Trollhättan och tryggheten

Trollhättan. Alla tankar går dit idag.

Skolvardag. Oroliga barn och personal: Hur kan vi skydda oss?

Trollhättan. Sverige. Hatbrott.

Vi har sett det:

Hatet och hoten i kommentarsfält och på fejsboksidor.
Nazister som demonstrerar, öppet.
Respekterade riksdagspartier som hänger på det mindre respekterade partiet med krav på gränskontroller och tiggarförbud.
Bränderna på asylboenden.
Vi har sett alltihop. Då duger det inte att kalla ett stenhårt socialt klimat för tillfälligheter!

”Försök inte plocka politiska poäng på detta” är en återkommande replik i sociala media. Som om detta vore ett spel. Så ynkligt.

Vi är förtvivlade över ett mord på barn. Vi är skräckslagna inför Europas tvillingspöken, fascism och rasism. Att då få sina värsta farhågor bekräftade är bara äcklande!

     Men där sitter högerfolk och inbillar sig att vi lite knipslugt tänker ”haha, nu får vi fler röster!”
     Så ynkligt låg är nivån.
     Att politiken ses som en derbymatch är ett mediaskapat problem. När erfarna journalister inte vågar föra resonemang om levnadsvillkor och maktförhållanden utan enbart räknar lagens målstatistik, då är det inte konstigt att personer som är politiskt oskolade tänker likadant. Men det är farligt när politikens innehåll görs obegripligt.   

Media har också konstruerat ett skruvstäd i sin dramaturgi, vilket gjorde att min första känsla var: ”o, låt det inte vara en islamist eller asylsökande!”

     Så har bakhjärnan påverkats. Den första känsla som dyker upp gäller det som antagligen spelar minst roll för offren och deras familjer.
     Och då tror de som ser samhället som ett fia-spel att min andra känsla förstås måste ha varit ”hoppas att gärningspersonen är högerextremist”. Med andra ord, precis så som de själva tänker (fast de inte tänker utan bara ”vet” vilka brott immigranter begår). Men faktum är att det var tvärtom.

Jag var rädd för att det skulle visa sig vara precis så som det var. Rädd för att få rädslan bekräftad. Rädd för att blir ännu räddare.

     Rädd för att leva i ett samhälle där hatet tillåts påverka oss.
     Rädd för alla de ljumma, jaså-sägarna, de som vill lyssna och förstå när mänskliga rättigheter kränks.
     Rädd för rasisternas fanatism, deras självvalda bubbla där människor avförmänskligas.

Om det alls är möjligt att hoppas något beträffande en mördares identitet så kanske jag hoppades på… låt oss säga en totalt ensam sinnesförvirrad galning som egentligen bara ville skrämma sin mormor lite och så gick det snett. Något i den stilen.  

     Något som skulle hjälpa oss att som samhällsmedborgare behålla våra små staket runt den trygghet vi verkligen och i hjärtat behöver.