Prada åt folket eller bidragstagarna?

Man kan värma upp sig på olika vis. ”Element som gör att egot får sitt” är motivet för den nya ”folkhemslyxen” enligt senaste www.fokus.se. I Fokus papperstidning finns en bakgrundsartikel om den ekonomiska standardhöjning som är särskilt märkbar i Stockholm, där märken som Lamborghini, Gucci och Vuitton, Prada och Marc Jacobs på senare år framgångsrikt har etablerat sig - av den enkla orsaken att det numera finns köpare.

För den rikaste tiondelen av hushållen har den ekonomiska standarden ökat med cirka 25%. För den fattigaste tiondelen, med bara cirka 12%. Skillnaden består till största delen av kapitalvinster. Jag vill bara understryka det: kapitalvinster. Det betyder: arbetsfri inkomst. Bidrag; understöd.

Att köpa upp sig på lite häftiga grejer vid en lönehöjning unnar jag envar, mig själv inbegripen. Än har jag inga Prada-skor, men kan tänka mig dem som en rent materiell målsättning. Individuell exklusivitet är inget jag vänder mig emot. Den förekom på stenåldern när någon hittade tjusigare gulockra att kleta i pannan, innan lapis lazuli och kochinell-lusen kom att bli färgämnen för snobbar. Det mänskliga är inte alltid trevligt - utan just mänskligt. Så vad jag vänder mig emot är att ökningen av de allra rikastes standard - dubbelt så hög som de ökningen av fattigas - kom dem till del utan ansträngning. De gick inte ens ut och letade vackra snäckor!

Jämför texterna om lyx i Fokus med Rädda Barnens utmärkta text om barnfattigdomen i DN (0222)

Rädda Barnen bekräftar att skillnaden är störst i storstäderna: ”Det understryker - - den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren.” Därför efterlyser Rädda Barnen från regeringens sida ett agerande i enlighet med Barnkonventionen: ”Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur barnperspektiv.” Ingen kan säga det med större anspråk på att bli trodd än Rädda Barnen Ingen kan påstå att de arbetar för något annat än barnens bästa.

Fortsättoms citaten: ”Barn med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader. Det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter.”

De fattiga anklagas ibland för att köpa parabol istället för skridskor. Det är ju ett individuellt val, liksom överklassens val av element för självkänslan. Således är det skillnad på folk och folk, på skit och pannkaka. Och på socialbidrag - och kapitalbidrag.

Björklunds bildning

Minister Björklund är emot NO- och SO-betygen. Nå, förstå mig rätt: det är inte betygen han är emot. Bara emot grupperingen. ”Att slå ihop en grupp ämnen och bedöma dem tillsammans förtar ämnenas specifika kunskapsinnehåll,” säger Björklund enligt den tidigare citerade SvD-artikeln.
Vad han menar med det? Nja, jag tror inte det hjälper med följdfrågor. Den karln lär bara svara med något annat utslätat och självfallet ur folkförnuftet.

Block- eller temabetygen infördes för att grundskolan på vägen mot 2000-talet skulle antyda ett uppbrott från en gammal och rent akademisk konvention beträffande kunskapsområden; ett närmande till kontextuella, holistiska studier. Men eftersom endast en del av barnen får möjligheten att arbeta temainriktat, avspeglar sig ansatsen hittills endast som en betygsblankettens blinkning åt bildningen. Den någorlunda moderna bildning som ger geografen pluspoäng om hon med stöd i andra discipliner kan påvisa människans påverkan på klimatet genom historien, liksom åt biologen som använder genusteori för att visa förändringar i odlingsmönstren.

På högskolan går det an att vara sociolog med marxistisk eller psykoanalytisk inriktning. Nobelpristagern i fysik och astronomi har studerat poesi och mystik för att komma vidare, och litteraturvetarna kan idag med hjälp av excel göra numeriska analyser av Mycket Stora Sample ifråga om outgivna noveletter från upplysningstiden eller gammalstafningens upphörande bland lantpräster. Detta är inget som skolbarnen bryr sig om. Men de skulle säkerligen bry sig om fler saker om de fick upp ögonen för att det finns någonting som det är mödan värt att bry sig om att förstå.

Men detta är, i sin tur, inget som Björklund bryr sig om där han sitter i Rosenbad och värnar ämnenas specifikitet och adjunkternas självaktning. För Björklund är paradexemplet på borgarklassens generella halvbildning, den som går ut på att det alltid finns en godtagbar fras att dra till med - något som kan fås att låta bra, bara tonfallet är välmodulerat och innehållet väl idisslat.

Björklund, jag och historien...

Det låter sig göra att förlänga skoldagen eller skoltiden så att barn och unga får ägna längre tid till studier. Och varför inte till svenska och historia, som skolministern föreslår. Även religionskunskap vill han se mer av, för att ”förstå vad religionen betyder, också för vårt samhälle idag”.
Det är en god insikt, men frågan är om den grundar sig på religionskunskap - eller på studier i exempelvis sociologi och psykologi, väl så betydelsefulla ämnen som vi av hävd inte studerar i skolan. För ministern tänker bara i omfång, inte kreativt.

Svenskan måste få en särställning, menar Björklund. En uttalad särställning. Om särställningen ska begagnas till något annat än att vara en för Fp:s renommé betydelsefull manifestation framgår inte. Björklunds exempel är läsning, skrivning och litteratur. Se där en minister som minsann vet vad svenskämnet alltid har bestått av! En starkare särställning för medborgarkunskapen kan svenskan få om den också innefattar till exempel retorik, muntlig framställning, talteknik, logik, argumentationsträning, mediagranskning, insändar- och artikelskrivande och reklamstudier. Men det är omfånget som räknas, som bekant.

Och så var det historian. Den som ungdomarna ska lära sig för att förstå varför EU behövs. Björklund är ju mycket för att plugga, så han får ursäkta om jag kommer med ett eko ur grundskolevärlden: ”Det stod inte i boken.”
Det stod inte i boken att det behövs en överstatlig union med kapitalismen som stadfäst produktionssätt och vinstbehovet överordnat människors arbete. I min historiebok stod det om kolonialismens utsugning, om kapitalismens ständiga krig, om utrotningen som rasismens logiska följd - och om det skriande behovet av en humanistisk och rättvis världsordning. Jag fann ingenting som tydde på att Tyskland, Slovenien, Sverige m.fl. varit goda föredömen på den vägen.

Och tror ni nu att jag lärde mig dethär på Ung Vänsters sommarläger, då tar ni fel. Min historielärare var vit officer i finska vinterkriget. Han var förmögen, ensam, bitter och reaktionär. Men han - han kunde historia.

Björklund är galen och jag blir

”Det är genom att studera historia som man lär sig varför EU behövs.” Jan Björklund, Fp. (Citat ur en stor intervju i SvD som dock inte lagts ut på nätet vad jag kan se). Minsann, detta kan man göra en blogg på! Finns alla möjliga vinklar, till exempel: Av alla skumma motiveringar för att utöka historieämnet...
eller: Av alla enögda björklundcitat genom historien...
eller kanske: Av alla exempel på borgarklassens inskränkthet jag hört i mitt långa och utmattande liv...
men tyvärr hakar bloggen upp sig på: Av alla gånger jag inte finner ord...

När man inte finner ord är det bäst att trappa ner. Så jag tar en treo och ett radband och intalar mig att jag kan glömma allting om historia och allting om Europa, och bara tänka på att ministrar är tillsatta för att uttrycka sina åsikter medan lärare är anställda för att undertrycka sina och att detta på något vis konstituerar en demokrati. Sedan är det dags för djupandning och en liten visualiseringsövning, som går ut på att jag under mitt yrkesliv som pedagog och skolledare av den liberala statsmakten åläggs att inom den sakliga, allsidiga grundskolan använda historieämnet som propaganda inför folkomröstningar, och att detta på något vis konstituerar normalitet... och då börjar jag höra röster.
Jag hör en gammal låt från 70-talet: ”They’re coming to take me away haha, to the happy farm, where life is beautiful all the time, and I’ll be happy to see those nice young men in their clean white coats when they’re coming to take me away, hoho, hehe, haha...”

Svårt att blogga då, med armarna bakbundna. Men jag återkommer.

Levande historia

På söndag öppnar en stor utställning om Anne Frank* på Forum för Levande historia. Det är av SvD:s presentation svårt att förstå vilka proportioner utställningen tilldelar familjen Franks liv respektive belysningen av nutiden. Tidningen beskriver en video med frågor; ställningstaganden som besökarna snabbt gör via mentometer. Den känner jag igen, förmodligen från i september. Då var jag senast på Anne Frank Huis i Amsterdam och försökte knappa in raka svar på komplicerade frågor.
Demonstrationsfrihet för nazister? Näringsfrihet för bokhandlare som saluför Mein Kampf? Klädkod för poliser som väljer att bära sjal? Enkelt till en början, för oss som är för alla liberala rättigheter. Men så småningom reser sig känselspröten: Nej jag tycker inte att Sverigedemokrater ska ha rätt att...
Vad betyder nej? Att jag är den som vågar säga ifrån i rätt ögonblick? Eller att jag avslöjar mig som antidemokrat?

Utställningen ger inga svar, det är storartat att den väcker frågan: Var går gränsen - den förbannade osynliga gränsen, den som bekräftas endast retrospektivt.
ÖB för skolan Jan Björklund kommer på söndag att inviga utställningen. Kommer han då, för en enda gångs skull, att vara liberal? Det uppförstorade fotot borde få honom till det - fotot på flickan som under en ytterst kort tid på en ytterst liten yta testade alla gränser som stod henne till buds.

* SvD anger i fotnot vem Anne Frank var. Det gör lite ont, eftersom jag trodde att alla visste det.

Ta bort språket och låt dem jobba!

Inte bara Vänsterpartiet utan alla möjliga kloka personer har sedan länge krävt reformer av SFI, svenska för invandrare. Till exempel att den borde vara en effektiv, individualiserad språkutbildning med samhällsorientering och praktik. För ettpar år sedan gjordes utredning (som aldrig landade i proposition) som gick ut på ungefär detsamma. Om jag minns rätt betonades i utredningen särskilt de stora skillnaderna i individuella behov.
Men nu föreslår Kommun- & Landstingsförbundet i en rapport (och i en DN-artikel ) att SFI ska ”tas bort”. Enligt dem ska målet för utbildningen vara att ge tillräckliga språkkunskaper för att individen ska kunna marknadsföra sin kompetens och så snabbt som möjligt få ett arbete. Inte en skolform utan en kurs ”inriktad mot yrkeslivets specifika språkkrav”. Ja, yrkeslivet är viktigt, men livet då? ”Genom att ta bort SFI som egen skolform kan språkundervisningen bli en integrationsfråga istället för en skolfråga” skriver Kommun- & Landstingsförbundet. Detta är motsatsen till generella, solidariska, antirasistiska krav på att alla betyder alla; att vuxenutbildningen ska omfatta alla vuxna i landet.

Om SFI innehåller inriktningar mot yrkessvenska är det utmärkt. Men om, som i detta förslag, branscherna ska definiera introduktionen utifrån sina behov ligger det snubblande nära en sorts pidginsvenska.
Målare ska lära sig säga moddlare. Personalare ska lära sig säga flexibel. Lärare ska lära sig säga ordningsbetyg. Begrepp gångbara på dagens marknad, så att du kan ta order med entusiam. Detta går att fixa till. Men resten då? - resten av detta dyrbara som vi kallar språket?

Det språk som vi behöver för demokratiskt deltagande, för fostrande av barn i ett nytt land, och även för behållningen av teveserierna - det språket kräver en investeringskostnad. Att kommunerna inte kan stå för den utan statligt stöd behövs inte någon SOU för att räkna ut. Och om staten inte heller kan stå för det? Då är tråkiga prioriteringar allt som återstår: Ett arbetande mutistiskt folk. Ett arbetslöst stammande folk. Vilken makthavare skulle på allvar investera i ett arbetsamt, talfört folk?

Internationell ordning

När Stockholms borgerliga politiker går ut med undersökningsesultat som visar att den svenska skolan är världsvärst ifråga om ordning och uppförande, då visar Skolverkets sammanfattning av två undersökningar (vid namnr Timss och Pisa, båda från -03), att bilden är mer mångtydig. Som brukligt är.

78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.

Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.

Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.

Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.

Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.

*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131

Hörde ni den?

Ilmar Reepalu, från såväl Malmö som Kommun- & Landstingsförbundet, hördes över hela P1 imorse. Han ville förändra flyktingmottagandet, och vem vill inte det. Han ville ha mer pengar från stat till kommun, och vem vill inte det (utom finansministern). Men hörde ni vad han sa mer (som inte vem som helst vill säga).

Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)

Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)

Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?

Kungspudel

Jag ska be om ursäkt för något jag inte har gjort:
Någon skrev om Carl Bildt att den karln är ur stånd att göra en pudel. Möjligen en kungspudel, djuret som tittar avmätt på de omkringstående under sin dagliga promenad. Jag nästan gillar C.Bildt för just det. Mer än en kungspudel tänker jag inte göra. Det tråkiga är att jag inte har publicerat 56 personers kommentarer.
Den som är mest ledsen för det är nog jag, som trodde att jag inga kommentarer fick. Medan de 56 personerna, Anonymous bland dem, undrade varför de hela tiden censurerades.
Saken är den att kommentarerna låg någonstans hos Google, dit bloggservern flyttat. Jag var högeligen ointresserad av var servrarna flyttade in och ut, jag anser bara att de ska bete sig som de heter. Servilt. Men i förrgår var det servern som sa till mig att nu MÅSTE jag flytta, så jag gick in i den servila rollen och fick som belöning en helsida med de 56 opublicerade kommentarerna. Från ”gillar din blogg!!” till ”du har fel om invandringen och kan ingenting!”
Alla ni: Hanna och Jonna, Mattias och Mats, Liberal och Syndikalist, Erik och Rune, Joakim och Stigbjörn, Marielle och Natalie - ni skulle ha lagts ut i rätt tid och rätt sammanhang. Men jag kunde inte, denhär pudeln är inte så väl datoriserad.

Eftersom pudeln numera ingår i grundskolan har den inte så mycket tid att blogga, eller ens något att blogga om. Men jag hoppas att mina cirka hundra läsare inte ger upp. Trots allt är det, som som min gode vän Classe en gång sa ”en viss skillnad på en pudel och en marxist” - och eftersom jag är varken eller gör jag mitt bästa att sprida kommentarer av alla sorter åt alla håll. När jag vet hur jag ska göra.

Ägandets svarta låda

Entreprenöriellt lärande. Jag har ifrågasatt det förr. Jag tänker fortsätta. Utbildningsdagen börjar med en fråga att reflektera över - givetvis, eftersom det inte längre finns nån kunnig person som behagar tala om saker för en - första frågan var: ”Med utgångspunkt i det samhälle vi har idag, vilka kompetenser är viktigast att stimulera?”
Jag tycker den utgångspunkten är dålig och vill som viktigaste kompetens ta upp ”att förändra det samhälle vi har idag”, så min behållning av leken är minimal. Den lek som går ut på att ”tänka utanför lådan”.
Så står det också på stans reklamtavlor; ett så egendomligt sammanträffande.

Men tänker utanför lådan gör man när det passar. Idén om att skolbarn ska arbeta entreprenöriellt är inte föreläsarens eget påfund, försäkrar han. Den kommer Uppifrån. EU och Skolverket och utbildningsministrarna världen över påbjuder detsamma.
Så saken är klar! - eller?

Målet med entreprenöriellt lärande är att ungdomarna ska skapa sin försörjning (eftersom de inte kan förvänta sig att någon kapitalist av sitt goda hjärta gör det). Ett annat mål är att de inte ska fastna i egna eller andras problem (farväl till facklig anslutning och mänskliga rättigheter?) Men den försåtliga ideologimarinaden framgår tydligast när ägarskapet lyfts. Det är vad eleverna ska ha: ägarskap. De ska vara projektägare, äga sin utbildning, äga situationen. Genom exempel förstår jag att detta kan innebära: självständighet, kontroll, autonomi makt, delaktighet. Men målet för det entreprenöriella lärandet är: ägarskap.

Karlhat

”Jag hatar karlar! Jag älskar män och kvinnor!” Ett uråldrigt ungdomligt citat. Sommaren -71 skrev jag det i ett brev, och jag är nästan säker på vad jag menade. Fick en påminnelse om det helt nyligen vid mötet med en vän som var lika uppretad som jag på karlars sätt att tala, sitta, bre ut sig, ta upp en massa plats för oss människor. Eftersom min vän är bög måste jag tillslut ställa frågan hur han står ut med att vara det - blir det inte väldigt mycket karlar då? Svaret blev: ”Som bög slipper jag karlarna!”

I den mån det fanns feministisk teori att tillgå sommaren -71 var den mig fullständigt obekant. Min litteraturlista från den tiden är lätt bisarr, så var också mina teorier om världen. Men med dendär frasen försökte jag uttrycka: Jag hatar patriarkatet och är humanist.”

Men det låter så fyrkantigt att jag föredrar den ungdomligt uråldriga formuleringen:
Jag hatar karlar. Jag älskar män och kvinnor.

Enfaldig ordning

Vad är egentligen värst... borgarnas i Stockholm skolpolitik? eller deras arroganta attityd i att vägra vänta på sina ”partivänner som intagit Rosenbad” om de själva redan nu kan piska upp stämningarna i huvudstaden? eller är det DN, som bakom nätupplagans hänvisning ”läs hela artikeln” alls inte gömde någon journalistisk bedrift utan alliansens egen debattartikel, aggressiv och framgångsrusig.

För den som missat något: det handlar om ordningsbetyg i skolan. Enfaldigt och endimensionellt. Med samma gamla motivering: att borgarna vill ha ordning och att barnen ”måste få veta” hur de skött sig. Det vet barnen i allmänhet, vad det handlar om är att få dem att bry sig. Inte om papperet, utan om det gemensamma lärandet. Detta blir inte lättare med politiker som struntar i det gemensamma.

Vad det beträffar att vilja ha ordning - jodå. Men glöm aldrig att vad borgarna i första hand vill ha, det är betyg.

Vem? Hur?

En god vän återvände till Sverige efter 25 år. Han har hjälpligt följt våra öden genom internet så att han upprördes av Palme-mordet, begriper vad man menar när man säger Estonia och är insatt i såväl EU- som EMU-debatten. Han har, som vi säger i Sverige, ”full koll”.
Vilket är ett uttryck han inte förstår. Inte heller ord som singel och ex, eller instruktioner som ”klicka på länken”.

Men en sak har han förstått bättre än många som vistats här oavbrutet. Det är vad jag kallar vår långsiktigt underminerande politiska kris. Han frågade nämligen:
Vem och hur fick svenska folket att tro, att det allra bästa som ni skapat genom er historiska kamp, istället har blivit till problemet? Och hur lyckades de slå i er det bara med simpel propaganda?

Jag tror inte vi socialister behöver fundera på vem. Men hur - det är onekligen genant.

Språkförtrycket

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger att barn är människor, det gör ingen verkan hur ofta man inskärper vikten av att kunna språk. Somliga människor är obotliga. Som nu Malmö-politikerna som vill förbjuda barnen att använda sitt modersmål i skolan.

Det är inte som om idén vore ny. Den har prövats och förkastats. Den var inte bra. Den ledde till osäkra, tillplattade, förtryckta, förstummade, fördummade barn och vuxna utan några vidare språkkunskaper och med hämmat flöde ur de inre begreppsliga källorna. Detta är bekant. Men på somliga gör det ingen verkan.

Det är som blotta möjligheten att tänka, tala och uttrycka sig på olika sätt är en så skrämmande utmaning att all annan kunskap och erfarenhet krymper till intet - och då tar man till vilken bristande logik och vilket barnplågeri som helst.

”De ska ändå lära sig svenska.” Ja. Och det går inte till på det föreslagna sättet. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger detta. Rädda människor slår alltid till igen.

Nyår i Europa

Jag inser att jag hellre borde ha skrivit om Saddams avrättning än om påsar. Men ursäktar mig med jag var på semester utan nyheter, och att dem jag fick var gamla: ”Europa sjunker” (Tomas Löfström).

I Paris är nyår, eller Sylvestre, ingen större högtid. Medan biltutorna gick loss längs Seine-kajen skålade vi stillsamt i vitt vin, medvetna om att staden som vi älskar har förändrats. Euron och snabbmaten reproducerade likformigheten.

Alla unionshuvudstäder måste se likadana ut. Är detta en övergripande idé eller en oönskad biverkning av maktelitens identitetsbygge? Jag kan tänka mig bådadera:

A) Planerat: Om medborgarna ska känna sig hemma överallt i vår union måste de få sitt H&M och sin rosa sushi. Annars blir de inskränkt nationalistiska och grinar efter kronor eller Tuborg. Därför kan de inte köpa gazoza i Grekland. Det heter nämligen SevenUp. Visserligen har vår Union något färre stjärnor än den stora, mendet jobbar vi på. Har Odessa som i en liten läskflaska, hehe.

B) Oplanerat: I valutans och kulturens namn ska alla kunna njuta vår europeiska civilisation på lika villkor, så varsågoda, här är hela table de smorgas. Vi är alla olika och må de mest lönsamma lyckas! Fan också, hette han Ronald McDonald? À la bonheur, sånt får man ta när kulturernablandas så värdefullt, hehe.

Men C), det är själva blandningen. Det finns folk som bara kan känna oss hemma i det olika, folk för vilka glasväggen av designade varumärken saknar identifikationspunkt eftersom vi vill leva i Europa och till och med kan tänka oss att städa här, bara olikheterna får finnas kvar i kullerstenen, i kritmärkena på väggen, i positivhalarmelodin från gården.

Nyår i Paris är ingen större högtid, men utanför 1600-talsfasaderna på Place des Vosges hörde vi utmärkt klezmer spelas, och kan bara hoppas att Centralbanken och Parlamentet inte ska märka det. Eftersom:

D) står för subversiv verksamhet. Dit börjar både kulturen och dess blandningar räknas, ja till och med historien. Hur länge till får vi minnas våra döda, inklusive dem som dog på kolonial idioti. Hur länge får vi älska våra konstnärer och citera våra poeter, olika på varje språk och i varje gathörn.

Hur hjärtligt igenkännande får vi egentligen le åt det aparta, åt minnet utan fosterland - under en regnig Sylvester-eftermiddag i en europeisk metropol?

Påsen

Jag tog mig för med att byta ut påsen med bomull i. En fräsch Pilgrim-påse hängdes in, och en gammal påse åkte i sopen. Den var från Calzature e Pelletteria, Corso Garibaldi, Reggio Calabria. Där på Italiens sydspets köpte jag skor sommaren 1984.

Jag minns skorna. Rosablå sandaletter som gick sönder i slutet av 90-tale.t Ganska bra skor, alltså. Och vilken otroligt bra påse!

Min video gick sönder idag, efter ett år. Kanske säger det något om kapitalismen, jag vet inte.
Den tjugotvååriga plastpåsen från Calabrien säger med säkerhet något. Fast bara i största allmänhet.

Högerextremismen en utmaning

Senaste numret av den förträffliga IoM, Invandrare och Minoriteter, gör mig besviken. Jag såg verkligen fram emot artiklarna om det nuvarande parlamentariska tillståndet av folkvalda högerextremister och rasister . Trodde jag äntligen skulle få kvalificerad bakgrundsanalys och bli erbjuden slutsatser och förslag till strategier av högutbildade med bättre överblick. Men akademikerna har inte kommit längre än vi politiker. De har bara kommit igång lite senare. Med all respekt för långa pressläggningstider, men dessa diskussioner har vi fört sedan den 18 september!

Ena artikeln slutar: ”Det gäller nu att våga bemöta den högerpopulistiska partifamiljens argumentation inom ramen för det demokratiska systemet. Att lära sig hitta den känsliga balansen mellan att sakligt bemöta dessa argument och att ge politisk legitimitet till partier som kan vara beredda att sätta grundläggande likabehandlingsprinciper ur spel för att återskapa ett samhälle såsom det en gång kan ha sett ut.”

Bortsett från att jag inte tror att något samhälle kan ha sett så förtvivlat likriktat ut som i Sverige- och Kristdemokraternas nostagidrömmar, har artikelförfattarna använt sex spalter för att hitta fram till vad som gäller: att lära sig, att lära oss. Men vem tänker lära oss något?

Nästa artikel går samma väg. Åtta spalter fram till slutklämmen: ”Utmaningen ligger i att finna en strategi som är samtidigt demokratiskt godtagbar, antirasistisk och långsiktig.”

Utmaningen antog vi redan före valet. Strategin har vi sökt hela tiden därefter. I debattfora, på konferenser, studiehelger och vanliga föreningsmöten är det denna fråga som stått i fokus. Den är väl belyst med all den erfarenhet vi har, men eftersom situationen är ny har vi inga lösningar. Och något patentrecept finns knappast - men av skribenterna i IoM hade väntat mig någon form av alternativ, inte en långrandigt upprepad problemformulering.

Nåja, andra artiklar är bättre. Men vad politiken framför allt har lärt mig är att all ska man göra själv!
Det bästa sättet att hitta en hjälpande hand är i slutet av din arm. / Elmer Leterman

Födelsedag för förändring

Läste en krönika om behovet av att vara lutheran. Skribenten kände det trist i USA när alla andra hade en religion, men grannen påminde henne om att hon är lutheran och då blev hon så glad, för det är så vackert att sjunga Gläns över sjö och strand i kyrkan. Det tillfredsställde ett samhörighetsbehov.

Inte ett ord om Jesus i hela texten. På hans egen födelsedag. Samhörighet är fint, men religionen då?

Ett helt annat sammanhang: När en kollega suckar att man inte kan göra något ensam, hörde jag annan kollega svara: Jesus förändrade världen, Muhammed förändrade världen, de var ensamma, men vad har du gjort?!

Omfördela jordens resurser, stoppa svält och klimatförstöring. Och rensa gärna ut lite banaliteter samtidigt. Grattis Jesus och alla andra som försöker förändra världen!

Bredd i debatten?

Wiklund på Örebro universitet har doktorerat på hur media skildrar utbildning och lärare. Om avhandlingen läste jag i ett skolledarutskick:
”Även om de huvudsakliga utbildningspolitiska läger som framträder /i media/ utgörs av en traditionellt socialdemokratisk linje och en mer borgerligt orienterad linje, så utspelar sig i artiklarna snarare en intern kamp mellan en nyliberal och en konservativ diskurs.”

De två linjerna återskapas inte bara när det gäller utbildning, utan i det mediala fältet som helhet. Den socialistiska linjen osynliggörs eller är verkligen obekant. Det märker vi i det otal debatter då vänsterpartister ställs till svars för den socialdemokratiska politiken. Inte frågan ”varför gick ni med på dethär?”, som är berättigad, utan påståendet ”dethär är ju er politik”. I synnerhet i skolfrågor har vi aldrig lyckats föra ut vår politik för demokratisk bildning.

Åter till avhandlingen. Citatet ovan fortsätter:
”Den konservativa diskursen träder i analysen /av media/ fram som grund för att formulera ett problem till en nyliberal lösningsarsenal som i viss mån föregått denna problemformulering.”

Det är så skärpt så jag blir nervös. Nyliberala lösningar först, så att folk står och bävar framför de upprivna klyftorna. Och vad sitter då bättre än den goda gamla nostalgin om en skola och ett samhälle som aldrig funnits.
Om det åtminstone framställdes som en inomborgerlig schism - men nääe.

Lättare miljöskada

Van från Rinkeby vid att både religiösa och sekulära föreningar huserar i källare och butikslokaler runt om i kvarteren, tyckte jag det var roligt när jag just passerat Syrianska kyrkan och fick syn på skylten med stora vita bokstäver:

HU DHAMRA GE

Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?

Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...