Berättelsen om tvångströjan

Fascisten Åkesson visar sitt rätta jag i denna debattartikel. Och då menar jag inte vapenskrammel och militärmarscher! Åkesson vet förstås att väljarna inte skulle tända på det. Sverigedemokraternas fascism är i uppbyggnadsfasen; då när en rörelse genom den envist upprepade berättelsen om nationell gemenskap (gärna med en förlorad guldålder) kränger på oss korporativismens enhetliga tröja. Som ännu inte blivit en tvångströja.

 

Åkessons berättelse – bekant vid dethär laget – går ut på att FÖRR var det trygghet och sammanhållning, men NU är det splittring och kriminalitet. Han försäkrar oss om detta på olika sätt och med lätt varierade värdeord, och inget utrymme ges för att fundera över om det kanske förr var fattigt och otryggt och nu tämligen välordnat? Inga vetenskapliga belägg stör hans berättelse utan ”det räcker med att se sig om” eller med allas vårt igenkännliga klag på sjukvården. Visst har vi det senare bekymret gemensamt – men vi är inte överens om orsakerna. 

     Enligt Åkesson är det vänstern och liberalerna som håller sig med påhittade konfliktlinjer. Med några få ord avfärdar han århundradens kamp mellan fattiga och rika, kvinnor och män som om den inte angick honom, och tonläget närmar sig predikan: ”Konflikten står mellan det konstruktiva och det destruktiva. Mellan den som är beredd att göra sin plikt och den som uteslutande tänker kräva sin rätt.”

     Värst vad han tar i! Vilka är dessa destruktiva latmaskar? Redan i nästa mening knyter Åkesson ihop det med dem som inte är beredda att ”anpassa sig till Sverige och dess kultur”. De som har ”anti­svenska värderingar”.  

 

Det är nästan omöjligt att argumentera med en människa som inte förklarar utan berättar, som inte belägger utan färglägger. Det går ju inte att förneka att det han påstår aldrig skulle ha hänt någon gång. Det existerar folk som ogillar Sverige, som vill leva på sitt eget vis också när det strider mot svensk lag. Men tänk efter: kan denna med nödvändighet tillbakadragna minoritet förorsaka kris i hela den offentliga sektorn? Är det ens rimligt att anta?

     Utanpå denna bisarra bild kommer nästa fantasifoster: att radikala islamistiska grupper vill störta vår civilisation och tillåts operera ostört, ibland med samhällets stöd.

     Orimligheterna finns med som förstärkare. Åkesson tror förmodligen inte på att Löfvén stöder vår civilisations störtande, men Åkessons anhängare tror det – fastän många av dem knappast har en aning om vad civilisation innebär!

     ”Vi måste uppnå en känsla av gemenskap” slår fascisten fast. Det brukar de göra. Bygget av den enhetliga nationen är varmt och inneslutande. Fast somliga får inte komma in – och få av dem som gör det kommer ut igen.

     Gemenskap ska inte vara en tvångströja. Gemenskap uppstår ur arbete och vardag och att dela med sig. Där orättvisa råder, uppstår istället konflikt och kamp. Detta historiska förhållande kan inte Åkesson finna sig i, ty den enda kamp som ska föras ska vara hans kamp. 

     Mot dem han kallar antisvenska.