre om det allmänna förvaltade den. Och gav till pensjisarna.
- Går inte ihop med den hägglundska familjemoralen.
- Det förstås. Vilken tur att vi är så moraliska.
- Undrar vem som ska vara lika moralisk när vi blir fattiga?
- Kanske Allan, om han nu får gå i den leijonborgska uppförandeskolan..?
Mwahaha! skrattar tanterna, rått och samfällt. Men auditoriet på pendeltåget suckar, ser ut genom fönstren, ser södra förorterna fara förbi, ett halvt län i löneslaveri med endast fattigdom att se fram emot. Vems moral var det en gång - att det skulle löna sig att arbeta?
- När hon jobbade reste hon faktiskt oftare än vad jag gör! Och nu har hon plötsligt ingenting alls.
- Då måste vi åtminstone ge henne den reinfeltska tusingen. Vi som fick den.
- Det är klart. Fast den skulle vi väl sätta in i pensionsfonder, annars blir ju vi lika utblottade sen.
- Nej, jag är säker på att vi fick den för att försörja vår familj. Finns ju ingen annan som gör det.
- Om det är samma tusenlapp tycker jag det vore bättre om det allmänna förvaltade den. Och gav till pensjisarna.
- Går inte ihop med den hägglundska familjemoralen.
- Det förstås. Vilken tur att vi är så moraliska.
- Undrar vem som ska vara lika moralisk när vi blir fattiga?
- Kanske Allan, om han nu får gå i den leijonborgska uppförandeskolan..?
Mwahaha! skrattar tanterna, rått och samfällt. Men auditoriet på pendeltåget suckar, ser ut genom fönstren, ser södra förorterna fara förbi, ett halvt län i löneslaveri med endast fattigdom att se fram emot. Vems moral var det en gång - att det skulle löna sig att arbeta?
fredag, april 20, 2007
Mon Dieu
Använder omväxlingsvis www.dn.se i det att jag förbereder mig på franska presidentvalet. Det förra blev en chock, om ni minns?
(Om inte.: Nationalisten le Pen knep alla rösterna från en självupptagen, splittrad vänster - så kan det gå. Sagda vänster pallrade sig ödmjukt upp för att rösta konservativt i andra omgången. Som jag ser det för mig, iklädda sånadär mantlar för penitens som saluförs i dammiga ecklesiastiska affärer på landsbygden i Roussillon.)
Dystert läge i Frankrike - usel ekonomi, utbildning, jobb, framtid… Så onödigt, i Europas rikaste land. Denna jord, denna kultur, detta humör! I en DN-artikel skildras en liten ort i Normandie där fabriken förklarades i blockad för att hindra nedläggning. Den kommunistiske borgmästaren, den engagerade kyrkoherden och andra borgmästare från olikfärgade kommuner deltog, för jobbens skull. Och jobben blir kvar än en tid. Men fackföreningsledaren misstänker att de vann slaget, inte kriget. Fabriken kan ännu flytta, och oron för arbetslöshet gynnar le Pens enkla lösningar.
I Sverige har vi inga kommunistiska borgmästare och ett ytterligt fåtal engagerade kyrkoherdar. Det är därför vi så sällan räddar jobben ens kortsiktigt med utomparlamentariska aktioner. Sådana är ju olagliga. Jag lovar att samma DN skulle skriva ytterst osympatiska saker om oss på ledarsidan.
Enligt dagens opinionsmätning blir det klar vinst för Sarkozy, den konservative kandidaten. Eftersom alla är missnöjda med Chirac, den konservative presidenten. !?!?
Direkt logiskt är det inte. Men kanske indirekt logiskt. När den socialistiska kandidaten Ségo Royal beskrivs som en visionslös person som närmar sig svensk socialdemokrati – när mittenkandidaten tycks motsvara svensk gladhöger – när återstoden är en gaggig nationalist eller en partilös globaliseringsmotståndare - och om man dessutom minns att man förra valet måste rösta konservativt i alla händelser. Då kan en väljare mycket väl få för sig att börja i rätt ände denhär gången.
Mon Dieu.
(Om inte.: Nationalisten le Pen knep alla rösterna från en självupptagen, splittrad vänster - så kan det gå. Sagda vänster pallrade sig ödmjukt upp för att rösta konservativt i andra omgången. Som jag ser det för mig, iklädda sånadär mantlar för penitens som saluförs i dammiga ecklesiastiska affärer på landsbygden i Roussillon.)
Dystert läge i Frankrike - usel ekonomi, utbildning, jobb, framtid… Så onödigt, i Europas rikaste land. Denna jord, denna kultur, detta humör! I en DN-artikel skildras en liten ort i Normandie där fabriken förklarades i blockad för att hindra nedläggning. Den kommunistiske borgmästaren, den engagerade kyrkoherden och andra borgmästare från olikfärgade kommuner deltog, för jobbens skull. Och jobben blir kvar än en tid. Men fackföreningsledaren misstänker att de vann slaget, inte kriget. Fabriken kan ännu flytta, och oron för arbetslöshet gynnar le Pens enkla lösningar.
I Sverige har vi inga kommunistiska borgmästare och ett ytterligt fåtal engagerade kyrkoherdar. Det är därför vi så sällan räddar jobben ens kortsiktigt med utomparlamentariska aktioner. Sådana är ju olagliga. Jag lovar att samma DN skulle skriva ytterst osympatiska saker om oss på ledarsidan.
Enligt dagens opinionsmätning blir det klar vinst för Sarkozy, den konservative kandidaten. Eftersom alla är missnöjda med Chirac, den konservative presidenten. !?!?
Direkt logiskt är det inte. Men kanske indirekt logiskt. När den socialistiska kandidaten Ségo Royal beskrivs som en visionslös person som närmar sig svensk socialdemokrati – när mittenkandidaten tycks motsvara svensk gladhöger – när återstoden är en gaggig nationalist eller en partilös globaliseringsmotståndare - och om man dessutom minns att man förra valet måste rösta konservativt i alla händelser. Då kan en väljare mycket väl få för sig att börja i rätt ände denhär gången.
Mon Dieu.
måndag, april 16, 2007
Jösses fittor!
I pjäsen ”Jösses flickor, återkomsten” kallar sig den yngre generationen för Jösses fittor. Ett så kallat reclaimande - alltså återtagande - som gav upphov till befriat skratt.
Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.
Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.
Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.
Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.
Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.
Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.
Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.
Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.
söndag, april 15, 2007
Jösses flickor
Tillslut såg jag Jösses flickor. Återkomsten, förstås. De förra flickorna såg jag på 70-talet, precis som alla andra grånade tanter i publiken.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?
Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.
Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.
I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.
När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.
Vänta ni. På Återkomsten.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?
Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.
Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.
I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.
När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.
Vänta ni. På Återkomsten.
lördag, april 14, 2007
Nation, litteratur, president och andra storheter
Att en roman feltolkas för att användas som slagträ i en valkampanj kan bara hända i Frankrike – är vad jag skulle vilja säga om jag trodde på nationella egenheter. Min beundran för det franskt rationella och litterära existerar i sig, oberoende av om dess föremål existerar. Ja tyärr, på precis samma sätt som de svenska nationalisterna hyser en uppriktig kärlek till ett diskutabelt och möjligen imaginärt objekt.
Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.
En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.
Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.
Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.
En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.
Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.
fredag, april 13, 2007
Ingen tebjudning
”Fp och M lanserar Sverigedemokraterna på riksplanet” är rubriken på ett utmärkt hemsides-inlägg av Lars Ohly.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
tisdag, april 10, 2007
Lång blick på delad stad
Vi har ägnat sex månader åt att få en överblick – så säger Kristina Alvendal, moderat ordförande i Stockholms integrationsberedning, en arbetsgrupp som efter valet inte haft ett enda möte enligt gratistidningen City.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
söndag, april 08, 2007
Duktig flicka klarar skivan
I december skrev jag om Theanders avhandling om flickboken, efter att ha läst recensionen. Nu har jag läst självaste Theander och kan bara konstatera att avhandlingen var till och med bättre än jag trodde. Inte ett ”försök” till äreräddning – utan med belägg i över tusen flickböcker utgivna under åren 1945-65 kan Theander visa att de beskyllningar som riktats mot genren i stort sett saknar grund.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
fredag, april 06, 2007
Långfredagslek
Har ni tänkt på det när ni läser bloggen, att jag är så osedvanligt lik Gandhi?
Det tycker iallafall http://similarminds.com/leader.html - vilken politisk ledare är du? Varsågod och prova, men passa dig, både Saddam och Hitler finns med som möjliga resultat.
Det framgår inte av testet vilka stora politiska ledare som älskar att fördjupa sig i personlighetstest men vi utgör säkert en attraktiv undergrupp.
söndag, april 01, 2007
Den trygga euronationalismen
Man skulle ju ha kunnat gilla Ségo. Den enda socialistiska och kvinnliga presidentkandidaten inom synhåll i en av Europas största stater. Men man kan inte gilla Ségolène Royals flörtkampanj med patriotiska väljare. SvD beskriver hur hon framhåller nationalismen som en trygghet för folket, vars nationella identitet inte ska dränkas i globalisering utan gullas med via Marseljäsen och Tricoloren; känt från fotbollsmatcher.
Tidningen tycks betrakta det som en paradox att nationalismen får ett uppsving samtidigt som EU firar 50-årskalas. Men Ségo hänger bättre med. ”Tryggheten i nationalsången innebär ingen motsättning till att vara europé” säger hon, så fruktansvärt rätt. Ty hela EU-projektet är extremistiskt, och överstatligt är inte detsamma som internationellt. Den vita euronationalismen blir bara mysigare om vi klämmer i med muntra marscher och viftar med flaggor på murarna.
Den förra muren graffitades i pastellfärg och såldes som grus när den efter berättigat uppror fallit. En mur som byggs i folkets huvuden är av en helt annan beständighet.
Den franske högerkandidaten Sarkozy å sin sida tänker inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet om han blir vald. Både han och Ségo profiterar på le Pens idéer.
Den som påstår det är inte HD, extremist-antirasist, utan le Pen själv som ju borde veta.
Faktiskt lät det likadant i Sverige när Lucia-beslutet mot asylrätten antogs under 90-talet. ”Våra idéer” sa Karlsson & Wachtmeister, nydemokrater. Men idag, när exempelvis Folkpartiet driver liknande idéer, beskylls den som påpekar det för att vara antidemokrat. Förklara det..?
Det var en gång när nationalsången innebar en trygghet. En liten Rinkeby-kille tog mig i handen och stämde upp ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” med en rent personlig lättnad som gjorde mig tårögd. Men idag, i en union av konsekvent kapitalistisk otrygghet, betyder nationella markörer bara ett halvt löfte till arbetarna om att det iallafall finns somliga som inte kommer att få plats.
Tidningen tycks betrakta det som en paradox att nationalismen får ett uppsving samtidigt som EU firar 50-årskalas. Men Ségo hänger bättre med. ”Tryggheten i nationalsången innebär ingen motsättning till att vara europé” säger hon, så fruktansvärt rätt. Ty hela EU-projektet är extremistiskt, och överstatligt är inte detsamma som internationellt. Den vita euronationalismen blir bara mysigare om vi klämmer i med muntra marscher och viftar med flaggor på murarna.
Den förra muren graffitades i pastellfärg och såldes som grus när den efter berättigat uppror fallit. En mur som byggs i folkets huvuden är av en helt annan beständighet.
Den franske högerkandidaten Sarkozy å sin sida tänker inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet om han blir vald. Både han och Ségo profiterar på le Pens idéer.
Den som påstår det är inte HD, extremist-antirasist, utan le Pen själv som ju borde veta.
Faktiskt lät det likadant i Sverige när Lucia-beslutet mot asylrätten antogs under 90-talet. ”Våra idéer” sa Karlsson & Wachtmeister, nydemokrater. Men idag, när exempelvis Folkpartiet driver liknande idéer, beskylls den som påpekar det för att vara antidemokrat. Förklara det..?
Det var en gång när nationalsången innebar en trygghet. En liten Rinkeby-kille tog mig i handen och stämde upp ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” med en rent personlig lättnad som gjorde mig tårögd. Men idag, i en union av konsekvent kapitalistisk otrygghet, betyder nationella markörer bara ett halvt löfte till arbetarna om att det iallafall finns somliga som inte kommer att få plats.
fredag, mars 30, 2007
Forum, farfar och framtid
Forum för Levande historia har en utmärkt utställning om Anne Frank. I gästboken läser jag kommentarer från besökande femtonåringar, fascinerade och tankfulla. Några hejar som om det vore idag: ”Bra skrivet Anne, fortsätt!” Men de flesta uppfattar sextio år sedan som den historia det är. Något länge sedan.
Anne Franks korta biografi utspelades tio år innan jag föddes, tjugo år innan jag började ett självständigt läsande. Ändå var hon fruktansvärt nära inpå. Och för mina föräldrar hade hon levt inom deras nyligen förflutna.
Folk födda runt 1987 kan leva sig in i Ches avrättning i Bolivia -67 liksom i militärkuppen i Chile -73. Men inte i kubanska revolutionen -59 och inte i någon högre grad i Vietnam-kriget, vilket uppfattas som sextiotal (pågick fyra år in på sjuttiotalet). På så vis kan förmodligen dagens skolbarn relatera till det nyligen förflutna 1987 eller murens fall; sådant som vi medelålders tycker hände i förrgår.
Det verkar som om ungefär ett tjog år utgör en fattbar historisk gräns. En gräns som isåfall består i kopplingen till föräldragenerationen.
Albert Engström har en fin berättelse om hur han som pojke träffade en gammal kvinna som kom ihåg mordet på Gustav III (1792). Som vuxen under tidigt 1900-tal föreföll det honom omöjligt – ingen kan minnas det! Sedan gick det upp för Engström att han var väldigt ung när kvinnan var väldigt gammal, och då stämde det. Åtminstone årtalsmässigt.
Den äldsta människa jag kände var född 1885. Det var under den oscariska eran, som inte är mycket att komma med jämfört med Gustav III. Men det fascinerande med den personens livsspann var att en lysande teknisk uppfinning hann både komma och gå under tiden.
Det var min farfar. När han var ung gick han handräckning vid järnvägsbygget så att ångloket kom till byn. När han var gammal åkte han på den sista pensionärsresan med lilla tåget, den sommaren järnvägen lades ned. Så fort gick det. Bara ett liv, bara en enorm innovation, bara en bit historia.
För min farfar var det förstås en mycket lång tid, med åtta barn och två världskrig emellanåt.
I en tidigare blogg skrev jag att jag trodde att ”alla visste” vem Anne Frank var. Men man kan aldrig föreskriva vem det är som ”alla” bör känna till. Ungdomarna som guidas på utställningen idag får veta vem hon är, och det är gott så. För att historien ska fastna måste det finnas punkter för identifikation. De sista överlevande – och Anne Frank fick inte den diskutabla förmånen att fysiskt tillhöra den gruppen – har tagit på sig uppgiften att erbjuda sig själva just om identifikationspunkter, levande minnespinnar. Och om min tänkta tjugoårsregel håller, kommer deras liv att finnas kvar ganska länge in i framtiden, men inte hur länge som helst.
Anne Franks korta biografi utspelades tio år innan jag föddes, tjugo år innan jag började ett självständigt läsande. Ändå var hon fruktansvärt nära inpå. Och för mina föräldrar hade hon levt inom deras nyligen förflutna.
Folk födda runt 1987 kan leva sig in i Ches avrättning i Bolivia -67 liksom i militärkuppen i Chile -73. Men inte i kubanska revolutionen -59 och inte i någon högre grad i Vietnam-kriget, vilket uppfattas som sextiotal (pågick fyra år in på sjuttiotalet). På så vis kan förmodligen dagens skolbarn relatera till det nyligen förflutna 1987 eller murens fall; sådant som vi medelålders tycker hände i förrgår.
Det verkar som om ungefär ett tjog år utgör en fattbar historisk gräns. En gräns som isåfall består i kopplingen till föräldragenerationen.
Albert Engström har en fin berättelse om hur han som pojke träffade en gammal kvinna som kom ihåg mordet på Gustav III (1792). Som vuxen under tidigt 1900-tal föreföll det honom omöjligt – ingen kan minnas det! Sedan gick det upp för Engström att han var väldigt ung när kvinnan var väldigt gammal, och då stämde det. Åtminstone årtalsmässigt.
Den äldsta människa jag kände var född 1885. Det var under den oscariska eran, som inte är mycket att komma med jämfört med Gustav III. Men det fascinerande med den personens livsspann var att en lysande teknisk uppfinning hann både komma och gå under tiden.
Det var min farfar. När han var ung gick han handräckning vid järnvägsbygget så att ångloket kom till byn. När han var gammal åkte han på den sista pensionärsresan med lilla tåget, den sommaren järnvägen lades ned. Så fort gick det. Bara ett liv, bara en enorm innovation, bara en bit historia.
För min farfar var det förstås en mycket lång tid, med åtta barn och två världskrig emellanåt.
I en tidigare blogg skrev jag att jag trodde att ”alla visste” vem Anne Frank var. Men man kan aldrig föreskriva vem det är som ”alla” bör känna till. Ungdomarna som guidas på utställningen idag får veta vem hon är, och det är gott så. För att historien ska fastna måste det finnas punkter för identifikation. De sista överlevande – och Anne Frank fick inte den diskutabla förmånen att fysiskt tillhöra den gruppen – har tagit på sig uppgiften att erbjuda sig själva just om identifikationspunkter, levande minnespinnar. Och om min tänkta tjugoårsregel håller, kommer deras liv att finnas kvar ganska länge in i framtiden, men inte hur länge som helst.
söndag, mars 25, 2007
Rännstensungars fölseda
En eftermiddag i Köpenhamn möter jag fyra polisbilar som bevakar en megafonhojtande liten kolonn i alvöron och rävsvansar som meddelar att de tänker leka på gatan. Demon verkar vara en minderårig avläggare av anarkisterna-som-med-viss-rätt-men-metoder-vi-kanske-ogillar slåss för ett hus. (Förresten syntes anarkisterna också, sura och inrökta i tält på Rådhuspladsen.) Vid det tonåriga och dessvärre fåtaliga barnupproret får jag, av en silverfärgad och överraskande vänlig orch, ett flygblad som är väl värt spridning (på danska, men med svenska ö):
”Når de voksne har taget vores legehus, må vi lege på gaden.
Vi gi’r kage og sodavand, synge sange, lege och höre historier. Vi deler gerne ud av det vi har, men…
Vi önsker os stadig et sted, hvor vi selv kan bestemme og göre tingene på vores måde. Et sted, hvor vi kan finde på nye lege og lege med hinanden, når ingen andre vil. Hvor der er fri udklaedning og hvor alle er velkomne, hvis de vil lege:
- mal på vaeggene-leg
- lave mad uf de I andre ikke vil ha-leg
- ryd op å din egen måde-leg
- spil höj og maerkelig musik-leg
- kys dem av sit eget kön-leg
- skab din egen leg-leg
Ritt og Ruth forstår ikke hvad de har ödelagt. Det håber vi du kan.
Kaerlig hilsen, MÖGUNGERNE
PS: Vi holder snart en skattejagt hvor vi skal finde vores legehuse. Du må gerne tage dine venner med.”
Danmark - landet som liberalismen övergav.
70-talet – blomstringen som i Sverige urartade i inskränkt renlevnad.
Överlevarna – är det möjligen resten av en proviekultur? Bland danska skitungar som säger: ”Tak fordi du kom til vores börnefödselsdag.” Ja - GRATTIS!
Redan för tjugo år sedan drack danska punkare choklad med vispgrädde medan de svenska såg ut som om de levde på lakritsremmar och adrenalin. Detta skulle kunna förleda en till att tro på etniskt-essentiella kulturella differenser. Om man nu inte vore så sofistikerad att man aldrig skulle dansa i rännstenen i hobertassar.
”Når de voksne har taget vores legehus, må vi lege på gaden.
Vi gi’r kage og sodavand, synge sange, lege och höre historier. Vi deler gerne ud av det vi har, men…
Vi önsker os stadig et sted, hvor vi selv kan bestemme og göre tingene på vores måde. Et sted, hvor vi kan finde på nye lege og lege med hinanden, når ingen andre vil. Hvor der er fri udklaedning og hvor alle er velkomne, hvis de vil lege:
- mal på vaeggene-leg
- lave mad uf de I andre ikke vil ha-leg
- ryd op å din egen måde-leg
- spil höj og maerkelig musik-leg
- kys dem av sit eget kön-leg
- skab din egen leg-leg
Ritt og Ruth forstår ikke hvad de har ödelagt. Det håber vi du kan.
Kaerlig hilsen, MÖGUNGERNE
PS: Vi holder snart en skattejagt hvor vi skal finde vores legehuse. Du må gerne tage dine venner med.”
Danmark - landet som liberalismen övergav.
70-talet – blomstringen som i Sverige urartade i inskränkt renlevnad.
Överlevarna – är det möjligen resten av en proviekultur? Bland danska skitungar som säger: ”Tak fordi du kom til vores börnefödselsdag.” Ja - GRATTIS!
Redan för tjugo år sedan drack danska punkare choklad med vispgrädde medan de svenska såg ut som om de levde på lakritsremmar och adrenalin. Detta skulle kunna förleda en till att tro på etniskt-essentiella kulturella differenser. Om man nu inte vore så sofistikerad att man aldrig skulle dansa i rännstenen i hobertassar.
onsdag, mars 21, 2007
Fattiga barn, partier och räddare i nöden
I senaste numret av Rädda Barnens tidning saxade jag: ”Stoppa ordningsbetygen! Rädda Barnens ungdomsförbund är kritiska till förslaget om ordningsbetyg. Disciplinära gärder bygger liksom aga på principen att barn ska straffas. Ungdomsförbundet istället fler lärare, specialpedagoger, kuratorer och skolpsykologer.”
Heder åt dem.
Samma tidning innehåller en artikel om barnfattigdom. De sex riksdagspartierna får svara på vad de vill göra åt den.
+ Plus åt V som praktiskt förklarar ”av var och en efter förmåga”. Minus för att vi uttrycker det på obegriplig byråkratsvenska.
+ Plus åt M för tydlighet. De talar om flit och duglighet som vägar ut ur fattigdomen – men minus för att de verkar tillfreds med själva fattigdomen.
+ Plus åt S för en enkel förklaring av det som mitt eget parti krånglade till.
- - - Minus åt C och Mp och Fp som enbart resonerar om skatter och avdrag, riktade lösningar. De verkar se fattigdom som ett temporärt tekniskt problem.
Jag tror inte Rädda Barnen var nöjd med något av svaren, så skippa partierna och gå på RB:s egen rapport om barnfattigdom istället - den finns här.
Heder åt dem.
Samma tidning innehåller en artikel om barnfattigdom. De sex riksdagspartierna får svara på vad de vill göra åt den.
+ Plus åt V som praktiskt förklarar ”av var och en efter förmåga”. Minus för att vi uttrycker det på obegriplig byråkratsvenska.
+ Plus åt M för tydlighet. De talar om flit och duglighet som vägar ut ur fattigdomen – men minus för att de verkar tillfreds med själva fattigdomen.
+ Plus åt S för en enkel förklaring av det som mitt eget parti krånglade till.
- - - Minus åt C och Mp och Fp som enbart resonerar om skatter och avdrag, riktade lösningar. De verkar se fattigdom som ett temporärt tekniskt problem.
Jag tror inte Rädda Barnen var nöjd med något av svaren, så skippa partierna och gå på RB:s egen rapport om barnfattigdom istället - den finns här.
söndag, mars 18, 2007
Skola och klarspråk
Jag hörde Kairos Future, välrenommerade omvärldsanalytiker, redogöra för en av sina undersökningar. De hade studerat vad ett stort antal barn, föräldrar, pedagoger och skolledare anser om skolan. Den tendensbeskrivning som blev resultatet var ungefär denna:
- Konsensus består av kunskap, bildning och självständighet.
- Metoderna för att nå dessa gemensamma mål glider på en skala mellan trygghet och konkurrens.
- Motpolerna i uppfattningar handlar om förhållandet mellan bredd och elit.
Om flera rörde sig med begreppen ur Kairos Futures studie skulle skoldebatten vara betydligt mer intressant. Undersökarna tycktes inte på någon punkt ha funnit en konflikt mellan ordning och flum, eller mellan mer eller mindre kunskap. Kunskap var konsensus. Variablerna var trygghet och konkurrens. Konflikten handlade om bredd och/eller elit.
Det låter bekant. Det låter till och med politiskt. Borgerliga partier lägger större tonvikt vid konkurrens för att vässa en elit. Socialistiska partier lägger större tonvikt vid trygghet för att skapa en bredd. Båda sidor har kunskap, bildning och självständighet som mål, båda har sina dissidenter och båda kan sluta kompromisser. Och barn, föräldrar, pedagoger och skolledare har i en undersökning visat sig kunna ta självständig ställning.
Börja alltså tala klarspråk i skolpolitiken. Nu genast.
- Konsensus består av kunskap, bildning och självständighet.
- Metoderna för att nå dessa gemensamma mål glider på en skala mellan trygghet och konkurrens.
- Motpolerna i uppfattningar handlar om förhållandet mellan bredd och elit.
Om flera rörde sig med begreppen ur Kairos Futures studie skulle skoldebatten vara betydligt mer intressant. Undersökarna tycktes inte på någon punkt ha funnit en konflikt mellan ordning och flum, eller mellan mer eller mindre kunskap. Kunskap var konsensus. Variablerna var trygghet och konkurrens. Konflikten handlade om bredd och/eller elit.
Det låter bekant. Det låter till och med politiskt. Borgerliga partier lägger större tonvikt vid konkurrens för att vässa en elit. Socialistiska partier lägger större tonvikt vid trygghet för att skapa en bredd. Båda sidor har kunskap, bildning och självständighet som mål, båda har sina dissidenter och båda kan sluta kompromisser. Och barn, föräldrar, pedagoger och skolledare har i en undersökning visat sig kunna ta självständig ställning.
Börja alltså tala klarspråk i skolpolitiken. Nu genast.
fredag, mars 16, 2007
Vetenskap och politik
Heder åt utmärkta Invandrare & Minoriteter! I senaste numret låter de sociologen Hassan Hosseini kritisera professorn i socialt arbete Masoud Kamalis utredning om makt och integration. Eftersom jag känner till och uppskattar både Hosseinis och Kamalis arbeten är det lysande läsning, fjärran från enögd medial demagogi.
Utredningen håller fortfarande, kan jag säga. Men det är en snygg smash från Hosseini när han pekar på kulturessentialistiska drag hos Kamali &co när de talar om majoritetsbefolkningen. Visst tar utredningen munnen full när de utpekar oss som blinda offer för vår historia.
I övrigt tycker jag att Hosseini missar målet. Det verkar som om han vill avstrukturera diskrimineringen och göra den till en individuell aktivitet. Det är den förvisso – också. Och kan som sådan bestraffas. Men vad Kamali-utredningen försöker göra är att ta ett vittfamnande grepp om just strukturerna.
Hosseini vill istället se andra strukturer, t.ex. kampen för jämlikhet. Bra – den finns. Men den är inte överordnad. Vi talar inte om två lika starka sociala krafter, utan om makt, underordning och motstånd.
Det är sympatiskt att Hosseini förväntar sig konkreta förslag mot diskriminering och därmed invänder mot utredningens allmänna karaktär, dess tendens att slå på allt. Men rent erfarenhetsmässigt vet jag att konkreta förslag i bästa fall verkar i situationen och lämnar strukturen ifred. När Kamali å andra sidan kommer med ett konkret förslag om boenderåd i förorterna är Hosseini negativ eftersom utbildning och demokratisk erfarenhet är lägre hos många invandrade. Det vill säga, han placerar återigen problemet hos immigranterna.
Även jag är kritisk mot boenderåd. Men det är av politiska skäl. Alla ska kunna delta i den parlamentariska demokratin. Så att vi inte behöver ens överväga att instifta en parallelldemokrati endast för förment lågpresterande.
Förr eller senare kommer politiken in i bilden. När det handlar om vem som bäst förstått Giddens och Foucault och vetenskapen är inbördes oense - då ska politiken med sitt ideologiska sandpapper fixa slutsatser och insatser. Ibland drömmer vi om beviset, nyckeln eller receptet, men de finns varken hos de stora tänkarna eller i våldsam direktaktion - de finns överhuvudtaget inte! Någon måste välja, och här har politiken sitt eget ansvar: att ta fram de alternativa systemen.
Sedan väljer folket. Det är inte precis något jättebra system. Men det är det system vi är överens om att använda.
Utredningen håller fortfarande, kan jag säga. Men det är en snygg smash från Hosseini när han pekar på kulturessentialistiska drag hos Kamali &co när de talar om majoritetsbefolkningen. Visst tar utredningen munnen full när de utpekar oss som blinda offer för vår historia.
I övrigt tycker jag att Hosseini missar målet. Det verkar som om han vill avstrukturera diskrimineringen och göra den till en individuell aktivitet. Det är den förvisso – också. Och kan som sådan bestraffas. Men vad Kamali-utredningen försöker göra är att ta ett vittfamnande grepp om just strukturerna.
Hosseini vill istället se andra strukturer, t.ex. kampen för jämlikhet. Bra – den finns. Men den är inte överordnad. Vi talar inte om två lika starka sociala krafter, utan om makt, underordning och motstånd.
Det är sympatiskt att Hosseini förväntar sig konkreta förslag mot diskriminering och därmed invänder mot utredningens allmänna karaktär, dess tendens att slå på allt. Men rent erfarenhetsmässigt vet jag att konkreta förslag i bästa fall verkar i situationen och lämnar strukturen ifred. När Kamali å andra sidan kommer med ett konkret förslag om boenderåd i förorterna är Hosseini negativ eftersom utbildning och demokratisk erfarenhet är lägre hos många invandrade. Det vill säga, han placerar återigen problemet hos immigranterna.
Även jag är kritisk mot boenderåd. Men det är av politiska skäl. Alla ska kunna delta i den parlamentariska demokratin. Så att vi inte behöver ens överväga att instifta en parallelldemokrati endast för förment lågpresterande.
Förr eller senare kommer politiken in i bilden. När det handlar om vem som bäst förstått Giddens och Foucault och vetenskapen är inbördes oense - då ska politiken med sitt ideologiska sandpapper fixa slutsatser och insatser. Ibland drömmer vi om beviset, nyckeln eller receptet, men de finns varken hos de stora tänkarna eller i våldsam direktaktion - de finns överhuvudtaget inte! Någon måste välja, och här har politiken sitt eget ansvar: att ta fram de alternativa systemen.
Sedan väljer folket. Det är inte precis något jättebra system. Men det är det system vi är överens om att använda.
lördag, mars 10, 2007
Historia för identitetssvaga
I senaste Fokus (http://www.fokus.se) intervjuas Peter Englund, historikern. Han tycker att det är en ganska bra idé med en gemensam europeisk historiebok. Det tycker Sverige och Slovakien också, enligt faktarutan. Även om frågan aldrig kom upp då EU:s utbildningsministrar samlades i förra veckan.
Skeptikerna menar att projektet är omöjligt. Men enligt Enlund: "En sympatisk idé, svår att genomföra". Englund är en i allo sympatisk karl. Möjligen är han också svår att genomföra. Han uttyrcker sig genomgående finkänsligt: "Det finns en del händelser i historien som är svåra att hantera. Särskilt gäller det när man kommer in på skuldfrågorna."
Europa är en identitetssvag entitet. Enligt såväl Englund som diverse marxister finns hon inte ens. Trots att hon dagligen pumpas in i oss via ledarsidor och läroplaner. Ett icke försumbart antal tänkare som stövlar runt i den europeiska sörjan reagerar inte på vad de petar bort under sulorna, eftersom de funnit det mest behagligt att negligera skiten. Fram med den centraleuropeiska soffan hemma hos dr Freud igen - denna svaga identitet med sina monstruösa bortträngningar behöver en rejäl analys.
Englund är övertygad om att den europeiska historieboken "delvis" redan är på gång och att den möjligen kan växa fram "organiskt - driften att skildra historia över nationsgränserna finns, och historieämnet håller på att vidgas." Han vill inte att pengar från Strasbourg ska pumpas in i projektet. Det ska en sympatisk karl till att se saken på det viset. Må de hederliga historikerna sköta sitt. Men då är det inte historieboksprojektet vi talar om.
Skeptikerna menar att projektet är omöjligt. Men enligt Enlund: "En sympatisk idé, svår att genomföra". Englund är en i allo sympatisk karl. Möjligen är han också svår att genomföra. Han uttyrcker sig genomgående finkänsligt: "Det finns en del händelser i historien som är svåra att hantera. Särskilt gäller det när man kommer in på skuldfrågorna."
Europa är en identitetssvag entitet. Enligt såväl Englund som diverse marxister finns hon inte ens. Trots att hon dagligen pumpas in i oss via ledarsidor och läroplaner. Ett icke försumbart antal tänkare som stövlar runt i den europeiska sörjan reagerar inte på vad de petar bort under sulorna, eftersom de funnit det mest behagligt att negligera skiten. Fram med den centraleuropeiska soffan hemma hos dr Freud igen - denna svaga identitet med sina monstruösa bortträngningar behöver en rejäl analys.
Englund är övertygad om att den europeiska historieboken "delvis" redan är på gång och att den möjligen kan växa fram "organiskt - driften att skildra historia över nationsgränserna finns, och historieämnet håller på att vidgas." Han vill inte att pengar från Strasbourg ska pumpas in i projektet. Det ska en sympatisk karl till att se saken på det viset. Må de hederliga historikerna sköta sitt. Men då är det inte historieboksprojektet vi talar om.
torsdag, mars 08, 2007
Fira 8 Mars med GP!
Såg ni den? Göran Persson om Mona Sahlin: Det bästa är hennes intutition. Det är på grund av denna medfödda talang hon kan förstå rörelser i samtiden bättre än GP. Inte intelligens, analysförmåga, insikt, bedömning eller förmåga att dra slutsatser.
"Så fort en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition" som redan Barbro Alving sa.
Orsaken till att Sahlin förstår rörelser i samtiden bättre än Persson beror dels på att hon är skärpt, dels på att hon vistas i samtiden betydligt oftare.
Orsaken till att Persson inte kan berömma en kvinna utan att samtidigt nedvärdera henne är bara ett exempel på denna hans urdåliga koppling till rörelser i samtiden; feminism och sånt.
Orsaken till att S-kvinnorna stått ut med honom alla dessa år undandrar sig min bedömning.
"Så fort en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition" som redan Barbro Alving sa.
Orsaken till att Sahlin förstår rörelser i samtiden bättre än Persson beror dels på att hon är skärpt, dels på att hon vistas i samtiden betydligt oftare.
Orsaken till att Persson inte kan berömma en kvinna utan att samtidigt nedvärdera henne är bara ett exempel på denna hans urdåliga koppling till rörelser i samtiden; feminism och sånt.
Orsaken till att S-kvinnorna stått ut med honom alla dessa år undandrar sig min bedömning.
tisdag, mars 06, 2007
Europas ben
Såg i en liten notis att idén om att skriva en gemensam historiebok för den europeiska unionen har grävts upp igen. En historiker ansåg idén bra - beroende på vem som ska skriva.
Sancta Simplicitas, som vi sa i det gamla Europa. Vilka som ska skriva? Väl belönade hundar, naturligtvis. Sådana som apporterar den västerländska civilisationen ur våra träskmarker och svansviftande kommer upp med demokratin mellan tänderna.
Idén om historieboken föddes runt 1994 och jag trodde att den var hederligt åklagad och dömd av de intellektuella. Om idén ännu lever är det för att hundarna än en gång vill käfta om ett mögligt ben. Vem var först, vem var störst, varifrån härstammar den vite mannens överhöghet och vårt monopol på det goda? Uppdraget kommer inte att gå ut på någonting annat att genom Jesus, de gamla grekerna, allkonstnären da Vinci och Upplysningens klara ljus än en gång förhärliga oss själva.
Efter den ytterst smaklösa renässansen för begagnandet av gula stjärnor finns ingen som helst orsak att tro att unionen skule reflektera över en rättvis historieskrivning; en som skulle ta sig för med att gräva upp de verkliga benen.
Sancta Simplicitas, som vi sa i det gamla Europa. Vilka som ska skriva? Väl belönade hundar, naturligtvis. Sådana som apporterar den västerländska civilisationen ur våra träskmarker och svansviftande kommer upp med demokratin mellan tänderna.
Idén om historieboken föddes runt 1994 och jag trodde att den var hederligt åklagad och dömd av de intellektuella. Om idén ännu lever är det för att hundarna än en gång vill käfta om ett mögligt ben. Vem var först, vem var störst, varifrån härstammar den vite mannens överhöghet och vårt monopol på det goda? Uppdraget kommer inte att gå ut på någonting annat att genom Jesus, de gamla grekerna, allkonstnären da Vinci och Upplysningens klara ljus än en gång förhärliga oss själva.
Efter den ytterst smaklösa renässansen för begagnandet av gula stjärnor finns ingen som helst orsak att tro att unionen skule reflektera över en rättvis historieskrivning; en som skulle ta sig för med att gräva upp de verkliga benen.
söndag, mars 04, 2007
Fyra pelare bygger lärandets lov
Esbati skriver i senaste Flamman om högerns skolpolitik. Det mesta är vi överens om. Vad jag inte förstår är hur Esbati vill karaktärisera vänsterns kunskapssyn och var han vill placera den - den kunskapssyn som jag presenterade på kongressen i Luleå med samma citat som Esbati: Brechts ”Lärandets lov”.
Att kunskap inte kan mätas avfärdas av Esbati både som ”käpphäst” och ”slött självbedrägeri”, eftersom det går att ”få en bild” av barnens färdigheter. Javisst gör det. Sådana kartläggningar av performansen är något annat och enklare än valhänta och godtyckliga försök att mäta kunskap. Jag säger inte att den är omätbar. Nationella proven är en klivsten på vägen. Men med dagens verktyg är det oerhört svårt att kontrollera om den kunskap barnen skaffat sig är den vi hade tänkt oss. Är det +5 i svenska, i tålamod, i samarbete eller i dess motsats? Efter vilken läroplan har barnet arbetat idag? Esbati reflekterar inte över det, utan nöjer sig med påpekandet att vår betygskritik inte utesluter utvärdering. Nej visst - jag kan inte dra mig till minnes att någon vänsterpartist har försökt göra det heller. Tvärtom har bl.a. Kalle Larsson (i riksdagen) och jag (lite varstans) sagt att skolan ska utvärderas i samma mån som de barn som måste gå där.
”Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt” skriver Esbati, och fortsätter med att alternativet, ”vänster kallat”, bygger på ”missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism”. Välformulerat! Men var finns vänstern? Den socialdemokratiska (och ofta mitten-) politik vi av parlamentariska skäl stöttat är inte vår egen, lika lite som alla andra dumheter vi av olika skäl gått med på.
Vilken är då förklaringen till att den utbildningspolitik som vänstern faktiskt har, den som handlar om bildning, kunskapsproduktion, trygghet och kamratskap, inte slår igenom? Delvis misstänksamma media, svag förankring och otydliga företrädare. Och delvis hegemonin. Den hegemoni som byggts upp under 25 år så att skalan idag är spikad, med tradition vs trivsel och kunskap vs flum som motpoler. På den skalan förväntas vi positionera oss. Även vi som håller på med arbetets pedagogik, folkbildning, det aktiva barnet, skapandet av lärandesituationer - alla de namn som erfarna vetenskapare givit de processer som skiljer sig från commonsensisk skedmatning.
Esbati efterlyser en revolutionär kunskapssyn. Gärna för mig. Fram till dess vore jag glad om grundskolan började arbeta efter den läroplan som ännu efter tretton år kallas ny - den med kunskapens fyra pelare:
- fakta
- färdighet
- förståelse
- förtrogenhet
Alla lika viktiga. Alla lika bärande. För samhällets bestånd, eller rentav för revolutioner.
Att kunskap inte kan mätas avfärdas av Esbati både som ”käpphäst” och ”slött självbedrägeri”, eftersom det går att ”få en bild” av barnens färdigheter. Javisst gör det. Sådana kartläggningar av performansen är något annat och enklare än valhänta och godtyckliga försök att mäta kunskap. Jag säger inte att den är omätbar. Nationella proven är en klivsten på vägen. Men med dagens verktyg är det oerhört svårt att kontrollera om den kunskap barnen skaffat sig är den vi hade tänkt oss. Är det +5 i svenska, i tålamod, i samarbete eller i dess motsats? Efter vilken läroplan har barnet arbetat idag? Esbati reflekterar inte över det, utan nöjer sig med påpekandet att vår betygskritik inte utesluter utvärdering. Nej visst - jag kan inte dra mig till minnes att någon vänsterpartist har försökt göra det heller. Tvärtom har bl.a. Kalle Larsson (i riksdagen) och jag (lite varstans) sagt att skolan ska utvärderas i samma mån som de barn som måste gå där.
”Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt” skriver Esbati, och fortsätter med att alternativet, ”vänster kallat”, bygger på ”missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism”. Välformulerat! Men var finns vänstern? Den socialdemokratiska (och ofta mitten-) politik vi av parlamentariska skäl stöttat är inte vår egen, lika lite som alla andra dumheter vi av olika skäl gått med på.
Vilken är då förklaringen till att den utbildningspolitik som vänstern faktiskt har, den som handlar om bildning, kunskapsproduktion, trygghet och kamratskap, inte slår igenom? Delvis misstänksamma media, svag förankring och otydliga företrädare. Och delvis hegemonin. Den hegemoni som byggts upp under 25 år så att skalan idag är spikad, med tradition vs trivsel och kunskap vs flum som motpoler. På den skalan förväntas vi positionera oss. Även vi som håller på med arbetets pedagogik, folkbildning, det aktiva barnet, skapandet av lärandesituationer - alla de namn som erfarna vetenskapare givit de processer som skiljer sig från commonsensisk skedmatning.
Esbati efterlyser en revolutionär kunskapssyn. Gärna för mig. Fram till dess vore jag glad om grundskolan började arbeta efter den läroplan som ännu efter tretton år kallas ny - den med kunskapens fyra pelare:
- fakta
- färdighet
- förståelse
- förtrogenhet
Alla lika viktiga. Alla lika bärande. För samhällets bestånd, eller rentav för revolutioner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)