"Konsten att förlora och förlora och förlora
utan att förlora poesin"
skrev Henrik Grapengiesser, en poet som dog två veckor före valet.
Nu har vi förlorat. Och vi har gjort det förut. Gjort det och gjort det. Det värsta var folkomröstningen om EU, eller kanske när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Värre val har genomlidits. Likväl har vi förlorat och kommer att förlora:
Arbetsrätten. Välfärden. Integrationen. Jämställdheten.
Men inte politiken, inte värdigheten, och inte poesin. Inte drivkraften, "det stående sataniska inre imperativet / att benämna och begripa / varje dag"*
När en poet dör, lever poesin.
När vi förlorar ett val, skärper vi politiken.
Det är bara att börja om från början.
Om det finns något vi har lärt oss, och avskyr att vi har lärt oss, men aldrig kommer att glömma hur vi lärt oss, så är det att börja om från början. "Låt oss alltid sluta vid början / varje dag"*
För att kunna göra det måste vi förstås arbeta. Men det är vi vana vid, vi som aldrig har gjort något annat än arbetat, och inte bara skapat värden utan också funnit vår värdighet genom arbete.
Politiker och poeter är de mest arbetsamma människor som finnns.
"Och vi kommer att komma tillbaka"
som Ture Nerman skrev.
"utan att förlora poesin"
som Henrik Grapengiesser skre.
- - -
* ur HD: Festmanifest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar