Inte på Utöya, inte i Tehran – men i simhallen

Vi vet inte när skräcken griper tag i oss. Är det katastrofen eller ögonblickets obehagliga överraskning?

     I mitt liv, en bilkrock. Än idag vill jag inte se någonting närma sig på höger sida. Men detta är lappri jämfört med överlevares minnen. Från Srebrenica till tsunamin, före och efter. 

Min kamrat Ali Esbati skriver i ett väsentligt och innerligt inlägg på fejsbok: ”Jag slapp posttraumatiska stressymptom efter Utöya.” Han fortsätter med att berätta om bombningarna av Tehran som ägde rum när han var mycket liten, något mycket obehagligt som han framförallt minns genom de vuxnas rädsla. Sådant bär ett ett barn med sig. Men ingen av dessa fruktansvärda händelser slog honom med undermedveten skräck som han inte kan hantera. 

     Den kom när han gick med sitt barn till simhallen.

     Tala om svensk vanlighet. Vad gör pappan och barnet en ledig dag? Går till simhallen, ett hälsosamt nöje. Så gjorde min pappa också, det var en av de få saker vi båda hade glädje av, den rödblonde dalmasen och den beigeblonda solnatjejen. Hur käckt som helst.

     Men när Esbati och hans unge byter om är det någon som har synpunkter. Någon som inte tycker att de bidrar till Sverige. Någon som talar för lågt för att man ska bry sig, ändå högt nog för att nätt och jämnt göra sig hörd, så att de får veta, de som är måltavla.

     Där kom skräckupplevelsen.

     Sedan kämpar pappan med spralliga ungen ”för att slå bort bilder av livlösa barn på stränder, skrikande flyktingar vid taggtrådsstängsel, fascistiska mobbar som hånar, marscherar, slår.”

      

Esbati fortsätter: ”Här har man klarat sig någorlunda från ärr som vore förklarliga, men så upptäcker man ett sår på ett annat ställe. De kom åt en ändå.”

     Ärr som vore förklarliga. Utöya. Iran-Irak-kriget. Det är ingen skam att märkas av dem, men Esbati klarade sig. Kanske är en människa som sårbarast när hen själv har barn att skydda?

     Det hände i Sverige. I simhallen.

     ”Even in Sweden” heter en bok som för femton år sedan avslöjade myten om den svenska idyllen sett ur en usa:ns ögon.

     Också i Sverige kan skräcken dras åt kring strupen, också i Sverige måste du skydda ditt barn mot en hotfull omgivning. Med vad vi idag vet om opinionsläget är det alls inte konstigt. Men dethär fallet ser jag som så graverande, så omstörtande:

     Inte under terrorn på Utöya. Inte när bomber haglar över storstadshemmet.

     I Sverige, i föräldraskapets vardag. Här slog hatet och hotet till.

    

Låt oss nu skämmas en stund. Vi som trodde på vårt hemlands inbyggda trygghet, om det så bara var litegrann eller för femtio år sedan.

Esbati fortsätter: ”Jag lät blicken vila på de kommunalt anställda badvakterna, såg mig runt och kände tryggheten återvända”. Som senkommen tröst för detta land går detta att spåra i dess litteratur: de offentliganställda är hyggliga och hatar vanligen inte barn, de håller på sina regler men är inte ute efter någon särskild. 

     Det är en veritabel ÄRA för oss offentliganställda att allt framgent försanthålla denna föreställning!

     I det värsta av samhällen, det fascistiska, är det personalen som injagar skräck. Där är vi inte ännu. Men vanliga skräckinjagande personer är de som röstar om vilket samhälle vi ska ha. Det bådar inte gott. 

     Trots allt:

     ”Kamp och livsglädje ska läka såren” skriver Esbati.