Före detta hus II: byarna

En halvmil utanför småstaden är det ren landsbygd, en gång levande och välbefolkad. Det är namnen på busshållplatserna som värdigt erinrar om det förflutna:

Färghandeln. Posten. Elimkapellet. Österby småskola.

    Vid stolpen med historiskt namn bromsar buss nummer 338 eller 157, för kanske ska någon ensam gubbe åka med idag. Eller inte. Varenda gubbe och gumma i Sveriges långa land är tacksamma om de har en buss som kör en gång om dagen också utanför skoltid. De vet ju så väl hur det var förr. Då stannade bussen utanför färghandeln, posten, skolan eller kapellet.

    

Låt oss se närmare på dessa hållplatser.
     Färghandeln är blankt nymålad. Fasaden, dörrarna och till och med fönsterkarmarna blänker. De sista burkarna på lagret togs över av nybyggarna, flerbarnsfamiljen med renovering som livsstilsprojekt. Deras kök har återfötts i Sundbornhemmets rödgröna, deras spa i dunkla jordpigmenter inväntar värmeljusen, trappan är limfärgsstruken i marmorerad ockra och i källaren doftar det ännu av gammal olja och terpentin.  
     Med Posten står det sämre till. Tegelväggarna håller, men porten och persiennerna hänger på trekvart. Några gånger i veckan hålls här öppet för pensionärsverksamhet. På postdisken står pumptermosar med kaffe som bryggts bakom glasluckorna, och i postfacken förvarar de gamla sina handarbeten och spelkort mellan besöken.
     Sedan kommer vi till de tomma husen, Kapellet liksom Skolan. Här ser vi flagande fasader, igenspikade dörrar och masonit framför fönstren. Övergivenheten skadar inte huset, så sägs det iallafall, men redan första trasiga fönsterruta är ett hot. När vädret går inomhus härjar fukt och köld och skit. Det är fåglar på vinden, högar med fladdermuslort, råttor i hela källaren. Av någon anledning sticker det upp söndriga rörledningar ur plankgolv eller bakom skåpluckor. Ingen vet riktigt varför; så är det alltid i övergivna hus.

     
Skolans krittavla är sprucken, kritorna uppspydda av kräsmagade möss. Skolbänkarna står travade mot väggen, några med hjälplöst halvöppna lock. 
     Kapellets bänkar eldades istället upp för länge sedan under en uppsluppen valborgsmäss. Risken finns att psalmböckerna gick samma väg, eller tog någon kristen själ hand om dem? Inte ett bibelblad skräpar på det en gång skärmålade golvet med skruvmärken efter bänkarna. Där virvlar dammet mellan twistpåsar, muslort, en brännvinsflaska invävd i spindelvät, ettpar mögliga filtar samt kondomer.

     Kapellets mest värdefulla ägodel var tramporgeln. Den gavs bort till skolan och kom verkligen till användning under ettpar läsår med sjunkande elevantal. När skolan las ner och huset stängdes skickades skrivmateriel och planscher till u-länderna, och bussen fick en ny uppgift. Inte att köra barnen från skogen till skolan, utan att invänta småbarnen som ska till skolan i köpingen på den hållplats som fortfarandet heter Österby småskola.

     Fortfarande piper orgeln svagt när råttorna kommer åt pedalerna. Snålblåsten ur saknade takpannor ljudar stavelser ur den spruckna tavlan. På bänkarna som travats mot väggen går det att läsa hjärtan, stjärnor och tryckbokstäver. Men ur den djupa övergivenheten gnäller orgeln sprött och obegripligt.  

     Rum tar faktiskt skada av att stå tomma, även om de tar än värre skada av väder. Den största skadan åsamkas de rum vars meningsfullhet bestod av ord. Det är inte söndriga rörledningar som stör, utan meningslösheten.

     Rummen är blåsor av minnen. När ingen längre minns orden kvarstår endast vakum.