Veteranen varnar

På Vänsterpartiet Dalarnas årskonferens den 5 februari fick jag ta emot veterannålen, för 40 års medlemskap. Det var ett stort ögonblick. Här är en längre version av det korta tal jag höll vid tillfället:

 

Det var under valrörelsen 1976 som jag gick in i en valstuga och sa att jag ville bli medlem. Det var med enorm energi jag jobbade i min första valrörelse, det var för övrigt första gången jag röstade i ett val också. Resultatet blev att Sverige för första gången på åratal fick en borgerlig regering… och på den vägen har det varit! 
     Nej, inte bara så. Idag kan jag tacka Vänsterpartiet för fyrtio fantastiskt roliga år. När man lägger ned så mycket tid på något, måste det såklart vara roligt också. Det har varit en lång och intensiv tid av kamp och glädje, med vänner och fiender. Ja, också fiender skaffar man sig i politiken. Är man överens om allting och håller med alla får man ingenting uträttat.  

När jag gick med i partiet var det under en tid då vi trodde, faktiskt på allvar trodde, att vi skulle bygga socialismen. Jag trodde jag skulle delta i det bygget under min livstid. Istället ser ni själva var vi har hamnat. Socialismen är längre bort än någonsin, ibland dödförklaras den. Kom då ihåg: det är inte vårt fel! ”Vad har Vänsterpartiet gjort för fel?” frågas det ofta, även av partimedlemmar. ”Vi är så dåliga, vi kommer inte ut i media, vi pratar inte på rätt sätt, vi bara förhandlar, vi har bara visioner och inga förslag…” Ja, ni har hört allt detdär. Men att kapitalismen är så stark idag beror inte på vårt parti!
     Det var inte bara vi som trodde att socialismen skulle byggas, den gången. Kapitalisterna oroade sig också för det, och de samlade sina krafter till en väldig motattack. Hela 80- och 90-talen var en segdragen tydlig klasskamp där de borgerliga genom media och politik blev allt starkare och vi gick på det ena bakslaget efter det andra. Motståndaren var välorganiserad, skicklig, och starkare än vi. Därför är det som det är idag. Vi har inte gjort fel, vi har gjort så gott vi kunde.  

Det kommer vi att fortsätta med, för det allra viktigaste idag tror jag är kampen mot fascismen. Istället för tron att socialismen kan byggas under min livstid tror jag idag att fascister kanske kommer att styra landet, under min livstid. Det är en verklig, fruktansvärd risk. Dethär behöver jag inte säga till er, vi är socialister och feminister allihop här i rummet, men jag säger det ändå: Vi måste stå emot fascisterna överallt, i alla församlingar, var vi än är. Vi får aldrig låna deras problembeskrivningar, aldrig gå in i deras argument.

     Kampen mot fascismen är i själva verket ingenting annat än kamp för rättvisa. För det är rättvisa folk ropar efter när de klagar över problemen i samhället. Det är rättvisa människor ropar efter även när de vill ha, även när de kanske inte själva vet det. Det är i den kampen som Vänsterpartiet måste vara med – i minst fyrtio år till. 

Riksdagsledamot Daniel Riazat fäster veterannålen medan  ordförande Cecilia Ronsten ser på