Medial monotoni

Aftonbladets Lena Mellin listar valets tio hetaste personer och frågor. Jag som jobbar heltid med valet känner inte igen mig. Jo, herrarna Perssons & Reinfeldts figurering är föga överraskande. När man är överallt kan det förstås hetta till någon gång. Att även fastighetsskatten har en plats att fylla har driftiga lobbyister sett till. Men Rundström och Wohlin vet jag inte ens vilka de är. När jag skriver artiklar om pigor eller pratar antirasism i valstugan måste jag ha missat något för valrörelsen hett och väsentligt.

Opinionsmätningar och nedrivna valaffischer finns med på listan. Var det valets vanligaste hon menade? En klassikerlista, valrörelsekanon rentav?

”Monotoni” tar Mellin också upp. Hon skriver rättvisande att det var upplagt för en spännande valrörelse, men ”partiledarna låter mer som bokhållare än som passionerade samhällsförändrare”. Jag instämmer gärna i att stockningen i mitten är det tråkigaste som hänt svensk politik. Inte bara för att den är tråkig, utan för att den är grovt missvisande och bedrar medborgarna. Men den har till stor del orsakats av dem som ställer frågorna. De som avbryter innan politikern kommit in på väsentligheter. De som i anklagande ton upprepar en meningslös fråga gång på gång på gång på gång pågångpågg tills engagerade människor blir förvirrade eller irriterade - båda reaktioner som hos politikern betraktas som tecken på neanderthalmässig moral.

Testa motsatsen någon gång - få politikerna att berätta vad de vill förändra, varför och hur. Gärna avslöjande. Men - passionerat.

Popularitetssiffror leder till likformighet leder till monotoni. I den bästa av världar. Och varken politiken eller media är ens den bästa.