I Hiroshima

Det finns en kvarvarande ruin från 450806.Den heter the A-bomb Dome.

     Namnet A-bomb är förfärligt, det låter som ett varumärke eller smeknamn. Vi säger inte A-witz, eller hur.

     Det är omöjligt att slita ögonen från den kvarvarande ruinen. Den är så vacker att man inte står ut 

På Fredsmuséet är det vedervärdiga tydligare, eftersom det är människans.

     Brännskadorna; ett kimonomönster inbränt i axeln på en kvinna.

     Deformiteterna; långa svarta naglar som växte ut på mannen som råkade hålla handen utanför fönstret en kilometer från explosionen.

     Modellen av en gigantisk ond sol

Som barn såg jag ett foto i en bok av Signe Höjer: “Här satt en människa. Efter bomben fanns bara en skugga kvar.” Femtio år senare ser jag bokens foto i museiverklighet. De två trappstegen är utställda, jag ser skuggan som blev kvar på dem.

En människa satte sig på trappan i väntan på att banken skulle öppna, sjönk ned där i sommarhettan, med för lite att äta inom sig. Bomben brände stenen till en ljusare nyans. Människan förintades på ett ögonblick, men inte innan hens kropp hade skyddat stenen, kvarlämnat den mörkare fläcken.

     Hiroshima är platsen där människor förintades på en sekund, där människor skyddade sten. Platsen där en kropp lämnade märke på stenen.

Som lärare läste jag högt för eleverna om Sadako som ville leva och vek tusen papperstranor för den skull. Med en lätt chock ser jag dem nu: tranorna finns här på Fredsmuséet, de är utställda framför mängder av japanska skolbarn. De verkliga, sextio år gamla origamitranorna som Sadako gjorde innan hon dog i leukemi

 Sadako var bara ett barn. Hon var bara ett av alla de döda barnen.

     Hennes arv är några papperstranor. Nej - inte så några. Än idag viker skolbarn papperstranor, för livet, för freden

Hibakusha är det japanska ordet för de överlevande efter massmordet. Hibakusha lever ännu här i Hiroshima. Sjuttioåringar kan ha varit ögonvittnen. Fast på långt håll, förstås. De såg inte explosionen, men ljusskenet, svampmolnet, det svarta regnet.

     Efter kriget fruktades hibakusha som smittbärare (vilket de i viss mån också var). De försköts, negligerades. Staden måste byggas upp! Troligen var det för tidigt, den borde ha varit evakuerad i minst ett år, men man visste inte då vilken sorts smitta det var frågan om. Staden måste byggas upp, invånarna måste se framåt! – medan hibakusha gömde sig i sina skjul

Det återuppbyggda Hiroshima är fult som en jättebetongförort. Det skulle inte kunna se annorlunda ut. En enda vacker sak i Hiroshima – utom Domen – vore osmaklig.      

     Hibakusha har fått upprättelse, enligt ett offentligt brev från borgmästaren.

     Överväldigande är förhoppningen om fred som muséet och staden förmedlar.  

     Hit borde USA skicka sina ungdomar för att förstå, liksom vi sänder våra till Auschwitz. Men kanske funderar inte USA längre på det gamla kriget, de som har så många nya att sköta

Om Hiroshima kan man tala länge, utan att säga allt som borde sägas.

Medan man gör det, har man redan glömt Nagasaki