Veckan efter valet gick vi ut med flygblad igen. Det var på tiden. Medborgarna såg mest förvånade ut. Några sa ”jag har redan röstat”. Andra ”varför kommer ni hit nu?”, men det säger de mitt i valrörelsen också.
Politiker förväntas vara ute bland folk, och när vi är det undrar folket varför. Det är bara en såndär sak som är.
Vi har lärt av Joe Hill. I allt vi säger ligger ett ”Sörj inte, organisera” i olika ordval och tonfall. Vi har lärt att förlora och att börja om från början. Vi värjer oss från lärdomen att man minsann inte får något genom hårt arbete!
Några röster ur folkdjupet var nyfikna och oroliga: ”Hur ska det bli nu? Ska de sälja bostäderna? Lägger de ned Kulturcentrum?” Det vet vi inte, men misstanken ligger nära till hands. Så folket frågade: ”Vad tänker ni göra nu?”
Men se nu var det tänkt att ni ska göra något!
Fixarrollen har aldrig passat vänsterpolitiker. Nu sämre än någonsin. Om vi ett enda ögonblick glömde bort att det är aktivitet som bär vår rörelse har vi all anledning att dra oss det till minnes nu och handla utifrån det. Även om folket ser förvånade ut.
Antingen är detta djupt avslöjande för hur politik har bedrivits. Eller så har de bara inte kommit igång.
måndag, september 25, 2006
lördag, september 23, 2006
Moraliskt-nationell nostalgi
Var det så att väljarna definierade sig såsom höger, som vallokalsundersökningen förmedlade. Eller var det tvärtom högern som imiterade vänstern - och om den det gjorde, var det en fiffig valploj eller nymornad solidarisk insikt?
Det är i alla händelser inte ett liberalt val. Med nyliberalism går det inte att vinna Sverige. Illa nog att spela krypkasino med våra pensioner. Fritt knark och prostituterade i rollen av strävsamma småföretagare går bara inte hem.
Men varför fungerar inte heller gammal-liberalismen? Den som rymde individens frihet och rätten att tvivla på allt. Jag saknar den. Saknar den nu när det visar sig att den ärkepräktiga konservatism en var det som höll.
Lag och ordning. Hårdare tag. Högre krav. Inget fusk. Snälla barn. Kontroll.
En sak man inte kan säga om dethär valet är: ”Det blev en borgerlig seger men även Sverigedemokraterna gick framåt.” Prepositionen ska vara ”och”, inte men. Det går inte att skylla ifrån sig på extremister när flera etablerade partier ägnar sig åt moraliskt-nationell nostalgi och det dessutom är en framgångsväg.
Våra svenska traditioner. Hederligt arbete, arbete och heder. Som det brukade vara här i Sverige. Kan ni inte höra grosshandlargnägget på 1880-talets groggverandor? De visste, att när det var som det brukade stod folk och herrar mot varandra.
Visst fanns det en tid, den allra kortaste tiden, när nästan alla såg på samma tevekanal och Hyland-hörnan höll likvaka över avsomnade folkhemskingar. Visst var det Sverige, och visst går det att se tillbaka på med exempelvis vemodet över en barnslig barndom. Men att som grosshandlare ockra på det är ohemult.
Sverige är, liksom moral, en konvention. En av de bekvämare, eftersom den tycks ursäkta allt.
Det är i alla händelser inte ett liberalt val. Med nyliberalism går det inte att vinna Sverige. Illa nog att spela krypkasino med våra pensioner. Fritt knark och prostituterade i rollen av strävsamma småföretagare går bara inte hem.
Men varför fungerar inte heller gammal-liberalismen? Den som rymde individens frihet och rätten att tvivla på allt. Jag saknar den. Saknar den nu när det visar sig att den ärkepräktiga konservatism en var det som höll.
Lag och ordning. Hårdare tag. Högre krav. Inget fusk. Snälla barn. Kontroll.
En sak man inte kan säga om dethär valet är: ”Det blev en borgerlig seger men även Sverigedemokraterna gick framåt.” Prepositionen ska vara ”och”, inte men. Det går inte att skylla ifrån sig på extremister när flera etablerade partier ägnar sig åt moraliskt-nationell nostalgi och det dessutom är en framgångsväg.
Våra svenska traditioner. Hederligt arbete, arbete och heder. Som det brukade vara här i Sverige. Kan ni inte höra grosshandlargnägget på 1880-talets groggverandor? De visste, att när det var som det brukade stod folk och herrar mot varandra.
Visst fanns det en tid, den allra kortaste tiden, när nästan alla såg på samma tevekanal och Hyland-hörnan höll likvaka över avsomnade folkhemskingar. Visst var det Sverige, och visst går det att se tillbaka på med exempelvis vemodet över en barnslig barndom. Men att som grosshandlare ockra på det är ohemult.
Sverige är, liksom moral, en konvention. En av de bekvämare, eftersom den tycks ursäkta allt.
torsdag, september 21, 2006
Hedersord i vår lilla stad
Utanför äldreboendet satt Moderaternas plakat: ”Lägg inte ned detta boende!” Ett budskap som kom överraskande för den röda majoritet som just öppnat det. Talade Alliansen med sig själv? Ja, något tvetungat ormlikt var det över denna kampanj, men det förstod vi inte förrän på valsöndagen.
Utanför skolan var ett liknande plakat uppsatt: ”Lägg inte ned denhär skolan.”
En av väljarna i närområdet blev orolig. Han hämtade de Moderat-sedlar han skulle ha, men passade på att fråga utdelaren:
- Är det sant? Tänker dom lägga ned våran skola?
- Nej nej. Det är vår slutspurt förstår du. Då satte vi upp såna här vid alla skolor.
Väljaren backade ettpar steg, tittade på sina valsedlar som om de krälat i handen på honom, och sa:
- Vaa? Jag tänkte rösta på er. Men nu vet jag faktiskt inte längre.
Vem som vann valet vet vi. Men vem som fick den hederlige mannens röst är gömt i valhemligheten. Så som det ska vara i en demokrati. I högerns vildavästernsamhälle, här kan vi bara förlita oss på dendär enda hederliga människan för vars skull staden skonas.
Utanför skolan var ett liknande plakat uppsatt: ”Lägg inte ned denhär skolan.”
En av väljarna i närområdet blev orolig. Han hämtade de Moderat-sedlar han skulle ha, men passade på att fråga utdelaren:
- Är det sant? Tänker dom lägga ned våran skola?
- Nej nej. Det är vår slutspurt förstår du. Då satte vi upp såna här vid alla skolor.
Väljaren backade ettpar steg, tittade på sina valsedlar som om de krälat i handen på honom, och sa:
- Vaa? Jag tänkte rösta på er. Men nu vet jag faktiskt inte längre.
Vem som vann valet vet vi. Men vem som fick den hederlige mannens röst är gömt i valhemligheten. Så som det ska vara i en demokrati. I högerns vildavästernsamhälle, här kan vi bara förlita oss på dendär enda hederliga människan för vars skull staden skonas.
onsdag, september 20, 2006
Guillou på digitala irrvägar
Den store Jan Guillou ogillar bloggar. De är ”pladder”. Men när Hanna Löfqvist pladdrar på, nej förlåt bloggar om saken, gör hon det med stort förnuft. Varav vi ser att många bloggar är pladder, andra inte.
Att som Guillou uttala sig tvärsäkert och kategoriskt om företeelser som är såväl mångtydiga som subjektiva, det kan hänföras till avdelning bekväm kvällstidningsmentalitet.
Några tusen människor ägnar sig i sina bloggar åt privatlivets futiliteter. Det är inte intressant, men knappast särskilt störande heller. Små funderingar i kanten av de digitala motorvägar där viagra-transporter och sexy bike-bitches dundrar förbi. Har inte Guillou något att säga om dem? Eller är alla stora saker bra saker?
Via Politik och poesi når jag omkring tvåhundra läsare i veckan. Det är inte mycket - men ungefär samma siffra som mina tre diktsamlingar sammanlagt har sålt under tio år.
Sensmoral: Man kommer inte särskilt långt genom hårt arbete.
Detta upphöjer inte bloggandet till konst. Men gör det ganska roligt.
Att som Guillou uttala sig tvärsäkert och kategoriskt om företeelser som är såväl mångtydiga som subjektiva, det kan hänföras till avdelning bekväm kvällstidningsmentalitet.
Några tusen människor ägnar sig i sina bloggar åt privatlivets futiliteter. Det är inte intressant, men knappast särskilt störande heller. Små funderingar i kanten av de digitala motorvägar där viagra-transporter och sexy bike-bitches dundrar förbi. Har inte Guillou något att säga om dem? Eller är alla stora saker bra saker?
Via Politik och poesi når jag omkring tvåhundra läsare i veckan. Det är inte mycket - men ungefär samma siffra som mina tre diktsamlingar sammanlagt har sålt under tio år.
Sensmoral: Man kommer inte särskilt långt genom hårt arbete.
Detta upphöjer inte bloggandet till konst. Men gör det ganska roligt.
tisdag, september 19, 2006
Reinfeldt och representationen
”Jag vill regera Sverige som en representant för hela svenska folket”
sa Reinfeldt redan kl 23 på valnatten, enligt tidningen City (0918).
Reinfeldt vill, men kan inte. Han får inte. I en demokrati har vi folket grundlagsskyddad rätt att rösta olika. Med den rätten följer skyldigheten att låta oss regeras av en person eller ett parti som vi inte själva valt, men som alltför många andra valt.
Reinfeldt får inte sin önskan uppfylld. Han blir inte regent - inte vare sig enväldig eller inskränkt monark. Han blir statsminister och får som sina föregångare nöja sig med att bygga sitt ledarskap på drygt halva folkets förtroende. Inte så illa, med tanke på att resten av oss får finna oss i att våra representanter inte blev valda.
Reinfeldt har ett balanserat, resonerande sätt som befinner sig precis på min toleranströskel. En lagom uthärdlig konservativ. Jag kände inga allergireaktioner innan han (eller snarare City) avslöjade sådana oformligt förmätna maktanspråk.
- Reinfeldt! Du ska ge fullkomligt fan i att försöka representera oss som inte vill ha dig. Vi utgör din opposition, fatta!
I en fascistisk stat är det förstås annorlunda.
sa Reinfeldt redan kl 23 på valnatten, enligt tidningen City (0918).
Reinfeldt vill, men kan inte. Han får inte. I en demokrati har vi folket grundlagsskyddad rätt att rösta olika. Med den rätten följer skyldigheten att låta oss regeras av en person eller ett parti som vi inte själva valt, men som alltför många andra valt.
Reinfeldt får inte sin önskan uppfylld. Han blir inte regent - inte vare sig enväldig eller inskränkt monark. Han blir statsminister och får som sina föregångare nöja sig med att bygga sitt ledarskap på drygt halva folkets förtroende. Inte så illa, med tanke på att resten av oss får finna oss i att våra representanter inte blev valda.
Reinfeldt har ett balanserat, resonerande sätt som befinner sig precis på min toleranströskel. En lagom uthärdlig konservativ. Jag kände inga allergireaktioner innan han (eller snarare City) avslöjade sådana oformligt förmätna maktanspråk.
- Reinfeldt! Du ska ge fullkomligt fan i att försöka representera oss som inte vill ha dig. Vi utgör din opposition, fatta!
I en fascistisk stat är det förstås annorlunda.
söndag, september 17, 2006
Politik och poesi
"Konsten att förlora och förlora och förlora
utan att förlora poesin"
skrev Henrik Grapengiesser, en poet som dog två veckor före valet.
Nu har vi förlorat. Och vi har gjort det förut. Gjort det och gjort det. Det värsta var folkomröstningen om EU, eller kanske när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Värre val har genomlidits. Likväl har vi förlorat och kommer att förlora:
Arbetsrätten. Välfärden. Integrationen. Jämställdheten.
Men inte politiken, inte värdigheten, och inte poesin. Inte drivkraften, "det stående sataniska inre imperativet / att benämna och begripa / varje dag"*
När en poet dör, lever poesin.
När vi förlorar ett val, skärper vi politiken.
Det är bara att börja om från början.
Om det finns något vi har lärt oss, och avskyr att vi har lärt oss, men aldrig kommer att glömma hur vi lärt oss, så är det att börja om från början. "Låt oss alltid sluta vid början / varje dag"*
För att kunna göra det måste vi förstås arbeta. Men det är vi vana vid, vi som aldrig har gjort något annat än arbetat, och inte bara skapat värden utan också funnit vår värdighet genom arbete.
Politiker och poeter är de mest arbetsamma människor som finnns.
"Och vi kommer att komma tillbaka"
som Ture Nerman skrev.
"utan att förlora poesin"
som Henrik Grapengiesser skre.
- - -
* ur HD: Festmanifest
utan att förlora poesin"
skrev Henrik Grapengiesser, en poet som dog två veckor före valet.
Nu har vi förlorat. Och vi har gjort det förut. Gjort det och gjort det. Det värsta var folkomröstningen om EU, eller kanske när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Värre val har genomlidits. Likväl har vi förlorat och kommer att förlora:
Arbetsrätten. Välfärden. Integrationen. Jämställdheten.
Men inte politiken, inte värdigheten, och inte poesin. Inte drivkraften, "det stående sataniska inre imperativet / att benämna och begripa / varje dag"*
När en poet dör, lever poesin.
När vi förlorar ett val, skärper vi politiken.
Det är bara att börja om från början.
Om det finns något vi har lärt oss, och avskyr att vi har lärt oss, men aldrig kommer att glömma hur vi lärt oss, så är det att börja om från början. "Låt oss alltid sluta vid början / varje dag"*
För att kunna göra det måste vi förstås arbeta. Men det är vi vana vid, vi som aldrig har gjort något annat än arbetat, och inte bara skapat värden utan också funnit vår värdighet genom arbete.
Politiker och poeter är de mest arbetsamma människor som finnns.
"Och vi kommer att komma tillbaka"
som Ture Nerman skrev.
"utan att förlora poesin"
som Henrik Grapengiesser skre.
- - -
* ur HD: Festmanifest
lördag, september 16, 2006
Före ett icke-svårt val
Sex veckor i valstugan är en kurs i humanism. Eller också inte.
Hemma på jobbet får vi genomsnittet.
På gatan finns kurvans ändpunkter.
Underbara motiverade medborgare.
Avskyvärda medlöpande motborgare.
Under och mellan humanismkursen återsamlas kamraterna,
ställer genomsnittsdiagnoser på genomsnittstemperaturen:
Vi kommer att vinna stort!
Vi kommer att torska allt!
Tämligen välunderbyggda spådomar
inhämtade på världens bästa fyndplatser:
gatstenen, torgscenen.
Hur kan det vara fel när jag fått det direkt från gatan?
Hur kan det vara rätt när en tillfällig förbipasserande sa det?
Hur kan det var någonting som helst innan folket sagt sitt.
Det finns bara en opinionsmätning, bara en folkomröstning, bara ett enda val för oss väljarna, oss folket.
Den är vår. Den är det enda som är vårt.
Att det är så svårt att välja, det har media talat om för oss i sex veckor.
De har som vanligt fel.
Det är bara svårt att vara folket.
fredag, september 15, 2006
Förnekare finns
Så har jag träffat en av dem tillslut. En Förintelse-förnekare. Han (för det var förstås en han) anmärkte på att gågatan i vår lilla stad såg ut som Röda torget i Moskva. Jag frågade var han såg lökkupolerna och de grandiosa proportionerna. Nej, han menade fanorna. Röda fanor finns bara i Moskva, sa han.
Jag sa att det är nog tvärtom. De har inte många kvar där österut. Däremot kan han få se arbetarrörelsens internationella symbol för fred och solidaritet över hela den övriga världen, sa jag stolt. Då slutade mannen prata om flaggor och började prata om krig. Undrade om jag inte förstod hur arga tyskarna blev efter Versailles-freden. Jodå - så nu har vi lärt oss hur viktigt det är att inte förödmjuka den besegrade, sa jag med en tillförsikt jag inte alls kände.
Mannen förklarade för mig att en sådan berättigad ilska bara kan leda till en explosion, och sen var han plötsligt långt inne i Leningrads belägring. Den visade att ryssarna är kannibaler, sa han. Jag påpekade att han glömt en detalj i sin krigsrapportering, nämligen utrotningslägren. Mannen slog bort det med att det alltid dör folk i krig. Båda sidor höll på och utrotade som bara den. Ryssarna var till och med så infernaliskt grymma att de lät miljontals av sina egna män dö vid fronten (!) Jag räknade upp några av offren för nazisternas industriella slutlösning, men han ruskade på huvudet: Det dör alltid folk i krig. Hur många är svårt att veta. Ryssarna, däremot...
Medan vi pratade stod han och blängde på papperskorgen där vi lägger Sverigedemokraternas material: "Rasism, nej tack". När vi pratat färdigt gick han vidare, en liten oansenlig man vem som helst, en jag inte skulle känna igen eller titta två gånger på. Men nu har jag träffat en av dem tillslut. De går omkring och finns och småpratar i valstugorna som vem som helst.
Jag sa att det är nog tvärtom. De har inte många kvar där österut. Däremot kan han få se arbetarrörelsens internationella symbol för fred och solidaritet över hela den övriga världen, sa jag stolt. Då slutade mannen prata om flaggor och började prata om krig. Undrade om jag inte förstod hur arga tyskarna blev efter Versailles-freden. Jodå - så nu har vi lärt oss hur viktigt det är att inte förödmjuka den besegrade, sa jag med en tillförsikt jag inte alls kände.
Mannen förklarade för mig att en sådan berättigad ilska bara kan leda till en explosion, och sen var han plötsligt långt inne i Leningrads belägring. Den visade att ryssarna är kannibaler, sa han. Jag påpekade att han glömt en detalj i sin krigsrapportering, nämligen utrotningslägren. Mannen slog bort det med att det alltid dör folk i krig. Båda sidor höll på och utrotade som bara den. Ryssarna var till och med så infernaliskt grymma att de lät miljontals av sina egna män dö vid fronten (!) Jag räknade upp några av offren för nazisternas industriella slutlösning, men han ruskade på huvudet: Det dör alltid folk i krig. Hur många är svårt att veta. Ryssarna, däremot...
Medan vi pratade stod han och blängde på papperskorgen där vi lägger Sverigedemokraternas material: "Rasism, nej tack". När vi pratat färdigt gick han vidare, en liten oansenlig man vem som helst, en jag inte skulle känna igen eller titta två gånger på. Men nu har jag träffat en av dem tillslut. De går omkring och finns och småpratar i valstugorna som vem som helst.
tisdag, september 12, 2006
Trött Gnöling i retur
Än en gång Gröning, självutnämnd demokratigranskare, med en förnumstig blogg bestående av dösnack om kantareller, glass i valstugan och reklam för Aftonbladet. Och i sagda boulevardblad vevar hon på som en raspig vinylplatta om att vallöftena är för många och för gamla. ”De kör alla vallöften i retur”, gnölar Gröning som ”blir lite trött”.
I valstugor utan glass har valarbetarna fört en pågående diskussion med medborgarna om... glasögonkostnader, situationen i Eritrea, kullersten och pigbidrag... mer eller mindre bensinskatt, mindre eller mer läxor... byggandet av köpcentrum, bevarandet av parkmark, beviljandet av hemtjänst, bestraffningen av våldtäktsmän... friår, frihet, frispel och förnekandet av Förintelsen...
Det blir man också trött av. Men inte blaserat uttråkad, tack och lov.
I sista tiraden möts vi dock av en stark självinsikt hos Gröning: ”Jag beskylls säkert för att sprida politikerförakt med dessa rader!” Alldeles riktigt. Hon har förstått det: att den som sågar valrörelsen, raljerar med båda sidor, skriver att politiker bara bråkar och spionerar och att de betraktar väljarna som siffror - den kan omöjligen vänta sig beundran för sin förmåga att levandegöra det angelägna i demokratin.
I valstugor utan glass har valarbetarna fört en pågående diskussion med medborgarna om... glasögonkostnader, situationen i Eritrea, kullersten och pigbidrag... mer eller mindre bensinskatt, mindre eller mer läxor... byggandet av köpcentrum, bevarandet av parkmark, beviljandet av hemtjänst, bestraffningen av våldtäktsmän... friår, frihet, frispel och förnekandet av Förintelsen...
Det blir man också trött av. Men inte blaserat uttråkad, tack och lov.
I sista tiraden möts vi dock av en stark självinsikt hos Gröning: ”Jag beskylls säkert för att sprida politikerförakt med dessa rader!” Alldeles riktigt. Hon har förstått det: att den som sågar valrörelsen, raljerar med båda sidor, skriver att politiker bara bråkar och spionerar och att de betraktar väljarna som siffror - den kan omöjligen vänta sig beundran för sin förmåga att levandegöra det angelägna i demokratin.
söndag, september 10, 2006
Fasterfri kulturkompott i valröran
Integrationsdebatt med sexton personer - inte så illa för att vara i förorten. Men hälften av dem gick under socialdemokratens och moderatens småaktiga bevakning av talartiden och beskyllningar för lögner.
Moderatorn Kurdo Baksi hade frågat hur vi vill bryta diskrimineringen på arbetsmarknaden, och resultatet blev en serie treminuters kåserier om skola, kultur, skatter, vallögner, fallstudier, och så lite skola och kultur plus nämnda gubbgräl. Men vi slapp åtminstone fastern! I integrationsdebatter brukar det alltid vara någon som berättar om sin faster från Ryssland eller Ecuador och hur fort hon lärde sig svenska. Denna gång var det lyckligen fasterfritt. Vi borde ha kunnat koncentrera oss bättre.
Till min häpnad och glädje var den borgerliga sidan överens om att rasism och diskriminering existerar i Sverige. Det är ändå i deras media som problemet förnekas och frågan anses härstamma från en dominant klick hos den strukturfixerade vänstern. Men till min och miljöpartistens bestörtning suddade socialdemokraten bort det igen. Han tyckte att vi ska prata om allt som är bra i Sverige.
Varför i herrans namn skulle vi göra något så menlöst mitt i valrörelsen?
Publiken (de som stod ut) ställde frågor om kultur och svenskhet. Svaren visade sig gå på tvärs genom partilinjerna. Kristdemokraten och jag var överens om att svenskhet är en konvention, fri för alla att omförhandla. Folkpartisten Narti intog motopolen: hon ansåg att svenskhet är något så urkomiskt som små grodorna, men eftersom svenskarna skäms för sin kultur hindrar de skolbarnen från att läsa Strindberg och den underbare Nils Holgersson. Narti lät som en äkta kulturkonservativ. Med dem brukar det vara roligt att konversera om allsköns kulturella spörsmål - men vem har tid med det mitt i valrörelsen?
Mitt i arbetsgivaravgiften, asyllagstiftningen och anonyma ansökningar. Mitt i skattesänkningar, skolsatsningar och språktest. Mitt i slaget om kärnfamiljen och kärnkraften. Mitt i denna demokratiska diskussion har jag inte tid att fundera över om vi svenskar blir mer kulturella av att läsa Strindbergs nationsfientliga Svarta fanor, eller Lagerlöfs lille pest till gåsapåg - han som fortfarande flyger och flyger över vårt svenska lapptäcke.
Moderatorn Kurdo Baksi hade frågat hur vi vill bryta diskrimineringen på arbetsmarknaden, och resultatet blev en serie treminuters kåserier om skola, kultur, skatter, vallögner, fallstudier, och så lite skola och kultur plus nämnda gubbgräl. Men vi slapp åtminstone fastern! I integrationsdebatter brukar det alltid vara någon som berättar om sin faster från Ryssland eller Ecuador och hur fort hon lärde sig svenska. Denna gång var det lyckligen fasterfritt. Vi borde ha kunnat koncentrera oss bättre.
Till min häpnad och glädje var den borgerliga sidan överens om att rasism och diskriminering existerar i Sverige. Det är ändå i deras media som problemet förnekas och frågan anses härstamma från en dominant klick hos den strukturfixerade vänstern. Men till min och miljöpartistens bestörtning suddade socialdemokraten bort det igen. Han tyckte att vi ska prata om allt som är bra i Sverige.
Varför i herrans namn skulle vi göra något så menlöst mitt i valrörelsen?
Publiken (de som stod ut) ställde frågor om kultur och svenskhet. Svaren visade sig gå på tvärs genom partilinjerna. Kristdemokraten och jag var överens om att svenskhet är en konvention, fri för alla att omförhandla. Folkpartisten Narti intog motopolen: hon ansåg att svenskhet är något så urkomiskt som små grodorna, men eftersom svenskarna skäms för sin kultur hindrar de skolbarnen från att läsa Strindberg och den underbare Nils Holgersson. Narti lät som en äkta kulturkonservativ. Med dem brukar det vara roligt att konversera om allsköns kulturella spörsmål - men vem har tid med det mitt i valrörelsen?
Mitt i arbetsgivaravgiften, asyllagstiftningen och anonyma ansökningar. Mitt i skattesänkningar, skolsatsningar och språktest. Mitt i slaget om kärnfamiljen och kärnkraften. Mitt i denna demokratiska diskussion har jag inte tid att fundera över om vi svenskar blir mer kulturella av att läsa Strindbergs nationsfientliga Svarta fanor, eller Lagerlöfs lille pest till gåsapåg - han som fortfarande flyger och flyger över vårt svenska lapptäcke.
fredag, september 08, 2006
Comeback, revansch, desperation
"Leijonborg firar sin revansch.
Tittarna uppskattade hans ärlighet.
Har bett hela svenska folket om ursäkt.
Nu vänder det för Folkpartiet.
Comeback för Leijonborg."
Borgerliga bakslag gjorde media desperata.
Vändpunkten pressades fram efter TRE DAGAR.
Vänsterledaren löpte gatlopp TREHUNDRA dagar, utan att ens ha gjort nåt.
Orättvisa kan göra vem som helst desperat, utan att media gör nåt.
Tittarna uppskattade hans ärlighet.
Har bett hela svenska folket om ursäkt.
Nu vänder det för Folkpartiet.
Comeback för Leijonborg."
Borgerliga bakslag gjorde media desperata.
Vändpunkten pressades fram efter TRE DAGAR.
Vänsterledaren löpte gatlopp TREHUNDRA dagar, utan att ens ha gjort nåt.
Orättvisa kan göra vem som helst desperat, utan att media gör nåt.
torsdag, september 07, 2006
Propaganda i pappersinsamlingen
Varning varning! Detta meddelande är falskt: "Sluta kalla oss främlingsfientliga och lyssna istället på vad vi har att säga"
Det står i Sverigedemokraternas broschyr som tagit sig in i reklamen. Så jag lyssnar, broschyren ger inte ett ljud ifrån sig. Då läser jag istället. Sverigedemokraterna vill kraftigt begränsa invandringen, verka för frivillig återvandring, hjälpa "riktiga flyktingar" på plats, och kräver av dem som bosätter sig här en anpassning till "svenska förhållanden". Alltså är de främlingsfientliga, eller med ett rakt språkbruk rasister.
Så vi satte upp en soppåse på väggen till valstugan och erbjöd folk att lägga rasistiskt material där. Vill ni ha en mer utvecklad argumentation än pappersinsamlingen, kontakta mig.
Det står i Sverigedemokraternas broschyr som tagit sig in i reklamen. Så jag lyssnar, broschyren ger inte ett ljud ifrån sig. Då läser jag istället. Sverigedemokraterna vill kraftigt begränsa invandringen, verka för frivillig återvandring, hjälpa "riktiga flyktingar" på plats, och kräver av dem som bosätter sig här en anpassning till "svenska förhållanden". Alltså är de främlingsfientliga, eller med ett rakt språkbruk rasister.
Så vi satte upp en soppåse på väggen till valstugan och erbjöd folk att lägga rasistiskt material där. Vill ni ha en mer utvecklad argumentation än pappersinsamlingen, kontakta mig.
onsdag, september 06, 2006
Den vidöppna dörrens moral
Reaktioner på Fp-skandalen finns det många. Vanligt i mina kretsar är ett försynt men dock hån av moralisternas bara rumpor, samt äkta sympati för de övertygade valarbetare som blivit upprörda och besvikna. Men att som Ulvskog likna den socialdemokratiska kolossen vid ett våldtäktsoffer är både klumpigt och orimligt.
Dock går guldet i orimlighet till puttarna på lunchrestaurangen, ett gäng dryga karrirärister, som här presenteras i konkurrens med Tjuvlyssnat:
- Nej är det nån som ska avgå nu så är det sossarna. Har man inte bättre skydd på sina system, så.
- Haha, ska såna sköta landet? Som inte kan sköta en server?
- Sån omogen attityd alltså. Som att klaga på inbrott när man har litet dagbokslås bara.
- Visst. ”Hjälp, han tog min bil” när jag gav dig nyckeln, va.
- Det är bara så dåligt. Först lämna vidöppet och så spela martyrer.
- Men nu är spelet slut för dom ser du.
Häpet tittar jag på dörren till restaurangköket som står vidöppen. Enligt den framförda logiken kan jag gå rakt in och fylla fickorna med tigerräkor. Klagar personalen, spelar de martyrer - äh?
Spelet är slut.
Dock går guldet i orimlighet till puttarna på lunchrestaurangen, ett gäng dryga karrirärister, som här presenteras i konkurrens med Tjuvlyssnat:
- Nej är det nån som ska avgå nu så är det sossarna. Har man inte bättre skydd på sina system, så.
- Haha, ska såna sköta landet? Som inte kan sköta en server?
- Sån omogen attityd alltså. Som att klaga på inbrott när man har litet dagbokslås bara.
- Visst. ”Hjälp, han tog min bil” när jag gav dig nyckeln, va.
- Det är bara så dåligt. Först lämna vidöppet och så spela martyrer.
- Men nu är spelet slut för dom ser du.
Häpet tittar jag på dörren till restaurangköket som står vidöppen. Enligt den framförda logiken kan jag gå rakt in och fylla fickorna med tigerräkor. Klagar personalen, spelar de martyrer - äh?
Spelet är slut.
tisdag, september 05, 2006
Borddans
Köksbord - hur kan någon få en kick av det? En yta av trycksvärtklibb och kafferingar, fjällig av fästlappar och vissna blomblad, ett uppehållsrum framför en upprepad utsikt, en tryckkammare av trivialt tjat. Vem tänker ”Aah, vilken livslust och inspiration jag får av köksbord”?
Schyman startade slentrianens lovsång. Vi skulle prata politik på samma sätt som väljarna vid köksborden: ”Bygg nya hyresrätter och torka av smulorna!” Nu har hon fått efterföljare. Olofsson liknar ett köksbord hela hon, och gubbarna i Alliansen sliter ytterligare på det slitna uttrycket. Besluten ska flyttas närmare köksborden (deras egna?) och väljarna ska känna igen sig vid köksbordet. Så menlöst, så dystert.
Varför säger ingen:
Res på er från köksbordet! Gå på cirkus istället, gå på lina, gå på glödande kol. Gör det omöjliga, välj ett partitur, en visselsonat, välj vilt. Vi ska flytta till besluten, sluta att be, fatta beslut som alla fattar. Kommunister och konvaljer förena oss! Dansa på borden så lovar vi att ingen ska riskera att känna igen sig.
”Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet - så vi gav järnet för att leva vår dröm”
Cirkus Cirkör
lördag, september 02, 2006
Räta upp ordningen med kryss!
Vi väntade bara på det. Alliansen har enats om ordningsomdömen i skolan (se DN)
Enligt Leijonborg visar allt fler exempel (han nämer inte vilka) att sådana omdömen (som alltså inte får sättas idag) ”hjälper till att räta upp ordningen i skolan”. I Folkpartiets exempel bedöms elevens ordning och uppförande i sex punkter, bland annat ”Visar respekt för andra” och ”Ger kamraterna arbetsro”, och läraren kryssar för om det är ”gott” eller ”bör förbättras”. Enligt Leijonborg är detta betyg. Enligt moderaten Tolgfors som förtjänar ett VG för sin upplysning är det omdömen, i det att betyg ska vara nationellt likvärdiga.
Under femton år som lärare hade jag klasser med både stora och små ordningsproblem. De små kom jag vanligen tillrätta med genom, ja det är den trista sanningen, tjat och skäll, även om rundabordsdiskussioner och nya regler självfallet bidrog. De stora problemen berodde oftast på att klassen inte mådde bra. Det sociala klimatet fungerade inte. Det kostade enorm koncentration och uppfinningsrikedom för att förstå och bearbeta orsakerna till detta. Ibland behövdes stöd från kurator eller skolledning, och alltid från föräldrarna. De som snart sagt varje dag fick ta emot lappar eller telefonsamtal med: ”Han har vält möbler, hon har kladdat i kamraternas böcker, de har slagits, småbarnen blev hotade…” och så vidare.
Det fanns ingen ruta ”bör förbättras” att kryssa i. På den tiden tilltrodde vi föräldrarna så mycket förstånd att de begrep andemeningen. Men det är klart, många av dem hade nog känt sig lättade om de kunnat invänta en kryssblankett i julklapp istället för att sitta på krismöten med utarbetad HD. I Alliansskolan kan de leva livet lite lättare. Lite mer upprätat, tydligt och ordningsamt. Inte så komplicerat lösningsinriktat.
Jag skulle kunna skriva en roman om de där åren i grundskolan. (Bra idé - tror faktiskt jag ska göra det när mitt pågående projekt är klart.) Många mirakler längtade vi efter, allt från inomhusluft som gick att andas till föräldrar som höll sig nyktra om vardagarna åtminstone. Men inget, inget av mirklerna såg ut som en kryssblankett.
Enligt Leijonborg visar allt fler exempel (han nämer inte vilka) att sådana omdömen (som alltså inte får sättas idag) ”hjälper till att räta upp ordningen i skolan”. I Folkpartiets exempel bedöms elevens ordning och uppförande i sex punkter, bland annat ”Visar respekt för andra” och ”Ger kamraterna arbetsro”, och läraren kryssar för om det är ”gott” eller ”bör förbättras”. Enligt Leijonborg är detta betyg. Enligt moderaten Tolgfors som förtjänar ett VG för sin upplysning är det omdömen, i det att betyg ska vara nationellt likvärdiga.
Under femton år som lärare hade jag klasser med både stora och små ordningsproblem. De små kom jag vanligen tillrätta med genom, ja det är den trista sanningen, tjat och skäll, även om rundabordsdiskussioner och nya regler självfallet bidrog. De stora problemen berodde oftast på att klassen inte mådde bra. Det sociala klimatet fungerade inte. Det kostade enorm koncentration och uppfinningsrikedom för att förstå och bearbeta orsakerna till detta. Ibland behövdes stöd från kurator eller skolledning, och alltid från föräldrarna. De som snart sagt varje dag fick ta emot lappar eller telefonsamtal med: ”Han har vält möbler, hon har kladdat i kamraternas böcker, de har slagits, småbarnen blev hotade…” och så vidare.
Det fanns ingen ruta ”bör förbättras” att kryssa i. På den tiden tilltrodde vi föräldrarna så mycket förstånd att de begrep andemeningen. Men det är klart, många av dem hade nog känt sig lättade om de kunnat invänta en kryssblankett i julklapp istället för att sitta på krismöten med utarbetad HD. I Alliansskolan kan de leva livet lite lättare. Lite mer upprätat, tydligt och ordningsamt. Inte så komplicerat lösningsinriktat.
Jag skulle kunna skriva en roman om de där åren i grundskolan. (Bra idé - tror faktiskt jag ska göra det när mitt pågående projekt är klart.) Många mirakler längtade vi efter, allt från inomhusluft som gick att andas till föräldrar som höll sig nyktra om vardagarna åtminstone. Men inget, inget av mirklerna såg ut som en kryssblankett.
onsdag, augusti 30, 2006
Signal till vilken nytta
I en ledare i Piteå-tidningen skriver Stig-Björn Ljunggren om Sverigedemokraternas möjlighet att komma till riksdagen. Han menar att de ”har ridit på en folklig fråga som de etablerade partierna skytt som pesten.” Utan att kanske själv vilja det lägger han sig därmed nära den högerextremistiska retoriken att det är de som representerar ”folket” och vi andra ”etablissemanget”. Det från vilket uttalade rasister (på goda grunder) uteslutits.
Frågor om migration, integration, rasism och mångfald är inte pestsmittade. Så antagligen menar Ljunggren frågan om att invandrarna utgör ett problem. Nej: den frågan tänker jag inte prata om, då utgångspunkten är felaktig. Människor är tillräckligt problematiska utan att vissa grupper ska behöva bli bärare av det.
Ljunggren räknar upp några förutsättningar för Sverigedemokraternas tänkbara framgångar, bland annat att ”deras frågor inte fångas upp av de etablerade partierna”. Men Folkpartiet har redan gjort det. Och Ljunggren påpekar att även Orback skickat tydliga signaler och ”demonstrerat att de lyssnar på mumlet från folkdjupet”. Ljunggren förefaller uppskatta detta, eftersom han avslutar: ”Kanske har Jens Orback räddat oss från ett Sverigedemokratiskt parti som vågmästare i riksdagen.”
Kanhända har han det. Till vilken nytta, om mittenpartierna själva tar för sig av extremistpolitiken?
Frågor om migration, integration, rasism och mångfald är inte pestsmittade. Så antagligen menar Ljunggren frågan om att invandrarna utgör ett problem. Nej: den frågan tänker jag inte prata om, då utgångspunkten är felaktig. Människor är tillräckligt problematiska utan att vissa grupper ska behöva bli bärare av det.
Ljunggren räknar upp några förutsättningar för Sverigedemokraternas tänkbara framgångar, bland annat att ”deras frågor inte fångas upp av de etablerade partierna”. Men Folkpartiet har redan gjort det. Och Ljunggren påpekar att även Orback skickat tydliga signaler och ”demonstrerat att de lyssnar på mumlet från folkdjupet”. Ljunggren förefaller uppskatta detta, eftersom han avslutar: ”Kanske har Jens Orback räddat oss från ett Sverigedemokratiskt parti som vågmästare i riksdagen.”
Kanhända har han det. Till vilken nytta, om mittenpartierna själva tar för sig av extremistpolitiken?
tisdag, augusti 29, 2006
Medial monotoni
Aftonbladets Lena Mellin listar valets tio hetaste personer och frågor. Jag som jobbar heltid med valet känner inte igen mig. Jo, herrarna Perssons & Reinfeldts figurering är föga överraskande. När man är överallt kan det förstås hetta till någon gång. Att även fastighetsskatten har en plats att fylla har driftiga lobbyister sett till. Men Rundström och Wohlin vet jag inte ens vilka de är. När jag skriver artiklar om pigor eller pratar antirasism i valstugan måste jag ha missat något för valrörelsen hett och väsentligt.
Opinionsmätningar och nedrivna valaffischer finns med på listan. Var det valets vanligaste hon menade? En klassikerlista, valrörelsekanon rentav?
”Monotoni” tar Mellin också upp. Hon skriver rättvisande att det var upplagt för en spännande valrörelse, men ”partiledarna låter mer som bokhållare än som passionerade samhällsförändrare”. Jag instämmer gärna i att stockningen i mitten är det tråkigaste som hänt svensk politik. Inte bara för att den är tråkig, utan för att den är grovt missvisande och bedrar medborgarna. Men den har till stor del orsakats av dem som ställer frågorna. De som avbryter innan politikern kommit in på väsentligheter. De som i anklagande ton upprepar en meningslös fråga gång på gång på gång på gång pågångpågg tills engagerade människor blir förvirrade eller irriterade - båda reaktioner som hos politikern betraktas som tecken på neanderthalmässig moral.
Testa motsatsen någon gång - få politikerna att berätta vad de vill förändra, varför och hur. Gärna avslöjande. Men - passionerat.
Popularitetssiffror leder till likformighet leder till monotoni. I den bästa av världar. Och varken politiken eller media är ens den bästa.
Opinionsmätningar och nedrivna valaffischer finns med på listan. Var det valets vanligaste hon menade? En klassikerlista, valrörelsekanon rentav?
”Monotoni” tar Mellin också upp. Hon skriver rättvisande att det var upplagt för en spännande valrörelse, men ”partiledarna låter mer som bokhållare än som passionerade samhällsförändrare”. Jag instämmer gärna i att stockningen i mitten är det tråkigaste som hänt svensk politik. Inte bara för att den är tråkig, utan för att den är grovt missvisande och bedrar medborgarna. Men den har till stor del orsakats av dem som ställer frågorna. De som avbryter innan politikern kommit in på väsentligheter. De som i anklagande ton upprepar en meningslös fråga gång på gång på gång på gång pågångpågg tills engagerade människor blir förvirrade eller irriterade - båda reaktioner som hos politikern betraktas som tecken på neanderthalmässig moral.
Testa motsatsen någon gång - få politikerna att berätta vad de vill förändra, varför och hur. Gärna avslöjande. Men - passionerat.
Popularitetssiffror leder till likformighet leder till monotoni. I den bästa av världar. Och varken politiken eller media är ens den bästa.
måndag, augusti 28, 2006
Ideologi och instinkt
”Vad skiljer kommunismen från nazismen?” efterfrågades i gårdagens tidning. Ett kortfattat svar finns hos Karl N Alvar Nilsson på första sidan i boken Överklass, nazism och högerextremism (1998):
”Nazismen vilar inte på en ideologisk grund på samma sätt som socialism och liberalism. Den bygger istället på vissa gruppers förenklade och förgrovade uppfattningar och attityder.”
Den som undrade kanske bara var ute efter att slänga lite skuld-genom-sammanblandning i valrörelsen. Annars kunde han göra åtminstone ett försök att inse: Ideologier som liberalism och socialism kan förstås, antas eller förkastas i ljuset av varandra och verkliga skeenden i samhället. Men råa förenklingar är överhuvudtaget inte till för att förstås. De talar till instinkt och reptilreaktion.
Nilssons nästa stycke lyder: ”På samma sätt som på 1930-talet breder det nu ut sig förgrovade och förenklade attityder och uppfattningar.” Detta är oroande. Eliten är aldrig så farlig som när den använder populism till sitt eget försvar.
”Nazismen vilar inte på en ideologisk grund på samma sätt som socialism och liberalism. Den bygger istället på vissa gruppers förenklade och förgrovade uppfattningar och attityder.”
Den som undrade kanske bara var ute efter att slänga lite skuld-genom-sammanblandning i valrörelsen. Annars kunde han göra åtminstone ett försök att inse: Ideologier som liberalism och socialism kan förstås, antas eller förkastas i ljuset av varandra och verkliga skeenden i samhället. Men råa förenklingar är överhuvudtaget inte till för att förstås. De talar till instinkt och reptilreaktion.
Nilssons nästa stycke lyder: ”På samma sätt som på 1930-talet breder det nu ut sig förgrovade och förenklade attityder och uppfattningar.” Detta är oroande. Eliten är aldrig så farlig som när den använder populism till sitt eget försvar.
söndag, augusti 27, 2006
Krav och utmaning
Orkar inte mer Orback! I valrörelsens ”elfte timme” som dom älskar att säga (fast det noga räknat är dess tredje vecka av sex, dvs halvtid) kommer integrationsministern upp med idén att immigranternas introduktionsersättning ska villkoras. Undra på att de borgerliga garvar läppen av sig. ”Känner sig lite efter nu, dendär Orback. Vill ha häng på vinnande häst, va?”
Kalle Larsson (V) kommenterar förslaget med att det börjar i fel ände. Varför göra människor fattigare om de inte får ut något av den introduktion som är avsedd att göra dem självförsörjande?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat detta:
Introduktionen ska vara avsedd för alla som behöver den (alltså även anhöriga). Den ska upprättas i form av en överenskommelse mellan kommunen och immigranten. Med den ska följa vissa skyldigheter och rättigheter för båda parter, så att den ger möjligheter. Den ersättning som utgår ska vara löneliknande.
Hittills har majoritetssamhället till stor del misslyckats med sin del av avtalet. Introduktionen har inte erbjudit några möjligheter. Ersättningen, det famösa ”bidraget”, är också så lågt att det blir svårt att göra avdrag vid frånvaro utan att barnen blir lidande.
Det finns exempel på kommuner, både röda och blå, som har ett effektivt, värdigt och begripligt system för introduktionen. Lika många exempel finns på motsatsen. Det finns exempel på immigranter som lyckas bättre på egen hand (sannolikt oavsett system), och på sådana som inte lyckas med någonting (dito).
Man bygger inte system på undantag. Den stora gruppen är folk som behöver ett handtag på sin väg mot arbete och demokratiskt deltagande i ett nytt land. De är ställda inför en enorm personlig utmaning. Varför inte ingå ett avtal på rimliga villkor med dem? Vågar majoriteten inte anta utmaningen?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat dethär. Vet inte hur många gånger det ska sägas: Ställa krav är bra. Om det börjar i rätt ände.
Kalle Larsson (V) kommenterar förslaget med att det börjar i fel ände. Varför göra människor fattigare om de inte får ut något av den introduktion som är avsedd att göra dem självförsörjande?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat detta:
Introduktionen ska vara avsedd för alla som behöver den (alltså även anhöriga). Den ska upprättas i form av en överenskommelse mellan kommunen och immigranten. Med den ska följa vissa skyldigheter och rättigheter för båda parter, så att den ger möjligheter. Den ersättning som utgår ska vara löneliknande.
Hittills har majoritetssamhället till stor del misslyckats med sin del av avtalet. Introduktionen har inte erbjudit några möjligheter. Ersättningen, det famösa ”bidraget”, är också så lågt att det blir svårt att göra avdrag vid frånvaro utan att barnen blir lidande.
Det finns exempel på kommuner, både röda och blå, som har ett effektivt, värdigt och begripligt system för introduktionen. Lika många exempel finns på motsatsen. Det finns exempel på immigranter som lyckas bättre på egen hand (sannolikt oavsett system), och på sådana som inte lyckas med någonting (dito).
Man bygger inte system på undantag. Den stora gruppen är folk som behöver ett handtag på sin väg mot arbete och demokratiskt deltagande i ett nytt land. De är ställda inför en enorm personlig utmaning. Varför inte ingå ett avtal på rimliga villkor med dem? Vågar majoriteten inte anta utmaningen?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat dethär. Vet inte hur många gånger det ska sägas: Ställa krav är bra. Om det börjar i rätt ände.
Födelsedagspresent?
På min födelsedag hade Aftonbladet följande nyhet om rasisten som inte längre kan representera Villaägarnas riksförbund. Skrämmande uttalanden - men med effektivt resultat. Tack till Lindberg som har både sinnesnärvaro och tekniska färdigheter!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)