Tidöavtalet - från grupparbetesmys till hur man blir av med människor

Så läste jag äntligen Tidö. Har inte velat förut. Inte orkat. Delar av innehållet sipprade ned via sociala medier och eftervalsdepressionen bara ökade. Men visst var det en god sak att själv ta reda på vad som står där.

Redan inledningen, beskrivningen av nya regeringens arbetssätt är okonventionellt på gränsen till det chockerande. Här fastslås att det samarbetsparti som inte ingår i regeringen har samma insyn och påverkan i arbetet som regeringspartierna. Jag minns inte om det någonsin har hänt att ett icke regerande parti ges sådana befogenheter. Först med ett fascistiskt parti blev det nödvändigt. Vidare har man lärt av tidigare regeringars misstag. Nu förbinder sig alla i samarbetet att rösta på den budget som ska framförhandlas gemensamt! Ja, det är nog det mest rimliga i hela dokumentet. Att det blev dags för det just nu tyder väl på att man inte litar på varandra, trots alla tidigare bedyranden om samsyn.

Andra delar av Tidö är rätt harmlösa. Sjukvårdsavsnittet är ganska gulligt, gissningsvis Kristdemokraternas ansvarsområde. Man ser det för sig hur de suttit i grupparbete och sprutat idéer och ropat JAAA! när nästa fina patientsäkra grej kom upp. Primärvård på landsbygden! Kommunal sjukvård! Mer personal! Stadig kontakt med en läkare! JAAA! Varifrån ska de få allt detta goda? Varifrån ska all personal komma på landsbygden, när redan storstäderna har problem med rekrytering? Nej, den uppgiften ingick inte i grupparbetet. Den kommer i budgeten. Man ser liksom det också: hur de efter en fantastisk redovisning klappade om varandra och sa, vi tar det i budgeten, du…

Tillväxtavsnittet – antagligen Moderaternas ansvarsområde. Underlätta för företagande, ställ krav på arbetslösa, åtgärda ”högskatteproblematik”. Inget nytt där. Skolavsnittet lär väl vara Liberalernas ansvarsområde för där är välbekant stoff ur programskrifter ända sedan Folkpartiets tid. Kvar är också den befängda kompotten av detaljstyrning och liberal yra (från beslut om en lärobok per ämne och barn till full valfrihet uttryckt i ”friskolor” där barnen får köa sig in). Allt är inte dåligt – mycket är onödigt.

Avsnittet om kriminalpolitik liknar mest en kukmätning. Efter grupparbetet gick de till darttavlan på puben och pang! så ska allt som går att göra hårdare också bli det. Man skriver om att pröva Danmarks modell, för att få det att låta som seriös riktmärkning. Man skriver ingenting om huruvida modellen är kvalitetssäkrad eller om den ens lyckats. Men till skillnad från sjukvården tar man här upp hur en bristsituation ska avhjälpas: anstaltsplatser ska upphandlas utrikes. 

Plötsligt blir det allvar av. Slut på grupparbeten, skåpmat och tävlingar. Vi är nere på själva grunden till samarbetet, Sverigedemokraternas stora grej: Migration och integration, alla problems upphov! För enkelhetens skull ska vi i fortsättningen inte ha något av det. Det blir 900 noggrant utvalda kvotflyktingar per år och assimilering plus självförsörjning som princip. För dem som redan lyckats ta sig in i landet, ska mesta möjliga göras för att de ska längta ut igen, från polisförföljelse till ekonomisk misär. Partierna vet med sig att mycket inte är genomförbart enligt EU-rätten, men då ska det utredas hur Sverige ska komma ner på miniminivå, och det hymlas inte med att det är människor det handlar om, människor som det är fel på, som ska bort!

Men glömde jag inte ett avsnitt? Klimat och miljö! Jo, det är lätt gjort. För det finns visserligen, men har inget med klimat att göra. Det handlar om mer kärnkraft och tycks delvis vara en lobbyprodukt; kostnaderna ska bort för kärnkraftsutbyggnaden. Det var den miljö vi fick.

Med detta underlag säger Ulf Kristersson att han vill vara statsminister för hela landet, för sammanhållningen. Men han ljuger ju så bra.