Attentat i stadens hjärta

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma / sorglöst när din aftontimma slår*

För bara ettpar veckor sedan var jag i huvudstaden och konstaterade att jag tycker synd om alla stockholmare – för de måste ju vara där jämt och får aldrig åka dit på besök, det som är så roligt.
     Idag är det inte så roligt med Stockholmsbesök. Turister, lantisar, dalfolk, norrlänningar och andra utsocknes står vid broar och tullar och får inte gå in till sitt hotell. City är evakuerat – utom av folk som sitter kvar i sina kontorslandskap.

     Ett attentat i storstadens hjärta, vars klaffar slår igen.

Inte i min stad!

Fredag eftermiddag i city är alldeles särskilt. Efter-jobbet-euforin! Kommersen flödar, butiker och barer fylls. Urban kolsyra!

     Brottslingen visste var det tog. Just där, just i detta fula kvarter med något av den gamla öststatsestetikens tomhet, just där är det som stockholmarna myllrar i köplust och förväntan, där spritter deras överhettade fredagsnerver, där möts de och skiljs de och håller mobil kontakt, där törnar de samman eller tigger av varandra – just där kommer man åt dem.

     Där det gör mest ont.

Inte i min stad!
Jag har gått i skola på Drottninggatan. Jag har praktiskt taget tillbringat en uppväxt på Kulturhuset. Jag har demonstrerat på Sergels torg, skrattat och flörtat på Rydbergs bar, gråtit på Hötorget, rökt min första cigarrett mittemot glaskuken, köpt nagellack på Åhléns och skrivit poesi på vartenda förbaskade kafé i hela kvarteret.

     Om än den staden var styltigt snobbig, iskallt individualistisk och flerfaldigt felaktig finns det ingen ursäkt för galna mördare att ge sig på den. På den, och dess människor.

- Är ni i säkerhet?

     Den frågan kanske vi måste vänja oss vid att ställa. Enligt expertis är attentat i folksamlingar ett samtidshot. Då, förstås, också i den stad som inte är mer min än ett minne.

     Kanske borde vi varje morgon fråga varje människa: Är du i säkerhet? – och svaret är i allmänhet nej. Säkerhet är en högst ifrågasättbar storhet.

    

Denna förfärliga dag började med USAs bombningar i Syrien, bombningar som doldes totalt av attentatet i mina minnens stad. Det enda goda som hänt denna dag utspelas just nu, storstadsmänniskor emellan.   

     De som gör staden till vad den är, de som myllrar i vägen för varandra medan de shoppar sig sjuka eller minglar sig friska, de visar nu en storartad solidaritet i att erbjuda bilskjutsar och mat- eller sovplatser.

     Säga vad man vill om stockholmare, men fixar det gör de.

     Allt gott önskas er ikväll!

* Evert Taube, Stockholmsmelodi

Regeringen, en liten lort

Ibland måste man göra något. Annars är man bara en liten lort. Fritt citerat ur Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Här kan ni höra Vänsterpartiets Christina Höj Larsen använda det citatet i en debatt med migrationsministern. Vänsterpartiet kräver, som enda  människovänliga parti, en amnesti för ensamkommande.

     Det låter på migrationsministern som om detta är en stor, nästan en ödesfråga för Sverige. Han sätter inte in saken i det större sammanhanget: Europas pågående flyktingpolitik som kostar tusentals människors liv. 

”Att kalla avtalet med Turkiet för lyckat när man ser det mänskliga lidandet som avtalet fört med sig är ofattbart cyniskt.”

     På de grekiska öarna hålls människor på flykt som fångar. I burar. Endast hjälporganisationerna protesterar. På hög politisk nivå anses politiken rimlig, till och med lyckad. Unionen gör sig av med oönskade.

     Europa har återgått till koncentrationslägerpraktiken.

 

”Att det är flyktingarna som fått betala det högsta priset för EU:s inhumana flyktingpolitik står utom tvivel. Men denna politik urholkar också allas vår medmänsklighet.”

     Visst är det en ödesfråga. Vilken civilisationsnivå vill Europa befinna sig på? Hur går det med upplysningsidealen och den kristna etiken som unionen så gärna stoltserar med? På vilket sätt är EU ”ett fredsprojekt”, som de försökte lura i folk före folkomröstningarna?

     ”Aldrig mer” blev slutomdömet efter Förintelsen. ”Om detta må ni berätta.”

     Idag gör unionen om det igen: sätter människor i fångläger och väntar på att de ska dö.

     Lika grymt. Lika ovärdigt.

 

Sveriges rödgröna regering stänger gränserna, lutar sig tillbaka och säger att alla de andra länderna ska ta sitt ansvar. Men ingen kommer att ta det ansvaret så länge Sveriges regering (med flera) är en liten lort.

     Amnesti åt ensamkommande.

     Riv upp avtalet med Turkiet.

     Bygg upp ett mottagande – inte murar och taggtråd.

Postkollaps: Ministern svarar inte på brev

De borde ha det lite knivigt nu, de som försökt rädda Sverige från kaos och kollaps.

     Först var de tvungna att ta in det faktum att kaos och kollaps inte var förestående.

Det kaos som maktokraterna såg var en eruption av snabba sunda solidariska hjälpinsatser under ett akut flyktingmottagande. Antingen förstod de inte vad de såg, eller, vilket är värre men pinsamt troligt, stod de inte ut med vad de såg: människor som hjälper människor att klara sig.

     Den kollaps som maktokraterna gafflade om kan inskränkas till två beskrivningar: antingen var det så att staten inte tillräckligt snabbt fick fram medel till kommunerna i det solidariska flyktingmottagandet, eller så var det de snyltrika som lagt beslag på alla skattekronorna för egen del. Inget av det är bra, men inget motsvarar heller vad resten av världen menar med en kollaps.

     De som kom hit hade sett kollaps. Den svenska snålversionen imponerade inte.   

Sedan hände det som de-som-försökt-rädda-Sverige-från-kollaps inte hade tänkt sig: Folket var inte tacksamt. Väljarna bar sig ungefär lika vingligt åt som förut, och människor som på något vis var inblandade i mottagandet blev helt förtvivlade.

     Namnlistor har undertecknats. Brev har skrivits. Med innebörden att…

     Detta går inte för sig. Det är inhumant. Det är inte det Sverige vi trodde oss bebo. Det är inte Sverige från Olof Palmes tid, vad det nu innebär. Värre är, det är inte det Sverige där vi verkade ännu hösten 2015!

    

Vi står inte ut. Så säger lärare, präster, sjuksköterskor, hyggliga medborgare med flera. På detta svarar regeringen: Vi har räddat landet ur kaos och kollaps!

     Lärare, präster, sjuksköterskor, hyggliga medborgare med flera säger då: Nej. Ni har utsatt dessa våra minsta för ohyggliga lidanden, ni skickar barn i döden, ni bryter mot vartenda anständigt budord som finns, och här står vi med unga människor som hellre tar sitt liv än tvingas ut på det plan där ni ställer dem.

     Då säger regeringen helst ingenting, och vad den tänker är obekant, men kanske spekulerar den i opinionssiffror. Det finns mindre hyggliga medborgare som kanske kommer att rösta på dem om de följer bödelsspåret. För visst, tänker de, visst är det bättre om det är vi som i helt demokratisk anda följer järnvägsspåren in i röken och dimman igen.

Namnlistor har undertecknats. Brev har skrivits. Vi står inte ut!

     Men regeringen svarar inte längre på brev.

     Det är väl inte det värsta som hänt. Nu är vårt land är på väg mot, inte kaos och kollaps, men mot fasa och fascism. Då är några obesvarade brev inte det värsta. Men det är en symptomatiskt illavarslande röksignal om vartåt spåret leder.

     När vi folket, hyggliga medborgare, frågar Ygemark och Fridolin: Är det verkligen såhär du vill ha det? då finns inte längre några svar att få från ministrarna.  

     Det är så maktokrater reagerar när de ställs inför en situation som borde vara, åtminstone, lite knivig. 

     Kring den kniven kan de fortsätta vrida sina små svettvåta fingrar. De har gott om tid. 

Den tiden är densamma som när vi inte står ut, medan barn tar sina liv och samhället pågår ungefär som förut.

     Som om det inte funnes någon orsak alls att vara rädd.

     Som om det enda abnorma som någonsin ägt rum var den solidariska hösten 2015 när människor följde humanitetens bud och hjälpte andra människor.

Veteranen varnar

På Vänsterpartiet Dalarnas årskonferens den 5 februari fick jag ta emot veterannålen, för 40 års medlemskap. Det var ett stort ögonblick. Här är en längre version av det korta tal jag höll vid tillfället:

 

Det var under valrörelsen 1976 som jag gick in i en valstuga och sa att jag ville bli medlem. Det var med enorm energi jag jobbade i min första valrörelse, det var för övrigt första gången jag röstade i ett val också. Resultatet blev att Sverige för första gången på åratal fick en borgerlig regering… och på den vägen har det varit! 
     Nej, inte bara så. Idag kan jag tacka Vänsterpartiet för fyrtio fantastiskt roliga år. När man lägger ned så mycket tid på något, måste det såklart vara roligt också. Det har varit en lång och intensiv tid av kamp och glädje, med vänner och fiender. Ja, också fiender skaffar man sig i politiken. Är man överens om allting och håller med alla får man ingenting uträttat.  

När jag gick med i partiet var det under en tid då vi trodde, faktiskt på allvar trodde, att vi skulle bygga socialismen. Jag trodde jag skulle delta i det bygget under min livstid. Istället ser ni själva var vi har hamnat. Socialismen är längre bort än någonsin, ibland dödförklaras den. Kom då ihåg: det är inte vårt fel! ”Vad har Vänsterpartiet gjort för fel?” frågas det ofta, även av partimedlemmar. ”Vi är så dåliga, vi kommer inte ut i media, vi pratar inte på rätt sätt, vi bara förhandlar, vi har bara visioner och inga förslag…” Ja, ni har hört allt detdär. Men att kapitalismen är så stark idag beror inte på vårt parti!
     Det var inte bara vi som trodde att socialismen skulle byggas, den gången. Kapitalisterna oroade sig också för det, och de samlade sina krafter till en väldig motattack. Hela 80- och 90-talen var en segdragen tydlig klasskamp där de borgerliga genom media och politik blev allt starkare och vi gick på det ena bakslaget efter det andra. Motståndaren var välorganiserad, skicklig, och starkare än vi. Därför är det som det är idag. Vi har inte gjort fel, vi har gjort så gott vi kunde.  

Det kommer vi att fortsätta med, för det allra viktigaste idag tror jag är kampen mot fascismen. Istället för tron att socialismen kan byggas under min livstid tror jag idag att fascister kanske kommer att styra landet, under min livstid. Det är en verklig, fruktansvärd risk. Dethär behöver jag inte säga till er, vi är socialister och feminister allihop här i rummet, men jag säger det ändå: Vi måste stå emot fascisterna överallt, i alla församlingar, var vi än är. Vi får aldrig låna deras problembeskrivningar, aldrig gå in i deras argument.

     Kampen mot fascismen är i själva verket ingenting annat än kamp för rättvisa. För det är rättvisa folk ropar efter när de klagar över problemen i samhället. Det är rättvisa människor ropar efter även när de vill ha, även när de kanske inte själva vet det. Det är i den kampen som Vänsterpartiet måste vara med – i minst fyrtio år till. 

Riksdagsledamot Daniel Riazat fäster veterannålen medan  ordförande Cecilia Ronsten ser på

Alternativ, ett offer för nationalismen

Alternativ var en gång ett progressivt ord. Alternativ Jul, där de hemlösa fick mat och sällskap. Alternativ Stad, för cyklister och gående. Alternativa media stod en gång för stencilerade häften med en annorlunda uppfattning är majoritetens av kriget i Vietnam och kapitalismen. I den första frågan lyckades de alternativa rörelserna vända majoriteten.

     Senare tog sociala media delvis över uppgiften att väcka opinion mot kapitalismens orättvisor. Samtidigt som andra sociala media väcker opinion för nationalism och rasism.

     Det är de senare som idag kallas ”alternativa media”. Självutnämnt, visserligen, men media i huvudfåran har raskt hakat på.

     Som om alternativet till den marknadsliberala kapitalismen vore något ännu värre.

 

Nationalisternas nättidningar och bloggar laborerar med något de kallar ”alternativa fakta”. Och huvudfåran hänger snällt med, igen. Förkortningen är ”altfakta”, vilket dessvärre låter som ett uppstickande debattprogram i teve när det i själva verket är vinklingar, personliga upplevelser eller lögn. 

     Här finns en utmärkt krönika om hur bland andra Sverigedemokraterna målmedvetet arbetar med vinklingar, personliga upplevelser och lögn. Enda misstaget i krönikan är att det kallas ”altfaktarörelsen” – som om det överhuvudtaget vore frågan om fakta, om alternativ eller om en äkta folkrörelse.

 

Viktigt för vänstern att komma ihåg detta, att aldrig gå i fällan och göra likadant. Vinklingar behövs i en politisk text, men personliga upplevelser ska beskrivas som just det, och lögn ska inte förekomma.

     Som poet trodde jag aldrig att jag skulle hamna i situationen att försvara fakta, korrekt sakinnehåll och statistiska uppgifter. Det är bara en av alla de positionsförflyttningar som denna mörka tid pressar oss till.

 

Att den privata beskrivningen av verkligheten haft så lätt att vinna respekt också i huvudfåran tror jag hänger ihop med den extrema individualiseringen i vårt samhälle. Att det alltid är din upplevelse som ska räknas är en god och stödjande regel för den utsatta enskilda människan, men genomförd i större sammanhang skapar den ett drivhus för rättshaverister och öppet mål för dem som har politiskt intresse av att verkligheten förvanskas.

 

Det finns alternativ till kapitalism. Det finns alternativ till en föraktfull, människofientlig politik. Alternativen heter mänskliga rättigheter och solidaritet.

     För att travestera Shakespeare, som var dramatiker och poet, så blöder alla när man skär i dem. Det är ett faktum.

 

Vassare vinkling på motståndet finns i Västerbottenskuriren