Nationalisternas dag. Nu med poesi

Nationaldagsinlägget. En klassiker på Politik och poesi. Har skrivit det så många gånger nu…

- hur vi sjöng Du gamla, du fria framför flaggan på skolan i Rinkeby

- hur nationaldagen förklarades för helgdag efter en undermålig utredning med nationalistiska övertoner

- att motivet för helgdagsfirandet var att alla andra gör det

- att nationalistretoriken inom socialdemokratin redan för tolv år sedan gick ut på att ”vi” inte har fått vara ”stolta”

Nu är detta sagt än en gång. Så ger jag istället tillbaka något av den bekymrade kärlek jag hyser för det land där jag av en tursam tillfällighet fötts och vuxit upp.   

     Kom ihåg det: vårt land och vår planet hotas inte av kärlek. 
     Den stolthet som lever på att förnedra medmänniskan är inte stolthet, utan ynkedom.
     Kärlek är ett ansvar.

Till rasisterna

Nu växer veset med vete

i mognande plogfåror,         

dem vi älskade så mycket.

Ännu är de värda kärlek.

Hårda lerjorden, fattigdomsfälla.

Järnet träet bar sig bättre,

brukades för näring, bäring.

Men ved och veke lyste klent.

Sedan:

vattnens praktverk, veven, elen!

kraft ger makt, belyser rent

Nu växer mycken sly

där hässjorna låg längs med älven,

den vi älskade så mycket.

Ännu är den värd vår kärlek.

Brukspatroner, byggarglädje,

resligt folk på fest, rekordår.

Välfärdsvägen var vår egen.

Ljus durch Freude.

Sly är slutet.

Myndigt folk

och ingen skyldig.

Älven, elen –

vem ser felen?

Furor, fåror, träd och älv.

Ännu är vi kärlek värda

om vi sväljer eget ärvda

Slyet kväver fältens träda

bruk och byar slutar yvas.

Kärlek är vi ännu värda

när vi ser det som vårt hem

det vi gjorde och ska bära.