Förortsexposé III

Några offentliga byggnader söder och norr om stan: På den tiden man byggde skolor för luft och ljus - 50talet, Aspudden

En helt annorlunda, tidlös skolarkitektur - Kristofferskolan, Bromma

Vällingby torg, 50-tal. Idag i konkurrens eller samlevnad med Wingårds snövita galleria

Människor på marsch mellan jobben i Globen-området, o0-tal

Funkisritade Sundbybergs Folkets hus skulle vara kulturhistoria om det användes av folket. Kvalitetsbio och Finska föreningens danskvällar höll sig kvar in på 90-talet, men idag är hela huset sedan länge företagsägt.

Förortsexposé i bild

Radhus med sjötomt... LidingöNybrutalt med känsla för folkliv... Fittja, Botkyrka

Kontorslandskapens nya värld... KistaNormalitetens mittpunkt... Vireberg, Solna
Vägen till eller ifrån... Rågsved

Förortsexposé i Storstockholm

Vad är en förort? Det är ett samhälle som ligger utanför ett större samhälle. Ändå är Sundborns by inte en förort till Falun. Djursholm däremot, en klunga villor i den lantliga delen av Danderyds kommun, är absolut en förort även om djursholmarna själva inte vill bli betraktade som förortsbor.
Det ville inte solnaborna heller när jag var barn. Solna var en stad, poängterades det.´Vilket inte spelar någon roll när staden ligger en bit västerut från Sankt Eriksplan och härbärgerar hela regionens genomfartstrafik. Solna är en så rejäl förort att den skaffat sig egna förorter, som Bergshamra eller Frösunda.
Aspudden har aldrig varit egen stad. Däremot vill aspuddingarna gärna ha det till att de bor i stan, eftersom stora delar av bebyggelsen är stadslik med gator och bakgårdar.

Om en förort är en plats där de boende säger att de inte bor i förort, är det inte så märkligt som det låter. Inte med tanke på de förnedrande föreställningar som knutits till begreppet. (Se gårdagens inlägg.)

Botkyrka är den konstigaste bofinken av alla, ty det är inte ens en ort. Kommunen är uppkallad efter sin vackert åldrade kyrka, och det är resterna av Tumba gamla stationssamhälle som med galleria och kommunhus ska föreställa centrum för en flock av satellitbosättningar; stugbyar eller höghus ute i skogen, tvivelaktigt sammanfogade av motorleder. En förort är det, men till Stockholm eller Södertälje?

Hur känner vi igen förorten? Ful, säger folk utanför. Det måste gälla Hagsätra förstås - för Huvudsta kan aldrig bli fult för den som tillbringade sin tonårstid där... Liksom i stan eller på landet är det minnena och mötena som gör platsen vacker, även om många förorter har gröna parker, badsjö och arkitektoniska pärlor.
Alla förorter är likadana, brukar folk också påstå. Inget kunde vara mer fel. Vällingby konstruerades som nytt område en halvtimme från innerstaden och hör till Stockholms kommun. Lilla Sundbyberg är egen kommun med samlad rutnätsbebyggelse och tät detaljhandel i stadskärnan. Helt olika i boende och förutsättningar, men båda är förorter.
Anhopningen av utslätade villor i moderattäta Täby har hög status, trots att det ligger nedgångna höghus i närheten av travbanan. Måttlig status men gott rykte har till exempel delar av Farsta (i Stockholm) och Vireberg (i Solna), tack vare välplanerade bostadsrätter i gedigna 50-talshus. Dåligt rykte men hög hipfaktor finner du i de trevånings betonglådorna i moderatglesa Tensta och Rinkeby, och på andra sidan Järvafältets kolonilotter finns Kista, med intensiv koncentration av kontorsarbetsplatser i futuristiska glashus utanför den stora gallerian. Årsta och Rågsved går tämligen obemärkt förbi, trots deras kulturhistoriska torg, medan det är nästan omöjligt att ta sig runt jättehusen runt Södra Station, de moderna kolosserna mitt på Södermalm, och sedan har vi jugendhusen i Midsommarkransen som mest liknar Birkastan... en förort kan se ut hur som helst.

Ändå går förorten att identifiera. Någonting i luften får oss att känna att vi inte är i en by eller stad.
”Under the blue suburban skies” som McCartney skrev i Penny Lane.
En aning om ständig förändring. Inte uppbrott, inte isolering, utan något däremellan. Inte framtidstro, inte nostalgi, utan något däremellan.
Det är vad förorterna är - mellanrummen, öppna åt alla håll.




- - -
Om du imponerades av Zarembas tendentiösa skolartiklar, läs en annan idéhistoriker idag. Samma slappa skolkritik världen runt!

Kriget mot förorten

Den som bor i förort och den som inte gör det har all anledning att läsa Per Wirténs alldeles förträffliga bok Där jag kommer från – kriget mot förorten.


Under en sexton timmar lång fotvandring från Kungens kurva till Gullmarsplan kartlägger Wirtén områdena med punkthus, torghandel, radhusgator, köpcentra och parkeringsplatser som han passerar. Liksom de fornminnen från vikingatid till 1920-tal som ligger insprängda mellan dem. Finns det en typisk förort? Är allting i själva verket en förort till någonting annat?
”Hela mitt vuxna liv har jag undrat vad en förort egentligen är och varför det ser ut som det gör där jag kommer från” är Wirténs programförklaring.

Att bebyggelsen ser olika ut under olika epoker är inte konstigare än vilken modeutveckling som helst. Men den självutnämnda kultureliten som alltid utgår från sig själva som centrum har ständigt hånat och förolämpat inte bara förorten utan också dem som bor där. Den stora medieslakten av Skärholmen år 1968 var inte början, utan gjorde föraktet synligt. Föraktet mot arbetare, kvinnor, ungar och utlänningar som genom historien karaktäriserat stadens på malmarna förhållande till sin omgivning.

Förorterna ansågs så fula att människorna som bodde i dem ansågs sakna själ. Blandningen av förakt och kladdigt medlidande blir tydligt i mängden pressklipp som Wirtén har samlat, bara det en kulturgärning i genren grävande journalistik.
Varför den svenska förorten betraktas som alltigenom föraktlig har Wirtén inget svar på, och det vore med bokens ringa omfång mycket begärt. Att det handlar om klassförakt och cementering av makten kan vi se, men varför just i Sverige och med denna oerhörda konsekvens?

Vi som är uppvuxna i förort tycker de är vackra. Och framför allt omväxlande. Med en optimal kombination av hembygd och frihet.
Men då menar jag förstås en bra förort.

Wirtén och jag är inte överens om allt. Hans förtroende för att något miljömässigt acceptabelt skulle gå att utvinna ur radhusmattor uppbyggda på biltrafik kan jag inte dela, lika lite som hans uppskattning av nässlebevuxna ödetomter, överblivna mellan industriområden och gallerior.

Mycket finns kvar att diskutera när det gäller förorten, och Wirténs bok är en given ingång. Jag tror inte ens att alla ger samma svar på frågan vad en förort är..?



Här är boken.
Här ett recensionsklipp

Vår i Stockholm

Centralbadets trädgård.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om.

När jag gick i gymnasiet på Drottninggatan gick vi för att se de första gröna löven som alltid visade sig här. I värmen mellan husen, kanske rentav från det romerska badet, kunde späda löv skönjas redan i februari – då före växthuseffekten var vintrarna varmare.

Författarnas hus tillhör det enda fackförbund som jag verkligen önskade hade orsak att göra något för mig. Men de främjar bara redan främjade författare. Dock finns i markplan förträffliga Rydbergs krog.

Badet fick jag inte råd att besöka förrän jag kom upp mig i lönegraderna. Inuti är det som att simma i en kyrka.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om. Anonyma Norrmalm. Strindbergs gata, Centralbadets park.
Gröna löv, tritoner och delfiner!

Ack lektorn, min hund åt upp stencilen!*

Skolministern har talat: Lektorer måste anställas.
Jag vet inte om det är skick och fason att ministrarna säger till stora arbetsgivare vilken personalkategori de måste anställa, men ingen kan ta ifrån denhär trumslagarpojken att han är oförblommerat tydlig i sin framtoning. Här har energiministern något att lära: Vattenfall måste anställa kärnkraftsavvecklare nu.

Motivet till lektorstjänsterna är att då får skolan forskningsanknytning. Voilà!
Ursäkta… vad händer sen, då?

Det är inte forskningsanknytning jag är emot. Tvärtom! Studier under tjänstgöring och praktiknära forskning är utmärkt.
Men en lektorstjänst betyder att personen ifråga redan har disputerat, så… vad händer sen, då?

När jag gick gymnasiet formligen svärmade lektorerna omkring oss. En ogin omvärld påstod att det var de som aldrig kunnat göra akademisk karriär som drällde i våra korridorer och hindrade oss från att lära oss saker. Inte visste vi. Vi visste bara att de skulle tituleras lektor och att de slapp utsättas för tvånget att nödtorftigt prångla ut undervisning, såsom adjunkterna då och då måste göra för att slippa bli alltför ifrågasatta.
En lektor gick inte att Utsätta, Ifrågasätta eller Avsätta.
De vistades helt enkelt i lokalerna på konungens befallning tills de dog.
Den gamla statliga skolan. Fina grejer.

På lärarhögskolan kom nästa svärm lektorer. Metodiklektorer till och med, sådana som disputerat på hur man för tjugo år sedan undervisat barn i de svenska universitetsorterna och gärna ville att vi skulle fortsätta göra likadant. Å andra sidan var de här lektorerna snälla och försökte se något gott i oss studerande, det var ju ändå 70-tal och flummigt och människovänligt och medinflytandepåverkat och jag vet inte allt.

Säg nu såhär: Men glöm din egen bakgrund, om du är för forskning kan man väl kalla det lektor, det är ju bara ett ord?

Det hade jag böjt mig för om inte majoren själv påtalat frånvaron av ordet lektor när Sveriges kommuner och landsting skrev om forskningen i skolan. Björklund gillar SKL:s förslag, men han ska ha in just den tjänstebeteckningen – och då är det inte bara ett ord.
Lika lite för Björklund som för mig.
För mig signalerar det en återgång till den gamla parallellskolan med dess klassförakt och inskränkta kunskapsdefinitioner. För Björklund verkar det lustigt nog stå för samma sak. Även om han ser det i ett annat, förklarat ljus.



*rubriken är en gammal ursäkt från 1973

Varje problem ska med all makt bortföras från politiken

Hanne Kjöller fick inte leva länge i glansen av gillandet från Politik och poesi. Nu presterar hon en ledartext som är bedrövlig. I denna text jämför hon arbetsmarknaden med att ragga på barer, kommenterar Carolina Gynnings snygga ben och påpekar för människor som blir diskriminerade att de måste anstränga sig lite mer.

”Det är bara att tugga i sig orättvisan” skriver Kjöller. Javisst. Det var nu inget nytt. Den idisslar vi varenda förbannade dag, den existensiella orättvisan, den som vi lär ut åt skolbarnen: Livet är inte rättvist.
Somliga får mest av allt redan från början. Några får snygga ben, andra inga alls.
Universum är en taskmört.

Problemet är att Kjöller tror att den existensiella orättvisan har någonting att göra med diskriminering, med institutionalierat bortsorterande av de icke önskvärda. Och att hon tror att detta har någonting att göra med din personliga insats. Och att hon baserar denna sin tro på det som kallas anekdotisk evidens – inom sociologin kallas det fallberättelser, hos Pratchett heter det ”en kille på puben sa…”

Alltså. Om en immigrant studerar hårt kan hen bli ledarskribent – ja, det är faktiskt Kjöllers valda exempel på en karriärtopp! Så kan det minsann gå här i livet. Och? Vad har vi konstaterat i och med detta?
Jo, samma sak igen: att livet är orättvist. För alla som studerar hårt blir ju inte ledarskribenter, nej en hel hop av dem får inget jobb alls. Inte för att de inte har ansträngt sig utan för att de "inte riktigt passar in".

Alla de bortsorterade ansökningarna, alla de som aldrig kallades till intervju, alla vi som fick komma på intervju men var lite för speciella för just dethär teamet… alla skulle ha ansträngt sig lite mer.
Så som den kobenta knubbisen i baren skärper till sig för att få uppmärksamhet, för att öka sina chanser.
Det är Kjöllers recept. Så fortsätt föralldel att hänga i baren.
Så kan vi ägna oss åt politiken, vi som ser den som en möjlighet.

Vad vore bloggvärlden?

Vad vore bloggvärlden utan Anna, Petra och Michaela?
Så frågade nyss reklamen för TV3:s Glamourama.
Ja inte vet Politik, HD och poesi.
Så det är bara att undra vidare:
Vad vore bloggvärlden utan bling-bling?

Kanske kommer vi aldrig att få reda på det.
Kanske kommer teve 3 aldrig att få reda på det heller -
Politik och poesi

Mer förändringar, mer av detsamma

Är det inte att gå lite långt i ryggkliande? En av landets största tidningar publicerar det ena rafflande, tendentiösa skolreportaget efter det andra för att efteråt avtackas av landets okunnige skolminister. Tidningen framställer det också som om oppositionen börjat fundera över skolan just nu, ja faktiskt tack vare dessa artiklar!
Givetvis är det inte en pedagog, skolforskare eller ens en journalist med pedagogisk inriktning som skrivit, utan en idéhistoriker som för länge sedan tillhörde Förbundet Kommunist (enl wiki).

Är det inte att gå alldeles på tok för långt när samma tidning i en ledare beklagar sig över det gamla socialdemokratiska Sverige , där ”luften stod stilla, mättad med konsensus”.
Ackurat som nu då.
Den som klagade, då för tiden, riskerade att ”av Olof Palme anklagas för att tillhöra ’hatets och illviljans kolportörer’” tror ledarskribenten, och snor ett uttryck som Palme använde om Svenska Arbetsgivareföreningens vulgärpropaganda (enl wiki).

Nej, fullt så litet och inskränkt var inte landet att statsministern tog medborgarna i personlig upptuktelse. Det var inte alls som idag.
Nu sitter vi på medarbetarsamtal (eller korrigerande samtal, som en del arbetsgivare kallar till om de hört något olämpligt i korridoren) och blir hotade med lönesänkning eller uppsägning. Nu blir den som vantrivs knäppförklarad och placerad i enskilt rum för att hen förstör det positiva klimatet. Nu förklaras vartenda medborgerligt problem vara ditt eget felval.

Mycket var annorlunda under socialdemokratins långa regeringsinnehav, under rekordår och välfärdsår, under det korta vänsteruppsvinget då problemformuleringsprivilegiet för en tid skiftade... fram till de reaktionära borgarnas återställare, till vilka dåvarande Arbetsgivareföreningen givetvis bidragit.
En viss likhet fanns dock i det instängda debattklimatet, det populistiska indunkandet av dagens förhärskande åsikt och mediamegafonernas uppgift att förvirra och fördumma.

Svensson har skrivit om att det var bättre förr.
Jag har skrivit en hel bok om erfarenheterna av skolutveckling under trettio år. Tror du förlagen var intresserade?

Det är bara att säga nej!

Läs gärna Hanne Kjöllers ledare om argumentationen kring den för brott misstänkte Assange. Kjöller vet att hon, lika lite som någon annan, vet hur det förhåller sig i skuldfrågan, utan hon granskar tankar och motiv hos dem som (utan att veta) går i god för Assanges oskuld.

Läs ogärna kommentarsfältet. Det bekräftar bara artikeln på ett negativt vis. Här är några exempel:
- Taliban-Hanne har talat
- Lägg ner och försöka jobba åt CIA
- Om kvinnan inte vill är det bara att säga nej, något som inte hänt i detta fall
- Låt bli och ligg med feminister
- Assange fallet sätter fokus på galenskaperna i rättsskipningen
- Det minst trovärdiga i vårt rättssystem är en vit heterosexuell man
- I verkligheten är de vi män som är våldtagna av kvinnorna
- I massmedia tillåts endast tokfeminister och deras manliga riddare att uttala sig

Män som hatar kvinnor?
Män som fruktar kvinnor.
Före 1965 var våldtäkt tillåtet. Åtminstone inom äktenskapet. Åtminstone om kvinnan hade gått och lagt sig frivilligt.
Fortfarande år 2011 kan kvinnor inte våldtas - det är ju bara att säga nej!? - och den lag som innebär ett skydd för kvinnan uppfattas av somliga som ett hot mot mannen.

Ideologiskt när det är som värst

Man skulle kunna tro att det är valår. På ena sidan presenterar Alliansens fyra leende partiledare sina nya skatteavdrag. På andra sidan har ett foto av vänsterledaren placerats i centrum för en insändare fylld av klagomål på Vänsterpartiet. Den som skrivit har inte varit medlem på tjugo år.
I kommentarsfältet nedan hittar jag: ”med sådana vänner behövs inga fiender” och ”får man igenom vad som helst på DN debatt?”
Nja. Det är lättare att få in vad som helst på DN debatt om man inte är vän med vänstern. Därför är denna kommentar skrattretande: ”När kommer den ideologiska debatten igång?”
Dethär är den ideologiska debatten idag, i tidningar som är megafoner för borgerligheten. Att vänstern omnämns enbart när det är något negativt är resultatet av ett ideologiskt slag som utkämpats just om debattutrymmet.
När kommer den ideologiska debatten igång? Inte förrän de som kan tänkas delta behandlas med något liknande respekt.
Men lite kul kan man ha innan dess.

Kunskap om kunskap, granskning av granskning

Zaremba fortsätter skriva om skolan. Senast med en spännande historia om en envis man som öppnade eget. Numera kan man ju ta med sig kommunala medel in i sitt nyföretagande, som bekant.
I denna skola besöker Zaremba en underbar litteraturlektion - som bara kan äga rum på en privatskola? - och en rolig men lite barnslig geografilektion som skulle kunna äga rum var som helst där man har råd att skaffa interaktiva läromedel.

Vad vill han säga oss med denna historia? Det är svårt att få något sammanhang utöver det rent narrativa. Det kommer som plötsliga hånfullheter:
Läroplanen är en ”luftpastej” - är det synen på bildning eller värdegrunden han har svårt för?
Pedagogiken har inte någon nytta av forskningen - ändå verkar han vilja utbilda fram fler akademiker?
Pedagoger från ”dagis” har inget att lära ut - när många förskolor visar den bästa lärandemiljön i landet.
Skolan ska vara en fristad från det socioekonomiska - som om kunskap uppstår i en egen liten låtsasvärld.

Zaremba har också för sig att det idag skulle råda samförstånd om att läraren inte ska undervisa utan eleverna ska läsa själva - fastän just den forskning som han finner oanvändbar hävdar raka motsatsen.

Åter till privatskolan han besökte. När den startade skrev pressen att det var Caligula som öppnade eget. Jaha? Vad vill Zaremba förmedla med det?
Jag ser bara att den som en gång skrev det bör få IG i information, G i filmkunskap och VG i rubriksättning.
Medias uppgift är att granska. Men vem granskar granskarna?

Borgerlig likriktning: hur blev höger framåt?

Att vara ett brett parti med högt i tak och långt till golvet är inom Vänsterpartiet något av ett ideal. Men hur oceaniskt brett kan ett parti vara? Ohly säger: ”Man kan tycka som Vänsterpartiet i nästan alla frågor och ändå vara medlem i Socialdemokraterna, och man kan nästan ligga till höger om mittenpartierna och fortfarande vara medlem i S.”
Detsamma gäller vårt eget parti som stoltserar med att härbärgera åsikter från kristdemokrater till anarkosyndikalister, och mångfald är en förutsättning för utveckling.

Men det verkar inte stämma inom socialdemokratin, där politiken för närvarande trampar vatten. Vi som blev lite förvånade men ganska glada över att Socialdemokraterna faktiskt valde en socialdemokrat till ordförande fick snabbt nya bekymmer. Waidelich var ett av dem. Korrigeringarna av Juholts uttalanden är bara att addera.
Här granskar Flamman deras vänstersväng och högergir. Får en socialdemokrat inte säga någonting socialdemokratiskt utan att bli rättad?

Enligt borgarmedia är det det som är själva utvecklingen: att inte vara socialdemokrat är per definition framåt. Satans papegojbabbel. Med vissa rättviseambitioner brukar Politik och poesi hävda att det inte går att anklaga en moderat för att driva moderat politik. Motsvarande erkänsla går knappast att uppbringa i borgarpressen längre (det är då Politik och poesi brukar efterlysa levande liberaler).

Enligt DN kommer Juholt ikväll att säga i teve att han vill avskaffa monarkin. Ska vi spela filipin om att han kommer att ta tillbaks det i nästa vecka?
Du behöver inte se på teve, för DN räknar upp alla Juholts svar. Han sa också att han inte vill ha delad föräldraförsäkring. Ska vi spela filipin igen? Han kommer inte att behöva ta tilbaka. Det passar tillräckligt bra i likriktningens allians-Sverige.

Hollies i Folkparken

En dag är de stora smidesgrindarna till Hedemora folkpark öppna. På taket till scenpaviljongen sitter figurer som en gång kanske såg underhållande ut.

Nu är det tomt, förfallet och inte så lite brandfarligt.

På denhär scenen har både Hep Stars och Jerry Williams
rasat ut i Cadillac. Kanske var det på denhär scenen som Lundell i ett försök till lokal vi-känsla sjöng ”när jag kysser Siljan”, en sjö som ligger femton mil bort och snarare uppammar konkurrens än väcker lokalpatrioterna. På denhär scenen var the Hollies de mest efterlängtade gästerna. Hollies var ett av de band som det fanns så förunderligt många av på 60-talet. De som var riktigt bra, men inte på nivå med Beatles och Stones. Band som Kinks, Who, Manfred Mann, Dave Clark Five… och så Hollies, de som av någon anledning blev världsberömda just i Sverige. Folkparkerna var för dem en lätt exotisk arbetsmiljö, men det var här de blev älskade. Sorry Suzanne, men här är det tomt. Ingen Carrie Anne väntar vid sceningången. Smältsnön rinner in mellan bänkraderna. En hygglig hedemorare påminner oss om att gå ut innan han låser grindarna. Han kan berätta att det senaste framträdandet på denna scen var Robert Wells. Det var för två år sedan. Men i danssalongen här intill har de pardans varje söndag! Smörsjungande svänggäng med z i bandnamnet är nutida dragplåster. Lycka till!

Attityd

Balettens attitude

en position inspirerad av den romerska Merkurius

med hälen över axeln och vingar på hälarna

Rodins statyett

en båge i vind, en signatur

en luftkraft, ett mottryck

Timbro mot de fattiga - och romsk högtidsdag

Hur vänds utvecklingen i utsatta storstadsområden?
För tio år sedan hette vägarna arbetsmarknad, utbildning, folkhälsa, demokrati, kultur och miljö.
Idag föreslår Timbro skattesänkningar, färre regler för företagare och hårdare tag mot socialbidragstagare och brottslingar.

Vänsterpartiets Höj Larsen skriver i en debattartikel: ”Att ge fattiga människor sämre villkor och rättigheter leder inte till ökat välstånd i de områden de lever och verkar i.” Ska det vara nödvändigt att betona det självklara? frågar hon. Ja, det är nödvändigt när vi har att göra med en blåsvart reaktion som steg för steg lyckats backa till en dagordning från tidig industrialism.

Höj Larsen ger exempel: ”I Rosengård i Malmö tjänar människor i genomsnitt hälften så mycket som de som bor i Limhamn i samma stad. I Rinkeby är arbetslösheten tre gånger så hög jämfört med Stockholms innerstad. I Göteborgsförorten Bergsjön är ohälsotalen dubbelt så höga som i välbärgade Askim. Dessa växande klyftor skapar alienation, frustration och utestängning.”
Tror Timbro på allvar att de fattiga är fattiga för att de själva vill det? Eller för att de rika inte har fått tillräckligt stort armbågsutrymme? Eller säger Timbro detta bara för att det blivit en sådan där sak som man säger, något utslätat hegemoniskt.
Det finns väl alltid någon som sväljer ner det i den borgerliga gröten om att pengar är vackert och det fula beror på dig själv.

- - -
Gör något roligare! Fira romernas högtidsdag!
DN har testet: Vad vet du om romer?
Det är ett roligt tidsfördriv men får inte uppfattas som mer än så. Ingen kan uttala sig säkert om eller för alla romer, inte ens en rom.
Kultur är intressant just därför att det inte är statiskt!

Utbildning, bildning, användning

Plötsligt hamnade jag mitt i ett nyhetsprogram där värdet av akademisk utbildning i politiken diskuterades. Orsaken tycks vara Juholts och Waidelichs brist på meriter, och de få doktorshattarna i regeringen.
Två programdeltagare var förbluffade över att personer utan universitetsutbildning kan tro på sin förmåga att uträtta något: "Var kom det självförtroendet ifrån?"

Tja, från självförtroende kanske. Inte från poäng.


Det finns en risk för förakt för utbildning, oroar sig deltagarna. Vadå risk - läs på istället! I Barrlings undersökning visade det sig att det inom S och C tyvärr kan finnas visst förakt för utbildning, medan M har en övertro på den. Ta reda på hur det är istället för att sitta och voja i teve.

Den ende deltagaren som vågar säga att studier inte är allt, är Özz Nujen. "De är ju valda av folket!" säger han.

Vald av folket, det är faktiskt det finaste man kan bli, det bästa bevis på förtroende du kan få.
Det är nämligen en demokrati vi lever i, inte en meritokrati.

Utbildning är bra, bildning är bättre. Och en utbildningsminister som pratar om kunskap han inte begriper sig på att använda är förskräckande.

Visa, dölja eller göra skillnad

Zarembas andra artikel om skolan i DN innehåller en del träffsäkra iakttagelser, men det är nödvändigt att bemöta honom ifråga om det så kallade SALSA-värdet*.
Statistiken säger oss att klass- och utbildningsbakgrund spelar en stor roll för barns studieresultat, liksom hur många år man vistats i Sverige och vilket kön man tillhör. Dessa variabler sammantagna ger ett ”salsavärde” för en skola eller ett bostadsområde.

Zarembas tolkning av Skolverket lyder: ”Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin. - - Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp.” Det är mig obekant ur vilka av verkets dokument han hämtat dessa slutsatser.

Medvetenhet om skolans och områdets status kan begagnas som en ursäkt för illa utfört arbete. Det är bedrövligt att cirka hälften av de inspekterade skolorna i en rapport från Skolinspektionen skyller ifrån sig på barnen och talar om ett svagt material. Verktyget ska istället vara en påminnelse om hur viktigt skolans förhållningssätt är: att möta barnen med höga förväntningar och insikt i deras livsvillkor och språk.

Det är när en skolas samlade prestation (inte det enskilda barnets betyg) avviker från SALSA-värdet som det blir intressant. Vad får barnen på den ena skolan att ta alla chanser till utbildning? Vad är det som gör att barnen på den andra skolan sätter eld på den?
Möten. Pedagogik. Undervisning. Allt det som gör skillnad.

Med en liberal samhällssyn är det ointressant att människor växer upp under olika villkor, ty allt hänger ändå på individens egen kraft. Det är då man kan få för sig att vi ska hålla det hemligt att barnen har olika klassbakgrund (eller att kvinnor tjänar mindre än män), med den bakvända logiken att nackdelarna uppstår genom att redovisas.


*(Skolverkets arbetsverktyg för lokala sambandsanalyser)

Begåvade barn

Ämnesfixeringen har spritt sig till förskolan, redan nästa år ska barn i år 6 betygsättas, och specialistklasser ska öppnas dit barn får söka för elitstudier. Om de så ska bo i inackorderingsrum från det att de är tretton år ska inget stå i vägen för myten om framsteg genom barndrill.

Som om det vore homunculi vi talade om. Proppa in ämnena i glaskolven och se den perfekta skapelse som kommer ut.Skrämmande.

Det finns ingenting som säger att tidiga betyg skapar bättre kunskaper. Det finns ingenting som säger att vi får en kunnigare befolkning ju tidigare de väljer ämne. Snarare tvärtom. Skolverket säger att segregering och differentiering har förorsakat den försämring i resultaten vi sett de senaste tjugo åren. Till och med idrotten börjar fundera på om bredd kan vara lika viktigt som höjd. Men skolmajoren vägrar att ta lärdom - så tillhör han inte heller dem för vilka en specialistutbildning skulle ha varit aktuell, tillstår han i tidningen.

Men den skulle ha varit aktuell för mig, och det hade varit förfärligt. Barn som tillbringar sin bästa tid med böcker och papper och pennor och färger, barn som går igenom grannarnas bokhyllor och slår sig ned under bordet med ett uppslagsverk, barn som går upp intensivt i sina egna intressen och trots att de blir retade försöker bjuda ut dem till andra, barn som tappar tålamodet med omgivningen för att de inte begriper någonting - sådana barn behöver inte mer av det som de redan är bäst på. Vad vi behöver lära oss att vara med folk.

Numera finns kommunala teknikskolor, dramakurser och skrivarverkstäder där barn kan odla sina talanger bland likasinnade. Öppna gärna eftermiddagsverksamhet för matematik, English conversation eller runstensvandringar. Allt är möjligt!

Men grundskolan är till för alla barn. Den är till för att vi ska blandas, få i oss lite samhällsanda - och gillar du inte det uttrycket, tänk ”relationskompetens” istället så blir du mer populär!
Begåvningar behöver andra barn. Och de andra barnen behöver begåvningarna.

Björklund är orolig för att de duktiga barnen ska bli sysslolösa i skolan. Det behöver han inte vara, om pedagogerna lär sig att anpassa undervisningen efter barnens behov. För övrigt arbetar de verkliga talangerna tämligen självständigt med sina egna prylar - det är inte de som behöver ständiga puffar av en överambitiös omgivning.
Men så är det dethär med att lära för livet. En oundgänglig kunskap och medborgerlig dygd, det är att vi hela livet igenom måste vänta in dem som ännu inte har förstått och visa all respekt.

Uppenbarelse

Som en ängels skelett

framträder våren

ur is och dimma