Första Maj, sex år, mer än 50 år sedan

Utdrag ur Självbiografi

En dag var det Första Maj, något som jag aldrig förut hade varit med om, och hela familjen skulle klä sig i snygga gångkläder och åka in till Stockholms Stadion. För min del betydde det trubbnosiga snörskor som blivit lite för trånga sedan i höstas, stickiga kalasbyxor och helveckad kjol, och på huvudet en liten sammetsbasker. Med mitt hår hängande i stripor under baskern och min syster urgullig i sin sittvagn åkte vi iväg med bussen.

     Stockholms Stadion var byggd för Olympiaden 1912, sa pappa ideligen och lät så stolt så jag frågade om han varit med och byggt. Då skrattade de och sa att jag rörde ihop saker; det var morfar som representerade murarfacket!

     Som vanligt förstod jag ingenting. Jag bara stod där i timmar med solen i ögonen. En massa gubbar med röda flaggor trampade förbi. Några tanter också, och några gamlingar på lastbil. Och gubbar och röda flaggor. I evighet. Jag ryckte mamma i kappärmen och frågade om godis. Hon stoppade hastigt en Nickel i munnen på mig och fortsatte glo på gubbarna på Stadion som byggts för Olympiaden 1912.

     Plötsligt gick en liten morfar förbi, bärandes på en röd flagga. Han gick spikrak i ryggen och såg så liten ut därnere, men det syntes att han gillade det.

- Det är murarfackets fana, sa mamma.

Som vanligt förstod jag ingenting.

     De spelade musik. Mamma rörde på läpparna, men pappa som var så förtjust i musik bet ihop tänderna och ruskade på huvudet. Morfar sjöng så det syntes i nacken på honom, men min syster hade just vaknat i vagnen och eftersom hon inte åt Nickel var det dags att gå.

I trängseln på väg ut tappade jag min lilla ring från Medelhavet. Det var en äkta ring i äkta silver med en äkta turkos som morbror Kalle tagit med till mig ända från Medelhavet. När jag drog ringen på fingret slutade jag vara en trist vardagsunge med striphår. Då blev jag en apelsinplockerska på Sicilien, en herdinna i Provence, eller en egyptisk prinsessa som lekte i Pyramiderna. Medelhavsringen var min käraste ägodel, men nu låg den någonstans under hela Olympiaden 1912 och trampades platt av hundra hemska plattfötter.

     Vi letade lite halvhjärtat i skiten, men det är klart att den var borta, det visste jag väl. Nu måste jag vara en vanlig unge i hela mitt liv. Som straff gick jag och repade trubbnosarna på snörskorna i asfalten tills mamma ruskade mig så baskern föll av. Sedan grinade jag hela vägen hem till mormor.

Som vanligt var det trångt och osigt i mormors lilla kök bland mostrar och kusiner. Det var otroligt att så mycket släkt gick in i en liten lägenhet för två. Vi kom samtidigt som morbröderna som hade varit på möte med någon som hette SKP och var mycket upprymda, knäppte kapsyler av ölen och pratade högt och energiskt som vanligt om allting som skulle göras annorlunda. Jag tyckte hela världen borde vara annorlunda och mer som Medelhavet, men det var ingen som brydde sig om det.  

     När morfar kom hem, utan flagga, frågade de lite malligt om det stora partiet hade skött sig som förväntat, i år igen? Morfar såg bitsk ut, men innan han hann svara sa pappa:

- Jaja, men numera är väl hela dendär söndagspromenaden lite av tradition?

Han sa det helt lätt, som om han trodde att han skulle förebygga ett gräl mellan morfar och hans söner. Men det blev precis tvärtom! Det tog bara fjorton sekunder så var alla arga på varandra!

     Det var terrorbalans och Algeriet och resterna av kolonialismen och kapitalets lekstuga och några riktigt usla som var samförståndspolitiker.

- Stalin var en brottsling! skrek pappa. Småbönderna bestals på det enda de hade!
     Det var ett härligt uttryck, tyckte jag. ”Småbönderna bestals på det enda de hade”. Jag såg dem sitta där i sina små kojor, lortiga och hungriga och sträcka fram sina magra tassar. I svartvitt förstås, som på teve.

- Väsentliga framsteg! gläfste morbror Sigge.

- Och jag då, som förlorade min enda Medelhavsring! skrek jag, men det var som vanligt ingen som lyssnade på mig.

     Då kom mormor in med ett jättestort matfat. Det lät som om hon gnolade när hon pratade.

- Hörni alla nu ska det väl smaka med lite kalvstek, lallade hon. Ta du den Sigge så kommer det mera… akta nu för här kommer gräddsåsen, och denhär såskoppen det har jag väl sagt kommer från faster Fina på Karlavägen, ”fina faster Fina” sa vi alltid när jag var flicka, ja det var längesedan det, då fick man kalvstek bara på helgdagar i bästa fall…

- Första Maj är vår enda verkliga, egna helgdag, sa morfar gravallvarligt, men morbror Kalle började skråla om ”kalvstek i himmelens höjd” så stämningen lättade.

Det var som det brukade. Ljummet trådigt kött och klimpig sås. Jag suckade och tittade på alla tuggande munnar. Spretade med fingrarna men där saknades min Medelhavsring, så då fick jag en klump i halsen av såskladd eller något. Men så länge alla bara pratade om maten var det terrorbalans runt bordet.

     De höll alltid på i evigheter med ätandet, så jag kunde tänka på andra saker. På Olympiaden 1912 och ”småbönderna bestals på det enda de hade” och kalvstek i himmelens höjd, den var en såndär sak som man såg framför sig, en kalvstek med vingar som flög upp mellan molnen. Man kunde skicka den till småbönderna…

- Skål för arbetarrörelsens helgdag! sa morfar.

Mamma såg nervös ut, men pappa lyfte glaset hur artigt som helst. Fast han drack inget.

- Vart tog arbetarrörelsen vägen i det stora partiet, fnyste morbror Sigge, fast inte särskilt högt.

     När alla äntligen slevat i sig färdigt tog morbröderna ut mig på balkongen och lärde mig sjunga Internationalen. Den var helt fantastisk.

- Sjöng dom dem på Olympiaden 1912? frågade jag, men då tittade de sådär hjälplöst på mig som de brukade och sa, var får ungen allt ifrån?

     På hemvägen fick mamma dra vagnen och pappa tog mig på en liten promenad runt skolan och gungparken och lärde mig sjunga Sköna Maj, välkommen. Den var också bra, men nu var jag så trött att jag satte igång ett rejält gnäll om min Medelhavsring, för alltid förlorad, det enda vackra jag haft i hela mitt liv!

    Pappa fnös och styrde mig hemåt, där mamma frågade vad jag tyckte om min första Första Maj. Jag fnittrade, för förstaförsta lät så kul.

- Hon är för liten, sa pappa. Man ska inte dra ut ungarna på sånt.

- Johodå! sa jag. Jag förstod allting, fast det var för mycket terrorbalans!

     Den andra maj hörde jag att mamma berättade det för mormor i telefonen.

Mycket obehagligt

Någonting obehagligt har hänt.

Vi låter oss dirigeras av fascister.

Det finns ett parti som anser sig värst missgynnat av alla. Ett parti som reagerar med sårad kränkma när journalister ställer frågor om deras politik. Ett parti som anser det som förtryck att 13 procent av väljarna inte får styra Sverige. Detta parti har en mobbliknande svans vars förolämpningar och hot fått erfarna krönikörer att tveka innan de tar upp vissa frågor.

     När frågor ställs om det demokratiskt lämpliga i att en nätmobb skrämmer skribenter till tystnad svarar partiet bara med att det är dem själva det är mest synd om.  

Genom att tvångsmässigt begagna begreppet yttrandefrihet som synonym till att allt som partiet eller dess svans vill säga också bör sägas, har de helt lyckas vrida om huvudet på den liberala borgarklassen. Det har gått så långt att kommunala tjänsteutförare tror att det är odemokratiskt om skolelever väljer att inte sitta och lyssna på rasister, liksom polisen betraktar människors motreaktioner mot fascism som en demokratibrist. 

För kort tid sedan blev Sverigedemokraternas ungdomsförbund i teve tillfrågade om de har kopplingar till rasistiska organisationer. En rasistisk organisation fick alltså definiera sig själv.

     Igår söndag var det panelen i God morgon världen som blev rättad. En av dem sa att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Men programledaren ingrep och förklarade att Sd inte håller med om det.

Vilket annat parti visas denna överdrivna hänsyn? Vilket annat parti får själva tala om hur media ska tolka dem?

     Nej, endast ett parti. Ett fascistiskt parti som med skrämsel och förvirring lyckats nå dithän.
     Någonting mycket obehagligt har hänt.

Och när rena brott begås, utreds de inte. Ordningsmakten och rättsväsendet har resurser till att bötfälla saxofonspelare och psalmsångare som stör nazister – men inte till att stoppa mordhot mot medborgare. Se här.

Långtradigt och tragiskt, eller Var går acceptansgränsen?

Om du inte så ofta hänger på sociala medier… fastän detta är ju ett. Eller du som tror att rasismen är liten, spetsig och organiserad… och det är den ibland. Hur som helst är detta ett inlägg som går att se på dessa medier en vanlig kväll:  

”Delar av den gamla vanliga tiggar-z-maffian hängde vid affären. Kände igen den smällfete skojaren som brukar halta fram med käpp och yrkestigga men som annars tar sig fram helt obehindrat. Han hade inte käppen med sig, den vaktade hans lika feta kärring. Det rultiga gubbäcklet gick fram till några unga kvinnor som blygt skakade på huvudet och gick. När idiotj-ln fick syn på mig visade han en påse m köttbullar o räksallad, tittade på mig med falskt lidande j-la vattniga hundögon och gnällde ’pleassse’. Han pekade på munnen som att han är hungrig (o han äter nog 15.000 kalorier om dagen med tanke på hur han ser ut!) GUBBJ-N VILLE ATT JAG SKA BETALA HANS SA-NS LÖRDAGSMYS!!! Bad parasiten lämna affären om han inte tänkt betala sin egen mat o frågade även avsk-met ville betala MIN mat, men han avlägsnade sig snabbt, men en kort stund senare var han i en annan del av affären o tjatade på några unga tjejer som såg besvärade ut. Då frågade jag vad exakt han inte begrep med ‘If u're not gonna pay for your own shit, GET THE F-K OUT OF THE STORE, PARASITE!!!’ Han blev irriterad o svor på z-rum-ska åt mig, stoppade grejerna innanför jackan och stack iväg! När jag berättade vad som hänt sa tjejen i kassan att z-gänget dagligen trakasserar kunder, men om ingen betalar går de ut med varorna. Butiken kan inte porta dessa satans parasithe-tes tjuvar för de är livrädda att bli stämplade som rasister!!  Z-arna är naturligtvis fullt medvetna om detta, hånskrattar och säger: 'Vad ska ni göra?? Stoppar ni oss sätter vi dit er för diskriminering...!!' Jag ska inte berätta vad som händer nästa gång jag stöter på horgubbj-ln o hans slödderpacka…”

Någonstans i Sverige har ettpar enligt utsago tjocka personer begått en stöld i vittnens närvaro. 
Detta lär ha inträffat förr i historien - eller var det alltid magra personer inblanade förr? eller var det folk som i den gamla passen inte betecknats med ett Z?

Att stjäla är inte acceptabelt, detta oavsett kroppsbyggnad.

Att yttra sig om medmänniskor på detta sätt är inte heller acceptabelt. 

Någonstans i Sverige har den bakvända yttrandefriheten slagit till, och vem som helst får sitt kvällsmys förstört efter att ha läst det.
De som finner det citerade yttrandet acceptabelt må se ut eller vara födda var som helst. Det som är sagt går inte att acceptera, inte på något språk.
Inte ens om du skriker på engelska för att förtydliga...

Tänkte...

Tänkte blogga.
Insikter att blogga om har jag gott om.
Insikten denna gång var
att det är gott om
folk som vet vem jag är och vad jag tycker.

Folk som inte vet vem jag är
finns det många fler av, de lever lyckliga
utan att veta vad jag tycker.
De som inte vet vem jag är
läser inte min blogg,
kommer aldrig att få veta vad jag tycker.

Folk som borde få veta vad jag tycker
vore glada att slippa läsa min blogg
om de bara visste vad det är de slipper.
Folk som inte behöver bli påminda
behöver inte läsa min blogg
även om de gör det.

Liberalerna i det heliga mellanrummet
är de som tror att HR betyder human resource istället för human rights
De är i en annan zodiak
där man inte talar så mycket om bloggar
om bloggarna saknar träningstips.

Som du märker:
jag bloggade inte.
Jag politikade inte
jag knappast poesiade, även om de mindre nogräknade räknar det så
Jag tänkte. 

Tanken var dessvärre dum.
Den löd: Sluta blogga!
Tänker jag ju inte.

Ingen kommer undan politiken!

Ingen kommer undan politiken… sjöngMarie Bergman en text av Ola Magnell (1976).

     Jodå, kan man då bistert säga. Alldeles för många kommer undan politiken. Professionella offentliganställda som pratar om fackliga avtal som ”det håller väl några ombud på med, jag vet inget om det”. Vuxna människor som leker att placeringen för det lokala idrottslaget är viktigare än presidentvalen inom EU när fascismen växer igen.

    Men det är sångtexten som är rätt: INGEN kommer undan politiken. I synnerhet inte de politiskt ignoranta. Det är de som drabbas – av en obegriplig orättvisa, anonym men som de upplever det, personligt riktad.

     Inte för att det hjälper stort ekonomiskt att lyckas se orättvisan politiskt. Men det hjälper en aning. Dendär aningen gör att man får näsan över farstubron och undviker att mörda sin granne.

Att bli politiskt engagerad är det sämsta som hänt mig, skriver Zolfagary, lätt ironiskt, i en krönika där jag känner igen en hel del. Han menar att det jobbiga är att den som en gång sett förhållanden politiskt ser dem hela tiden. På semestern. På krogen. Överallt och alltid.

     Trist, men så är det. För att bortse från orättvisor och bara ha kul krävs en enorm abstraktionsförmåga vilken i sig kan kännas som en klass- och bildningsmässig orättvisa… så går det ett varv till.  

     Det är som att ”politisk” är definitionsmässigt neggo.

     Kom bara ihåg att det som har så har färgat ordet ”politisk”, det är annan politik. Eller som Z skriver:

”Det finns de som påstår att politik inte hör hemma i vissa områden alls. När jag skriver om sexismen inom dataspelsvärlden får jag höra att jag gör politik av allt. Det är en bristande förståelse för vad politik är. Som att det inte skulle vara politiskt att objektifiera kvinnor”!

Den som vill komma undan politiken begår en bedräglig politisk handling.

Politiskt engagemang är det bästa som hänt mig. Politiken gav vänner och fiender, ett intensivt socialt liv, komedier och dramer i mikroformat, allt det viktigaste under några valrörelser, mandatperioder eller till och med decennier. Sådant som är viktigt enbart för hen som upplever det.

     Politiken erbjöd också både öra och röst. In kom kunskaper, ut gick kunskaper. Kloka människor delade med sig, jag läste och lyssnade. Sedan stod jag i talarstolen och andra lyssnade på mig, applåderade eller protesterade. Politik är ett oavbrutet kunskapsbyte i alla riktningar: ned-upp, dåtid-nutid.

     Den som gillar att lära och att tala och att ha kamrater som kan bli vänner, den ska hålla på med politik. Den som inte står ut med att ha fiender kanske ska välja något annat, om det nu finns något område där fenomenet fiende är obekant.  

    

När vi, som nu, talar om politiskt engagemang i dess positiva bemärkelse, låter det som om vi talar om något annat. För socialt liv är definitionsmässigt positivt – då kan det väl inte vara politiskt! … eller? gick du på den?

Politik är en av alla formationer av socialt liv. Som kan vara roligt eller tråkigt, aggressivt eller kärleksfullt.

     Det är ett fritt val att tralla runt som ignorant och bara vara drabbad.

     Men det är faktiskt lättare att komma undan socialt umgänge, än att komma undan politiken.

Aggressiv orättvisa efter kolonialismen

Varifrån kommer de, de fanatiska krigarna som med terror tystar, skrämmer och dödar i civilsamhället? Greider i Dalademokraten ger förslag på följande ursprung:

- bristen på demokrati i auktoritära samhällen i mellanöstern

- krigen som USA m fl stater i väst startade efter 0911

- unga muslimers fattigdom och utanförskap i västvärlden

Greider sammanfattar med att nyimperialism och jihadism kan ses som två högerextrema –ismer som förstärker varandra.

     En annan jämförelse av –ismer såg jag i ett inlägg (källa glömd) där man skrev att rasism och islamism förstärker varandra, så till vida att varje islamistiskt terrordåd bäddar för ökad rasism och islamofobi, vilket i sin tur ökar risken för nya angrepp. Fienderna behöver varandra, drar näring ur varandra.

     En tredje jämförelse är den som i valrörelsen och efter valet dök upp på ledarsidorna: att det är antirasismen som förstärker rasismen genom att hyggliga sverigedemokratiska väljare känner sig missförstådda.

    

Någonting av värde finns det i alla iakttagelserna, även om det är svårt att se vartåt den tredje vill komma. Men alla tre rör de tankar, känslor och reaktioner; det vi kallar ideologi.

Det som är påfallande i den aktuella debatten är att de verkliga materiella orättvisorna inte tillåts spela någon roll. Jihadister bryr sig inte om kapitaljättarna som styr världen, de siktar in sig på en knäpp konstnär eller en bar mitzvah-pojke. Rasisterna ser varje skillnad som etnisk eller kulturell, utan en tanke på hur levnadsvillkoren skiljer sig mellan fattiga och rika om de så bor i samma stad.  

     Därför är det bra att Greider lyfter ”nyimperialism”, ty den kommer ur det gamla imperiebyggandet och det i sin tur föddes ur kolonialismen. Kolonialismen som delade världen i vita och svarta, som gav kapitalismen full frihet att suga ut råvaror och sälja varor, som cementerade en fruktansvärt orättfärdig världsordning.

     En världsordning som i sig gör människor rädda och arga.

     Orättvisan har en inbyggd aggressivitet.

Greider skriver också: ”Vi lever i en tid som i vissa avseenden är extremt gynnsam för terrorism. Varje terrorist kan vara säker på att ett terrordåd får maximal medietäckning i veckor, i alla fall om det sker i västvärlden. De som äger rum i Mellanöstern eller Afrika uppmärksammas aldrig på samma sätt och de tre muslimer som nyligen mördades i USA har heller inte fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Men den fruktansvärda sanningen är ju den att ett terrordåd idag ger långt större utdelning för terroristerna än vad som var fallet för bara några generationer sedan.”

     

En tänkbar förklaring till den goda utdelningen på terrorbrott är att för bara några decennier sedan var klasskampen någorlunda synlig. Då hade ännu inte fackföreningarna slagits sönder, de arbetslösa hade inte fått sig iproppat att allt är deras eget fel, det fördes fortfarande seriösa förhandlingar om förhållandet skatter och välfärd, och det gick att ifrågasätta dem som verkligen hade makten – utan att leta efter oförrätter hos grannen.

I den senkapitalistiska dimman lever vi ensamma, utan klass, utan solidaritet. Inte bara förtroendet utan också förståelsen för samhällsfunktionerna har eroderat. Politiken ses som en livsstilsfråga, när den inte enbart förlöjligas. När allting är individuellt och förklaras med känslor, kan fienden vara vem som helst: en feminist? en terrorist?

     Vårt demokratiska samhälle står inför det kanske omöjliga uppdraget att leva med hotet från extremism samtidigt som våra värden imploderar.

     Därför måste vi återfinna solidariteten.

Barnens fiende är min fiende

Politikern som valdes att som talman företräda Sveriges riksdag låter rasistiskt och barnfientligt klotter stå kvar på sin fb-sida.

     Det handlar om pojken som misshandlades av vakter, du har säkert sett filmklippet där vakten sitter på pojken, håller ned hans huvud. Handlingar som är förbjudna i svensk lag sedan mitten av 1900-talet*.

Inte så få åsikter har hörts som går ut på att pojken ska skylla sig själv, att det är så här det går och ska gå för den som inte lyder vuxna. Åsikter som möjligen var gångbara för femtio år sedan. Möjligen.

     På Björn Söders fb-sida finns barnhatarnas uppkastningar. Det är inte bara rasism längre. Det är så rått att det går utanför.

På sidan Nyheter idag, dit Politik och poesi av princip inte länkar, visas en motfilm där pojken sparkar vakten i ryggen. Vilket förstås är väldigt dåligt uppförande och ansågs motivera barnaga före år 1957. Men idag?

     Hur ser det ut inuti de människor som går loss på Söders sida? Har de fått så innihelvete med stryk själva att de inte kan reagera annat än med triumf över en annans lidande? 

     Det de skriver är illa nog. Men mardrömmen kan bli verklig om de någonsin får chansen och ursäkten att plåga någon som är svagare.     

Organisationen BRIS (Barnens rätt i samhället) är kritisk mot Björn Söder som låter klottret ligga kvar. De poängterar det som jag trodde var och en visste: ”Det är olagligt att slå barn oavsett vad de gjort.”

Vad är det för fel på folk? utbrister vi ibland när någon sitter och hostar rakt ut på bussen eller ringer idiotsamtal eller på annat sätt visar dåligt uppförande. Däremot vill vi inte piska dem till rättelse. De lär få hålla på och irritera oss livet ut.  

     Så är det inte hos näthatarna. Vad de vill är att straffa och plåga barn tills ungarna lärt sig lyda, och de är alldeles säkra på att de har rätt. Så ja; vad är det för fel på folk?

     Är det samma fel som det är på talmannen som inte på flera dagar förstått att detta är fel? Jag menar inte att han ska prygla barnhatarna till att veta bättre eller hut. Bara att han ska ta bort vad de säger och påpeka att de har fel, att vi lever i en demokrati där Barnkonventionen ska skydda dessa våra minsta. 

* Aga i hemmet förbjöds så sent som 1979! Aga i skolan förbjöds 1958, och året innan stoppades ordningsmaktens rätt att använda våld mot barn.