I en debattartikel i DN får det obegripliga pensionssystemet rättvis kritik. Nja, inte systemet som sådant tyvärr, men åtminstone det undermåliga presentationen av det. ”Två av tio sparare begriper pensionsbeskeden” har man fått fram vid undersökningar.
Den ojämlika pensionsuppgörelsen och införandet av kasinoekonomi beskrivs av författarna som en nödvändig reform. Att man inte kan lova i förväg hur mycket pensionen ska bli, fastslår de som något självklart. (Jag bävar för den dag man inte kan få ett löneavtal heller, utan måste vänta till bokslutet.) Men de tar äntligen upp den totalt oöverskådliga fonddjungeln och de många motsägande beskeden som skickas ut till förhoppningsfulla medborgare som trodde vi gjort oss förtjänta av en värdig ålderdom. Skribenterna räknar kallt med att virrvarret beror på branschens egenintresse, och tror inte på någon självsanering så länge någon tjänar på att folk inte förstår. Trots ett konstaterande tonläge riktigt ruskigt skrivet.
Men skribenterna sitter fast i vår tids evinnerliga moralkaka: Folk måste lära sig ta ansvar. Det vill säga, fokusera på egenintresset så att de kan överlista branschen! Alla ska spara, investera, jämföra, beräkna, riskera och kalkylera. Detta monomana sysslande med money-money-money ifrågasätts inte.
Men det finns fortfarande en hel del gott folk som inte har någon lust till finansspekulationer. Folk som hellre ägnar sig åt svampplock, pianospel eller kärlekshistorier. Sådana människor ska ingen pension ha. De tar inte ansvar - som om denna redbara egenskap skulle höra samman med spelarnaturer eller motbjudande småborgerlig gnetmentalitet.
tisdag, augusti 28, 2007
söndag, augusti 26, 2007
Pacifist, inte passiv
Jag läste Hans Ingvar Roths recension av Kurlanskys bok om icke-våld, som verkar klart läsvärd. Något som förvånar mig är den skillnad som görs mellan pacifism och icke-våld: ”Pacifism betecknar ett passivt förhållningssätt (’vända andra kinden till') och icke-våld står istället för ett aktivt handlande (’att genom idogt handlande och kärlek vinna över fienden till ens egen sida’)".
Det är möjligt att vi var helt fel ute, men under mitt lätt hippieanstrukna 70-tal använde vi termen pacifism om ideologin och termen icke-våld om dess metod.
Roth återger i recensionen den fråga han ställdes inför som vapenvägrare, den evigt återkommande frågan till alla fredsälskare, den fråga som Joan Baez i sin vackra bok Det sorgsna nöjesfältet benämnde ”Vad skulle ni göra om...”
Frågan var ett försök att sätta åt ickevåldsförespråkaren. Snärja henne i den egna aggressiviteten. Ungefär såhär: Vad skulle du göra om någon misshandlar ditt barn och du har ett strykjärn i handen? Kasta det på honom, förmodligen. Hah, icke-våld fungerar inte!
Joan Baez’ svar var att även om icke-våld kanske inte fungerar, har historien visat att våld absolut inte fungerar. Roth hade också bra svar till hands. Ännu en invändning är att icke-våld bevisligen fungerar eftersom det är den metod varenda demokratisk regim använder för att få folk att acceptera oacceptabla lösningar.
Men frågan i sig bygger på en katastrofal sammanblandning av människors (mer eller mindre berättigade) vrede, och systematiserat underkuvande. En sammanblandning som går igen i vuxnas etiska samtal med barn: ”Hur ska det bli slut på krigen om ni slår varandra?” Men slagsmål är bara en usel konfliktlösningsmetod. De har ingenting med krig att göra.
Soldater är inte arga, åtminstone inte förrän de skrämts till det. Knapptryckaren i kärnvapenkriget är inte arg, inte heller vapenkonstruktören eller strategerna vid kartbordet. Det handlar om överlagd, kylig maktutövning som sätter olika värde på människoliv.
Den som desperat griper till våld för att försvara mänsklig värdighet gör kanske fel. Men att använda det som ursäkt för krigföring är ynkligt.
Det är möjligt att vi var helt fel ute, men under mitt lätt hippieanstrukna 70-tal använde vi termen pacifism om ideologin och termen icke-våld om dess metod.
Roth återger i recensionen den fråga han ställdes inför som vapenvägrare, den evigt återkommande frågan till alla fredsälskare, den fråga som Joan Baez i sin vackra bok Det sorgsna nöjesfältet benämnde ”Vad skulle ni göra om...”
Frågan var ett försök att sätta åt ickevåldsförespråkaren. Snärja henne i den egna aggressiviteten. Ungefär såhär: Vad skulle du göra om någon misshandlar ditt barn och du har ett strykjärn i handen? Kasta det på honom, förmodligen. Hah, icke-våld fungerar inte!
Joan Baez’ svar var att även om icke-våld kanske inte fungerar, har historien visat att våld absolut inte fungerar. Roth hade också bra svar till hands. Ännu en invändning är att icke-våld bevisligen fungerar eftersom det är den metod varenda demokratisk regim använder för att få folk att acceptera oacceptabla lösningar.
Men frågan i sig bygger på en katastrofal sammanblandning av människors (mer eller mindre berättigade) vrede, och systematiserat underkuvande. En sammanblandning som går igen i vuxnas etiska samtal med barn: ”Hur ska det bli slut på krigen om ni slår varandra?” Men slagsmål är bara en usel konfliktlösningsmetod. De har ingenting med krig att göra.
Soldater är inte arga, åtminstone inte förrän de skrämts till det. Knapptryckaren i kärnvapenkriget är inte arg, inte heller vapenkonstruktören eller strategerna vid kartbordet. Det handlar om överlagd, kylig maktutövning som sätter olika värde på människoliv.
Den som desperat griper till våld för att försvara mänsklig värdighet gör kanske fel. Men att använda det som ursäkt för krigföring är ynkligt.
lördag, augusti 18, 2007
När man skjuter kaniner, så...
Visst är de problematiska. De små rackarna som gräver gnagarmetro i vägbankarna. Men kaniner är, rent allmänt, gulliga djur. Tänk efter, har du nånsin hört duvor kallas för flygande kaniner? Nej. För det finns värre djur. Råttor, fästingbemängda bambi, och så de kringvandrande gödselspridarna, fåglarna som inte flyger.
I vår lilla stad var fågelsjön en gång ett rart utflyktsmål. Barnen fick mata pippi, som föll under kategorin rent allmänt gulliga djur. Idag får man pippi av att tränga sig fram genom nafsande näbbar, när fåglarna har börjat äta barn.
Nästan, iallafall.
På sensommaren har jag badat i Mälaren. Sveriges tredje sjö är i sina urbana delar täckt av ett guppigt, loppigt lager fågelfjun och stränderna är hala av lort. Vid första regnskur rinner skiten från bryggor och stenar ned i vattnet.
Bada gärna. Badda sen med alsolsprit.
På promenad i Drottningholm halkade jag runt på fågelskit tills jag gick hem och tvättade skorna. Såg familjer med filtar och picknick-korg förtvivlat stirra över pelouserna för att sen slå sig ned i sin egen bildörr. Under dessa erbarmliga förhållanden lever landets monark.
Märk väl att då gillar jag fåglar. Rent allmänt. De är inte gulliga som kaniner, utan estetiska, enastående och efterliknansvärda. Men liksom varje växt kan bli ett ogräs kan varje djur bli ett odjur, ty vi är alla trevliga så länge det inte finns för många av oss.
Stockholms stad med kranskommuner – ta det lite lugnt med kaninerna. Bjud oss på gåsmiddag istället!
I vår lilla stad var fågelsjön en gång ett rart utflyktsmål. Barnen fick mata pippi, som föll under kategorin rent allmänt gulliga djur. Idag får man pippi av att tränga sig fram genom nafsande näbbar, när fåglarna har börjat äta barn.
Nästan, iallafall.
På sensommaren har jag badat i Mälaren. Sveriges tredje sjö är i sina urbana delar täckt av ett guppigt, loppigt lager fågelfjun och stränderna är hala av lort. Vid första regnskur rinner skiten från bryggor och stenar ned i vattnet.
Bada gärna. Badda sen med alsolsprit.
På promenad i Drottningholm halkade jag runt på fågelskit tills jag gick hem och tvättade skorna. Såg familjer med filtar och picknick-korg förtvivlat stirra över pelouserna för att sen slå sig ned i sin egen bildörr. Under dessa erbarmliga förhållanden lever landets monark.
Märk väl att då gillar jag fåglar. Rent allmänt. De är inte gulliga som kaniner, utan estetiska, enastående och efterliknansvärda. Men liksom varje växt kan bli ett ogräs kan varje djur bli ett odjur, ty vi är alla trevliga så länge det inte finns för många av oss.
Stockholms stad med kranskommuner – ta det lite lugnt med kaninerna. Bjud oss på gåsmiddag istället!
tisdag, augusti 14, 2007
Våga gå med på att Vänstern kan nåt!
I dagens DN recenserar Torbjörn Elensky en informativ bok om rasismens fortlevnad och uttrycksformer. Det hela är intressant, bara en mening stör mig: ”I Sverige har vi inte en enda yrkespolitiker som klarar att argumentera mot sverigedemokraterna. Tvärtom finns en allmän glidning mot att se invandrare som problem snarare än som resurser.”
Visst är Vänsterpartiet litet. Men så litet att ingen behöver bry sig? Nää, det är väl tvärtom desto mer beundransvärt att vi har den kapacitet som behövs – hos både yrkes- och frivilligpolitiker. Argumentationen finns i integrationsplattform och debattartiklar. Och i paneler och parlament har vi påtalat den olyckliga glidningen hos övriga etablerade partier. Det stämmer att de ibland begagnar delar av Sverigedemokraternas problembeskrivning, antingen omedvetet eller som spekulation i röstande.
Men så gör inte vi. Vi har för mycket kunnigt folk, vi har bearbetat frågan i programsammanhang och på konferenser. Jag tillägger gärna att även Miljöpartiet har en del utmärkta företrädare som klarar av att föra en antirasistisk debatt. Båda partierna bygger sin uppfattning på en analys av orättvisa maktförhållanden på grund av ”ras” (nationalitet, hudfärg, språk, religion, tradition), även om våra lösningar inte alltid är de samma.
Precis som Elensky tror jag att förhållandena i Europa har påverkat Sverige mer än det före detta slavsamhället i Förenta staterna. Därför att det är svårt att diskutera rasism utan en koppling till kolonialism, förbrytelserna hos vår egen världsdel. Det är de som genom historien omformats till sedvanerasism i den dagliga politiska praktiken.
Visst är Vänsterpartiet litet. Men så litet att ingen behöver bry sig? Nää, det är väl tvärtom desto mer beundransvärt att vi har den kapacitet som behövs – hos både yrkes- och frivilligpolitiker. Argumentationen finns i integrationsplattform och debattartiklar. Och i paneler och parlament har vi påtalat den olyckliga glidningen hos övriga etablerade partier. Det stämmer att de ibland begagnar delar av Sverigedemokraternas problembeskrivning, antingen omedvetet eller som spekulation i röstande.
Men så gör inte vi. Vi har för mycket kunnigt folk, vi har bearbetat frågan i programsammanhang och på konferenser. Jag tillägger gärna att även Miljöpartiet har en del utmärkta företrädare som klarar av att föra en antirasistisk debatt. Båda partierna bygger sin uppfattning på en analys av orättvisa maktförhållanden på grund av ”ras” (nationalitet, hudfärg, språk, religion, tradition), även om våra lösningar inte alltid är de samma.
Precis som Elensky tror jag att förhållandena i Europa har påverkat Sverige mer än det före detta slavsamhället i Förenta staterna. Därför att det är svårt att diskutera rasism utan en koppling till kolonialism, förbrytelserna hos vår egen världsdel. Det är de som genom historien omformats till sedvanerasism i den dagliga politiska praktiken.
fredag, augusti 10, 2007
Infantil tävling eller ideologisk kamp?
Många bloggare frågar sig med fog hur det står till med demokratin när enskilda partibytare förändrar styret i en hel kommun, emot väljarmajoriteten. Jag förstår den företagare som idag fick utrymme för sin besvikelse på SvD:s brännpunkt, och tror säkert att många sundbybergare känner sig svikna.
Men kanske inte så många som man kunde förvänta sig. Just i Sundbyberg är det lätt att få för sig att folket inte menade att rösta borgerligt utan gjorde det lite på trots. Det var ingen klang- och jubelkänsla på gatorna efter valet, utan ett yrvaket: Men vad har vi gjort!? Ett allmänt vojande och hur-ska-det-bli-nu-då, så man började hoppas att en och annan skulle tänka efter före valet nästa gång.
Tyvärr leder inte dethär avhoppet och sidbytet till att politiskt likgiltiga medborgare använder sin rösträtt mer seriöst eller rationellt. Tvärtom. De som haft en känsla av att det inte spelar någon roll hur man röstar får bekräftelse – det spelar tydligen inte ens någon roll vilket parti man tillhör. Och de som föraktar politiken som en sorts barnslig tuppfäktning förstärks också i sin tro: två lag med lite olika knep i en tävling där trots, hämnd och straff gör att man får gå vidare.
För en balanserad borgerlig kommentar, se Ankersjö
Men kanske inte så många som man kunde förvänta sig. Just i Sundbyberg är det lätt att få för sig att folket inte menade att rösta borgerligt utan gjorde det lite på trots. Det var ingen klang- och jubelkänsla på gatorna efter valet, utan ett yrvaket: Men vad har vi gjort!? Ett allmänt vojande och hur-ska-det-bli-nu-då, så man började hoppas att en och annan skulle tänka efter före valet nästa gång.
Tyvärr leder inte dethär avhoppet och sidbytet till att politiskt likgiltiga medborgare använder sin rösträtt mer seriöst eller rationellt. Tvärtom. De som haft en känsla av att det inte spelar någon roll hur man röstar får bekräftelse – det spelar tydligen inte ens någon roll vilket parti man tillhör. Och de som föraktar politiken som en sorts barnslig tuppfäktning förstärks också i sin tro: två lag med lite olika knep i en tävling där trots, hämnd och straff gör att man får gå vidare.
För en balanserad borgerlig kommentar, se Ankersjö
torsdag, augusti 09, 2007
Fascinerad förundran i Sveriges till ytan minsta kommun
Vår lilla stad fick plötsligt nytt politiskt styre. Två moderater hoppade av och har ansökt om medlemskap i SAP. Detta är nog för att rubrikerna ska ropa: Sundbyberg rött igen! – trots att vårt parti, det rödaste av dem alla, inte varit inblandat i denna egendomliga köpslagan.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...
1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.
2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.
Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...
1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.
2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.
Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.
torsdag, augusti 02, 2007
Bildning som borgerligt eller behövligt begrepp?
Är begreppet bildning meningsfullt? Så inleds en intressant SvD-artikel. Artikelförfattaren Burman recenserar en antologi som fördjupat sig i ämnet, och på frågan svarfar han helst ja. Men han gör det mycket tydligt att begreppet är starkt beroende av sin definition.
Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.
Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.
Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.
I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.
* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson
Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.
Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.
Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.
I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.
* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson
tisdag, juli 31, 2007
Meningen med allting
fredag, juli 27, 2007
Bok- & klimattips
Jag gnäller oftare på vädret än diskuterar klimatet. Mer berorende på okunskap än på ointresse. Men om jag får för mig att göra något åt klimatet, rättare sagt att lindra något av skadan jag ständigt tillfogar det, gör jag det enligt Tell.
Resejournalisten och författaren Johan Tell har skrivit en utmärkt handbok: Hundra sätt att rädda världen. Alla är inte enkla, men de allra flesta. Alltså, så enkla förändringar av vardagsrutinerna att du knappast märker det. Ekologi för latoxar.
Resejournalisten och författaren Johan Tell har skrivit en utmärkt handbok: Hundra sätt att rädda världen. Alla är inte enkla, men de allra flesta. Alltså, så enkla förändringar av vardagsrutinerna att du knappast märker det. Ekologi för latoxar.
Med enligt-Tell-metoden har jag upptäckt att kravmärkt vin är fullt drickbart. Att eko-kaffe är alldeles utmärkt. Och att jag faktiskt har råd att betala lite mer för ekobananer, även om de blir bruna och liksom mulna efter en dag. Man får helt enkelt köpa en om dan istället. Så länge man inte åker bil till butiken.
Vardagsshoppandet har fått en ny etisk dimension. Vilket bör jag välja; krav- eller rättvisemärkt?
Vardagsshoppandet har fått en ny etisk dimension. Vilket bör jag välja; krav- eller rättvisemärkt?
Tell hade också något gott skäl för att vi ickevegetariska slentrianätare ska välja morot framför tomat. Morot har jag inte ätit sen jag var barn. Men det var rätt kul. Jag kom att tänka på mjölktänder. Det tänker man inte ofta på.
Alltså går det att förändra miljöomsorg från dyster pålaga till något som alstrar oväntade tankar.
Alltså går det att förändra miljöomsorg från dyster pålaga till något som alstrar oväntade tankar.
torsdag, juli 26, 2007
Äntligen!?
SvD:s ledare utropar: Äntligen förlorar terrorismen sin popularitet! De stöder sig på en undersökning från Pew research center som mätt människors attityder till terror (det vill säga, till islamistisk terror). Människor i Libanon, Jordanien och Pakistan fördömer idag terrordåd mot civila. Endast muslimer i palestinska territorier kan förklara eller försvara självmordsbombare.
Orsaken till detta är, enligt SvD, kriget mot terrorismen. Invasionen av Afghanistan och Irak innebär att ”slagfältet flyttats” så att människor i de drabbade områdena nu förstår att självmordsbombare är ett hot också mot dem själva.
Om slagfältet flyttats, var låg det förut? SvD får det att låta som att det värnlösa EUSA plågats av ständig terror från en överlägsen fiende tills vi äntligen samlats (i ”världshistoriens bredaste militära koalitioner”, något som skribenten tydligen tycker låter tjusigt) för att ge tillbaka. Mot andra civila. Hämnd, alltså.
Vad ledaren uttrycker är att det visst är möjligt att bomba in insikter i folk. Att hot, skrämsel och våld är bra sätt att nå sina mål. (Samt, om jag förstått det rätt, att Israel misslyckats för att de varit för släpphänta. Men det kan vara en vantolkning.)
Men om metoderna fungerar - är det då inte bra egendomligt att terroristerna inte har lyckats?
Kan det vara den överväldigande maktapparaten som saknas?
Orsaken till detta är, enligt SvD, kriget mot terrorismen. Invasionen av Afghanistan och Irak innebär att ”slagfältet flyttats” så att människor i de drabbade områdena nu förstår att självmordsbombare är ett hot också mot dem själva.
Om slagfältet flyttats, var låg det förut? SvD får det att låta som att det värnlösa EUSA plågats av ständig terror från en överlägsen fiende tills vi äntligen samlats (i ”världshistoriens bredaste militära koalitioner”, något som skribenten tydligen tycker låter tjusigt) för att ge tillbaka. Mot andra civila. Hämnd, alltså.
Vad ledaren uttrycker är att det visst är möjligt att bomba in insikter i folk. Att hot, skrämsel och våld är bra sätt att nå sina mål. (Samt, om jag förstått det rätt, att Israel misslyckats för att de varit för släpphänta. Men det kan vara en vantolkning.)
Men om metoderna fungerar - är det då inte bra egendomligt att terroristerna inte har lyckats?
Kan det vara den överväldigande maktapparaten som saknas?
fredag, juli 20, 2007
Rowling i nobelprisklass
Nu kommer den, det har ni väl fattat? Sista Harry Potter. Och idag är jag inte ute efter att raljera med massmarknadsfenomen, för jag hör till dem som beställt boken från förlaget via utmärkta bokhandeln Bokus. Det lär ska finnas glädjedödare på nätet som talar om Hur Det Går, men bästa indikationen hittills var de engelska vadhållningsbyråerna som numera utgår från att Potter ska dö, så att man bara får spela om hur eller av vem.
Den senaste veckan har frågan ofta ställts vad är det som orsakat septologins enorma framgång? Kort svar: den har allt. Om man alltså gillar fantasilitteratur, utvecklingsromaner, pusseldeckare, långserieböcker och/eller internatskoleberättelser. Den häxan Rowling har lyckats muta in minst fem uppskattade boktyper!
Av den orsaken får kritiken mot Rowling/Potter svårt att fästa vid den hala lilla gynnaren.
- Dåligt språk, hävdar någon. Visst, om man jämför med Lindgren eller CS Lewis. Däremot överlägset Blyton och många andra serieböcker. Ett flytande vardagsspråk som förvånande adekvat täcker jordens undergång, nära-döden-upplevelser och andra obehagliga överraskningar.
- Inget sex, har andra påpekat. Tonåringarna tycks sakna libido och ett i övrigt normalt tonårsliv. Det ser jag som en ren genrekonvention. Fantasilitteraturen som helhet är i stort sett knullfri. Dessutom är Rowling som sämst när hon försöker få sina karaktärer att flamsa på fjortis-vis. Genrer må vara till för att överskridas, men Rowling är säkrast när hon håller sig inom ramarna.
- Konventionella familjemönster. Ja, fast med en liten generationsinnovation: vuxna och barn arbetar faktiskt tillsammans.
- Patriarkat, går också lugnt att fastslå. Ack ja, magiker är lika genusbundna som mugglare. Rowling har några hyfsade flickporträtt, samt en hel del olidliga pojkfigurer. Men feministiskt skriver hon inte. Ska man gå efter det, är hon gott och väl i nobelprisklass.
Sammanfattningsvis; vi har att göra med en habil och helt professionell produkt som genererar miljoner pengar till en kvinna och en handfull barnskådisar. Så undra på att det finns folk som retar upp sig. De pengarna skulle ju kunna tillfalla en flock strömlinjeformade karlar inom nåt mediasyndikat istället – utan att någon skulle reagera.
EA Karlfeldt gratuleras idag på födelsedagen! Han var en större författare. Men en mindre feminist.
Den senaste veckan har frågan ofta ställts vad är det som orsakat septologins enorma framgång? Kort svar: den har allt. Om man alltså gillar fantasilitteratur, utvecklingsromaner, pusseldeckare, långserieböcker och/eller internatskoleberättelser. Den häxan Rowling har lyckats muta in minst fem uppskattade boktyper!
Av den orsaken får kritiken mot Rowling/Potter svårt att fästa vid den hala lilla gynnaren.
- Dåligt språk, hävdar någon. Visst, om man jämför med Lindgren eller CS Lewis. Däremot överlägset Blyton och många andra serieböcker. Ett flytande vardagsspråk som förvånande adekvat täcker jordens undergång, nära-döden-upplevelser och andra obehagliga överraskningar.
- Inget sex, har andra påpekat. Tonåringarna tycks sakna libido och ett i övrigt normalt tonårsliv. Det ser jag som en ren genrekonvention. Fantasilitteraturen som helhet är i stort sett knullfri. Dessutom är Rowling som sämst när hon försöker få sina karaktärer att flamsa på fjortis-vis. Genrer må vara till för att överskridas, men Rowling är säkrast när hon håller sig inom ramarna.
- Konventionella familjemönster. Ja, fast med en liten generationsinnovation: vuxna och barn arbetar faktiskt tillsammans.
- Patriarkat, går också lugnt att fastslå. Ack ja, magiker är lika genusbundna som mugglare. Rowling har några hyfsade flickporträtt, samt en hel del olidliga pojkfigurer. Men feministiskt skriver hon inte. Ska man gå efter det, är hon gott och väl i nobelprisklass.
Sammanfattningsvis; vi har att göra med en habil och helt professionell produkt som genererar miljoner pengar till en kvinna och en handfull barnskådisar. Så undra på att det finns folk som retar upp sig. De pengarna skulle ju kunna tillfalla en flock strömlinjeformade karlar inom nåt mediasyndikat istället – utan att någon skulle reagera.
EA Karlfeldt gratuleras idag på födelsedagen! Han var en större författare. Men en mindre feminist.
tisdag, juli 17, 2007
Motsatsen till arbete ÄR arbetslöshet
Nu har jag närmare granskat DN-artikeln där Folkpartiet redogör för ett lyckat flyktingmottagande. Efter att ha arbetat med frågorna har jag en hel del synpunkter på Fp:s text, citerad i kursiv:
”Den stora utmaningen i flykting- och integrationspolitiken handlar om att nyanlända ska skaffa egen försörjning så fort som möjligt i Sverige. Utmaningen är enorm med tanke på det misslyckande som socialdemokraternas integrationspolitik resulterat i.” – Utmaningen är enorm, med tanke på att regeringen inte verkar för full sysselsättning.
”I slutet av juni publicerade Integrationsverket rapporten Integrationspolitikens resultat. Det är ett förödande bokslut över den socialdemokratiska integrationspolitiken och introduktionen av nyanlända i kommunerna." – Nja. Integrationsverket sa att politiken inte har genomförts, och att introduktionen inte är den viktigaste faktorn.
”Utanförskap i stället för jobb.” – Mosatsen till arbete är inte utanförskap. Den är arbetslöshet. Vilken minskas av en politik för full sysselsättning.
”Trots likartade förutsättningar fungerar integrationen olika väl i olika kommuner. - - - En genomgående framgångsfaktor är - - en lokal strategi för introduktionen.” – Ja, detsamma slog mig när jag var i branschen. Jag noterade också att kommunens politiska färg inte var avgörande, utan tjänsteutförarnas medvetenhet och professionalism och konsekvensen i deras arbetssätt, nästan oavsett vilka metoder man valt att använda. Detta kom som en överraskning för mig. Det borde det göra också för Fp.
”Jobbfokus. Den första frågan till de nyanlända i introduktionen bör vara hur de ska skaffa egen försörjning i Sverige.” – Om de kunde svara på det vore de väl för farao redan på jobbet!?
”Aldrig socialbidrag, alltid löneliknande ersättning för introduktionen. Ersättningen betalas ut för att introduktionsplanen och de lokala reglerna följs.” – Jag instämmer i och för sig. Men en av de saker som överraskade mig när jag jämförde kommuner var att ersättningens art faktiskt inte verkade spela så stor roll för resultatet.
”Varva språkundervisning med praktik. Personer med olika yrkesbakgrund från sina hemländer ska få en yrkesintroduktion på arbetsmarknaden i kombination med studier i svenska språket. Det här överensstämmer med de nya instegsjobben.”
Men det överensstämmer i högre grad med Vänsterpartiets politik. Vi önskar Fp lycka till med att påverka storebrorsan i regeringen.
”Validering av utbildning och yrkeserfarenheter. Satsa kommunala resurser på validering. Inrätta om så behövs egna valideringskanslier. Likaså är det viktigt att samarbeta med de närmaste högskolorna för certifiering av utländska akademiker så att de kan verka i Sverige.” – Validering och certifiering/ekvivalering är inte samma sak. Det senare sköts av Verket för högskoleservice. Innehållet i ingenjörsexamina eller juridikdisputationer ska inte bedömas lokalt. Inte heller validering är en kommunal fråga, utan bör hanteras av exempelvis Arbetsmarknadsverk och Länsstyrelse, med stark inblandning av näringsliv, branschorganisationer och fack.
”Det handlar om ledarskap.” – Det kan man säga. Det gör snart sagt allting. Det handlar också om mänskliga rättigheter. Det gör också nästan allting. Sedan är frågan vilken självklarhet man väljer att betona.
Slutligen: ”Vi folkpartister tar därför mängder av lokala initiativ för att sprida de bästa erfarenheterna av flyktingmottagande.” – Ledsen att göra er besvikna, men det har faktiskt inte märkts alls. Men ni kanske började precis i förrgår?
”Den stora utmaningen i flykting- och integrationspolitiken handlar om att nyanlända ska skaffa egen försörjning så fort som möjligt i Sverige. Utmaningen är enorm med tanke på det misslyckande som socialdemokraternas integrationspolitik resulterat i.” – Utmaningen är enorm, med tanke på att regeringen inte verkar för full sysselsättning.
”I slutet av juni publicerade Integrationsverket rapporten Integrationspolitikens resultat. Det är ett förödande bokslut över den socialdemokratiska integrationspolitiken och introduktionen av nyanlända i kommunerna." – Nja. Integrationsverket sa att politiken inte har genomförts, och att introduktionen inte är den viktigaste faktorn.
”Utanförskap i stället för jobb.” – Mosatsen till arbete är inte utanförskap. Den är arbetslöshet. Vilken minskas av en politik för full sysselsättning.
”Trots likartade förutsättningar fungerar integrationen olika väl i olika kommuner. - - - En genomgående framgångsfaktor är - - en lokal strategi för introduktionen.” – Ja, detsamma slog mig när jag var i branschen. Jag noterade också att kommunens politiska färg inte var avgörande, utan tjänsteutförarnas medvetenhet och professionalism och konsekvensen i deras arbetssätt, nästan oavsett vilka metoder man valt att använda. Detta kom som en överraskning för mig. Det borde det göra också för Fp.
”Jobbfokus. Den första frågan till de nyanlända i introduktionen bör vara hur de ska skaffa egen försörjning i Sverige.” – Om de kunde svara på det vore de väl för farao redan på jobbet!?
”Aldrig socialbidrag, alltid löneliknande ersättning för introduktionen. Ersättningen betalas ut för att introduktionsplanen och de lokala reglerna följs.” – Jag instämmer i och för sig. Men en av de saker som överraskade mig när jag jämförde kommuner var att ersättningens art faktiskt inte verkade spela så stor roll för resultatet.
”Varva språkundervisning med praktik. Personer med olika yrkesbakgrund från sina hemländer ska få en yrkesintroduktion på arbetsmarknaden i kombination med studier i svenska språket. Det här överensstämmer med de nya instegsjobben.”
Men det överensstämmer i högre grad med Vänsterpartiets politik. Vi önskar Fp lycka till med att påverka storebrorsan i regeringen.
”Validering av utbildning och yrkeserfarenheter. Satsa kommunala resurser på validering. Inrätta om så behövs egna valideringskanslier. Likaså är det viktigt att samarbeta med de närmaste högskolorna för certifiering av utländska akademiker så att de kan verka i Sverige.” – Validering och certifiering/ekvivalering är inte samma sak. Det senare sköts av Verket för högskoleservice. Innehållet i ingenjörsexamina eller juridikdisputationer ska inte bedömas lokalt. Inte heller validering är en kommunal fråga, utan bör hanteras av exempelvis Arbetsmarknadsverk och Länsstyrelse, med stark inblandning av näringsliv, branschorganisationer och fack.
”Det handlar om ledarskap.” – Det kan man säga. Det gör snart sagt allting. Det handlar också om mänskliga rättigheter. Det gör också nästan allting. Sedan är frågan vilken självklarhet man väljer att betona.
Slutligen: ”Vi folkpartister tar därför mängder av lokala initiativ för att sprida de bästa erfarenheterna av flyktingmottagande.” – Ledsen att göra er besvikna, men det har faktiskt inte märkts alls. Men ni kanske började precis i förrgår?
måndag, juli 16, 2007
Hellre muta än veckopeng, tycker Fp
Nyamko Sabuni vill med ”några tusen kronor” belöna flyktingar som snabbt lär sig svenska. Samtidigt hävdar hon att vuxna människor inte ska ha ”veckopeng” utan egen inkomst. Men om introduktionsersättningen är ens inkomst, varför ska ministern då prata barnspråk med en och kalla det veckopeng? En minister som ckså tror att man är ett litet barn som måste mutas för att läsa svenskläxan.
På samma sätt brukar sommaruppehållet i flyktingintroduktionen kallas för ”sommarlov”. Semester är tydligen något som bara vi riktiga människor har. Och tusenlapparna i språkbelöning kallar Sabuni ”en signal om att vi tycker språket är viktigt”. Något som alltså immigranter inte kan förstå, om de inte får en påse glaspärlor för besväret.
Asyl- och introduktionsprocessen är en ytterst krävande period. För många kan den också vara infantiliserande. Det beror inte i första hand på socialdemokratisk politik. Det beror på att på alla nivåer i samhället finns svenskar som betraktar utlänningar som barn. Denna reflexartade rasism har Folkpartiet så fullständigt gått ner sig i, att det mest konsekventa i deras så kallade integrationspolitik är hånfullheten.
Om du inte gjort det, läs Esbati om Fp:s hets mot asylsökande. I den DN-artikel som Esbati hänvisar till står bl.a. att den första frågan till nyanlända ska vara hur de tänker skaffa sig egen försörjning. Det tycks gå långt över den liberala horisonten att det är skillnad på arbetskraftsmigration och flyktingskap.
Men fråga på ni bara. För en vacker dag ryker denhär regeringen, och en flock arbetslösa ex-politiker ska själva besvara frågan. Visserligen bara i sitt hemland, där de utbildats och skaffat kontakter. Det kan ändå vara så pass besvärligt att en och annan slutar att driva med människor som försöker dra sig fram så gott det går.
På samma sätt brukar sommaruppehållet i flyktingintroduktionen kallas för ”sommarlov”. Semester är tydligen något som bara vi riktiga människor har. Och tusenlapparna i språkbelöning kallar Sabuni ”en signal om att vi tycker språket är viktigt”. Något som alltså immigranter inte kan förstå, om de inte får en påse glaspärlor för besväret.
Asyl- och introduktionsprocessen är en ytterst krävande period. För många kan den också vara infantiliserande. Det beror inte i första hand på socialdemokratisk politik. Det beror på att på alla nivåer i samhället finns svenskar som betraktar utlänningar som barn. Denna reflexartade rasism har Folkpartiet så fullständigt gått ner sig i, att det mest konsekventa i deras så kallade integrationspolitik är hånfullheten.
Om du inte gjort det, läs Esbati om Fp:s hets mot asylsökande. I den DN-artikel som Esbati hänvisar till står bl.a. att den första frågan till nyanlända ska vara hur de tänker skaffa sig egen försörjning. Det tycks gå långt över den liberala horisonten att det är skillnad på arbetskraftsmigration och flyktingskap.
Men fråga på ni bara. För en vacker dag ryker denhär regeringen, och en flock arbetslösa ex-politiker ska själva besvara frågan. Visserligen bara i sitt hemland, där de utbildats och skaffat kontakter. Det kan ändå vara så pass besvärligt att en och annan slutar att driva med människor som försöker dra sig fram så gott det går.
fredag, juli 13, 2007
Normalfascismen
Mera rötmånadssyndrom: Jag hörde en dam i radio beklaga sig över hur hon ”testats” för att utröna om hon var arbetsför eller ej, pga någon neurologisk skada. Testet var inte yrkesrelaterat, utan gick ut på allmän livsföring. Bland annat skulle hon tillreda en måltid samt utföra enklare städning. Det gjorde hon också - fast fel! Hon gjorde nämligen saker i fel ordning eller flera saker samtidigt, bytte uppgift och verkade inte ”fokuserad”.
Hur många av oss ”fokuserar” frivilligt på något sådant som städning? Hur många tar inte en liten paus i dammsugandet för att kolla posten eller vadsomhelst? Och vem i hela världen har rätt att anlägga synpunkter på i vilken ordning jag hackar och pytsar och slevar i mitt eget kök?
Kvinnan poängterade att hon inte jobbade inom hemtjänsten. Hon poängterade också att hon var jävligt sur. Med all rätt. Jag vet inte om hela historien verkligen stämmer - men den ger en allvarlig indikation på...
- bristande respekt inom både sjukvård och arbetsmarknad
- förkvävande makt hos myten om det normala
Hur många av oss ”fokuserar” frivilligt på något sådant som städning? Hur många tar inte en liten paus i dammsugandet för att kolla posten eller vadsomhelst? Och vem i hela världen har rätt att anlägga synpunkter på i vilken ordning jag hackar och pytsar och slevar i mitt eget kök?
Kvinnan poängterade att hon inte jobbade inom hemtjänsten. Hon poängterade också att hon var jävligt sur. Med all rätt. Jag vet inte om hela historien verkligen stämmer - men den ger en allvarlig indikation på...
- bristande respekt inom både sjukvård och arbetsmarknad
- förkvävande makt hos myten om det normala
Så löd mitt inlägg nr 200.
onsdag, juli 11, 2007
LO i rötmånaden
Har jag blivit tokig?
Sa min teve imorse att Vanja Lundby-Wedin, LO-basen, är beredd att diskutera inskränkningar i konflikträtten? av det skälet att den av näringslivet uppfattas som att den ger arbetstagarsidan ett orättvist övertag?
Nej något så orimligt kan min teve aldrig ha sagt. Rättvisa i all ära... ja just det. I all ära.
Uttalandet måste vara ett rötmånadssyndrom.
Sa min teve imorse att Vanja Lundby-Wedin, LO-basen, är beredd att diskutera inskränkningar i konflikträtten? av det skälet att den av näringslivet uppfattas som att den ger arbetstagarsidan ett orättvist övertag?
Nej något så orimligt kan min teve aldrig ha sagt. Rättvisa i all ära... ja just det. I all ära.
Uttalandet måste vara ett rötmånadssyndrom.
söndag, juli 08, 2007
Mer om stadsutveckling
”Storheten i storstädernas framväxt, en befruktning och utveckling endast jämförbar med jordbävningarna och flodvågorna som skapade kontinenter, men så mycket mer fascinerande därför att den innefattar myriader av människor; sålunda en helhet större än sina beståndsdelar. Vi talar om storstäder som hade de planerats, och stadsplaner förekommer, storvulna planer, finurliga planer, men alla utmynnade de i anonym kraftalstring - exakt när blir det Staden som styr?
Osedd möda. Determinerat kärnande av folks liv och arbete. När Staden förtjänat sin identitet tuggade och kärnade den på egen hand. De som stod i vägen för dess utveckling försvann, medan de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste överlevde. Detta skedde oberoende av naturens eller människans lagar. Staden är slav bara under sina egna behov. Storstaden förtär och kräks. Konstruktionen är kannibalisk.
En by följer natur och klimat, i någon mån sina bybor. Ett hus föder och fostrar sina invånare, under det att de vänligt, nästan omärkligt, knådar dem till att följa husets vanor; det må handla om gradtalet på väggarnas vinkel mot taket, bäddarnas placering enligt väderstrecken. En gata eller ett torg är mer än ett hus, men ännu under växelverkan med människan. Gatan och torget rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en följd av år.”
ur Tåget ska strax gå, europeisk mosaik (2003)
Osedd möda. Determinerat kärnande av folks liv och arbete. När Staden förtjänat sin identitet tuggade och kärnade den på egen hand. De som stod i vägen för dess utveckling försvann, medan de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste överlevde. Detta skedde oberoende av naturens eller människans lagar. Staden är slav bara under sina egna behov. Storstaden förtär och kräks. Konstruktionen är kannibalisk.
En by följer natur och klimat, i någon mån sina bybor. Ett hus föder och fostrar sina invånare, under det att de vänligt, nästan omärkligt, knådar dem till att följa husets vanor; det må handla om gradtalet på väggarnas vinkel mot taket, bäddarnas placering enligt väderstrecken. En gata eller ett torg är mer än ett hus, men ännu under växelverkan med människan. Gatan och torget rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en följd av år.”
ur Tåget ska strax gå, europeisk mosaik (2003)
fredag, juli 06, 2007
Bygg gärna
I både tidningar och bloggar har jag sett begreppet ”kulturkonservativ” användas om dem som vill ta det försiktigt med byggandet i Stockholm. Medan de spektakulära byggivrarna förstås är framstegs- och företagsvänlig, liberala, progressiva, visionära och dessutom modiga (?)
Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.
Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.
Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...
Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.
Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.
Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...
onsdag, juli 04, 2007
Moderat magi och snörpig mälardrottning
Stockholms borgarråd Axén-Olin klampade sta för nåt tag sen och utropade Skandinaviens huvudstad.
Frågan är om det finns någon efterfrågan?
Jo, stadens näringsliv behöver konstant ökad omsättning. Den får man genom x antal fler besök på stadens attraktioner. Besöken värvar man eventuellt genom kaxig reklam. Såsom att proklamera fyra länders huvudstad och se ut som om man tror att den blir det. För det är Axen-Olin bra på: hon ser alltid ut som om hon tror att det hon säger skulle aktivera ett objektivt resultat. Med andra ord, en sorts magiskt tänkande.
Men konstruerade huvudstäder som Canberra, Ottawa och den Haag var alltid svåra att lära ut till skolbarnen. Huvudstäder skapas av folkströmmar och deras idéer. Här i Europa är Paris konstens huvudstad. Aten och Rom tävlar om att vara historiens huvudstad. Berlin satsar på att bli EU:s huvudstad, oavsett kolossalbyggena i det skräpigt anonyma Bryssel. Och London är en global stad.
Jag påstår inget annat än att Stockholm har goda förutsättningar i den smala skandinaviska klassen. Vacker, ytlig, och inte fullt så dyr som Oslo. Visserligen är denna lite snörpiga Mälardrottning inte lika personligt uppkäftig som Köpenhamn och inte lika betagande provinsiell som Helsinki, men det finns goda skäl att besöka henne, se det som finns att se.
Mellan besöksmål och ”Skandinaviens huvudstad” - om begreppet alls godkänns – ligger decennier av resor, investeringar, utbyte, flyttströmmar, ända tills dess att folk söker sig till staden utan att veta varför. När de har hört talas om läget, stämningen, spänningen. När de har på känn att andra träffas där, att historiska korsvägar möts där, att viktiga beslut fattas där.
När en kritisk massa av människor på tillräckligt goda grunder vet att modet är modigt, vernissagerna visioinära, filmerna finstämda, företagten framträdande och barerna bra, då skapas en huvudstad.
Är ni säkra på att det gäller Stockholm? Det är inte Axen-Olin heller. Vad hon hoppas på är att kunna sälja in ett märke. Som politik är det billigt, även om det kostar en del kommunalskatt i marknadsföring. Och som marknadsföring är det faktiskt bara platt.
Frågan är om det finns någon efterfrågan?
Jo, stadens näringsliv behöver konstant ökad omsättning. Den får man genom x antal fler besök på stadens attraktioner. Besöken värvar man eventuellt genom kaxig reklam. Såsom att proklamera fyra länders huvudstad och se ut som om man tror att den blir det. För det är Axen-Olin bra på: hon ser alltid ut som om hon tror att det hon säger skulle aktivera ett objektivt resultat. Med andra ord, en sorts magiskt tänkande.
Men konstruerade huvudstäder som Canberra, Ottawa och den Haag var alltid svåra att lära ut till skolbarnen. Huvudstäder skapas av folkströmmar och deras idéer. Här i Europa är Paris konstens huvudstad. Aten och Rom tävlar om att vara historiens huvudstad. Berlin satsar på att bli EU:s huvudstad, oavsett kolossalbyggena i det skräpigt anonyma Bryssel. Och London är en global stad.
Jag påstår inget annat än att Stockholm har goda förutsättningar i den smala skandinaviska klassen. Vacker, ytlig, och inte fullt så dyr som Oslo. Visserligen är denna lite snörpiga Mälardrottning inte lika personligt uppkäftig som Köpenhamn och inte lika betagande provinsiell som Helsinki, men det finns goda skäl att besöka henne, se det som finns att se.
Mellan besöksmål och ”Skandinaviens huvudstad” - om begreppet alls godkänns – ligger decennier av resor, investeringar, utbyte, flyttströmmar, ända tills dess att folk söker sig till staden utan att veta varför. När de har hört talas om läget, stämningen, spänningen. När de har på känn att andra träffas där, att historiska korsvägar möts där, att viktiga beslut fattas där.
När en kritisk massa av människor på tillräckligt goda grunder vet att modet är modigt, vernissagerna visioinära, filmerna finstämda, företagten framträdande och barerna bra, då skapas en huvudstad.
Är ni säkra på att det gäller Stockholm? Det är inte Axen-Olin heller. Vad hon hoppas på är att kunna sälja in ett märke. Som politik är det billigt, även om det kostar en del kommunalskatt i marknadsföring. Och som marknadsföring är det faktiskt bara platt.
Erfarenheten talar
Kristdemokraten Per Kronlid är initiativtagare till ett antiabort-parti (SvD 0704). Enligt honom är det...
"bättre för kvinnan att föda, eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort".
Vilka makalösa erfarenheter den mannen måtte ha!
"bättre för kvinnan att föda, eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort".
Vilka makalösa erfarenheter den mannen måtte ha!
tisdag, juli 03, 2007
Malmö-Stockholm, ett-noll
Min första reaktion inför planen på ett badhusbygge i Riddarfjärden var – äntligen! Vatten är till för att badas i, helst året om.
Men Stockholm är inte Malmö och Riddarfjärden är inte Ribersborg. Detta blir inte en samlingsplats över generationerna med utsikt mot världen, Stockholm funkar bara inte så. Det blir ett dyrt skrytbygge som ytterligare krymper vyerna och låser våra redan låsta vatten.
Att det inte är Riban utan snarare snurrande torson som stockholmspamparna avundas framgår av ett inlägg i dagens SvD. Tre centerpartister rör ihop skyskrapor, framtidstro, affärssinne och mindervärdeskomplex under närmast erotiskt gläfs.
Vad vår stad behöver är, menar de, spektakulära byggnader.
Om att bada - inte ett ord.
Namninsamling mot badhusbygget finns på www.namninsamling.com/badring
Men Stockholm är inte Malmö och Riddarfjärden är inte Ribersborg. Detta blir inte en samlingsplats över generationerna med utsikt mot världen, Stockholm funkar bara inte så. Det blir ett dyrt skrytbygge som ytterligare krymper vyerna och låser våra redan låsta vatten.
Att det inte är Riban utan snarare snurrande torson som stockholmspamparna avundas framgår av ett inlägg i dagens SvD. Tre centerpartister rör ihop skyskrapor, framtidstro, affärssinne och mindervärdeskomplex under närmast erotiskt gläfs.
Vad vår stad behöver är, menar de, spektakulära byggnader.
Om att bada - inte ett ord.
Namninsamling mot badhusbygget finns på www.namninsamling.com/badring
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)