onsdag, augusti 05, 2009

Rävarnas Sverige

Körde under ettpar dagar genom några av de mest fascinerande delarna av landet, de nedlagda jordbrukens och stängda hyttornas Sverige, det höggradigt produktiva och lönsamma storskogsbrukets Sverige, det småföretagande, folkliga, kollektiva och kooperativa Sverige.

Varje gång samma fråga: Vad lever folk på? Oftast är svaret: Varandra. Den ene lagar bilen åt den som passar barnen åt dem som gör så mycket plåt eller pizza som bilreparatören behöver.
Ibland är svaret: Kringfolk. Det vill säga, hela byn samlar sig under säsong kring turistinsatsen för att resten av året köra snöskoter, jaga och i leva av varandra.
Men ibland går svaret inte att avläsa för kringfolk som vi. Inga jobb finns att leva på, men folk gör det ändå. Då tar vi till svaret: vadsomhelst. Byn som ifjol hade bästa hemgjorda glassbaren har i år hemgjord honung, linnedukar eller bäversafari. Vadsomhelst är allt som du kan göra själv och ställa om, sådant som med nödvändiga lån, bidrag och skatteregler ger bäring ett år eller två tills turisterna har sett det och sviker eller reglerna ändras. Då måste du hitta på nästa. Här kommer och försvinner i företag i en takt som får storföretagens nedläggelser att te sig som dinosaurier i tempo. Här blir folk avskedade, går i konkurs, hänger sig, flyttar, går ihop med grannen, hittar på något annat, biter sig i svansen, börjar om, ty med en bäversvans och en slagborr kan man utföra om inte mirakel så åtminstone de hemgjorda handskar som ger levebröd ett tag till.

Glest utspridda byar i skogen, hur långt har de till jobbet? Sex eller tio mil? Till närmaste akutapotek, tjugo mil. Men avståndet mellan skolorna, omkring fem mil, tyder på ett grundläggande välstånd.
Landsändan är inte lönsam men skolorna är en minsta gemensam nödvändighet. När skolan läggs ner dör byn, människor ger upp.
En kommun har rätt som säger att de små avlägsna byskolorna tär på resurserna. På skolpengen, på skolförvaltningens resurser ja. Men de ska drivas som en gemensam kommunal insats för arbetsmarknadens och folkhälsans skull – om man överhuvudtaget menar allvar med att det är viktigt att hålla bygden vid liv så att folk kan klara sig själva.









Folk är inga offer. De är listiga, och finner oftast på något.

1 kommentar:

Anonym sa...

Härlig beskrivning av entrepenörskap.

Någon öppnar en butik, andra producerar
det som kommer säljas där.
Gäller vara sams och dra åt samma håll.

Avståndet till allt..vänjer man sej
kanske vid..ingen hämtpizza o sånt.

När skolan läggs ner,slocknar allt..
är navet i byn.
Håller tummarna för glesbygdsskolorna!
Vilka härligt uppfinningsrika
människor de fostrar.

Tycker Gladiatan