Attentat i stadens hjärta

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma / sorglöst när din aftontimma slår*

För bara ettpar veckor sedan var jag i huvudstaden och konstaterade att jag tycker synd om alla stockholmare – för de måste ju vara där jämt och får aldrig åka dit på besök, det som är så roligt.
     Idag är det inte så roligt med Stockholmsbesök. Turister, lantisar, dalfolk, norrlänningar och andra utsocknes står vid broar och tullar och får inte gå in till sitt hotell. City är evakuerat – utom av folk som sitter kvar i sina kontorslandskap.

     Ett attentat i storstadens hjärta, vars klaffar slår igen.

Inte i min stad!

Fredag eftermiddag i city är alldeles särskilt. Efter-jobbet-euforin! Kommersen flödar, butiker och barer fylls. Urban kolsyra!

     Brottslingen visste var det tog. Just där, just i detta fula kvarter med något av den gamla öststatsestetikens tomhet, just där är det som stockholmarna myllrar i köplust och förväntan, där spritter deras överhettade fredagsnerver, där möts de och skiljs de och håller mobil kontakt, där törnar de samman eller tigger av varandra – just där kommer man åt dem.

     Där det gör mest ont.

Inte i min stad!
Jag har gått i skola på Drottninggatan. Jag har praktiskt taget tillbringat en uppväxt på Kulturhuset. Jag har demonstrerat på Sergels torg, skrattat och flörtat på Rydbergs bar, gråtit på Hötorget, rökt min första cigarrett mittemot glaskuken, köpt nagellack på Åhléns och skrivit poesi på vartenda förbaskade kafé i hela kvarteret.

     Om än den staden var styltigt snobbig, iskallt individualistisk och flerfaldigt felaktig finns det ingen ursäkt för galna mördare att ge sig på den. På den, och dess människor.

- Är ni i säkerhet?

     Den frågan kanske vi måste vänja oss vid att ställa. Enligt expertis är attentat i folksamlingar ett samtidshot. Då, förstås, också i den stad som inte är mer min än ett minne.

     Kanske borde vi varje morgon fråga varje människa: Är du i säkerhet? – och svaret är i allmänhet nej. Säkerhet är en högst ifrågasättbar storhet.

    

Denna förfärliga dag började med USAs bombningar i Syrien, bombningar som doldes totalt av attentatet i mina minnens stad. Det enda goda som hänt denna dag utspelas just nu, storstadsmänniskor emellan.   

     De som gör staden till vad den är, de som myllrar i vägen för varandra medan de shoppar sig sjuka eller minglar sig friska, de visar nu en storartad solidaritet i att erbjuda bilskjutsar och mat- eller sovplatser.

     Säga vad man vill om stockholmare, men fixar det gör de.

     Allt gott önskas er ikväll!

* Evert Taube, Stockholmsmelodi