Statsministern ängslas: Hoppas de inte kommer hit!

Striderna i Mosul talar för fortsatta gränskontroller – det är på rubriksvenska vad statsministern tycker.
     Det ser till en början bisarrt ut. Hur kan de förfärliga striderna om en stad i Irak ”tala för” någonting som helst annat än att människor behöver hjälp och alla krafter sättas in för att få slut på kriget.
     Men statsministern tänker längre än så. Han ser till krigets följder: ”Det kan bli en ny gigantisk flyktingström från Irak. Vi måste vara beredda på det.” 
     Det ser till en början glädjande ut. Vår beredskap är god, som en annan statsminister sa, och om den inte är det tar vi nya tag för att ställa upp och möta människor på flykt. Vi öppnar våra hjärtan, som en tredje statsminister sa, och då måste vi förstås öppna också våra gränser.

Men detta är inte vad statsministern menar. Vad han menar är att vi bör ägnslas för vår egen skull: ”Osäkerheten om hur flyktingsituationen kommer att utvecklas är betydande… Sverige och andra EU-länder kan bara hoppas att flyktingsituationen inte spiller över på Europa.”

     Nej, Stefan Löfvén, här finns ingen osäkerhet. Vi kan vara alldeles säkra på att människor kommer att fly från Mosul, fly från kriget, söka rädda sig och sina barn till jämförelsevis trygghet. Och när flyktingarna hoppas bli trygga, då hoppas statsministern att situationen inte ”spiller över”.
     Detta yttrande är vedervärdigt. Statsministern pratar som om det gällde en otäckt sjudande lavaström – och den hoppas han bara ska drabba fattiga människor som redan lever under bistra villkor!

Löfvén har inte bestämt sig. Han må vara ängslig, men är en tålmodig man som lyssnar på alla, alltså på fyra EU-länder, EU-kommissionen, Sveriges länsstyrelser samt remissinstanser. Allt ska vägas in i regeringens bedömning – allt utom flyktingarnas reella situation, allt utom vad människorättsorganisationer säger. 

     Orsaken till att Löfvén ännu inte har bestämt sig är att gränskontroller är besvärliga. Han ”förstår motståndet”. Pendlarnas och turisternas motstånd. Vanligt folk, som får det jobbigt. Sådant är vad statsministern förstår.
     Solidaritet och humanitet förstår han uppenbarligen inte.

Vi ska inte kalla statsministern för ”svetsaren”, ty det uttrycker klassförakt. Men svetsare är ett aktningsvärt yrke och Politik och poesi skulle aldrig drömma om att kalla honom för det. Det finns så många andra ord: egoist, etnocentrist, kapitalistlakej, ynkrygg och svikare.  

Se också Flamman!

Nobelpristagare i snabb belysning

Nobelpriset i litteratur är en allvarlig sak, inte alls ett medialt spänningsmoment i vardagen! Därför ska du få veta vad jag anser om dem, det urval av de ärofullt belönade som jag överhuvudtaget kan anse något om: 

1907 Rudyard Kipling – läst Djungelboken, filmen var bättre  

1909 Selma Lagerlöf – levt med denna inspirerade berättare och stenhårda skrivarbetare som kanske nådde vårt språks högsta höjd med  Jerusalemsviten (filmen var inte bättre

1913 Rabindranath Tagore – läst någon dikt

1915 Romain Rolland – präglades i tonåren av denne pacifist och idealist som gav mig i viss mån besynnerliga uppfattningar om konst, Rhen och Europa, samt liv och död som ”Guden med de två mäktiga vingarna”

1916 Verner von Heidenstam – läst några vackert ordvrängande dikter

1921 Anatole France – läst en söt roman, Min väns bok

1923 W B Yeats – hört dikter upplästa på engelsklektion

1925 G B Shaw – läst Pygmalion och diverse nöjsamma aforismer

1929 Thomas Mann – läst Buddenbrooks som var sämre än Forsytesagan, om än tidigare

1931 E A Karlfeldt – läst allt av och om denne längtansfulle dalkarl som påverkat mitt sätt att se på natur och tradition

1932 John Galsworthy – läst Forsytesagan många gånger eftersom den är bättre än Buddenbrooks, så kanske han lärde av föregångaren?

1936 Eugene O’Neill – sett Alla Guds barn har vingar och blev berörd

1938 Pearl Buck – läst Den goda jorden och blev inte så berörd som förväntat

1945 Gabriela Mistral – läst och uppskattat dikterna

1946 Hermann Hesse – tillbringat andliga gymnasieår med Glaspärlespelet, Siddhartha och annan esoterika

1947 André Gide – försökt läsa på franska, det gick sådär

1951 Pär Lagerkvist – beundrat språket, blivit uttråkad, lagt på hyllan

1952 Francois Mauriac – läst något och förmodligen förstått mindre

1954 Ernest Hemingway – sett hans hus och båt på Kuba, läst en del men föredrar biografiska notiser i böcker från tiden

1956 Juan Ramon Jiménez – älskar idylldiktningen i Silver och jag, men hur kan det vara nobelprisklass att gå och småprata med en åsna?

1958 Boris Pasternak – sett Doktor Zjivago flera gånger, läste boken som trettonåring, det var lite för tidigt

1962 John Steinbeck – gråtit så mycket åt Möss och människor att jag inte vill ha mer med dem att göra

1963 Giorgos Seferis – läst lite dikter, tycker Ritsos borde fått priset

1964 J P Sartre – läst mer av hans hustru

1968 Yasunari Kawabata – gillar, men blandar ihop med Mishima

1969 Samuel Beckett – sett, läst, inspirerats av och improviserat över Godot, och har jag läst något mer kan det inte mäta sig med Godot

1971 Pablo Neruda – läst och gillat en del

1972 Heinrich Böll – levt med krigs- och efterkrigsskildringar, blivit bitter och kärleksfull i försöken att förstå det tyska problemet med hans tunga, varma ögon

1974 Johnson & Martinson – försökt läsa båda och blivit nedstämd

1976 Saul Bellow – läst något spirituellt

1978 I B Singer – läst något mustigt

1979 Odisseas Elítis – läst lite dikter, tycker Ritsos borde fått priset

1980 Czeslaw Milosz – läst, blivit imponerad av, glömt

1981 Elias Canetti – som ovan! men det var något mångkulturellt som jag gillade

1982 G G Marquez – läst och älskat, nu kan alla säga ”magisk realism” men på sin tid var det verkligen precis så det var!

1983 William Golding – alla har väl läst Flugornas herre? själv kom jag aldrig längre

1988 Naguib Mahfouz – läst, och fått recension av kypare i Kairo: Ja han är okej när det gäller gamla människor och gamla byar, men vår moderna stad kan han inte!

1991 Nadine Gordimer – något vet jag att jag läste, för jag blev så glad över en kvinnlig pristagare

1997 Dario Fo – sett på scen i Rom, och när han tog emot priset i Rinkeby, stunder jag aldrig glömmer

1999 Günter Grass – läst och inte blivit berörd, ty han var inte som Böll

2002 Imre Kertesz – fick mig att bättre förstå det vi alla andra måste försöka förstå, det som vi måste läsa för att yttra oss om Förintelsen

2003 J M Coetzee – läst Disgrace, inget fel på den

2006 Orhan Pamuk – tagit mig igenom med möda, vilket var värt det för den som besökt Istanbul

2009 Herta Müller – mycket svår författare som jag inte ens kunde börja förstå förrän jag läst recensioner och artiklar, då blev det ursinnigt vackert och farligt

2011 Tomas Tranströmer – pris till svenskar borde ha avståtts från Karlfeldt till nutidens störste skald på vårt språk

2014 Patrick Modiano – lät så intressant, var inte så intressant

2016 Bob Dylan – lyssnat och tyckt om i många år

Så roligt att hålla på med böcker, så svårt att utse pristagare, så oväntat när pjäser och musik bryter in i läsningen. Astrid Lindgren hade varit en värdig pristagare ungefär vid tiden för Ronja rövardotter (istället för Golding?) Idag är det berättelser utanför EUSA som borde belönas.

Nationalismens förfärliga sommar

Politik och poesi har varit tyst under sommaren. Orsaken är inte brist på ämnen, utan en förlamande motvilja mot att ens debattera de ämnen som står till buds.

         Det går hela tiden utför. Europa är på väg rakt in i fascismen. Samtidigt debatterar media hur nazister lämpligen ska inkluderas i den demokratiska dialogen.

         Det är när ingen vill komma ihåg som nazism blir ett skällsord i allmänhet.

De franska polisernas övergrepp mot en kvinnas klädsel ingav den största fasa.
De svenska partiledarnas nationalistiska sommartal ingav det djupaste äckel.

         Var gång Politik och poesi fick en krönika halvfärdig slog fasa eller äckel till på nytt. Motvilja mot debatten ingav ovilja att skriva.

Idag tycks det vara en angelägen fråga om Sverigedemokraterna är rasistiska eller inte. Eller om de ska ”kallas” så, som det heter på mediesvenska. (Minns du den tid när vi inom vänstern inte fick ”kalla oss” kommunister? Ens om vi var det, alltså? Nu är det tvärtom: ett parti som är rasister får inte kallas så av andra! Iallafall inte i P1. För övrigt är ett av dagens debattämnen vad Sd kallas av olika politiska personer. Vad Politik och poesi hellre vill veta är vad man ska kalla motsatsen till metafråga; subbafråga?)

Det går inte att bortse från att Sverigedemokraterna idag är både viktiga och stora – och jag avstår från att skriva ”vi har låtit dem bli stora”, för det är inte sant. När en populistisk rörelse med skickliga ledare börjar växa finns inte mycket som kan hejda dem, inte förrän de nått någon sorts gräns på mellan en femte- och fjärdedel av rösterna.

         Hitlers NSDAP är undantaget De uppnådde en dryg tredjedel och först då var katastrofen ett faktum.

Men det är inte Sverigedemokraterna som är rasismen. Det är knappast heller de som är fascismen idag, även om de är dess synliga verktyg och maktbas med farligt utrymme i parlamentet.

         Anledningen till deras styrka är att folk håller med dem. 

         Detta är det som är rasismen, också om somliga vill kalla den något annat. Detta är den rasism som funnits hela tiden, den som vi fick lära oss med global utvecklingstro när vi gick i skolan med en oä-bok där kolonialherrarna besegrade vildarna.

Om rasismen finner sitt uttryck endast i ett fascistiskt parti, då växer det partiet. Men under denna vår och sommar har övriga partier med plågsam tydlighet övertagit rasistiska krav och nationalistiska övertoner, och de beskylls då för ett simpelt pragmatiskt röstfiske.

         Kan man vara så säker på att det bara är allmän låghet? Vad får media att tro att rasismen skulle vara dem så främmande Den finns inom oss alla, den har funnits hela tiden.

         Med plågsam tydlighet har denna sommar visat hur rasismens föreställningar lever inom oss och förmår påverka media, politik och samhälle.

Antirasismen innebär framför allt inte att vara någon sorts godhetsapostel, så som borgarna försöker beskriva oss. Tvärtom.

         Antirasism innebär att vi ser rasismen där den finns, om det så är inom oss själva, att vi ger den dess rätta namn, att vi avslöjar dess förställningar och föreställningar och inte låter dem göra skillnad på människor -  och att vi avskyr orättvisa.

Berättelsen om tvångströjan

Fascisten Åkesson visar sitt rätta jag i denna debattartikel. Och då menar jag inte vapenskrammel och militärmarscher! Åkesson vet förstås att väljarna inte skulle tända på det. Sverigedemokraternas fascism är i uppbyggnadsfasen; då när en rörelse genom den envist upprepade berättelsen om nationell gemenskap (gärna med en förlorad guldålder) kränger på oss korporativismens enhetliga tröja. Som ännu inte blivit en tvångströja.

 

Åkessons berättelse – bekant vid dethär laget – går ut på att FÖRR var det trygghet och sammanhållning, men NU är det splittring och kriminalitet. Han försäkrar oss om detta på olika sätt och med lätt varierade värdeord, och inget utrymme ges för att fundera över om det kanske förr var fattigt och otryggt och nu tämligen välordnat? Inga vetenskapliga belägg stör hans berättelse utan ”det räcker med att se sig om” eller med allas vårt igenkännliga klag på sjukvården. Visst har vi det senare bekymret gemensamt – men vi är inte överens om orsakerna. 

     Enligt Åkesson är det vänstern och liberalerna som håller sig med påhittade konfliktlinjer. Med några få ord avfärdar han århundradens kamp mellan fattiga och rika, kvinnor och män som om den inte angick honom, och tonläget närmar sig predikan: ”Konflikten står mellan det konstruktiva och det destruktiva. Mellan den som är beredd att göra sin plikt och den som uteslutande tänker kräva sin rätt.”

     Värst vad han tar i! Vilka är dessa destruktiva latmaskar? Redan i nästa mening knyter Åkesson ihop det med dem som inte är beredda att ”anpassa sig till Sverige och dess kultur”. De som har ”anti­svenska värderingar”.  

 

Det är nästan omöjligt att argumentera med en människa som inte förklarar utan berättar, som inte belägger utan färglägger. Det går ju inte att förneka att det han påstår aldrig skulle ha hänt någon gång. Det existerar folk som ogillar Sverige, som vill leva på sitt eget vis också när det strider mot svensk lag. Men tänk efter: kan denna med nödvändighet tillbakadragna minoritet förorsaka kris i hela den offentliga sektorn? Är det ens rimligt att anta?

     Utanpå denna bisarra bild kommer nästa fantasifoster: att radikala islamistiska grupper vill störta vår civilisation och tillåts operera ostört, ibland med samhällets stöd.

     Orimligheterna finns med som förstärkare. Åkesson tror förmodligen inte på att Löfvén stöder vår civilisations störtande, men Åkessons anhängare tror det – fastän många av dem knappast har en aning om vad civilisation innebär!

     ”Vi måste uppnå en känsla av gemenskap” slår fascisten fast. Det brukar de göra. Bygget av den enhetliga nationen är varmt och inneslutande. Fast somliga får inte komma in – och få av dem som gör det kommer ut igen.

     Gemenskap ska inte vara en tvångströja. Gemenskap uppstår ur arbete och vardag och att dela med sig. Där orättvisa råder, uppstår istället konflikt och kamp. Detta historiska förhållande kan inte Åkesson finna sig i, ty den enda kamp som ska föras ska vara hans kamp. 

     Mot dem han kallar antisvenska.

Mediakennelns svansviftande för eliten

Om nu Storbritannien lämnar den europeiska unionen blir det säkert besvärligt. Låt oss konstatera det med en gång. Räcker så.
     Finns det något mer att tycka?
Under den svenska folkomröstningskampanjen och debatten om den så kallade östutvidgningen hade Vänsterpartiet den smakfulla inställningen att inte recensera andra länders ställningstaganden. Den önskan folk uttryckte i folkomröstningar skulle respekteras. Gäller Sverige, gäller Storbritannien. De har valt. Respektera det. Vi vill aldrig mer höra talas om att folket röstat fel.
     Sen kan jag personligen inte beklaga en valutgång som jag själv skulle ha röstat för. Det tragiska är att ingen nämnvärd vänsterkritik av unionen fanns i Storbritannien – eller om den inte fick höras?

Borgarna eller eliten* har allt att vinna på att dölja de faktiska missförhållandena inom unionen. Jag har inte hört eller läst en enda kommentator som medgett att galopperande kapitalism parad med demokratiskt underskott kan hänga ihop med en viss irritation hos massorna.

     Media har gått i barndom igen, tillbaka till nej-kampanjens dagar då alla EU-kritiska anklagades för att vara emot samarbete och internationell solidaritet!
     Därför passar den högernationalistiska dominansen i folkomröstningen så bra. Bara att demonisera på – och låtsas som om EU vore något bra för alla. Detta sväljer svensk media rakt av som om det gällde en tävling om vilken dresserad hund som är bäst på att apportera husses bollar och skälla ut grannkatten.

Tänk er för! Även om nyliberalismen är grundlagsfäst inom unionen är den ännu inte en diktatur; journalister får fortfarande tänka själva och kritik får framföras. Varför gör ni det inte?

     Ynkligast av alla byrackor i mediakenneln är de som just nu upptäckt och börjat bekymra sig över att fascismen växer i Europa. Inga gränskontroller, skitlagar eller brända asylboenden kunde övertyga dem – endast britternas valresultat kunde öppna deras ögon. Och varför? Självklart: det drabbar inte i första hand fattiga migranter, men det kan försämra för rika företagsledare.  

På så vis förstärker rädda-EU-lovsången allt det dåliga inom unionen. Elitismen. Folkföraktet. Propagandan via upprepade sagoord (”fredsprojekt”). Begäret att först och främst fylla företagarnas behov. Och fientligheten mot människorna utanför fästningsmuren.

Läs Åsa Linderborg, en lysande krönika!

* Politik och poesi brukar använda uttrycket borgarna, eller de rika. Men eftersom eliten blir irriterad av att kallas eliten är det dags att övergå till den benämningen.