Johannes Anyuru skrev en mycket bra text på fejsbok. Politik och
poesi lånar några utmärkta stycken att resonera om.
Anyuru konstaterar till exempel att vita faktiskt inte kan använda
n-ordet som ett skämt eller bara i förbigående. Att göra så är rasistiskt – det
går inte att komma undan med att du skojar eller menar något vänligt. N-ordet
har en historia som står för överordning baserad på hudfärg. Varför skulle
någon låtsas att så inte är fallet?
De enda som möjligen
skulle kunna återerövra n-ordet och göra det till sin grej är de som har mörk
hudfärg; dem som det angår. Men de allra flesta tycks inte vara ett dugg intresserade
av det, och detta är något som vita bara ska acceptera, vilket inte är särskilt
svårt – utom för den som personligen får
ut något av att använda n-ordet, dvs begå en rasistisk handling.
När somliga vita påstår sig vara fullkomligt okunniga om n-ordets
konnotationer uttrycker de samtidigt sin fullkomliga okunnighet om andra
människors känslor. Så till den grad ignorant kan man endast vara när det
gäller människor som inte intresserar en, människor som i något avseende
betraktas som underordnade. Att demonstrera denna förbannade likgiltighet inför
andra är, i sig, att visa sin makt över dem.
Det finns ett motargument: dem som vi nu talar om är stackars människor som själva inte har någon makt. Det är inte
imponerande, ty också den maktlösa har ett val vem hen vill vara och hur hen vill
förhålla sig till andra.
Anyuru påpekar att inte heller ”viting” är ett neutralt ord och att de
flesta mycket väl vet att det innebär en provokation. (Politik och poesi
skriver mycket riktigt ”vit” om oss, inte viting.) Det går att jämföra ordbruket med om en kvinna som sagt ”gubbslem”
sedan försöker avfärda det med att det bara var på skoj eller att slem ”egentligen betyder” vätska hos växter (enligt wiki).
Texter som innehåller ord som ”gubbslem” är avsiktligt
provokativa, och så ska även ”viting” läsas (enligt Anyuru). Men det stora problemet är att både svarta och kvinnor helst ska
avhålla sig från att provocera i offentlig debatt.
Själva blir vi
provocerade och indignerade varenda dag av borgerliga ledarskribenter som
visar sitt förakt för solidaritet och medmänsklighett, men inget kan vi göra utom
att mejla redaktören. Övergår vi till att bli provokativa svarta eller kvinnor blir vi bestraffade,
och de som utdömer straffet finns överallt från riksmedia till
kommentarsfältsträsket.
Då brukar det heta att lite måste man tåla, och vi som ska finna oss i att bli konsekvent nedvärderade brukar kallas för lättkränkta.
Nåväl. Kanske det. Kanske är det nedvärderingen som gör oss lättkränkta?
Men vita män, de tål
ingenting.
Obs: raden innan är
en sådan som kan bestraffas, om än milt med påminnelsen: ”Inte alla!” Det är en
truism. Men den som upprepar-rapar ”inte alla!” har redan påbörjat sitt försvar av de män som inte är alla men tillräckligt många för att utgöra en
samhällsfara när de tar på sig den dömande och bestraffande makten.
”Även den som ifrågasätter eller ens pekar på denna uppenbara
ordning bestraffas”, skriver Anyuru. En kvinna som påpekar sexism får av män
höra att hon ska straffknullas och av kvinnor att hon är en hajpad nolla. En
svart som påpekar rasism får av vita höra att hen uppför sig illa och måste ta diskussionen. Kanske får hen av svarta också höra att hen
är en hajpad nolla?
Kvinnor och svarta och andra underordnade måste själva
åtminstone få bestämma när vi vill delta i en diskussion, och när vi avslutar
den som meningslös och övergår till provokation. Det är skrämmande att den
manliga sammanhållningen har gått så långt att det för vissa män är viktigare
att ställa upp för en kritiserad man än för en våldtagen kvinna.
Sannolikt gör den
vita sammanhållningen samma sak, fastän jag som vit inte uppfattar det.
Anyuru avslutar sin text med att ”en person som uttalar sig
rasistiskt i offentligheten inte är en person som i sin tur ska angripas med
anonyma, sexistiska hatbrev och hot”. Något som är så riktigt att det inte
skulle behöva påpekas. Men det behövs. Också antirasister går ned på reptilnivå
ibland. Vi är nämligen inga – och vi tror inte ens på förekomsten av –
övermänniskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar