Så har jag träffat en av dem tillslut. En Förintelse-förnekare. Han (för det var förstås en han) anmärkte på att gågatan i vår lilla stad såg ut som Röda torget i Moskva. Jag frågade var han såg lökkupolerna och de grandiosa proportionerna. Nej, han menade fanorna. Röda fanor finns bara i Moskva, sa han.
Jag sa att det är nog tvärtom. De har inte många kvar där österut. Däremot kan han få se arbetarrörelsens internationella symbol för fred och solidaritet över hela den övriga världen, sa jag stolt. Då slutade mannen prata om flaggor och började prata om krig. Undrade om jag inte förstod hur arga tyskarna blev efter Versailles-freden. Jodå - så nu har vi lärt oss hur viktigt det är att inte förödmjuka den besegrade, sa jag med en tillförsikt jag inte alls kände.
Mannen förklarade för mig att en sådan berättigad ilska bara kan leda till en explosion, och sen var han plötsligt långt inne i Leningrads belägring. Den visade att ryssarna är kannibaler, sa han. Jag påpekade att han glömt en detalj i sin krigsrapportering, nämligen utrotningslägren. Mannen slog bort det med att det alltid dör folk i krig. Båda sidor höll på och utrotade som bara den. Ryssarna var till och med så infernaliskt grymma att de lät miljontals av sina egna män dö vid fronten (!) Jag räknade upp några av offren för nazisternas industriella slutlösning, men han ruskade på huvudet: Det dör alltid folk i krig. Hur många är svårt att veta. Ryssarna, däremot...
Medan vi pratade stod han och blängde på papperskorgen där vi lägger Sverigedemokraternas material: "Rasism, nej tack". När vi pratat färdigt gick han vidare, en liten oansenlig man vem som helst, en jag inte skulle känna igen eller titta två gånger på. Men nu har jag träffat en av dem tillslut. De går omkring och finns och småpratar i valstugorna som vem som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar