Om makt- och straffstrukturer, med inlån av Anyuru

Johannes Anyuru skrev en mycket bra text på fejsbok. Politik och poesi lånar några utmärkta stycken att resonera om.

Anyuru konstaterar till exempel att vita faktiskt inte kan använda n-ordet som ett skämt eller bara i förbigående. Att göra så är rasistiskt – det går inte att komma undan med att du skojar eller menar något vänligt. N-ordet har en historia som står för överordning baserad på hudfärg. Varför skulle någon låtsas att så inte är fallet?  

     De enda som möjligen skulle kunna återerövra n-ordet och göra det till sin grej är de som har mörk hudfärg; dem som det angår. Men de allra flesta tycks inte vara ett dugg intresserade av det, och detta är något som vita bara ska acceptera, vilket inte är särskilt svårt – utom för den som personligen får ut något av att använda n-ordet, dvs begå en rasistisk handling.  

När somliga vita påstår sig vara fullkomligt okunniga om n-ordets konnotationer uttrycker de samtidigt sin fullkomliga okunnighet om andra människors känslor. Så till den grad ignorant kan man endast vara när det gäller människor som inte intresserar en, människor som i något avseende betraktas som underordnade. Att demonstrera denna förbannade likgiltighet inför andra är, i sig, att visa sin makt över dem. 

     Det finns ett motargument: dem som vi nu talar om är stackars människor som själva inte har någon makt. Det är inte imponerande, ty också den maktlösa har ett val vem hen vill vara och hur hen vill förhålla sig till andra.

Anyuru påpekar att inte heller ”viting” är ett neutralt ord och att de flesta mycket väl vet att det innebär en provokation. (Politik och poesi skriver mycket riktigt ”vit” om oss, inte viting.) Det går att jämföra ordbruket med om en kvinna som sagt ”gubbslem” sedan försöker avfärda det med att det bara var på skoj eller att slem ”egentligen betyder” vätska hos växter (enligt wiki).

     Texter som innehåller ord som ”gubbslem” är avsiktligt provokativa, och så ska även ”viting” läsas (enligt Anyuru). Men det stora problemet är att både svarta och kvinnor helst ska avhålla sig från att provocera i offentlig debatt.

     Själva blir vi provocerade och indignerade varenda dag av borgerliga ledarskribenter som visar sitt förakt för solidaritet och medmänsklighett, men inget kan vi göra utom att mejla redaktören. Övergår vi till att bli provokativa svarta eller kvinnor blir vi bestraffade, och de som utdömer straffet finns överallt från riksmedia till kommentarsfältsträsket.

     Då brukar det heta att lite måste man tåla, och vi som ska finna oss i att bli konsekvent nedvärderade brukar kallas för lättkränkta. Nåväl. Kanske det. Kanske är det nedvärderingen som gör oss lättkränkta? 

     Men vita män, de tål ingenting.

     Obs: raden innan är en sådan som kan bestraffas, om än milt med påminnelsen: ”Inte alla!” Det är en truism. Men den som upprepar-rapar ”inte alla!” har redan påbörjat sitt försvar av de män som inte är alla men tillräckligt många för att utgöra en samhällsfara när de tar på sig den dömande och bestraffande makten.

”Även den som ifrågasätter eller ens pekar på denna uppenbara ordning bestraffas”, skriver Anyuru. En kvinna som påpekar sexism får av män höra att hon ska straffknullas och av kvinnor att hon är en hajpad nolla. En svart som påpekar rasism får av vita höra att hen uppför sig illa och måste ta diskussionen. Kanske får hen av svarta också höra att hen är en hajpad nolla?

Kvinnor och svarta och andra underordnade måste själva åtminstone få bestämma när vi vill delta i en diskussion, och när vi avslutar den som meningslös och övergår till provokation. Det är skrämmande att den manliga sammanhållningen har gått så långt att det för vissa män är viktigare att ställa upp för en kritiserad man än för en våldtagen kvinna.

     Sannolikt gör den vita sammanhållningen samma sak, fastän jag som vit inte uppfattar det.

Anyuru avslutar sin text med att ”en person som uttalar sig rasistiskt i offentligheten inte är en person som i sin tur ska angripas med anonyma, sexistiska hatbrev och hot”. Något som är så riktigt att det inte skulle behöva påpekas. Men det behövs. Också antirasister går ned på reptilnivå ibland. Vi är nämligen inga – och vi tror inte ens på förekomsten av – övermänniskor.

EU-SKIT strax innan Greklands folkomröstning

Detta är det mest oanständiga som Politik och poesi läst på sistone.

     Detta är nedlåtande, förbarnsligande, i det närmaste rasistiskt.

     Detta är Aftonbladet, som av liberala mångfaldsskäl har fått tillstånd att underhålla en ledarsida som är sjyst vänstersossig medan blaskan för övrigt är en gegga av infantilt medierad politik mixad med hälsotips.

     Enligt den länkade artikeln – märk väl på nyhetsplats, självklart inte på alibi-ledarsidan! – märk väl med ambitionen att lära analfabet-svenskar något om storpolitik, vilket idag betyder finanspolitik – enligt denna sanslöst ovederhäftiga skitartikel är Grekland ett olydigt barn som inte förstår sitt eget bästa. Ett naivt barn som slösat bort sina småslantar på trams medan storkapitalet i den europeiska unionen ansträngt sig för att hitta uppfostringsmetoder.

Politik och poesi brukar behålla fattningen och språket. Men nu är det svära och gråta!

     För jävla helvetes unionsjävel – lägg av med sovjetindoktrinering av oss dumma folket. Man ska göra det man är bra på, eller hur? Ta då för satan och visa oss din bästa värsta sida, kom igen med din välbekanta utrota-varenda-jävel-metod! Jag känner dig, unionsjävel, jag har alltid känt dig, som europé lärde jag känna dig innan du var född, så jag vet att det bara är utrotning du längtar efter. Det är ju så länge sedan sist, iallfall här på hemmaplan. 

     Du är inte dig själv utan den. Det är det som är så hemskt med att vara europé och mena något med det. Europa är geografi, men unionsjäveln är ideologi, den bygger på död och det enda den lärde av sovjetjäveln var propaganda mot alla oliktänkande.

Utrotning klarade unionens medlemmar av långt innan medlemskap i en union var på tal. Som enskilda nationer begagnade de alla tänkbara vedervärdigheter, från insamlade av infödingshänder till gaskamrar och askan som gödslar gräsmattorna på minnesmärkena. 

     När nationerna ingick i en union undertecknade de avtal om de västerländska värdena, vilka de trodde var någonting fint och anständigt, eftersom de aldrig bekymrat sig om vår egen satans nedärvda europeiska dödslista till erövringshistoria.

     Med påskrivna avtal kan man inte leva ut, det blir till att köra med nedskärningar. I Grekland på pensioner och mat för dagen. I det globala sammanhanget nedskalat till långdistansrobotar. På kontinenten att hålla sig på nivån utsvältning som bestraffningsmetod för mindervärdiga (såsom svarthåriga, barn och ickekapitalister).

     Under den tid som nödvändigtvis går åt kan man unna sig den företrädesvis EUSAnska  hobbyn att mästra, förmynda och förnedra.

     Hjälper det inte på det stackars förvillade Greklandsbarnet så bidrar det väl till att hålla de snälla nordvästeuropeiska barnen i kort tygel. 

Vill du läsa en mer behärskad skribent, välj Priftis eller Pascalidou

Senkommet PS: 4 juli var en jävligt bra dag att skriva detta på!

Klassamhället avslöjat i Förenta Staterna

När jag arbetade på Södertörns högskola hade jag förmånen att få höra en gästföreläsning av Robert Putnam, den store statsvetaren från USA. Han talade då om hur det moderna samhället slits sönder av bristande tillit mellan människor; det sociala kapitalet minskar, vilket på sikt undergräver demokratin.

     Det var oerhört imponerande att höra en forskarstjärna tala fritt, kunnigt och humoristiskt. Något stördes jag av att det usa:nska småstadslivet beskrevs som stereotyp idyll, men i allt väsentligt var jag med.

Nu har Putnam publicerat en boken Our kids, recenserad här. Den usa:nska drömmen har blivit falsk! Forskaren har sett verkligheten: alla kan inte lyckas i livet. 

     Hindren för att komma sig upp socialt heter – som alltid – kön, ”ras” och klass. Idag framför allt klass, det vill säga ekonomiska och bildningsmässiga tillgångar. Familjen som tillgång eller hot.

     Skolan lyckas inte kompensera för föräldrarnas brister, och valet av skola förstärker skillnaden som finns redan i bostadsområde.

     

Det visste vi kanske? Ja, men det har aldrig skadat att få vetenskaplig underbyggnad. Valet 2010 kunde vi inom vänstern luta oss mot Jämlikhetsanden. Om Putnam kan spela samma roll är kanske ändå tveksamt, med den betoning av konservativa familjenormer som jag anar i recensionen.

     Recensenten för sin del väljer att utnämna boken till ”berättelse”, just den som socialdemokratin behöver för att få kraft till sin avsomnade rörelse. 

Sd glömmer gamla goda ultravåldet

När jag var ung tillbringade jag en och annan valborgshelg på Gröna Lund. Inte för att jag minns mycket av det. Alla ansikten såg ut som i spöktåget, några spydde och några grät. Vad jag minns var att det gick lättare att ta sig fram om man höll en pojke i handen. Så jag höll massor av pojkar i handen. Bara som lotsar på den slingriga vägen till mina vänner som jag förstås hade tappat bort, liksom lotspojkarna hade tappat sina. Kläder och saker gick sönder runt omkring oss och bastanta poliser och vakter såg till att vi kom upp på en nattbuss så småningom. Som borttappad flicka var det nödvändigt att ha någonting av rätt kön vid sin sida.

När jag blev vuxen och bodde i småstaden-nära-storstaden hade jag ibland svårt att ta mig hem. Då var det match på Råsunda. Utklädda män i olika storlekar hade vrålande tagit över det offentliga utrymmet. Det gick inte att åka tunnelbana. Det gick att köra bil, men inte att parkera. Poliser var inkallade från hela Svealand för att försöka bringa lugn i det fullkomligt normala helyllesvenska vanvett som pågick omkring min förortsbostad. 

     Vänner i Dalarna klagade över att de inte kunde anmäla inbrott eller lägenhetsbråk. Poliserna var utskickade som huliganvakter.  

Givetvis har jag läst nyheter om julbråk, midsommarbråk, sönderslagna familjer, drunkningsdöd och fyllebilar i snöstorm. Givetvis vet jag att polisen och räddningstjänsten har extra beredskap under våra stora svenska högtider.

     Men för Sverigedemokraterna är detta nytt. Det har aldrig hänt någonting i dethär landet innan människor började fira Ramadan.

”Fastemånaden har också kommit att präglas av vandalism, bilbränder, våld och upplopp i de svenska förorterna” skriver Sd i ett pressmeddelande.

     Egendomligt nog märkte jag aldrig av det under mina många arbetsår i Rinkeby-Tensta. Visst brann det bilar ibland (och ännu fler i Norsborg där majoriteten av de boende är kristna) men inte särskilt under fastemånaden. 

     Sd anmärker på att skolbarnen blir trötta av fastan. Min tanke är att också bilbrännarna blir det. De tar en paus. Det är vad Ramadan går ut på.

De trötta skolbarnen är ett reellt problem, som både skolsköterskor och imamer bearbetar. Men att påstå att Ramadan ”präglas” av någonting som helst annat än att folk äter för lite, är lögn. På grundval av denna lögn kräver Jimmie Åkesson ” skärpt polisberedskap under de kommande veckorna”.

     Det är oanständigt. Det är förföljelse på grund av religion.

     Det är ingenting annat och ska inte kallas någonting annat än förföljelse. 

     Det är ett riksdagsparti som ägnar sig åt det.