Apropå...
Ord som gammalt och nytt är inte så intressanta i politiken, som är ett sammanhang där man räknar resultat.
Arbetarrörelsen är gammal. Kapitalismen är äldre.
Jag ogillar inskränkningar i arbetsrätten. Liksom i varje rättighet som den gamla värderade arbetarrörelsen har slitit till sig från det gamla förbenade kapitalet.
Men mitt ogillande bottnar inte i att förtryck är urgammalt. Det bottnar i att förtryck är inhumant.
Låt oss anta att rösträtten aldrig hade införts. Skulle vi då ha slutat tjata om den? Sagt att vi hellre provar fräscha grepp, låta folk köpa sig makt och befogenhet eller slåss om saken?
Nästa som vill säga ”det känns gammalt”, ta och känn på idén att kompostera din farmor.
Sen kan du börja prata politiska lösningar.
onsdag, oktober 10, 2007
tisdag, oktober 09, 2007
Fjäsket som frasmakarens framtidsinriktning
Att umgås med miljöpartister är som att åka karusell. Det vill säga, kul ibland, men man blir lätt illamående. I vår lilla stad där vi framgångsrikt samarbetat i fyra år läste vi lokaltidningen att V inte går att samarbeta med! Nåja, de tog tillbaks det - men inte i pressen, förstås.
Men vad är dessa småstadsbekymmer jämfört med en helsidesintervju i SvD? Här framträder Peter Eriksson som vill organisera samarbete med enbart Socialdemokraterna. Erikssons motiv för detta är en liten absurdistisk pärla: ”Det känns friskt och framtidsinriktat. Vi två har någonting att erbjuda svenska folket.”
Logiken säger att om dessa två partier har någonting att erbjuda, men höll inne med det i fyra års tid, måste de ha stoppats av Vänsterpartiet. Konstigt att vi aldrig märkte vår maktposition – att ha blockerat vartenda friskt och framtidsinriktat förslag från Eriksson-Persson, utan att någon fick reda på det! Men Eriksson använder inte logik. Mona Sahlin och han har nämligen så mycket att snacka om att känslorna tar överhanden, och han glömmer hur S förlorade valet bland annat beroende på sin förre, plågsamt bedagade ledare.
I en sekunds klarsyn minns Eriksson att ”socialdemokraterna är lite för betonginriktade, och i första hand vill gynna den gamla, tunga industrin”. Sen rycks han med av sina känslor igen: ” Vänsterpartiet känns lite bakåtsträvande och gammalmodigt.”
Hur fick han till det? Betongsossarna som förnyare och den ekologiska vänstern som bakåtsträvare? Tyvärr, Eriksson talar inte politik. Han bluddrar på för att ställa sig in, ett fjäsk som driver honom till rena gissningar: ”Det låter som om V tänker driva en valrörelse bara på återställare”, säger han, utan insyn i en valplanering vi ännu inte påbörjat.
”Det är oklart om V ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ,” säger Eriksson. Men gud i brallan karl, det finns ju inget alternativ ännu! Och när det ska tas fram, ska det handla om politiskt innehåll. Ju fler privatiseringar och orättvisor – desto lättare att hålla V utanför. Säg det rent ut nästa gång.
Men lite beröm får vi faktiskt: ”Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill”. Detta kan inte vara annat än uppriktiga lovord från ett parti som har som metod att göra andra osäkra och att kokettera med sin opålitlighet.
Men vad är dessa småstadsbekymmer jämfört med en helsidesintervju i SvD? Här framträder Peter Eriksson som vill organisera samarbete med enbart Socialdemokraterna. Erikssons motiv för detta är en liten absurdistisk pärla: ”Det känns friskt och framtidsinriktat. Vi två har någonting att erbjuda svenska folket.”
Logiken säger att om dessa två partier har någonting att erbjuda, men höll inne med det i fyra års tid, måste de ha stoppats av Vänsterpartiet. Konstigt att vi aldrig märkte vår maktposition – att ha blockerat vartenda friskt och framtidsinriktat förslag från Eriksson-Persson, utan att någon fick reda på det! Men Eriksson använder inte logik. Mona Sahlin och han har nämligen så mycket att snacka om att känslorna tar överhanden, och han glömmer hur S förlorade valet bland annat beroende på sin förre, plågsamt bedagade ledare.
I en sekunds klarsyn minns Eriksson att ”socialdemokraterna är lite för betonginriktade, och i första hand vill gynna den gamla, tunga industrin”. Sen rycks han med av sina känslor igen: ” Vänsterpartiet känns lite bakåtsträvande och gammalmodigt.”
Hur fick han till det? Betongsossarna som förnyare och den ekologiska vänstern som bakåtsträvare? Tyvärr, Eriksson talar inte politik. Han bluddrar på för att ställa sig in, ett fjäsk som driver honom till rena gissningar: ”Det låter som om V tänker driva en valrörelse bara på återställare”, säger han, utan insyn i en valplanering vi ännu inte påbörjat.
”Det är oklart om V ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ,” säger Eriksson. Men gud i brallan karl, det finns ju inget alternativ ännu! Och när det ska tas fram, ska det handla om politiskt innehåll. Ju fler privatiseringar och orättvisor – desto lättare att hålla V utanför. Säg det rent ut nästa gång.
Men lite beröm får vi faktiskt: ”Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill”. Detta kan inte vara annat än uppriktiga lovord från ett parti som har som metod att göra andra osäkra och att kokettera med sin opålitlighet.
måndag, oktober 08, 2007
Fula, skitiga och elaka
”Sämst i Sverige” är rubriken på en artikel om Vänsterpartiet i http://www.fokus.se där fotona visar en gäspande partiordförande och citaten kryddas av svordomar. Av artikeln framgår att vi som håller på med vänsterpolitik är dammiga och lite bakom. Utom det fåtal som själva erkänner att allt är kass. Visst har Fokus rätt i att ”Svenska vänsterpartiet klarar inte att nå ut”. Inte lär det gå bättre efter denna skopa ovett.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.
onsdag, oktober 03, 2007
Finns konst?
I veckan blev det en nyhet att en kille slutade blogga. En kille som jag inte ens visste vem han var förrän han la av. Då visade det sig att han a/ var en betydelsefull person, och b/ kanske inte ens finns.
Oförskämd var han, antingen han finns eller ej, men om det är viktigt är det ingen som riktigt vet.
Mina försök att reda ut denna pseudohändelse är otillräckliga. Rosenberg, en kille som förmodligen finns, ger däremot goda infallsvinklar.
Att skilja på liv och litteratur är svårt. Somliga bara skiter i det, och det tycks gå bra det med. Eller illa, och inte för att det spelar någon roll.
Men var blev konsten av, dansen på gränsen?
Oförskämd var han, antingen han finns eller ej, men om det är viktigt är det ingen som riktigt vet.
Mina försök att reda ut denna pseudohändelse är otillräckliga. Rosenberg, en kille som förmodligen finns, ger däremot goda infallsvinklar.
Att skilja på liv och litteratur är svårt. Somliga bara skiter i det, och det tycks gå bra det med. Eller illa, och inte för att det spelar någon roll.
Men var blev konsten av, dansen på gränsen?
lördag, september 29, 2007
Svensson och tevegrodan
Men nu får dom väl ta och skärpa sig.
Jag har gnällt på det förut: att den i övrigt utmärkta teve-komedin Svensson,Svensson sprider myten att enskilda fullmäktigepolitiker har makt över hela städer och inkomst som bankdirektörer. Men jag trodde att det var en miss av manusförfattaren (vars namn inte står på www.svt.se!)
En gång arbetade jag i medborgarnas tjänst i en så kallad utsatt stadsdel. Ofta hade jag i uppgift att förklara skillnaden mellan vald och anställd. Organisationen var inte omedelbart genomskådlig för människor med ringa erfarenhet av svenskt samhällsliv. Ibland misstänkte jag att inte heller alla väletablerade så kallade svenskar förstod. Det var bara att förklara en gång till.
Därför är det inte så konstigt att det finns succémanusförfattare som inte är perfekt uppkopplade på enkel samhällskunskap, eller ”Hur Sverige styrs” som det heter i grundskolan och på SFI.
Men lite mer begär jag av svensk teves hemsida. Som tyvärr skriver:
”Det som hänt sedan sist är att Lena (Suzanne Reuter) har sadlat om och jobbar på kommunfullmäktige i Örebro. Med anledning av det nya jobbet har hon...”
I avsnitt 1 säger Lena att hon bara är vald till fullmäktige (men av den orsaken har kunnat säga upp sitt bankchefsjobb!) Men i avsnitt 2 sitter Lena på sitt tjänsterum och bygger om stan.
Så nu får dom väl ta och skärpa sig.
Alt 1: Lena har fått toppjobbet som plan-&-bygg-chef i kommunen. Då sitter hon definitivt inte i fullmäktige. Och fick förhoppningsvis inte posten på politiska meriter.
Alt 2: ”Jobba på kommunfullmäktige” finns inte. Men det kan vara en slarvig formulering för att Lena fått anställning som politisk sekreterare åt Fp. Då tjänar hon hyfsat, cirka hälften av en bankdirre, och har i kraft av sitt kunnande inflytande över byggplanerna. Men hon saknar reell makt.
Kanske verkar detta svårt, om man inte är insatt. Men ska inte tevekanalen i medborgarnas tjänst vara just det - en smula insatt? Ska de inte liksom förstärka och förtydliga demokratin? Inte fördunkla och förvirra den.
Leve alla de tusentals fullmäktigeledamöter som i varenda kommun plöjer igenom högarna av handlingar och sitter på långa möten på sin fritid, samtidigt som de sköter sina heltidsjobb och försöker ha så pass koll på samhället att de inte säger alltför grova grodor.
Jag har gnällt på det förut: att den i övrigt utmärkta teve-komedin Svensson,Svensson sprider myten att enskilda fullmäktigepolitiker har makt över hela städer och inkomst som bankdirektörer. Men jag trodde att det var en miss av manusförfattaren (vars namn inte står på www.svt.se!)
En gång arbetade jag i medborgarnas tjänst i en så kallad utsatt stadsdel. Ofta hade jag i uppgift att förklara skillnaden mellan vald och anställd. Organisationen var inte omedelbart genomskådlig för människor med ringa erfarenhet av svenskt samhällsliv. Ibland misstänkte jag att inte heller alla väletablerade så kallade svenskar förstod. Det var bara att förklara en gång till.
Därför är det inte så konstigt att det finns succémanusförfattare som inte är perfekt uppkopplade på enkel samhällskunskap, eller ”Hur Sverige styrs” som det heter i grundskolan och på SFI.
Men lite mer begär jag av svensk teves hemsida. Som tyvärr skriver:
”Det som hänt sedan sist är att Lena (Suzanne Reuter) har sadlat om och jobbar på kommunfullmäktige i Örebro. Med anledning av det nya jobbet har hon...”
I avsnitt 1 säger Lena att hon bara är vald till fullmäktige (men av den orsaken har kunnat säga upp sitt bankchefsjobb!) Men i avsnitt 2 sitter Lena på sitt tjänsterum och bygger om stan.
Så nu får dom väl ta och skärpa sig.
Alt 1: Lena har fått toppjobbet som plan-&-bygg-chef i kommunen. Då sitter hon definitivt inte i fullmäktige. Och fick förhoppningsvis inte posten på politiska meriter.
Alt 2: ”Jobba på kommunfullmäktige” finns inte. Men det kan vara en slarvig formulering för att Lena fått anställning som politisk sekreterare åt Fp. Då tjänar hon hyfsat, cirka hälften av en bankdirre, och har i kraft av sitt kunnande inflytande över byggplanerna. Men hon saknar reell makt.
Kanske verkar detta svårt, om man inte är insatt. Men ska inte tevekanalen i medborgarnas tjänst vara just det - en smula insatt? Ska de inte liksom förstärka och förtydliga demokratin? Inte fördunkla och förvirra den.
Leve alla de tusentals fullmäktigeledamöter som i varenda kommun plöjer igenom högarna av handlingar och sitter på långa möten på sin fritid, samtidigt som de sköter sina heltidsjobb och försöker ha så pass koll på samhället att de inte säger alltför grova grodor.
fredag, september 28, 2007
Fp-kanon med smak för extremism
I senaste numret av Författarförbundets tidning finns en opinionsartikel där Stefan Ingvarsson beskriver det pedagogiskt-politiska klimatet i Polen. Landet håller sig med en så kallad litterär kanon, det vill säga en statligt spikad lista över föreskrivna författare och verk som ska tröskas igenom i det offentliga skolväsendet.
I Polen har högerextrema katolicister använt listan som arena för korståg. Den polske författaren Gombrowicz ströks, i gott sällskap med Goethe, Kafka och Dostojevskij. Ingen av dem besatt de rätta dygderna hos en polsk patriot*!
Detta ledde givetvis till ett uppsving för Gombrowicz bland de unga.
Bortsett från det är det inte särskilt kul.
Ingvarsson skriver: ”Liknande tankar om litteraturlistor som kulturrevanschism och politiskt slagträ har funnits på lokal nivå hos franska Front National och andra extrempopulistiska partier i Europa.” Ty Ingvarsson är en taktfull person som inte skriver:
Samma idé drevs strax före det svenska riksdagsvalet även av Folkpartiet Liberalerna, som till skillnad från sina högerpopulistiska fränder inom unionen avstod från markera mot enskilda författare utan tvärtom försökte få listan att framstå som en harmlös gemensam nämnare.
Vad Ingvarsson skriver är att förlorarna är de skolbarn som ”måste läsa ett statligt beslutat litteratururval som bygger på politiska idéer om vad som är uppbyggligt och bra för dem.”
Duroj, som är en rättvis person, drar sig då till minnes att Folkpartiet faktiskt inte drog in moralisk uppbyggnad i sin kanontanke.
Nej, vad de drog in var något finstämt och obestämt borgerligt – den goda smaken. Och tidningarna visade genom rundfrågor till proffs och amatörer att det faktiskt tycks råda viss konsensus kring vissa namn; Lagerlöf och Lindgren åtminstone.
I och med det vore allt gott och väl – om det bara inte funnes folkpartister som måste prata om invandrare. I litteraturfrågan liksom i alla andra frågor. Vilket snabbt slår stopp för all låtsad gemenskap.
Nu verkar det som om Fp såsom pragmatiska alliansare har gett med sig. De får ju regera. De behöver inte längre, som de polska nationalisterna, "härja fritt i jakt på parlamentarisk majoritet”.
* Uttrycket polsk patriot myntades i tragikomisk bemärkelse av Romain Gary
I Polen har högerextrema katolicister använt listan som arena för korståg. Den polske författaren Gombrowicz ströks, i gott sällskap med Goethe, Kafka och Dostojevskij. Ingen av dem besatt de rätta dygderna hos en polsk patriot*!
Detta ledde givetvis till ett uppsving för Gombrowicz bland de unga.
Bortsett från det är det inte särskilt kul.
Ingvarsson skriver: ”Liknande tankar om litteraturlistor som kulturrevanschism och politiskt slagträ har funnits på lokal nivå hos franska Front National och andra extrempopulistiska partier i Europa.” Ty Ingvarsson är en taktfull person som inte skriver:
Samma idé drevs strax före det svenska riksdagsvalet även av Folkpartiet Liberalerna, som till skillnad från sina högerpopulistiska fränder inom unionen avstod från markera mot enskilda författare utan tvärtom försökte få listan att framstå som en harmlös gemensam nämnare.
Vad Ingvarsson skriver är att förlorarna är de skolbarn som ”måste läsa ett statligt beslutat litteratururval som bygger på politiska idéer om vad som är uppbyggligt och bra för dem.”
Duroj, som är en rättvis person, drar sig då till minnes att Folkpartiet faktiskt inte drog in moralisk uppbyggnad i sin kanontanke.
Nej, vad de drog in var något finstämt och obestämt borgerligt – den goda smaken. Och tidningarna visade genom rundfrågor till proffs och amatörer att det faktiskt tycks råda viss konsensus kring vissa namn; Lagerlöf och Lindgren åtminstone.
I och med det vore allt gott och väl – om det bara inte funnes folkpartister som måste prata om invandrare. I litteraturfrågan liksom i alla andra frågor. Vilket snabbt slår stopp för all låtsad gemenskap.
Nu verkar det som om Fp såsom pragmatiska alliansare har gett med sig. De får ju regera. De behöver inte längre, som de polska nationalisterna, "härja fritt i jakt på parlamentarisk majoritet”.
* Uttrycket polsk patriot myntades i tragikomisk bemärkelse av Romain Gary
söndag, september 23, 2007
Vilks och modet
För den som vill läsa något klokt i Vilks-debatten hänvisas till Pierre Schori. Som jämför dem som riskerat liv och säkerhet i kampen för yttrandefriheten, med Vilks som endast är nyfiken på ”hur långt man kan gå”. Schori räknar upp några tämligen bekanta provokationer som Vilks borde känna till, om han är rent principiellt intresserad av yttrandefrihetsmål. Elegant framställs Vilks som en egocentrisk och nyckfull person som gärna tar risker för andras räkning.
För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.
För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.
fredag, september 21, 2007
Karlfeldt skrev "Om en tillbörlig vrede". I min version heter den...
Det värsta?
Jag ska sätta eld på
ganska små hus nu
Medelstora fastigheter
kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning.
Eggelsen i enklast möjliga problemlösning:
hugg av grenen du sitter på
yxan i sjön eller foten, varsomhelst fel
där hittills yxskaft varit regel
ilskans drägg men inte eggen.
Skit på skepp och bränn upp broar
Att bli oälskad
är det verkligen det värsta?
Den uppskjutna konsumtionen
har mist sin bärighet
och fikandet efter förhandlingsvinst
synes blott knapphändigt möjliggjort
i den tänkta konjunktiven av absolut positivism.
Smörblomma tror på någon att tro på.
Mästerkatten tror på sina stövlar.
Askungen tror på arbetsmyrornas solidaritet.
Rödluvan tror på mormors löständer.
Suga ur gamla gaddar i ensamheten
kan väl inte vara
Jag ska sätta eld på
ganska små hus nu
Medelstora fastigheter
kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning.
Eggelsen i enklast möjliga problemlösning:
hugg av grenen du sitter på
yxan i sjön eller foten, varsomhelst fel
där hittills yxskaft varit regel
ilskans drägg men inte eggen.
Skit på skepp och bränn upp broar
Att bli oälskad
är det verkligen det värsta?
Den uppskjutna konsumtionen
har mist sin bärighet
och fikandet efter förhandlingsvinst
synes blott knapphändigt möjliggjort
i den tänkta konjunktiven av absolut positivism.
Smörblomma tror på någon att tro på.
Mästerkatten tror på sina stövlar.
Askungen tror på arbetsmyrornas solidaritet.
Rödluvan tror på mormors löständer.
Suga ur gamla gaddar i ensamheten
kan väl inte vara
det värsta
(Publ i coffee -04)
(Publ i coffee -04)
torsdag, september 20, 2007
Långt ner i halsen
I Svd förs en debatt om våldtäkter och rättssäkerhet. Manliga advokater har pekat på problemet att ”många oskyldiga män sitter fängslade”. Denna skam för rättssamhället menar de till stor del beror på professor Madeleine Leijonhufvuds opinionsbildande arbete som fått ”pendeln att slå över för långt” (som om det korrekta antalet fällande domar rimligtvis bör vara ett genomsnitt!) Advokaterna anser att Leijonhufvuds mål, att stoppa kvinnoförtrycket inom rättsväsendet, för länge sedan är uppnått – och detta utan att hon själv var i stånd att observera det!
Leijonhufvud driver sakfrågan bäst själv. Jag plockar istället ett annat citat från advokaten Samuelson: ”...en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns...”
Märk väl. Det är inte bara kraven Samuelson ogillar. Det är inte bara argumentationen han finner svag, och inte bara den politiska linjen han finner oriktig. Det är också metoden som stör honom.
Juridiskt intresserade kvinnor ska inte hålla på och vara rabiata och gå i fackeltåg. Går man i protestmarsch har man förmodligen fel, eftersom man går där. Riktiga människor gör upp sina fördrag i stillsamma styrelserum. De rabiata kvinnorna är dessutom ofint högljudda, ja de till och med skriver högljutt!
Denna prestation skulle med fördel kunna associeras till Nattens drottnings koloratur. Men det gör inte advokaten. Illa berörd ser han halsmandlar framför sig. Av vilket jag förstår att högljudda kvinnor är liksom äckliga.
Egentligen har jag bara en sak att säga till dendär typen: Håll för näsan, öronen och ögonen. För vi tänker fortsätta ett tag till.
”Jag skulle kunna sätta eld på ganska små hus nu...”
HD
Leijonhufvud driver sakfrågan bäst själv. Jag plockar istället ett annat citat från advokaten Samuelson: ”...en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns...”
Märk väl. Det är inte bara kraven Samuelson ogillar. Det är inte bara argumentationen han finner svag, och inte bara den politiska linjen han finner oriktig. Det är också metoden som stör honom.
Juridiskt intresserade kvinnor ska inte hålla på och vara rabiata och gå i fackeltåg. Går man i protestmarsch har man förmodligen fel, eftersom man går där. Riktiga människor gör upp sina fördrag i stillsamma styrelserum. De rabiata kvinnorna är dessutom ofint högljudda, ja de till och med skriver högljutt!
Denna prestation skulle med fördel kunna associeras till Nattens drottnings koloratur. Men det gör inte advokaten. Illa berörd ser han halsmandlar framför sig. Av vilket jag förstår att högljudda kvinnor är liksom äckliga.
Egentligen har jag bara en sak att säga till dendär typen: Håll för näsan, öronen och ögonen. För vi tänker fortsätta ett tag till.
”Jag skulle kunna sätta eld på ganska små hus nu...”
HD
tisdag, september 18, 2007
Upp till kamp
Århundradets bästa teveserie har den kallats, Upp till kamp. Den var åtminstone den bäst förhandsrecenserade. På mig lyckades den göra intryck tillslut i tredje avsnittet, där varvsstrejken och husockupationen kändes äkta.
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.
När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.
Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.
När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.
Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".
torsdag, september 13, 2007
Ingen ska ha jobb!
Stockholms stad sänker skatten med 20 öre. Tar sig råd, så att säga.
För den skattesänkningen ska de satsa på skola och omsorg. Någon som får ihop ekvationen? Jo, naturligtvis spar man på administration. Det är ett populärt, snudd på populistiskt krav. Ni vet - få bort alla onödiga pappersvändare, de som inte arbetar med människor.
De bara betalar ut löner åt dem som arbetar med människor. Eller inspekterar miljö och hygien i kök och på gårdar. De kanske håller ordning i offentliga register så att beslut och beslutsfattare går att hitta. Eller svarar i telefonen och bokar en träfftid, eller översätter en komplicerad juridisk handling. Kort sagt, det är de som ser till att stadens verksamheter har rimliga förutsättningar, och att arbetet utförs under öppenhet och ansvarsutkrävande.
I en billig, slimmad organisation kan du aldrig hitta en makthavare. Du och ditt barns utarbetade fröken kan stå och gnissla tänder tillsammans över att Ingen går att nå på kommunkontoret. Eftersom Ingen läser er post kan Ingen sätta upp staket mot gatan.
Det var klart opoppiga jobb, så Ingen ska ha dem.
Det är viktigare att alla får mera i plånboken, som Reinfeldt brukar säga. Då kan Alla gå och köpa staket. Eller hur?
För den skattesänkningen ska de satsa på skola och omsorg. Någon som får ihop ekvationen? Jo, naturligtvis spar man på administration. Det är ett populärt, snudd på populistiskt krav. Ni vet - få bort alla onödiga pappersvändare, de som inte arbetar med människor.
De bara betalar ut löner åt dem som arbetar med människor. Eller inspekterar miljö och hygien i kök och på gårdar. De kanske håller ordning i offentliga register så att beslut och beslutsfattare går att hitta. Eller svarar i telefonen och bokar en träfftid, eller översätter en komplicerad juridisk handling. Kort sagt, det är de som ser till att stadens verksamheter har rimliga förutsättningar, och att arbetet utförs under öppenhet och ansvarsutkrävande.
I en billig, slimmad organisation kan du aldrig hitta en makthavare. Du och ditt barns utarbetade fröken kan stå och gnissla tänder tillsammans över att Ingen går att nå på kommunkontoret. Eftersom Ingen läser er post kan Ingen sätta upp staket mot gatan.
Det var klart opoppiga jobb, så Ingen ska ha dem.
Det är viktigare att alla får mera i plånboken, som Reinfeldt brukar säga. Då kan Alla gå och köpa staket. Eller hur?
lördag, september 08, 2007
Ovana nykomlingar med farlig dröm
Sverigedemokraterna är passiva i sina respektive fullmäktigeförsamlingar. Inga motioner, inga diskussioner. Uppstickarna som skulle utmana och röra om tycks inte riktigt veta vad de gör. De hade väl ingen politisk agenda utom sin fientlighet mot immigration.
Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.
Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.
Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.
Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.
lördag, september 01, 2007
Rätten till utbildning
Minister Nyamko Sabuni vill dra ned på modersmålsundervisningen eftersom den ändå inte var bra för lärarna var otillräckligt utbildade.
Jag tycker vi skära ned på regeringen. Den är ändå inte är bra, och ministrarna är otillräckligt bildade.
Suck.
Det brukar sägas att undervisningen i modersmål (hemspråk) infördes under det reformglada 70-talet. Det är inte sant. Undervisning i modersmålet svenska infördes i och med folkskolestadgan av år 1842. (Dåtidens liberaler var intresserade av rätten till utbildning.) Denna undervisning gällde alla barn som vistades i landet, oavsett vilket deras modersmål var.
Hemspråksreformen under 1970-talet innebar att skolan erbjöd undervisning i immigranternas modersmål. Till skillnad från de svensktalande barnen var modersmålsundervisningen ett tillval, inget obligatorium. Och ända in på 00-talet väntar vi på fullgod undervisning i minoriteternas modersmål, såsom romani.
Modersmålsundervisningen i immigrantspråk har inte alltid fungerat, där gör Sabuni en riktig iakttagelse. Men hur är det med svenska, matte, fysik, musik, historia, biologi, idrott... har dessa ämnen fungerat i allo lysande med adekvat utbildad och därtill lämpad personal i varenda klassrumsvrå?
Det nya förslaget går ut på att immigranternas barn ska studera exempelvis matematik på sitt modersmål. Eftersom begreppen och logiken i matten är språkutvecklande. Och ungarna ändå är usla i matematik.
Vad säger vi nu då, vi som hela 1980- och 1990-talen jobbade oss blå för studiehandledning på modersmålet. Rätten att träna bråkräkning och kartläsning på arabiska. Rätten till undervisning inte bara i språk utan till ämnesundervisning på språk. Nu har pendeln slagit i väggen, nu ska barnen få studiehandledning och jag kunde ha sagt äntligen – men då blir det på bekostnad av modersmålsundervisningen. Ministern har ännu inte frigjort sig från missuppfattningen att modersmålsundervisning för immigranters barn är en form av villkorat stöd. Inte ett behov som de delar med alla barn världen över.
Som vanligt till skillnad gentemot de svenskfödda barnen, vars modersmålsundervisning ser ut att flyta på. Trots att de inte allihop är godkända i matematik – och detta fastän de räknat på modersmålet sedan de satt på pottan och räknade tårna.
Jag tycker vi skära ned på regeringen. Den är ändå inte är bra, och ministrarna är otillräckligt bildade.
Suck.
Det brukar sägas att undervisningen i modersmål (hemspråk) infördes under det reformglada 70-talet. Det är inte sant. Undervisning i modersmålet svenska infördes i och med folkskolestadgan av år 1842. (Dåtidens liberaler var intresserade av rätten till utbildning.) Denna undervisning gällde alla barn som vistades i landet, oavsett vilket deras modersmål var.
Hemspråksreformen under 1970-talet innebar att skolan erbjöd undervisning i immigranternas modersmål. Till skillnad från de svensktalande barnen var modersmålsundervisningen ett tillval, inget obligatorium. Och ända in på 00-talet väntar vi på fullgod undervisning i minoriteternas modersmål, såsom romani.
Modersmålsundervisningen i immigrantspråk har inte alltid fungerat, där gör Sabuni en riktig iakttagelse. Men hur är det med svenska, matte, fysik, musik, historia, biologi, idrott... har dessa ämnen fungerat i allo lysande med adekvat utbildad och därtill lämpad personal i varenda klassrumsvrå?
Det nya förslaget går ut på att immigranternas barn ska studera exempelvis matematik på sitt modersmål. Eftersom begreppen och logiken i matten är språkutvecklande. Och ungarna ändå är usla i matematik.
Vad säger vi nu då, vi som hela 1980- och 1990-talen jobbade oss blå för studiehandledning på modersmålet. Rätten att träna bråkräkning och kartläsning på arabiska. Rätten till undervisning inte bara i språk utan till ämnesundervisning på språk. Nu har pendeln slagit i väggen, nu ska barnen få studiehandledning och jag kunde ha sagt äntligen – men då blir det på bekostnad av modersmålsundervisningen. Ministern har ännu inte frigjort sig från missuppfattningen att modersmålsundervisning för immigranters barn är en form av villkorat stöd. Inte ett behov som de delar med alla barn världen över.
Som vanligt till skillnad gentemot de svenskfödda barnen, vars modersmålsundervisning ser ut att flyta på. Trots att de inte allihop är godkända i matematik – och detta fastän de räknat på modersmålet sedan de satt på pottan och räknade tårna.
torsdag, augusti 30, 2007
Överklassens mindre diskreta arrogans
Jag såg det först hos Josefin Brink: ”Det är bättre att lyfta fram goda exempel än att bara jaga företag som är arbetsmiljöbovar”. Ja, det var inte J.Brink som tyckte det. Inte nån positivt tänkande moralist till scoutledare heller. Det var ”ansvarige ministern Sven Otto Idioti” som Mattias Håkansson i Flamman fick till det.
Brink drog parallellerna till annan lagstiftning. Exempelvis att belöna alla bilister som inte kör mot rött. Eller alla män som inte våldtar. Så kan man göra om det känns trist att harva med förbud och sånt. Hon ifrågasatte också helt seriöst om regeringen själva begripit att arbetsmiljölagen är en lag och varför lagar stiftas.
Om detta borde någon sorts konsensus råda. I en demokrati. Liksom ett buttert medgivande av vikten att lagarna följs. Men – underskatta aldrig överklassens arrogans!
Det kan mycket väl vara så att de faktiskt tror att lagar som inte intresserar dem är mindre viktiga. Eller att lagar bara ska följas av det röriga otuktade folket. Dem man stiftar lagar mot, för jössenam!
Ja, det kan mycket väl förhålla sig så att arbetsmiljölagen bland vissa skumma regeringselement överhuvudtaget inte betraktas som en riktig lag. Ty riktiga lagar försvarar egendomar och stabilitet, medan en lag som försvarar folks hälsa kan avfärdas som ”såssig” partsinlaga. Och sådana kan man skämta bort. Med positivt tänkande, moralism, scoutanda och glada knappar för rockslaget.
Brink drog parallellerna till annan lagstiftning. Exempelvis att belöna alla bilister som inte kör mot rött. Eller alla män som inte våldtar. Så kan man göra om det känns trist att harva med förbud och sånt. Hon ifrågasatte också helt seriöst om regeringen själva begripit att arbetsmiljölagen är en lag och varför lagar stiftas.
Om detta borde någon sorts konsensus råda. I en demokrati. Liksom ett buttert medgivande av vikten att lagarna följs. Men – underskatta aldrig överklassens arrogans!
Det kan mycket väl vara så att de faktiskt tror att lagar som inte intresserar dem är mindre viktiga. Eller att lagar bara ska följas av det röriga otuktade folket. Dem man stiftar lagar mot, för jössenam!
Ja, det kan mycket väl förhålla sig så att arbetsmiljölagen bland vissa skumma regeringselement överhuvudtaget inte betraktas som en riktig lag. Ty riktiga lagar försvarar egendomar och stabilitet, medan en lag som försvarar folks hälsa kan avfärdas som ”såssig” partsinlaga. Och sådana kan man skämta bort. Med positivt tänkande, moralism, scoutanda och glada knappar för rockslaget.
tisdag, augusti 28, 2007
Kasino-ansvar
I en debattartikel i DN får det obegripliga pensionssystemet rättvis kritik. Nja, inte systemet som sådant tyvärr, men åtminstone det undermåliga presentationen av det. ”Två av tio sparare begriper pensionsbeskeden” har man fått fram vid undersökningar.
Den ojämlika pensionsuppgörelsen och införandet av kasinoekonomi beskrivs av författarna som en nödvändig reform. Att man inte kan lova i förväg hur mycket pensionen ska bli, fastslår de som något självklart. (Jag bävar för den dag man inte kan få ett löneavtal heller, utan måste vänta till bokslutet.) Men de tar äntligen upp den totalt oöverskådliga fonddjungeln och de många motsägande beskeden som skickas ut till förhoppningsfulla medborgare som trodde vi gjort oss förtjänta av en värdig ålderdom. Skribenterna räknar kallt med att virrvarret beror på branschens egenintresse, och tror inte på någon självsanering så länge någon tjänar på att folk inte förstår. Trots ett konstaterande tonläge riktigt ruskigt skrivet.
Men skribenterna sitter fast i vår tids evinnerliga moralkaka: Folk måste lära sig ta ansvar. Det vill säga, fokusera på egenintresset så att de kan överlista branschen! Alla ska spara, investera, jämföra, beräkna, riskera och kalkylera. Detta monomana sysslande med money-money-money ifrågasätts inte.
Men det finns fortfarande en hel del gott folk som inte har någon lust till finansspekulationer. Folk som hellre ägnar sig åt svampplock, pianospel eller kärlekshistorier. Sådana människor ska ingen pension ha. De tar inte ansvar - som om denna redbara egenskap skulle höra samman med spelarnaturer eller motbjudande småborgerlig gnetmentalitet.
Den ojämlika pensionsuppgörelsen och införandet av kasinoekonomi beskrivs av författarna som en nödvändig reform. Att man inte kan lova i förväg hur mycket pensionen ska bli, fastslår de som något självklart. (Jag bävar för den dag man inte kan få ett löneavtal heller, utan måste vänta till bokslutet.) Men de tar äntligen upp den totalt oöverskådliga fonddjungeln och de många motsägande beskeden som skickas ut till förhoppningsfulla medborgare som trodde vi gjort oss förtjänta av en värdig ålderdom. Skribenterna räknar kallt med att virrvarret beror på branschens egenintresse, och tror inte på någon självsanering så länge någon tjänar på att folk inte förstår. Trots ett konstaterande tonläge riktigt ruskigt skrivet.
Men skribenterna sitter fast i vår tids evinnerliga moralkaka: Folk måste lära sig ta ansvar. Det vill säga, fokusera på egenintresset så att de kan överlista branschen! Alla ska spara, investera, jämföra, beräkna, riskera och kalkylera. Detta monomana sysslande med money-money-money ifrågasätts inte.
Men det finns fortfarande en hel del gott folk som inte har någon lust till finansspekulationer. Folk som hellre ägnar sig åt svampplock, pianospel eller kärlekshistorier. Sådana människor ska ingen pension ha. De tar inte ansvar - som om denna redbara egenskap skulle höra samman med spelarnaturer eller motbjudande småborgerlig gnetmentalitet.
söndag, augusti 26, 2007
Pacifist, inte passiv
Jag läste Hans Ingvar Roths recension av Kurlanskys bok om icke-våld, som verkar klart läsvärd. Något som förvånar mig är den skillnad som görs mellan pacifism och icke-våld: ”Pacifism betecknar ett passivt förhållningssätt (’vända andra kinden till') och icke-våld står istället för ett aktivt handlande (’att genom idogt handlande och kärlek vinna över fienden till ens egen sida’)".
Det är möjligt att vi var helt fel ute, men under mitt lätt hippieanstrukna 70-tal använde vi termen pacifism om ideologin och termen icke-våld om dess metod.
Roth återger i recensionen den fråga han ställdes inför som vapenvägrare, den evigt återkommande frågan till alla fredsälskare, den fråga som Joan Baez i sin vackra bok Det sorgsna nöjesfältet benämnde ”Vad skulle ni göra om...”
Frågan var ett försök att sätta åt ickevåldsförespråkaren. Snärja henne i den egna aggressiviteten. Ungefär såhär: Vad skulle du göra om någon misshandlar ditt barn och du har ett strykjärn i handen? Kasta det på honom, förmodligen. Hah, icke-våld fungerar inte!
Joan Baez’ svar var att även om icke-våld kanske inte fungerar, har historien visat att våld absolut inte fungerar. Roth hade också bra svar till hands. Ännu en invändning är att icke-våld bevisligen fungerar eftersom det är den metod varenda demokratisk regim använder för att få folk att acceptera oacceptabla lösningar.
Men frågan i sig bygger på en katastrofal sammanblandning av människors (mer eller mindre berättigade) vrede, och systematiserat underkuvande. En sammanblandning som går igen i vuxnas etiska samtal med barn: ”Hur ska det bli slut på krigen om ni slår varandra?” Men slagsmål är bara en usel konfliktlösningsmetod. De har ingenting med krig att göra.
Soldater är inte arga, åtminstone inte förrän de skrämts till det. Knapptryckaren i kärnvapenkriget är inte arg, inte heller vapenkonstruktören eller strategerna vid kartbordet. Det handlar om överlagd, kylig maktutövning som sätter olika värde på människoliv.
Den som desperat griper till våld för att försvara mänsklig värdighet gör kanske fel. Men att använda det som ursäkt för krigföring är ynkligt.
Det är möjligt att vi var helt fel ute, men under mitt lätt hippieanstrukna 70-tal använde vi termen pacifism om ideologin och termen icke-våld om dess metod.
Roth återger i recensionen den fråga han ställdes inför som vapenvägrare, den evigt återkommande frågan till alla fredsälskare, den fråga som Joan Baez i sin vackra bok Det sorgsna nöjesfältet benämnde ”Vad skulle ni göra om...”
Frågan var ett försök att sätta åt ickevåldsförespråkaren. Snärja henne i den egna aggressiviteten. Ungefär såhär: Vad skulle du göra om någon misshandlar ditt barn och du har ett strykjärn i handen? Kasta det på honom, förmodligen. Hah, icke-våld fungerar inte!
Joan Baez’ svar var att även om icke-våld kanske inte fungerar, har historien visat att våld absolut inte fungerar. Roth hade också bra svar till hands. Ännu en invändning är att icke-våld bevisligen fungerar eftersom det är den metod varenda demokratisk regim använder för att få folk att acceptera oacceptabla lösningar.
Men frågan i sig bygger på en katastrofal sammanblandning av människors (mer eller mindre berättigade) vrede, och systematiserat underkuvande. En sammanblandning som går igen i vuxnas etiska samtal med barn: ”Hur ska det bli slut på krigen om ni slår varandra?” Men slagsmål är bara en usel konfliktlösningsmetod. De har ingenting med krig att göra.
Soldater är inte arga, åtminstone inte förrän de skrämts till det. Knapptryckaren i kärnvapenkriget är inte arg, inte heller vapenkonstruktören eller strategerna vid kartbordet. Det handlar om överlagd, kylig maktutövning som sätter olika värde på människoliv.
Den som desperat griper till våld för att försvara mänsklig värdighet gör kanske fel. Men att använda det som ursäkt för krigföring är ynkligt.
lördag, augusti 18, 2007
När man skjuter kaniner, så...
Visst är de problematiska. De små rackarna som gräver gnagarmetro i vägbankarna. Men kaniner är, rent allmänt, gulliga djur. Tänk efter, har du nånsin hört duvor kallas för flygande kaniner? Nej. För det finns värre djur. Råttor, fästingbemängda bambi, och så de kringvandrande gödselspridarna, fåglarna som inte flyger.
I vår lilla stad var fågelsjön en gång ett rart utflyktsmål. Barnen fick mata pippi, som föll under kategorin rent allmänt gulliga djur. Idag får man pippi av att tränga sig fram genom nafsande näbbar, när fåglarna har börjat äta barn.
Nästan, iallafall.
På sensommaren har jag badat i Mälaren. Sveriges tredje sjö är i sina urbana delar täckt av ett guppigt, loppigt lager fågelfjun och stränderna är hala av lort. Vid första regnskur rinner skiten från bryggor och stenar ned i vattnet.
Bada gärna. Badda sen med alsolsprit.
På promenad i Drottningholm halkade jag runt på fågelskit tills jag gick hem och tvättade skorna. Såg familjer med filtar och picknick-korg förtvivlat stirra över pelouserna för att sen slå sig ned i sin egen bildörr. Under dessa erbarmliga förhållanden lever landets monark.
Märk väl att då gillar jag fåglar. Rent allmänt. De är inte gulliga som kaniner, utan estetiska, enastående och efterliknansvärda. Men liksom varje växt kan bli ett ogräs kan varje djur bli ett odjur, ty vi är alla trevliga så länge det inte finns för många av oss.
Stockholms stad med kranskommuner – ta det lite lugnt med kaninerna. Bjud oss på gåsmiddag istället!
I vår lilla stad var fågelsjön en gång ett rart utflyktsmål. Barnen fick mata pippi, som föll under kategorin rent allmänt gulliga djur. Idag får man pippi av att tränga sig fram genom nafsande näbbar, när fåglarna har börjat äta barn.
Nästan, iallafall.
På sensommaren har jag badat i Mälaren. Sveriges tredje sjö är i sina urbana delar täckt av ett guppigt, loppigt lager fågelfjun och stränderna är hala av lort. Vid första regnskur rinner skiten från bryggor och stenar ned i vattnet.
Bada gärna. Badda sen med alsolsprit.
På promenad i Drottningholm halkade jag runt på fågelskit tills jag gick hem och tvättade skorna. Såg familjer med filtar och picknick-korg förtvivlat stirra över pelouserna för att sen slå sig ned i sin egen bildörr. Under dessa erbarmliga förhållanden lever landets monark.
Märk väl att då gillar jag fåglar. Rent allmänt. De är inte gulliga som kaniner, utan estetiska, enastående och efterliknansvärda. Men liksom varje växt kan bli ett ogräs kan varje djur bli ett odjur, ty vi är alla trevliga så länge det inte finns för många av oss.
Stockholms stad med kranskommuner – ta det lite lugnt med kaninerna. Bjud oss på gåsmiddag istället!
tisdag, augusti 14, 2007
Våga gå med på att Vänstern kan nåt!
I dagens DN recenserar Torbjörn Elensky en informativ bok om rasismens fortlevnad och uttrycksformer. Det hela är intressant, bara en mening stör mig: ”I Sverige har vi inte en enda yrkespolitiker som klarar att argumentera mot sverigedemokraterna. Tvärtom finns en allmän glidning mot att se invandrare som problem snarare än som resurser.”
Visst är Vänsterpartiet litet. Men så litet att ingen behöver bry sig? Nää, det är väl tvärtom desto mer beundransvärt att vi har den kapacitet som behövs – hos både yrkes- och frivilligpolitiker. Argumentationen finns i integrationsplattform och debattartiklar. Och i paneler och parlament har vi påtalat den olyckliga glidningen hos övriga etablerade partier. Det stämmer att de ibland begagnar delar av Sverigedemokraternas problembeskrivning, antingen omedvetet eller som spekulation i röstande.
Men så gör inte vi. Vi har för mycket kunnigt folk, vi har bearbetat frågan i programsammanhang och på konferenser. Jag tillägger gärna att även Miljöpartiet har en del utmärkta företrädare som klarar av att föra en antirasistisk debatt. Båda partierna bygger sin uppfattning på en analys av orättvisa maktförhållanden på grund av ”ras” (nationalitet, hudfärg, språk, religion, tradition), även om våra lösningar inte alltid är de samma.
Precis som Elensky tror jag att förhållandena i Europa har påverkat Sverige mer än det före detta slavsamhället i Förenta staterna. Därför att det är svårt att diskutera rasism utan en koppling till kolonialism, förbrytelserna hos vår egen världsdel. Det är de som genom historien omformats till sedvanerasism i den dagliga politiska praktiken.
Visst är Vänsterpartiet litet. Men så litet att ingen behöver bry sig? Nää, det är väl tvärtom desto mer beundransvärt att vi har den kapacitet som behövs – hos både yrkes- och frivilligpolitiker. Argumentationen finns i integrationsplattform och debattartiklar. Och i paneler och parlament har vi påtalat den olyckliga glidningen hos övriga etablerade partier. Det stämmer att de ibland begagnar delar av Sverigedemokraternas problembeskrivning, antingen omedvetet eller som spekulation i röstande.
Men så gör inte vi. Vi har för mycket kunnigt folk, vi har bearbetat frågan i programsammanhang och på konferenser. Jag tillägger gärna att även Miljöpartiet har en del utmärkta företrädare som klarar av att föra en antirasistisk debatt. Båda partierna bygger sin uppfattning på en analys av orättvisa maktförhållanden på grund av ”ras” (nationalitet, hudfärg, språk, religion, tradition), även om våra lösningar inte alltid är de samma.
Precis som Elensky tror jag att förhållandena i Europa har påverkat Sverige mer än det före detta slavsamhället i Förenta staterna. Därför att det är svårt att diskutera rasism utan en koppling till kolonialism, förbrytelserna hos vår egen världsdel. Det är de som genom historien omformats till sedvanerasism i den dagliga politiska praktiken.
fredag, augusti 10, 2007
Infantil tävling eller ideologisk kamp?
Många bloggare frågar sig med fog hur det står till med demokratin när enskilda partibytare förändrar styret i en hel kommun, emot väljarmajoriteten. Jag förstår den företagare som idag fick utrymme för sin besvikelse på SvD:s brännpunkt, och tror säkert att många sundbybergare känner sig svikna.
Men kanske inte så många som man kunde förvänta sig. Just i Sundbyberg är det lätt att få för sig att folket inte menade att rösta borgerligt utan gjorde det lite på trots. Det var ingen klang- och jubelkänsla på gatorna efter valet, utan ett yrvaket: Men vad har vi gjort!? Ett allmänt vojande och hur-ska-det-bli-nu-då, så man började hoppas att en och annan skulle tänka efter före valet nästa gång.
Tyvärr leder inte dethär avhoppet och sidbytet till att politiskt likgiltiga medborgare använder sin rösträtt mer seriöst eller rationellt. Tvärtom. De som haft en känsla av att det inte spelar någon roll hur man röstar får bekräftelse – det spelar tydligen inte ens någon roll vilket parti man tillhör. Och de som föraktar politiken som en sorts barnslig tuppfäktning förstärks också i sin tro: två lag med lite olika knep i en tävling där trots, hämnd och straff gör att man får gå vidare.
För en balanserad borgerlig kommentar, se Ankersjö
Men kanske inte så många som man kunde förvänta sig. Just i Sundbyberg är det lätt att få för sig att folket inte menade att rösta borgerligt utan gjorde det lite på trots. Det var ingen klang- och jubelkänsla på gatorna efter valet, utan ett yrvaket: Men vad har vi gjort!? Ett allmänt vojande och hur-ska-det-bli-nu-då, så man började hoppas att en och annan skulle tänka efter före valet nästa gång.
Tyvärr leder inte dethär avhoppet och sidbytet till att politiskt likgiltiga medborgare använder sin rösträtt mer seriöst eller rationellt. Tvärtom. De som haft en känsla av att det inte spelar någon roll hur man röstar får bekräftelse – det spelar tydligen inte ens någon roll vilket parti man tillhör. Och de som föraktar politiken som en sorts barnslig tuppfäktning förstärks också i sin tro: två lag med lite olika knep i en tävling där trots, hämnd och straff gör att man får gå vidare.
För en balanserad borgerlig kommentar, se Ankersjö
torsdag, augusti 09, 2007
Fascinerad förundran i Sveriges till ytan minsta kommun
Vår lilla stad fick plötsligt nytt politiskt styre. Två moderater hoppade av och har ansökt om medlemskap i SAP. Detta är nog för att rubrikerna ska ropa: Sundbyberg rött igen! – trots att vårt parti, det rödaste av dem alla, inte varit inblandat i denna egendomliga köpslagan.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...
1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.
2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.
Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...
1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.
2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.
Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)