Trollhättan och tryggheten

Trollhättan. Alla tankar går dit idag.

Skolvardag. Oroliga barn och personal: Hur kan vi skydda oss?

Trollhättan. Sverige. Hatbrott.

Vi har sett det:

Hatet och hoten i kommentarsfält och på fejsboksidor.
Nazister som demonstrerar, öppet.
Respekterade riksdagspartier som hänger på det mindre respekterade partiet med krav på gränskontroller och tiggarförbud.
Bränderna på asylboenden.
Vi har sett alltihop. Då duger det inte att kalla ett stenhårt socialt klimat för tillfälligheter!

”Försök inte plocka politiska poäng på detta” är en återkommande replik i sociala media. Som om detta vore ett spel. Så ynkligt.

Vi är förtvivlade över ett mord på barn. Vi är skräckslagna inför Europas tvillingspöken, fascism och rasism. Att då få sina värsta farhågor bekräftade är bara äcklande!

     Men där sitter högerfolk och inbillar sig att vi lite knipslugt tänker ”haha, nu får vi fler röster!”
     Så ynkligt låg är nivån.
     Att politiken ses som en derbymatch är ett mediaskapat problem. När erfarna journalister inte vågar föra resonemang om levnadsvillkor och maktförhållanden utan enbart räknar lagens målstatistik, då är det inte konstigt att personer som är politiskt oskolade tänker likadant. Men det är farligt när politikens innehåll görs obegripligt.   

Media har också konstruerat ett skruvstäd i sin dramaturgi, vilket gjorde att min första känsla var: ”o, låt det inte vara en islamist eller asylsökande!”

     Så har bakhjärnan påverkats. Den första känsla som dyker upp gäller det som antagligen spelar minst roll för offren och deras familjer.
     Och då tror de som ser samhället som ett fia-spel att min andra känsla förstås måste ha varit ”hoppas att gärningspersonen är högerextremist”. Med andra ord, precis så som de själva tänker (fast de inte tänker utan bara ”vet” vilka brott immigranter begår). Men faktum är att det var tvärtom.

Jag var rädd för att det skulle visa sig vara precis så som det var. Rädd för att få rädslan bekräftad. Rädd för att blir ännu räddare.

     Rädd för att leva i ett samhälle där hatet tillåts påverka oss.
     Rädd för alla de ljumma, jaså-sägarna, de som vill lyssna och förstå när mänskliga rättigheter kränks.
     Rädd för rasisternas fanatism, deras självvalda bubbla där människor avförmänskligas.

Om det alls är möjligt att hoppas något beträffande en mördares identitet så kanske jag hoppades på… låt oss säga en totalt ensam sinnesförvirrad galning som egentligen bara ville skrämma sin mormor lite och så gick det snett. Något i den stilen.  

     Något som skulle hjälpa oss att som samhällsmedborgare behålla våra små staket runt den trygghet vi verkligen och i hjärtat behöver.

I Hiroshima

Det finns en kvarvarande ruin från 450806.Den heter the A-bomb Dome.

     Namnet A-bomb är förfärligt, det låter som ett varumärke eller smeknamn. Vi säger inte A-witz, eller hur.

     Det är omöjligt att slita ögonen från den kvarvarande ruinen. Den är så vacker att man inte står ut 

På Fredsmuséet är det vedervärdiga tydligare, eftersom det är människans.

     Brännskadorna; ett kimonomönster inbränt i axeln på en kvinna.

     Deformiteterna; långa svarta naglar som växte ut på mannen som råkade hålla handen utanför fönstret en kilometer från explosionen.

     Modellen av en gigantisk ond sol

Som barn såg jag ett foto i en bok av Signe Höjer: “Här satt en människa. Efter bomben fanns bara en skugga kvar.” Femtio år senare ser jag bokens foto i museiverklighet. De två trappstegen är utställda, jag ser skuggan som blev kvar på dem.

En människa satte sig på trappan i väntan på att banken skulle öppna, sjönk ned där i sommarhettan, med för lite att äta inom sig. Bomben brände stenen till en ljusare nyans. Människan förintades på ett ögonblick, men inte innan hens kropp hade skyddat stenen, kvarlämnat den mörkare fläcken.

     Hiroshima är platsen där människor förintades på en sekund, där människor skyddade sten. Platsen där en kropp lämnade märke på stenen.

Som lärare läste jag högt för eleverna om Sadako som ville leva och vek tusen papperstranor för den skull. Med en lätt chock ser jag dem nu: tranorna finns här på Fredsmuséet, de är utställda framför mängder av japanska skolbarn. De verkliga, sextio år gamla origamitranorna som Sadako gjorde innan hon dog i leukemi

 Sadako var bara ett barn. Hon var bara ett av alla de döda barnen.

     Hennes arv är några papperstranor. Nej - inte så några. Än idag viker skolbarn papperstranor, för livet, för freden

Hibakusha är det japanska ordet för de överlevande efter massmordet. Hibakusha lever ännu här i Hiroshima. Sjuttioåringar kan ha varit ögonvittnen. Fast på långt håll, förstås. De såg inte explosionen, men ljusskenet, svampmolnet, det svarta regnet.

     Efter kriget fruktades hibakusha som smittbärare (vilket de i viss mån också var). De försköts, negligerades. Staden måste byggas upp! Troligen var det för tidigt, den borde ha varit evakuerad i minst ett år, men man visste inte då vilken sorts smitta det var frågan om. Staden måste byggas upp, invånarna måste se framåt! – medan hibakusha gömde sig i sina skjul

Det återuppbyggda Hiroshima är fult som en jättebetongförort. Det skulle inte kunna se annorlunda ut. En enda vacker sak i Hiroshima – utom Domen – vore osmaklig.      

     Hibakusha har fått upprättelse, enligt ett offentligt brev från borgmästaren.

     Överväldigande är förhoppningen om fred som muséet och staden förmedlar.  

     Hit borde USA skicka sina ungdomar för att förstå, liksom vi sänder våra till Auschwitz. Men kanske funderar inte USA längre på det gamla kriget, de som har så många nya att sköta

Om Hiroshima kan man tala länge, utan att säga allt som borde sägas.

Medan man gör det, har man redan glömt Nagasaki

Före detta hus II: byarna

En halvmil utanför småstaden är det ren landsbygd, en gång levande och välbefolkad. Det är namnen på busshållplatserna som värdigt erinrar om det förflutna:

Färghandeln. Posten. Elimkapellet. Österby småskola.

    Vid stolpen med historiskt namn bromsar buss nummer 338 eller 157, för kanske ska någon ensam gubbe åka med idag. Eller inte. Varenda gubbe och gumma i Sveriges långa land är tacksamma om de har en buss som kör en gång om dagen också utanför skoltid. De vet ju så väl hur det var förr. Då stannade bussen utanför färghandeln, posten, skolan eller kapellet.

    

Låt oss se närmare på dessa hållplatser.
     Färghandeln är blankt nymålad. Fasaden, dörrarna och till och med fönsterkarmarna blänker. De sista burkarna på lagret togs över av nybyggarna, flerbarnsfamiljen med renovering som livsstilsprojekt. Deras kök har återfötts i Sundbornhemmets rödgröna, deras spa i dunkla jordpigmenter inväntar värmeljusen, trappan är limfärgsstruken i marmorerad ockra och i källaren doftar det ännu av gammal olja och terpentin.  
     Med Posten står det sämre till. Tegelväggarna håller, men porten och persiennerna hänger på trekvart. Några gånger i veckan hålls här öppet för pensionärsverksamhet. På postdisken står pumptermosar med kaffe som bryggts bakom glasluckorna, och i postfacken förvarar de gamla sina handarbeten och spelkort mellan besöken.
     Sedan kommer vi till de tomma husen, Kapellet liksom Skolan. Här ser vi flagande fasader, igenspikade dörrar och masonit framför fönstren. Övergivenheten skadar inte huset, så sägs det iallafall, men redan första trasiga fönsterruta är ett hot. När vädret går inomhus härjar fukt och köld och skit. Det är fåglar på vinden, högar med fladdermuslort, råttor i hela källaren. Av någon anledning sticker det upp söndriga rörledningar ur plankgolv eller bakom skåpluckor. Ingen vet riktigt varför; så är det alltid i övergivna hus.

     
Skolans krittavla är sprucken, kritorna uppspydda av kräsmagade möss. Skolbänkarna står travade mot väggen, några med hjälplöst halvöppna lock. 
     Kapellets bänkar eldades istället upp för länge sedan under en uppsluppen valborgsmäss. Risken finns att psalmböckerna gick samma väg, eller tog någon kristen själ hand om dem? Inte ett bibelblad skräpar på det en gång skärmålade golvet med skruvmärken efter bänkarna. Där virvlar dammet mellan twistpåsar, muslort, en brännvinsflaska invävd i spindelvät, ettpar mögliga filtar samt kondomer.

     Kapellets mest värdefulla ägodel var tramporgeln. Den gavs bort till skolan och kom verkligen till användning under ettpar läsår med sjunkande elevantal. När skolan las ner och huset stängdes skickades skrivmateriel och planscher till u-länderna, och bussen fick en ny uppgift. Inte att köra barnen från skogen till skolan, utan att invänta småbarnen som ska till skolan i köpingen på den hållplats som fortfarandet heter Österby småskola.

     Fortfarande piper orgeln svagt när råttorna kommer åt pedalerna. Snålblåsten ur saknade takpannor ljudar stavelser ur den spruckna tavlan. På bänkarna som travats mot väggen går det att läsa hjärtan, stjärnor och tryckbokstäver. Men ur den djupa övergivenheten gnäller orgeln sprött och obegripligt.  

     Rum tar faktiskt skada av att stå tomma, även om de tar än värre skada av väder. Den största skadan åsamkas de rum vars meningsfullhet bestod av ord. Det är inte söndriga rörledningar som stör, utan meningslösheten.

     Rummen är blåsor av minnen. När ingen längre minns orden kvarstår endast vakum.

Före detta hus 1: den lilla staden

I en gammal stad på landsbygden är alla hus före detta någonting annat.

     Det är ekologisk byggnadsvård av timmerhus i den före detta turistbyrån, en utsökt timmerbyggnad från 1700-talet som var före detta apoteket, innan alla apotek privatiserades och uppstod i ett flertal smärre lokaler. 
     I före detta ålderdomshemmet är det asylboende, eftersom de gamla numera bor ensamma hemma i sina små ettor och tvåor. I före detta Tingshuset har Migrationsverket sedan länge haft sin verksamhet, men när de inom kort flyttas till en något större stad blir det före detta Migrationsverket; möjligt att hyra.

     I det före detta polishuset ligger dam- och herrfriseringar i alla före detta kontorsrum. Som gemensamt företagskontor fungerar de före detta cellerna där gallren är kvar framför fönstren, en pittoresk detalj. På före detta Systemet drivs idag en pub som ibland försöker sig på night club; här ser vi näringsfång med reella beröringspunkter. Dagens Systembolag ligger i före detta Domus, ett på sin tid rekorderligt varuhus som låg bredvid Esso-macken som idag är parkeringsplats. Av före detta Domus finns endast kvar den dåtida innovationen; den lilla stadens första och enda rulltrappa. 

     I före detta järnhandeln försiggick under lång tid andrahandsförsäljning av kläder och möbler, men idag är lokalerna nyrenoverad bank med konstsamling. När banken flyttade uppstod förstås en före detta bank, där det numera säljs begagnade kläder och möbler. Så går det runt, från pengar till armod, från armod till pengar, åtminstone lite pengar, så att det går runt ett år, innan det blir en lokal att hyra.

     Konst har nu aldrig genererat pengar utom till ett fåtal samlare, så den ställs ut där det blir plats över, som i före detta badhuset eller den inom-kort-före-detta bokhandeln. Annat är det med blomsterhandeln! Tvärs över gatan och tillbaka har den flyttat så många gånger att ingen längre minns var de köpte blommorna till bröllopet, dopet, studenten eller begravningen. På samma småstadsgata var det, och där ligger begravningsbyrån kvar i samma lokaler sedan ståndsriksdagens tid, ty glesbygdens tätort har också sina lönsamma småföretag. Det är bara husen och rummen som förändras när de byter människor och rörelse med varandra.  

     Varje gång någonting blir före detta är det tråkigt – men se där skapas någonting nytt, inte alltid, men ofta! Före detta leksaksaffären blev nagelverkstad en tid, även om den för närvarande gapar tom. När före detta Försäkringskassan flyttades till en något större stad öppnade en för sin tid modern Kina-restaurang, idag är före detta Kina-restaurangen ett företagshotell – som om lokalerna vore den stora kostnaden för en nyföretagare i en liten landsbygdsstad*.

     I den före detta biografen är det träningslokal, och den andra före detta biografen erbjuder kommunal teater- och musikverksamhet. Den före detta busstationens biljetthall blev biljardhall, numera libanesisk krog. I före detta slakteributiken huserar hämtmat av thai-typ. 

     Vad som vilket år som helst kommer att öppna i de för närvarande livaktiga kebab- och pizza-serveringarna, det vet vi inte.

     Några lokaler blir tomma, som utslagna tänder. Andra fylls av nyföretagande, kanske bara för ett år eller två.

     Men vad blir kvar i rummen? Kanske en affärsmässig anda. Kanske känslan av att vara på uppgång, eller på nedgång. Kanske förhoppningen att bli kvar längre än ett år. Kanske en möjligen rimlig idé att det inte är så viktigt vad som görs, bara någonting blir gjort. 
     Det kan vara mycket viktigt att få någonting gjort i en liten stad på landsbygden.  

* Stavningskontrollen föreslår: landsbygdsstöd. Var vänlig observera detta.

Inte på Utöya, inte i Tehran – men i simhallen

Vi vet inte när skräcken griper tag i oss. Är det katastrofen eller ögonblickets obehagliga överraskning?

     I mitt liv, en bilkrock. Än idag vill jag inte se någonting närma sig på höger sida. Men detta är lappri jämfört med överlevares minnen. Från Srebrenica till tsunamin, före och efter. 

Min kamrat Ali Esbati skriver i ett väsentligt och innerligt inlägg på fejsbok: ”Jag slapp posttraumatiska stressymptom efter Utöya.” Han fortsätter med att berätta om bombningarna av Tehran som ägde rum när han var mycket liten, något mycket obehagligt som han framförallt minns genom de vuxnas rädsla. Sådant bär ett ett barn med sig. Men ingen av dessa fruktansvärda händelser slog honom med undermedveten skräck som han inte kan hantera. 

     Den kom när han gick med sitt barn till simhallen.

     Tala om svensk vanlighet. Vad gör pappan och barnet en ledig dag? Går till simhallen, ett hälsosamt nöje. Så gjorde min pappa också, det var en av de få saker vi båda hade glädje av, den rödblonde dalmasen och den beigeblonda solnatjejen. Hur käckt som helst.

     Men när Esbati och hans unge byter om är det någon som har synpunkter. Någon som inte tycker att de bidrar till Sverige. Någon som talar för lågt för att man ska bry sig, ändå högt nog för att nätt och jämnt göra sig hörd, så att de får veta, de som är måltavla.

     Där kom skräckupplevelsen.

     Sedan kämpar pappan med spralliga ungen ”för att slå bort bilder av livlösa barn på stränder, skrikande flyktingar vid taggtrådsstängsel, fascistiska mobbar som hånar, marscherar, slår.”

      

Esbati fortsätter: ”Här har man klarat sig någorlunda från ärr som vore förklarliga, men så upptäcker man ett sår på ett annat ställe. De kom åt en ändå.”

     Ärr som vore förklarliga. Utöya. Iran-Irak-kriget. Det är ingen skam att märkas av dem, men Esbati klarade sig. Kanske är en människa som sårbarast när hen själv har barn att skydda?

     Det hände i Sverige. I simhallen.

     ”Even in Sweden” heter en bok som för femton år sedan avslöjade myten om den svenska idyllen sett ur en usa:ns ögon.

     Också i Sverige kan skräcken dras åt kring strupen, också i Sverige måste du skydda ditt barn mot en hotfull omgivning. Med vad vi idag vet om opinionsläget är det alls inte konstigt. Men dethär fallet ser jag som så graverande, så omstörtande:

     Inte under terrorn på Utöya. Inte när bomber haglar över storstadshemmet.

     I Sverige, i föräldraskapets vardag. Här slog hatet och hotet till.

    

Låt oss nu skämmas en stund. Vi som trodde på vårt hemlands inbyggda trygghet, om det så bara var litegrann eller för femtio år sedan.

Esbati fortsätter: ”Jag lät blicken vila på de kommunalt anställda badvakterna, såg mig runt och kände tryggheten återvända”. Som senkommen tröst för detta land går detta att spåra i dess litteratur: de offentliganställda är hyggliga och hatar vanligen inte barn, de håller på sina regler men är inte ute efter någon särskild. 

     Det är en veritabel ÄRA för oss offentliganställda att allt framgent försanthålla denna föreställning!

     I det värsta av samhällen, det fascistiska, är det personalen som injagar skräck. Där är vi inte ännu. Men vanliga skräckinjagande personer är de som röstar om vilket samhälle vi ska ha. Det bådar inte gott. 

     Trots allt:

     ”Kamp och livsglädje ska läka såren” skriver Esbati.