Inte bara Vänsterpartiet utan alla möjliga kloka personer har sedan länge krävt reformer av SFI, svenska för invandrare. Till exempel att den borde vara en effektiv, individualiserad språkutbildning med samhällsorientering och praktik. För ettpar år sedan gjordes utredning (som aldrig landade i proposition) som gick ut på ungefär detsamma. Om jag minns rätt betonades i utredningen särskilt de stora skillnaderna i individuella behov.
Men nu föreslår Kommun- & Landstingsförbundet i en rapport (och i en DN-artikel ) att SFI ska ”tas bort”. Enligt dem ska målet för utbildningen vara att ge tillräckliga språkkunskaper för att individen ska kunna marknadsföra sin kompetens och så snabbt som möjligt få ett arbete. Inte en skolform utan en kurs ”inriktad mot yrkeslivets specifika språkkrav”. Ja, yrkeslivet är viktigt, men livet då? ”Genom att ta bort SFI som egen skolform kan språkundervisningen bli en integrationsfråga istället för en skolfråga” skriver Kommun- & Landstingsförbundet. Detta är motsatsen till generella, solidariska, antirasistiska krav på att alla betyder alla; att vuxenutbildningen ska omfatta alla vuxna i landet.
Om SFI innehåller inriktningar mot yrkessvenska är det utmärkt. Men om, som i detta förslag, branscherna ska definiera introduktionen utifrån sina behov ligger det snubblande nära en sorts pidginsvenska.
Målare ska lära sig säga moddlare. Personalare ska lära sig säga flexibel. Lärare ska lära sig säga ordningsbetyg. Begrepp gångbara på dagens marknad, så att du kan ta order med entusiam. Detta går att fixa till. Men resten då? - resten av detta dyrbara som vi kallar språket?
Det språk som vi behöver för demokratiskt deltagande, för fostrande av barn i ett nytt land, och även för behållningen av teveserierna - det språket kräver en investeringskostnad. Att kommunerna inte kan stå för den utan statligt stöd behövs inte någon SOU för att räkna ut. Och om staten inte heller kan stå för det? Då är tråkiga prioriteringar allt som återstår: Ett arbetande mutistiskt folk. Ett arbetslöst stammande folk. Vilken makthavare skulle på allvar investera i ett arbetsamt, talfört folk?
lördag, februari 10, 2007
fredag, februari 09, 2007
Internationell ordning
När Stockholms borgerliga politiker går ut med undersökningsesultat som visar att den svenska skolan är världsvärst ifråga om ordning och uppförande, då visar Skolverkets sammanfattning av två undersökningar (vid namnr Timss och Pisa, båda från -03), att bilden är mer mångtydig. Som brukligt är.
78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.
Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.
Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.
Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.
Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.
*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131
78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.
Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.
Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.
Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.
Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.
*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131
torsdag, februari 08, 2007
Hörde ni den?
Ilmar Reepalu, från såväl Malmö som Kommun- & Landstingsförbundet, hördes över hela P1 imorse. Han ville förändra flyktingmottagandet, och vem vill inte det. Han ville ha mer pengar från stat till kommun, och vem vill inte det (utom finansministern). Men hörde ni vad han sa mer (som inte vem som helst vill säga).
Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)
Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)
Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?
Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)
Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)
Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?
lördag, februari 03, 2007
Kungspudel
Jag ska be om ursäkt för något jag inte har gjort:
Någon skrev om Carl Bildt att den karln är ur stånd att göra en pudel. Möjligen en kungspudel, djuret som tittar avmätt på de omkringstående under sin dagliga promenad. Jag nästan gillar C.Bildt för just det. Mer än en kungspudel tänker jag inte göra. Det tråkiga är att jag inte har publicerat 56 personers kommentarer.
Den som är mest ledsen för det är nog jag, som trodde att jag inga kommentarer fick. Medan de 56 personerna, Anonymous bland dem, undrade varför de hela tiden censurerades.
Saken är den att kommentarerna låg någonstans hos Google, dit bloggservern flyttat. Jag var högeligen ointresserad av var servrarna flyttade in och ut, jag anser bara att de ska bete sig som de heter. Servilt. Men i förrgår var det servern som sa till mig att nu MÅSTE jag flytta, så jag gick in i den servila rollen och fick som belöning en helsida med de 56 opublicerade kommentarerna. Från ”gillar din blogg!!” till ”du har fel om invandringen och kan ingenting!”
Alla ni: Hanna och Jonna, Mattias och Mats, Liberal och Syndikalist, Erik och Rune, Joakim och Stigbjörn, Marielle och Natalie - ni skulle ha lagts ut i rätt tid och rätt sammanhang. Men jag kunde inte, denhär pudeln är inte så väl datoriserad.
Någon skrev om Carl Bildt att den karln är ur stånd att göra en pudel. Möjligen en kungspudel, djuret som tittar avmätt på de omkringstående under sin dagliga promenad. Jag nästan gillar C.Bildt för just det. Mer än en kungspudel tänker jag inte göra. Det tråkiga är att jag inte har publicerat 56 personers kommentarer.
Den som är mest ledsen för det är nog jag, som trodde att jag inga kommentarer fick. Medan de 56 personerna, Anonymous bland dem, undrade varför de hela tiden censurerades.
Saken är den att kommentarerna låg någonstans hos Google, dit bloggservern flyttat. Jag var högeligen ointresserad av var servrarna flyttade in och ut, jag anser bara att de ska bete sig som de heter. Servilt. Men i förrgår var det servern som sa till mig att nu MÅSTE jag flytta, så jag gick in i den servila rollen och fick som belöning en helsida med de 56 opublicerade kommentarerna. Från ”gillar din blogg!!” till ”du har fel om invandringen och kan ingenting!”
Alla ni: Hanna och Jonna, Mattias och Mats, Liberal och Syndikalist, Erik och Rune, Joakim och Stigbjörn, Marielle och Natalie - ni skulle ha lagts ut i rätt tid och rätt sammanhang. Men jag kunde inte, denhär pudeln är inte så väl datoriserad.
Eftersom pudeln numera ingår i grundskolan har den inte så mycket tid att blogga, eller ens något att blogga om. Men jag hoppas att mina cirka hundra läsare inte ger upp. Trots allt är det, som som min gode vän Classe en gång sa ”en viss skillnad på en pudel och en marxist” - och eftersom jag är varken eller gör jag mitt bästa att sprida kommentarer av alla sorter åt alla håll. När jag vet hur jag ska göra.
onsdag, januari 24, 2007
Ägandets svarta låda
Entreprenöriellt lärande. Jag har ifrågasatt det förr. Jag tänker fortsätta. Utbildningsdagen börjar med en fråga att reflektera över - givetvis, eftersom det inte längre finns nån kunnig person som behagar tala om saker för en - första frågan var: ”Med utgångspunkt i det samhälle vi har idag, vilka kompetenser är viktigast att stimulera?”
Jag tycker den utgångspunkten är dålig och vill som viktigaste kompetens ta upp ”att förändra det samhälle vi har idag”, så min behållning av leken är minimal. Den lek som går ut på att ”tänka utanför lådan”.
Så står det också på stans reklamtavlor; ett så egendomligt sammanträffande.
Men tänker utanför lådan gör man när det passar. Idén om att skolbarn ska arbeta entreprenöriellt är inte föreläsarens eget påfund, försäkrar han. Den kommer Uppifrån. EU och Skolverket och utbildningsministrarna världen över påbjuder detsamma.
Så saken är klar! - eller?
Målet med entreprenöriellt lärande är att ungdomarna ska skapa sin försörjning (eftersom de inte kan förvänta sig att någon kapitalist av sitt goda hjärta gör det). Ett annat mål är att de inte ska fastna i egna eller andras problem (farväl till facklig anslutning och mänskliga rättigheter?) Men den försåtliga ideologimarinaden framgår tydligast när ägarskapet lyfts. Det är vad eleverna ska ha: ägarskap. De ska vara projektägare, äga sin utbildning, äga situationen. Genom exempel förstår jag att detta kan innebära: självständighet, kontroll, autonomi makt, delaktighet. Men målet för det entreprenöriella lärandet är: ägarskap.
Jag tycker den utgångspunkten är dålig och vill som viktigaste kompetens ta upp ”att förändra det samhälle vi har idag”, så min behållning av leken är minimal. Den lek som går ut på att ”tänka utanför lådan”.
Så står det också på stans reklamtavlor; ett så egendomligt sammanträffande.
Men tänker utanför lådan gör man när det passar. Idén om att skolbarn ska arbeta entreprenöriellt är inte föreläsarens eget påfund, försäkrar han. Den kommer Uppifrån. EU och Skolverket och utbildningsministrarna världen över påbjuder detsamma.
Så saken är klar! - eller?
Målet med entreprenöriellt lärande är att ungdomarna ska skapa sin försörjning (eftersom de inte kan förvänta sig att någon kapitalist av sitt goda hjärta gör det). Ett annat mål är att de inte ska fastna i egna eller andras problem (farväl till facklig anslutning och mänskliga rättigheter?) Men den försåtliga ideologimarinaden framgår tydligast när ägarskapet lyfts. Det är vad eleverna ska ha: ägarskap. De ska vara projektägare, äga sin utbildning, äga situationen. Genom exempel förstår jag att detta kan innebära: självständighet, kontroll, autonomi makt, delaktighet. Men målet för det entreprenöriella lärandet är: ägarskap.
söndag, januari 21, 2007
Karlhat
”Jag hatar karlar! Jag älskar män och kvinnor!” Ett uråldrigt ungdomligt citat. Sommaren -71 skrev jag det i ett brev, och jag är nästan säker på vad jag menade. Fick en påminnelse om det helt nyligen vid mötet med en vän som var lika uppretad som jag på karlars sätt att tala, sitta, bre ut sig, ta upp en massa plats för oss människor. Eftersom min vän är bög måste jag tillslut ställa frågan hur han står ut med att vara det - blir det inte väldigt mycket karlar då? Svaret blev: ”Som bög slipper jag karlarna!”
I den mån det fanns feministisk teori att tillgå sommaren -71 var den mig fullständigt obekant. Min litteraturlista från den tiden är lätt bisarr, så var också mina teorier om världen. Men med dendär frasen försökte jag uttrycka: Jag hatar patriarkatet och är humanist.”
Men det låter så fyrkantigt att jag föredrar den ungdomligt uråldriga formuleringen:
Jag hatar karlar. Jag älskar män och kvinnor.
I den mån det fanns feministisk teori att tillgå sommaren -71 var den mig fullständigt obekant. Min litteraturlista från den tiden är lätt bisarr, så var också mina teorier om världen. Men med dendär frasen försökte jag uttrycka: Jag hatar patriarkatet och är humanist.”
Men det låter så fyrkantigt att jag föredrar den ungdomligt uråldriga formuleringen:
Jag hatar karlar. Jag älskar män och kvinnor.
torsdag, januari 18, 2007
Enfaldig ordning
Vad är egentligen värst... borgarnas i Stockholm skolpolitik? eller deras arroganta attityd i att vägra vänta på sina ”partivänner som intagit Rosenbad” om de själva redan nu kan piska upp stämningarna i huvudstaden? eller är det DN, som bakom nätupplagans hänvisning ”läs hela artikeln” alls inte gömde någon journalistisk bedrift utan alliansens egen debattartikel, aggressiv och framgångsrusig.
För den som missat något: det handlar om ordningsbetyg i skolan. Enfaldigt och endimensionellt. Med samma gamla motivering: att borgarna vill ha ordning och att barnen ”måste få veta” hur de skött sig. Det vet barnen i allmänhet, vad det handlar om är att få dem att bry sig. Inte om papperet, utan om det gemensamma lärandet. Detta blir inte lättare med politiker som struntar i det gemensamma.
Vad det beträffar att vilja ha ordning - jodå. Men glöm aldrig att vad borgarna i första hand vill ha, det är betyg.
För den som missat något: det handlar om ordningsbetyg i skolan. Enfaldigt och endimensionellt. Med samma gamla motivering: att borgarna vill ha ordning och att barnen ”måste få veta” hur de skött sig. Det vet barnen i allmänhet, vad det handlar om är att få dem att bry sig. Inte om papperet, utan om det gemensamma lärandet. Detta blir inte lättare med politiker som struntar i det gemensamma.
Vad det beträffar att vilja ha ordning - jodå. Men glöm aldrig att vad borgarna i första hand vill ha, det är betyg.
fredag, januari 12, 2007
Vem? Hur?
En god vän återvände till Sverige efter 25 år. Han har hjälpligt följt våra öden genom internet så att han upprördes av Palme-mordet, begriper vad man menar när man säger Estonia och är insatt i såväl EU- som EMU-debatten. Han har, som vi säger i Sverige, ”full koll”.
Vilket är ett uttryck han inte förstår. Inte heller ord som singel och ex, eller instruktioner som ”klicka på länken”.
Men en sak har han förstått bättre än många som vistats här oavbrutet. Det är vad jag kallar vår långsiktigt underminerande politiska kris. Han frågade nämligen:
Vem och hur fick svenska folket att tro, att det allra bästa som ni skapat genom er historiska kamp, istället har blivit till problemet? Och hur lyckades de slå i er det bara med simpel propaganda?
Jag tror inte vi socialister behöver fundera på vem. Men hur - det är onekligen genant.
Vilket är ett uttryck han inte förstår. Inte heller ord som singel och ex, eller instruktioner som ”klicka på länken”.
Men en sak har han förstått bättre än många som vistats här oavbrutet. Det är vad jag kallar vår långsiktigt underminerande politiska kris. Han frågade nämligen:
Vem och hur fick svenska folket att tro, att det allra bästa som ni skapat genom er historiska kamp, istället har blivit till problemet? Och hur lyckades de slå i er det bara med simpel propaganda?
Jag tror inte vi socialister behöver fundera på vem. Men hur - det är onekligen genant.
söndag, januari 07, 2007
Språkförtrycket
Det spelar ingen roll hur många gånger man säger att barn är människor, det gör ingen verkan hur ofta man inskärper vikten av att kunna språk. Somliga människor är obotliga. Som nu Malmö-politikerna som vill förbjuda barnen att använda sitt modersmål i skolan.
Det är inte som om idén vore ny. Den har prövats och förkastats. Den var inte bra. Den ledde till osäkra, tillplattade, förtryckta, förstummade, fördummade barn och vuxna utan några vidare språkkunskaper och med hämmat flöde ur de inre begreppsliga källorna. Detta är bekant. Men på somliga gör det ingen verkan.
Det är som blotta möjligheten att tänka, tala och uttrycka sig på olika sätt är en så skrämmande utmaning att all annan kunskap och erfarenhet krymper till intet - och då tar man till vilken bristande logik och vilket barnplågeri som helst.
”De ska ändå lära sig svenska.” Ja. Och det går inte till på det föreslagna sättet. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger detta. Rädda människor slår alltid till igen.
Det är inte som om idén vore ny. Den har prövats och förkastats. Den var inte bra. Den ledde till osäkra, tillplattade, förtryckta, förstummade, fördummade barn och vuxna utan några vidare språkkunskaper och med hämmat flöde ur de inre begreppsliga källorna. Detta är bekant. Men på somliga gör det ingen verkan.
Det är som blotta möjligheten att tänka, tala och uttrycka sig på olika sätt är en så skrämmande utmaning att all annan kunskap och erfarenhet krymper till intet - och då tar man till vilken bristande logik och vilket barnplågeri som helst.
”De ska ändå lära sig svenska.” Ja. Och det går inte till på det föreslagna sättet. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger detta. Rädda människor slår alltid till igen.
måndag, januari 01, 2007
Nyår i Europa
Jag inser att jag hellre borde ha skrivit om Saddams avrättning än om påsar. Men ursäktar mig med jag var på semester utan nyheter, och att dem jag fick var gamla: ”Europa sjunker” (Tomas Löfström).
I Paris är nyår, eller Sylvestre, ingen större högtid. Medan biltutorna gick loss längs Seine-kajen skålade vi stillsamt i vitt vin, medvetna om att staden som vi älskar har förändrats. Euron och snabbmaten reproducerade likformigheten.
Alla unionshuvudstäder måste se likadana ut. Är detta en övergripande idé eller en oönskad biverkning av maktelitens identitetsbygge? Jag kan tänka mig bådadera:
A) Planerat: Om medborgarna ska känna sig hemma överallt i vår union måste de få sitt H&M och sin rosa sushi. Annars blir de inskränkt nationalistiska och grinar efter kronor eller Tuborg. Därför kan de inte köpa gazoza i Grekland. Det heter nämligen SevenUp. Visserligen har vår Union något färre stjärnor än den stora, mendet jobbar vi på. Har Odessa som i en liten läskflaska, hehe.
B) Oplanerat: I valutans och kulturens namn ska alla kunna njuta vår europeiska civilisation på lika villkor, så varsågoda, här är hela table de smorgas. Vi är alla olika och må de mest lönsamma lyckas! Fan också, hette han Ronald McDonald? À la bonheur, sånt får man ta när kulturernablandas så värdefullt, hehe.
Men C), det är själva blandningen. Det finns folk som bara kan känna oss hemma i det olika, folk för vilka glasväggen av designade varumärken saknar identifikationspunkt eftersom vi vill leva i Europa och till och med kan tänka oss att städa här, bara olikheterna får finnas kvar i kullerstenen, i kritmärkena på väggen, i positivhalarmelodin från gården.
I Paris är nyår, eller Sylvestre, ingen större högtid. Medan biltutorna gick loss längs Seine-kajen skålade vi stillsamt i vitt vin, medvetna om att staden som vi älskar har förändrats. Euron och snabbmaten reproducerade likformigheten.
Alla unionshuvudstäder måste se likadana ut. Är detta en övergripande idé eller en oönskad biverkning av maktelitens identitetsbygge? Jag kan tänka mig bådadera:
A) Planerat: Om medborgarna ska känna sig hemma överallt i vår union måste de få sitt H&M och sin rosa sushi. Annars blir de inskränkt nationalistiska och grinar efter kronor eller Tuborg. Därför kan de inte köpa gazoza i Grekland. Det heter nämligen SevenUp. Visserligen har vår Union något färre stjärnor än den stora, mendet jobbar vi på. Har Odessa som i en liten läskflaska, hehe.
B) Oplanerat: I valutans och kulturens namn ska alla kunna njuta vår europeiska civilisation på lika villkor, så varsågoda, här är hela table de smorgas. Vi är alla olika och må de mest lönsamma lyckas! Fan också, hette han Ronald McDonald? À la bonheur, sånt får man ta när kulturernablandas så värdefullt, hehe.
Men C), det är själva blandningen. Det finns folk som bara kan känna oss hemma i det olika, folk för vilka glasväggen av designade varumärken saknar identifikationspunkt eftersom vi vill leva i Europa och till och med kan tänka oss att städa här, bara olikheterna får finnas kvar i kullerstenen, i kritmärkena på väggen, i positivhalarmelodin från gården.
Nyår i Paris är ingen större högtid, men utanför 1600-talsfasaderna på Place des Vosges hörde vi utmärkt klezmer spelas, och kan bara hoppas att Centralbanken och Parlamentet inte ska märka det. Eftersom:
D) står för subversiv verksamhet. Dit börjar både kulturen och dess blandningar räknas, ja till och med historien. Hur länge till får vi minnas våra döda, inklusive dem som dog på kolonial idioti. Hur länge får vi älska våra konstnärer och citera våra poeter, olika på varje språk och i varje gathörn.
Hur hjärtligt igenkännande får vi egentligen le åt det aparta, åt minnet utan fosterland - under en regnig Sylvester-eftermiddag i en europeisk metropol?
torsdag, december 28, 2006
Påsen
Jag tog mig för med att byta ut påsen med bomull i. En fräsch Pilgrim-påse hängdes in, och en gammal påse åkte i sopen. Den var från Calzature e Pelletteria, Corso Garibaldi, Reggio Calabria. Där på Italiens sydspets köpte jag skor sommaren 1984.
Jag minns skorna. Rosablå sandaletter som gick sönder i slutet av 90-tale.t Ganska bra skor, alltså. Och vilken otroligt bra påse!
Min video gick sönder idag, efter ett år. Kanske säger det något om kapitalismen, jag vet inte.
Den tjugotvååriga plastpåsen från Calabrien säger med säkerhet något. Fast bara i största allmänhet.
Jag minns skorna. Rosablå sandaletter som gick sönder i slutet av 90-tale.t Ganska bra skor, alltså. Och vilken otroligt bra påse!
Min video gick sönder idag, efter ett år. Kanske säger det något om kapitalismen, jag vet inte.
Den tjugotvååriga plastpåsen från Calabrien säger med säkerhet något. Fast bara i största allmänhet.
måndag, december 25, 2006
Högerextremismen en utmaning
Senaste numret av den förträffliga IoM, Invandrare och Minoriteter, gör mig besviken. Jag såg verkligen fram emot artiklarna om det nuvarande parlamentariska tillståndet av folkvalda högerextremister och rasister . Trodde jag äntligen skulle få kvalificerad bakgrundsanalys och bli erbjuden slutsatser och förslag till strategier av högutbildade med bättre överblick. Men akademikerna har inte kommit längre än vi politiker. De har bara kommit igång lite senare. Med all respekt för långa pressläggningstider, men dessa diskussioner har vi fört sedan den 18 september!
Ena artikeln slutar: ”Det gäller nu att våga bemöta den högerpopulistiska partifamiljens argumentation inom ramen för det demokratiska systemet. Att lära sig hitta den känsliga balansen mellan att sakligt bemöta dessa argument och att ge politisk legitimitet till partier som kan vara beredda att sätta grundläggande likabehandlingsprinciper ur spel för att återskapa ett samhälle såsom det en gång kan ha sett ut.”
Bortsett från att jag inte tror att något samhälle kan ha sett så förtvivlat likriktat ut som i Sverige- och Kristdemokraternas nostagidrömmar, har artikelförfattarna använt sex spalter för att hitta fram till vad som gäller: att lära sig, att lära oss. Men vem tänker lära oss något?
Nästa artikel går samma väg. Åtta spalter fram till slutklämmen: ”Utmaningen ligger i att finna en strategi som är samtidigt demokratiskt godtagbar, antirasistisk och långsiktig.”
Utmaningen antog vi redan före valet. Strategin har vi sökt hela tiden därefter. I debattfora, på konferenser, studiehelger och vanliga föreningsmöten är det denna fråga som stått i fokus. Den är väl belyst med all den erfarenhet vi har, men eftersom situationen är ny har vi inga lösningar. Och något patentrecept finns knappast - men av skribenterna i IoM hade väntat mig någon form av alternativ, inte en långrandigt upprepad problemformulering.
Nåja, andra artiklar är bättre. Men vad politiken framför allt har lärt mig är att all ska man göra själv!
Det bästa sättet att hitta en hjälpande hand är i slutet av din arm. / Elmer Leterman
Ena artikeln slutar: ”Det gäller nu att våga bemöta den högerpopulistiska partifamiljens argumentation inom ramen för det demokratiska systemet. Att lära sig hitta den känsliga balansen mellan att sakligt bemöta dessa argument och att ge politisk legitimitet till partier som kan vara beredda att sätta grundläggande likabehandlingsprinciper ur spel för att återskapa ett samhälle såsom det en gång kan ha sett ut.”
Bortsett från att jag inte tror att något samhälle kan ha sett så förtvivlat likriktat ut som i Sverige- och Kristdemokraternas nostagidrömmar, har artikelförfattarna använt sex spalter för att hitta fram till vad som gäller: att lära sig, att lära oss. Men vem tänker lära oss något?
Nästa artikel går samma väg. Åtta spalter fram till slutklämmen: ”Utmaningen ligger i att finna en strategi som är samtidigt demokratiskt godtagbar, antirasistisk och långsiktig.”
Utmaningen antog vi redan före valet. Strategin har vi sökt hela tiden därefter. I debattfora, på konferenser, studiehelger och vanliga föreningsmöten är det denna fråga som stått i fokus. Den är väl belyst med all den erfarenhet vi har, men eftersom situationen är ny har vi inga lösningar. Och något patentrecept finns knappast - men av skribenterna i IoM hade väntat mig någon form av alternativ, inte en långrandigt upprepad problemformulering.
Nåja, andra artiklar är bättre. Men vad politiken framför allt har lärt mig är att all ska man göra själv!
Det bästa sättet att hitta en hjälpande hand är i slutet av din arm. / Elmer Leterman
söndag, december 24, 2006
Födelsedag för förändring
Läste en krönika om behovet av att vara lutheran. Skribenten kände det trist i USA när alla andra hade en religion, men grannen påminde henne om att hon är lutheran och då blev hon så glad, för det är så vackert att sjunga Gläns över sjö och strand i kyrkan. Det tillfredsställde ett samhörighetsbehov.
Inte ett ord om Jesus i hela texten. På hans egen födelsedag. Samhörighet är fint, men religionen då?
Ett helt annat sammanhang: När en kollega suckar att man inte kan göra något ensam, hörde jag annan kollega svara: Jesus förändrade världen, Muhammed förändrade världen, de var ensamma, men vad har du gjort?!
Omfördela jordens resurser, stoppa svält och klimatförstöring. Och rensa gärna ut lite banaliteter samtidigt. Grattis Jesus och alla andra som försöker förändra världen!
torsdag, december 14, 2006
Bredd i debatten?
Wiklund på Örebro universitet har doktorerat på hur media skildrar utbildning och lärare. Om avhandlingen läste jag i ett skolledarutskick:
”Även om de huvudsakliga utbildningspolitiska läger som framträder /i media/ utgörs av en traditionellt socialdemokratisk linje och en mer borgerligt orienterad linje, så utspelar sig i artiklarna snarare en intern kamp mellan en nyliberal och en konservativ diskurs.”
De två linjerna återskapas inte bara när det gäller utbildning, utan i det mediala fältet som helhet. Den socialistiska linjen osynliggörs eller är verkligen obekant. Det märker vi i det otal debatter då vänsterpartister ställs till svars för den socialdemokratiska politiken. Inte frågan ”varför gick ni med på dethär?”, som är berättigad, utan påståendet ”dethär är ju er politik”. I synnerhet i skolfrågor har vi aldrig lyckats föra ut vår politik för demokratisk bildning.
Åter till avhandlingen. Citatet ovan fortsätter:
”Den konservativa diskursen träder i analysen /av media/ fram som grund för att formulera ett problem till en nyliberal lösningsarsenal som i viss mån föregått denna problemformulering.”
Det är så skärpt så jag blir nervös. Nyliberala lösningar först, så att folk står och bävar framför de upprivna klyftorna. Och vad sitter då bättre än den goda gamla nostalgin om en skola och ett samhälle som aldrig funnits.
Om det åtminstone framställdes som en inomborgerlig schism - men nääe.
”Även om de huvudsakliga utbildningspolitiska läger som framträder /i media/ utgörs av en traditionellt socialdemokratisk linje och en mer borgerligt orienterad linje, så utspelar sig i artiklarna snarare en intern kamp mellan en nyliberal och en konservativ diskurs.”
De två linjerna återskapas inte bara när det gäller utbildning, utan i det mediala fältet som helhet. Den socialistiska linjen osynliggörs eller är verkligen obekant. Det märker vi i det otal debatter då vänsterpartister ställs till svars för den socialdemokratiska politiken. Inte frågan ”varför gick ni med på dethär?”, som är berättigad, utan påståendet ”dethär är ju er politik”. I synnerhet i skolfrågor har vi aldrig lyckats föra ut vår politik för demokratisk bildning.
Åter till avhandlingen. Citatet ovan fortsätter:
”Den konservativa diskursen träder i analysen /av media/ fram som grund för att formulera ett problem till en nyliberal lösningsarsenal som i viss mån föregått denna problemformulering.”
Det är så skärpt så jag blir nervös. Nyliberala lösningar först, så att folk står och bävar framför de upprivna klyftorna. Och vad sitter då bättre än den goda gamla nostalgin om en skola och ett samhälle som aldrig funnits.
Om det åtminstone framställdes som en inomborgerlig schism - men nääe.
torsdag, december 07, 2006
Lättare miljöskada
Van från Rinkeby vid att både religiösa och sekulära föreningar huserar i källare och butikslokaler runt om i kvarteren, tyckte jag det var roligt när jag just passerat Syrianska kyrkan och fick syn på skylten med stora vita bokstäver:
HU DHAMRA GE
Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?
Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...
HU DHAMRA GE
Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?
Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...
måndag, december 04, 2006
Flickboken och jag på nya äventyr
Gun-Britt Sundström, klok som oftast, skriver i SvD om flickboken och dess upprättelse, genomförd i en ny doktorsavhandling av Theander. Det var något av en upprättelse även för mig. Redan som barn uppfattade jag att mitt självklara val av läsning degraderades. Senare på lärarhögskolan försökte jag göra något åt saken, men för döva öron. Flickböckerna handlade mest om vänner och familj. Och dessa självklara element i vårt liv anses av någon anledning fjantiga när de kommer på pränt.
Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.
I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)
Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!
Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.
I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)
Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!
söndag, december 03, 2006
LO och förlagsmarknaden
Läste Greiders litteraturkritik från 1990-talet. Alldeles utmärkt. Greider efterlyser arbetarlitteraturen, proletärförfattarna. Med LO:s mängder av medlemmar är det märkligt att så få skriver romaner. Romaner som de själva skulle vilja läsa därför att deras erfarenhet för en gångs skull kommer till uttryck, menar Greider.
Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.
Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.
Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?
Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.
Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.
Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?
torsdag, november 30, 2006
ur webb-biblioteket
Grattis, Tjuvlyssnat!
kan inte undanhålla någon denna länk:
http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/likadan_koskos_.html
kan inte undanhålla någon denna länk:
http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/likadan_koskos_.html
Makt på entreprenad
Kurser i entreprenörskap för små barn - va, ska de bli småföretagare allihop? Nej, entreprenöriell betyder numera ”kreativ, modig, företagsam” och översätts med ta-sig-för. Vackert så. Vi pedagoger gillar oftast när små barn tar sig för med saker. När vi inte gillar det, är det för att det går ut över andra små barn.
Konsulternas modesvenska är en lindrig och åtminstone omväxlande arbetsmiljörisk. När det för tio år sedan gjordes försök med ”empowerment” översatte jag det med iståndsättande. Till stor del gick det ut på samma sak: kreativ, modig, handlingskraftig. Vilket ord eller vilken artificiell översättning som används är väl likgiltigt…
eller inte. Skillnaden må vara osynlig, men ännu hörbar.
Entreprenörskap går ut på att individen för sin egen skull ska vara kreativ, modig, företagsam. För att slå sig fram. Om du är entreprenöriell, går det nog bra för dig.
Empowerment eller iståndsättande gick ut på att gruppen skulle vara kreativ, modig, handlingskraftig, för att kämpa mot de usla villkor och det sammanhang de levde i. Om det går dåligt, kan det bero på orsaker utanför gruppens kontroll.
Empowerment handlar om makt, vilket framgår av det engelska ordet. Entreprenörskap är hämtat från affärsvälrden och handlar fortfarande i någon mån om småföretagande; att temporärt lösa sin egen situation.
Små barn kan nog må bra av kurser i entreprenörskap, om det viktigaste är att de tar sig för med något annat än att skada andra små barn. Men den som är iståndsatt söker efter den osynliga handen, den övergripande redigerare som utan att det märks lyckas förflytta orden och synfältet.
Konsulternas modesvenska är en lindrig och åtminstone omväxlande arbetsmiljörisk. När det för tio år sedan gjordes försök med ”empowerment” översatte jag det med iståndsättande. Till stor del gick det ut på samma sak: kreativ, modig, handlingskraftig. Vilket ord eller vilken artificiell översättning som används är väl likgiltigt…
eller inte. Skillnaden må vara osynlig, men ännu hörbar.
Entreprenörskap går ut på att individen för sin egen skull ska vara kreativ, modig, företagsam. För att slå sig fram. Om du är entreprenöriell, går det nog bra för dig.
Empowerment eller iståndsättande gick ut på att gruppen skulle vara kreativ, modig, handlingskraftig, för att kämpa mot de usla villkor och det sammanhang de levde i. Om det går dåligt, kan det bero på orsaker utanför gruppens kontroll.
Empowerment handlar om makt, vilket framgår av det engelska ordet. Entreprenörskap är hämtat från affärsvälrden och handlar fortfarande i någon mån om småföretagande; att temporärt lösa sin egen situation.
Små barn kan nog må bra av kurser i entreprenörskap, om det viktigaste är att de tar sig för med något annat än att skada andra små barn. Men den som är iståndsatt söker efter den osynliga handen, den övergripande redigerare som utan att det märks lyckas förflytta orden och synfältet.
söndag, november 26, 2006
Motstånd och kultur
Birros Kulturmanifest har länkats på många håll, och finns med i Författarförbundets senaste tidning, där redaktören Mats Söderlund svarar med ett gott krav byggt på dålig argumentation. Rubriken är ”Låt kulturen leva”, och det inleds med orden ”Härligt. Motstånd.”
Men motstånd är inte härligt. Det är jobbigt och trist, tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
- Har du läst Khemiris senaste?
- Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.
Enligt Söderlund skapar kulturlivet skapar goda tider. Men lika väl skapas god kultur under goda tider, liksom under dåliga. Människor avstår inte under några omständigheter från att skapa kultur.
Söderlunds krav på högre kulturbudget ställer jag upp på, men inte för att bli klokare eller ens för att rädda människoliv, för kulturen saknar ändamål. Den är något människor hela tiden gör. Utan budgetar ritar vi med en pinne i sanden, ylar mot månen eller fingermålar på stenväggen.
Det är det bästa och det värsta med kultur - att vi inte kan låta bli. Och en hyfsad kulturbudget är ett humanistiskt medgivande att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.
En längre kommentar finns i min krönika på sidan för Estradpoesi.
Men motstånd är inte härligt. Det är jobbigt och trist, tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
- Har du läst Khemiris senaste?
- Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.
Enligt Söderlund skapar kulturlivet skapar goda tider. Men lika väl skapas god kultur under goda tider, liksom under dåliga. Människor avstår inte under några omständigheter från att skapa kultur.
Söderlunds krav på högre kulturbudget ställer jag upp på, men inte för att bli klokare eller ens för att rädda människoliv, för kulturen saknar ändamål. Den är något människor hela tiden gör. Utan budgetar ritar vi med en pinne i sanden, ylar mot månen eller fingermålar på stenväggen.
Det är det bästa och det värsta med kultur - att vi inte kan låta bli. Och en hyfsad kulturbudget är ett humanistiskt medgivande att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.
En längre kommentar finns i min krönika på sidan för Estradpoesi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)