Jul utan poesi, men i barnens mun

Det blir inte mycket skrivet, varken politik eller poesi.

     Poesin är lite död, ty spänningsfältet saknas: ”Gudarna går i fältet / där spänningar sås / stegarna växer”

     Poesin skriver sig inte i harmonisk vällevnad, den privata som jag är ödmjukt tacksam för.

Politiken däremot, den är så jävlig att den undandrar sig beskrivning. När varje fenomen jag befarat, varnat för, är på väg att inträffa, då återstår endast att upprepa samma sak igen eller att skriva, vad var det jag sa. Fast jag vet ännu inte om det blir fascisterna eller de konservativa som tar över makten – och gör det någon skillnad? när de vill samma sak.

     När politiken bygger på förakt för de arbetande människorna, vad finns då att säga annat än, det är fel. Det har socialisterna sagt länge, och det verkar inte som att någon bryr sig.  

Men nu är det är jul, och julen är medmänsklighetens högtid. Ja, inte när USA bombade sönder Vietnam, inte den julen, den som du ändå har glömt eller inte upplevde och därför inte förstår. Men julen i allmänhet bär på ett budskap, och eftersom det nu är jul måste jag skriva en julblogg. Det ingår, oavsett politik eller poesi.

     Karlfeldt, han kunde skriva poesi också julen 1917. Men det blev Svart jul:

     ”'Mörkt och förbi'
     är denna jultids dova melodi”

Men ett barn kan säga sanningen:

     Flyktingbarnet för tvåtusen år sedan sa, Älska varandra.

     Det gömda barnet Anne F skrev, Det är underbart att ingen behöver vänta ett enda ögonblick förrän man börjar förbättra världen

     Det svenska barnet Greta T säger, Se till att vi får behålla en beboelig jord.

     Rinkebybarnen sjöng, Tillsammans blir vi som en symfoni

    

Valfritt barn behöver inte klicktummar för en hätsk enrading på nätet, hen säger kloka saker ändå. Så –  

     Be ett barn säga något klokt

     Ge en gåva till Rädda barnen, Fristadsfonden eller SOS barnbyar

     Håll fast vid det som är viktigt och sant  

En God Jul och bättre politik önskas er!

Budget som ren elakhet

Regeln är att en övergångsregering måste lägga en ”opolitisk” budget, så långt det är möjligt. Socialdemokraterna hade alltså begränsat manöverutrymme från början. Oppositionen brukar i normala tider anpassa sig efter det läge som råder och avstå från kraftigare utspel. Men nu är det inte normala tider.

Borgarna har aldrig utgjort någon lojal opposition. Med en ideologi som bygger på egoism är det svårt för dem att fatta begrepp som sammanhållning och ansvarstagande. Men det är ändå ett långt steg att högern går ihop med fascisterna för att dels trumma igenom en borgerlig budget som väljarna inte önskat, dels sabotera för den regering som slutligen blir vald.

Denhär gången har de inte nöjt sig med en klassisk borgerlig budget; lägre skatter och fritt fram för privat företagande, det som de faktiskt tror på. Att sänka skatterna för högavlönade och se till att de får bidrag för hushållsnära tjänster, det är vad borgarna alltid sagt att de vill. Att progressiva myndigheter läggs ned kan också ses som vanlig borgerlig misstron mot just myndigheter. Men att idag, efter monstersommaren 2018, dra ner på Naturvårdsverket, slopa flygskatten och överlag minska insatserna för klimat och miljö, det är att demonstrativt visa att man struntar inte bara i klimatet utan i människor befogade oro över det. Nej till byggsubventioner och minskade arbetsmarknadspolitiska åtgärder visar på samma sak. Att vi alla, folket, behöver arbete och bostad är inte borgarnas problem.

Men det räcker inte ändå. Denhär gången har de lagt en elak budget för att visa att de verkligen kan klämma åt människor – unga, arbetande, funktionsvarierade.  

·       - Nej till gratis kollektivtrafik för unga

·       - Inget förbättrat LSS

·       - Slopade bidrag för kostnadsfria lovaktiviteter

·      - Nedskärning av medel till Kulturskolan

·       - Slut på avdragsrätt för fackföreningsavgift

En meningslöst elak budget. Ingen som vinner särskilt mycket på detta. Det är bara elakt. Som en antydan om vad de verkligen är i stånd till, om de får makten.

Ångestvalet 2018

En fördel med opinionsundersökningar är att de höjer valtemperaturen. När man har svårt att värja sig mot siffrorna, måste man förhålla sig till dem.

     En nackdel med opinionsundersökningar är att de kan misstas för ett valresultat samtidigt som de osakligt kan påverka det faktiska valresultatet.

Mätningarnas lilla nedgång för Sverigedemokraterna kan – dessvärre – förklaras med att människor ogärna uppger att de röstar Sd. Ju närmare skarpt läge vi kommer, desto mindre benägna blir de att säga det parti som de faktiskt valt.

     Å andra sidan har Sd inte bara normaliserats utan kommit att framstå som vinnare, vilket gör det mindre skämmigt att stå för sitt val.

     Det bästa med glädjesiffrorna är att aktiva sverigedemokrater kan ha drabbats av hybris och tagit lätt på kampanjandet i tron på en promenadseger. Sådant brukar straffa sig.

Det vet rutinerade vänsterpartister. Det är åtskilliga gånger som vi invaggats i säkerhet av goda opinionssiffror och härlig stämning i möten med medborgarna – för att sedan få samma taskiga 5-6 procent som vanligt. Så kan det gå även denna gång.

     Många av de besvikna och förbannade socialdemokrater som under året tänkt att ”näää, nu blir det V” kommer att hålla kvar vid sitt parti trots allt, med den sedvanliga besynnerliga sosselojaliteten. De trivs bättre i sin unkna stuga där pappa styr och ställer, än i en verkstad där man måste göra något själv åt sakernas tillstånd.  

Valtemperaturen… för oss som redan är intresserade behöver den inte höjas, här härskar febern och ångesten.

     Det är möjligt att vi får fascister i regeringen.

     Eller en regering som förhandlar sig till stöd av fascister.

     Mest troligt är kanske att vi inte får någon regering alls på ett bra tag, eftersom Sverigedemokraterna lovar att blockera tills de får sin vilja igenom, och Moderaterna har lovat regera om de så ska göra det i minoritet. Vilket inte tyder på demokratiskt sinnelag; snarare har de redan påverkats av fascisternas aktuella huvudkrav att till varje pris få bort Löfven.

    

Ja vem skulle inte vilja få bort Löfven. Men hur illa jag än tycker om den karlen och hans regering är situationen ändå den att det är den enda regering som är möjlig att hoppas på. Så det finns orsak att hysa ångest över detta val, valet som i grunden handlar om demokratin.

     ”Vi måste förstå att demokratin är hotad” säger Hedi Fried. Hon borde säga: NI måste förstå.

     De konservativa, de liberala, alla de som inte bryr sig – de måste förstå att demokratin är hotad. Ty hur mycket jag än tycker om Hedi Fried, önskar jag att det aldrig någonsin ska bli fler som bär på hennes öde.  

Almedalen -18

när jag saknar rätta orden

mål i munnen

när jag saknar rätten

att avfyra orden mot rätt mål

när förkrigsminnena blev verkliga

då en orubbligt rå enfald

satte rätten ur spel

förbrukades de ord vi brukade ta till

men det värsta är

att de som hade rätten

var mållösa

att de spelade ovetande

lekte –

Vad heter den leken?

Land och Rike? Katt och Råtta?

Leken där man lovar

skydd och försvar

åtal och förvar

men lämnar öppet mål

Leken där man håller för ögonen,

räknar till sex miljoner och tror att

en orubbligt rå enfald

ska gå över.

det går aldrig över

det går alldeles för långt

och här står vi

erbarmligt utlämnade

1 Maj har alltid varit VÅR dag!

Heja! Här kommer kullor mot nazism!

En annorlunda 1 Maj. När nazisterna började marschera på våra gator i den ena staden i Dalarna efter den andra, blev 1 Maj annorlunda. Vi rättar vårt firande efter var fienden befinner sig, vi avstår från att presentera vår politik därför att en gemensam folklig manifestation i kärlekens tecken är viktigare.

Favoritplakat

Hur regntrist det än är i Ludvika denna 1 Maj har flera hundra människor gått ut i Sockenstugeparken till fest-manifestationen ordnad av Dalarna mot rasism. Här kan du höra tal om demokrati och allas lika värde och lyssna på musik av olika slag, här vimlar av hjärtformade kulörta ballonger, skimrande såpbubblor, regnbågsflaggor och clowner. Och, så att det inte blir för gulligt, ilsket tutande flärpor att blåsa i.

     ”Vänd dig till någon du aldrig sett förr och säg, hej vad kul att du är här!” föreslår moderator. Och kan du tänka dig – det fungerar. Stämningen lyfter.

     Att vänsterns riksdagsledamot Daniel Riazat talar beror enbart på att han är en av grundarna till Dalarna mot rasism. Inga partipolitiska inslag får förekomma. Det är det som gör det till en verkligt annorlunda 1 Maj.

En tankevärld som är helt annorlunda möter oss ettpar kvarter bort. Där står nazister i uniformsliknande klädsel mitt i gatan, skyddade av polis och kravallstaket. De ser ut att vara få men är enligt uppgift över trehundra. På andra sidan kravallstaketen står motdemonstranter, bland annat många clowner. Nazisterna håller tal om att deras land är förrått (det var väl i slaget vid Stalingrad?). Motdemonstranterna avbryter med rop, bland annat att 1 Maj har alltid varit vår dag.

Utan tvekan vore jag hellre motdemonstrant än att lalla runt på kärleksfest. Men den som är livrädd för fysiskt våld duger inte annat till än att gå i parken och blåsa flärpa.

Bisarrt nog gör nazisternas närvaro, polispådraget och mängden besökare i stan att viss jippostämning uppstår. Ungdomar rantar in och ut i parkeringshuset för att få bra utkiksplatser, och det enda snabbmatstället som vågar ha öppet har sin småföretagarkarriärs brådaste dag.

Ludvika hade verkligt förnäma gäster idag. På Stadshusets trappa står demokratiminister Alice Bah Kuhnke, författaren och psykologen Hedi Fried, överlevande från Förintelsen, samt biskopen i Västerås stift Mikael Mogren.

     Att demokratiministern är mot nazism är utom allt tvivel, men hon är medskyldig till regeringens flyktingpolitik och ingenting som helst att lita på, utom möjligen när hon hjälper Fried nedför trappan.

     Att få se Hedi Fried på nära håll är stort. En hjältinna, en vis kvinna. Världen förändras av hennes blick.

     Att som kristen socialist få hälsa på biskopen på 1 Maj är både roligt och, än en gång, annorlunda. 

Mogren, Fried, Bah Kuhnke

Nästa år hoppas jag på att fira en mindre annorlunda 1 Maj. Med lika mycket antirasism, med mer vänsterpolitik och med Internationalen.

Ta ansvar - bättre än regeringen

Regeringen Löfven skryter gärna med hur de tar ansvar för allt från att stänga gränser och hindra familjeåterförening till att kräva hårdare tag. Om jag sutte i regeringen skulle jag ta ansvar åt rakt motsatt håll, men som situationen nu är måste jag ta ansvar på annat sätt. Till exempel genom att, som det en gång hette, engagera mig lokalt.

    Då är det tråkigt att jag finner kommunalpolitik så nedanförmänskligt tråkigt. Kommunalpolitik går från att det ska sänkas skatter till att det blir sämre öppethållande i badhuset. Motsatt förhållande skulle i och för sig vara lite roligare – men oavsett innehåll har kommunala frågor aldrig väckt mitt intresse.

     Märk väl, jag sa inte och skulle aldrig säga att kommunalpolitik är oviktigt! Under åren har många kamrater förklarat för mig hur den påverkar vanliga människors vardag, och i detta har de alldeles rätt. Kommunalpolitik oerhört viktig för alla som bor i kommunen, och av den anledningen bör den hanteras av människor som brinner för den. Människor som förmår budgetförhandla hela natten om en bugg i tomträttsavgälderna. Kamrater som orkar förklara en gång till för borgarna varför man inte kan kräva att socialnämnden minskar sina utgifter samtidigt som medborgarna har fått det svårare ekonomiskt.

Men när flera entusiastiska kommunalpolitiker har flyttat från stan. När det som återstår är en knapp handfull män, fastän listan kräver tio namn, könsvarvade. När det faktiskt ligger till så att trötta kamrater undrar hur det ska gå att genomföra ett val, för att inte tala om en mandatperiod. När det är så, då kommer dendär stunden när man tar ansvar.  

     Därför kommer jag motvilligt att återinträda i kommunalpolitiken.

Till alla som tror att…

- man håller på med politik för att bli rik och åka limousine

- alla politiker är till förväxling likadana så att det inte spelar någon roll

- obegränsat nätkäbbel om allt-mellan-himmel-och-jord betyder mer än den sekund det tar att trycka på knappen i en omröstning

och till kamrater som…

- begagnar Vänsterpartiet som en svängdörr

- ser vänsterpolitik som en fråga om livsstil eller som ett cool attribut

- lämnar partipolitiken när de blir upprörda av att folk säger dumheter

vill jag påpeka att…

- man inte är med i ett parti så länge det är roligt, och sedan skiter i det när man behövs

- sammanhanget vi befinner oss i ibland är viktigare än vi själva

- drivkraften bakom politisk handling inte kan bygga på enbart passion, utan till stor del innebär ett ansvar

För oss som lever i sammanhang och som inte skiter i vår, arbetarrörelsens, gemensamma historia, blir ansvarstagandet en nödvändig integrerad del av det politiska ställningstagandet. Ty vi lever inte i radikalernas, martyrernas och revolutionärernas tid.

     Vi lever i en tid när alltför mycket finns att göra för alltför få som ska se till att få det uträttat.

     För oss som då har en politisk ryggrad återstår bara en sak: Ta det förbaskade ansvaret. För någonting som helst, som behövs. 

     Och helst ta ansvaret bättre än en regering som tror att det innebär skyddande likhet med nationalister.

Må vi bli vår egen säkerhetstjänst

 

Nazisterna samlas i år i Ludvika. För två år sedan var det Borlänge, förra året Falun. De kretsar över Dalarna, målmedvetet satsande på stad efter stad.

     Men Ludvika kommuns säkerhetsansvarig tror inte att NMR kommer att inleda bråk – ”det är isåfall motdemonstranterna”. Hen har på något förfluget vis fått för sig att NMR vill vara ett vanligt parti och därför inte vill ha bråk*.

 

Om man tror att de flesta människor vet vad nazister är och vad de står för och vad de vill göra, då har man nog fel. Om man tror att vanligt hyggligt folk som har nazister till grannar inte märker av någonting särskilt med dem, då tror man nog rätt. Om man tror att de välkostymerade NMRarna gör ett gott intryck när de marscherar i raka led, då kan det vara både rätt och fel, beroende på åskådarens egen åskådning. 

     Men nu gäller det en person som arbetar på kommunens säkerhetsavdelning och ändå inte vet att nazister är farliga, ofta brottsdömda, beredda att ta till våld och övertygade om sin rätt att störta demokratin. Det gäller en person som är oförmögen att sköta sitt uppdrag.

Å andra sidan, kanske personen ifråga inte är så bottenlöst okunnig? Hen kan vara rädd, kanske har blivit hotad tidigare. Vilket är precis sådant som hens kolleger på säkerhetsavdelningen ska kunna hantera. Det andra alternativet är att hen innerst inne håller med NMR. Isåfall är det en säkerhetsrisk som hemvant rantar runt på själva kommunsäkerheten.

 

Personen verkar helt säker på att de som bråkar, det är motdemonstranterna. Det vill säga, Dalarna mot rasism, Vänsterpartiet med flera. Kan hen på allvar tro att det är här det finns en oproportionell samling kriminella som hotar och klår upp journalister och oliktänkande?

     Visst har det förekommit att någon ungvänstrare har kastat sten, i synnerhet om hen känt sig trängd. Men de gånger det hänt har ungdomen ingenting alls i ryggen. En hel organisation tar avstånd, både personligt och offentligt.

     Det är hos NMR som ”hjältarna” hyllas på hemsidorna. Det är nazisterna som stolt samlar in pengar till böterna och lovar stöttning i fängelset när deras "tappra krigare" tagits gisslan av "förrädare". Ett beteendet som knappast återfinns i något vanligt parti.

 

Vad kan vi lära oss av detta skrämmande exempel? Dels att 1Maj i Ludvika riskerar att bli en laddad tillställning, eftersom kommunens säkerhetsavdelning inte förstår riskerna och eventuellt håller med nazisterna. Dels att vi nu verkligen måste gå in för att lära oss pacifistiskt motstånd.

Vi får inte låta dem ta över gaturummet, och vi får inte ta till våld. Då måste vi göra någonting annat. Ruska med nycklar och visa rumpan är bra exempel, men vi behöver lära oss mer och sätta dem i system, och därtill lära oss elementärt självförsvar. Om vi ska våga möta nazisterna på gatorna – möta dem fastän vi lever med otryggheten i att polis och säkerhetstjänst inte alltid kan eller vill skydda oss – då måste vi kunna känna sammanhållningen i att vi solidariskt vet vad som bör göras. Pacifistiskt motstånd. Vi kastar inte sten, vi kastar blommor…

     Nåja. Vi kan välta ett lass gödsel också.

  

 

*Infört i Dalarnas tidningar, men länkas inte pga betalsida

Ta ansvar, socialdemokrater!

Förstärkning och bekräftelse är vad det handlar om i den politiskt-mediala världen.

Någon säger ”ta människors oro på allvar”, och inom kort förstår alla precis vilken oro det gäller (oron över utlänningarna) och börjar ta den på allvar. När man istället kunde ha valt att ta på allvar den både vanligare och mer relevanta oron för att bli arbetslös, utförsäkrad eller förklarad oduglig.

Någon säger ”vad människor vill ha är lag och ordning” – vilket är en helt rimlig önskan, för övrigt, som inte många är emot! – och vips så är de på, de borgerliga partierna, en allians dit socialdemokratin gör sitt bästa att bli tillhörig, och travar repressiva förslag på varandra. Från att sätta in militären till att dra in försörjningsstödet.

Arbetsmarknadsminister Johansson sa det till och med själv: Det är inget stort problem att immigranter inte lär sig svenska. Men hon ville ändå lova att den ringa procenten ska bestraffas! Ty Johansson tror att det är en klok taktik att låta som alla andra borgerliga partier och ge alla oroliga svenskar ännu en chans att få se någon annan sate sättas dit. Så som Alliansen gjorde i fusk-valet – ja, de fuskade inte i själva valet, men de lovade att jaga och klämma åt alla som fuskar. Såklart att ”människors oro” dämpades då, när de fick känna sig lite duktiga av att ha fyllt i alla blanketterna rätt så de skulle få behålla sjukpenningen ännu en tid medan ”fuskarna” råkade illa ut. Det gick nästan att skapa en sorts folksolidaritet på så vis: hederliga mot fuskare.

     Idag går gränsen mellan etniska svenskar och resten. Och en efterklang av ”fuskar”-resonemanget ekar här.

     De borgerliga och S vill med alla medel skapa en sorts folksolidaritet av vi mot dem, där oroliga människor ska låta sig lugnas av att någon annan åker dit.

     De borgerliga har aldrig velat att solidariteten omfattar hela arbetarklassen med udden riktad uppåt, mot dem som lever gott på andras arbete, mot de sviniga ärkefuskare som gömmer våra skattepengar i miljardärsparadis. Hur socialdemokratin hamnade på samma linje är delvis oförklarlig.

En förklaring är att de suttit vid makten för länge, är bästisar med storfinansen och byter styrelsepositioner som samlarbilder. 

En annan förklaring är den om förstärkning och bekräftelse. De tror faktiskt att det går att vinna ett val genom skyddande likhet – någon hjärnkraft att tala om har väl inte funnits inom S sedan Palmes tid.

Den delvisa oförklarligheten ligger i förhållandet till immigranterna. Det gigantiska kvaddandet av all logik som krävs för att sparka bort ”vi bygger inga murar” och kasta in dagens stängsel- och strafftänkande. Vad var det som hände? I vems skalle började det spöka?

Socialdemokratin brukar berömma sig av att ”ta ansvar”. Finns det INGEN kvar där i bunkern på Sveavägen som kan göra det?

Media har redan bestämt att vi kommer att få ett rasse-val i september. Istället för att ta ansvar hänger de fegt på, de som tidigare var ett arbetarrörelseparti.