Olika varför-frågor. Och King lever

Ibland får jag frågan hur jag blev antirasist. Vilken besynnerlig fråga – varför skulle jag någonsin ha varit någonting annat? Så urbota gammal är jag inte att jag var med på den tid då det var normalt att vara antisemit i Sverige. Och så pinsamt ung är jag inte att jag är hemma i den tid då det tydligen har blivit normalt att vara rasist.  

Född tio år efter de svartvita fotona från Belsen.

Född i en tid då vi små lekisungar pekade på mörkhyade personer och kallade dem negrer, eftersom de var så ovanliga i förorten. Då hyschades vi ner, eftersom det var fult att peka. Men det var inte fult att säga neger.  

Född medan de svarta i Förenta staterna krävde sina rättigheter. Gick mellanstadiet när Martin Luther King mördades. Klart jag blev antirasist.

Född in i en tid när FN fortfarande hade respekt med sig, när deklarationen om de mänskliga rättigheterna hölls fram som den norm den är och ska vara.

I tonåren läste jag Katarina Taikons böcker – nej, inte Katitzi, så ung är jag inte. Det var boken Zigenerska!, ett stolt och trotsigt utrop. Att bli antirasist var det som låg närmast tillhands.

Inte för att den tiden ska glorifieras. När jag gick lågstadiet fick vi lära oss att tycka synd om alla de fattiga barnen i Afrika som inte fick någon mat, utan att man sa någonting om vem som tagit maten ifrån dem. Vi lärde oss att vi var toppen på evolutionen, uuutvecklingen som det hette. En vacker dag skulle alla de stackars människorna i underutvecklade länder bli precis som vi, vilket antogs vara den bästa tänkbara målsättningen. 

Det var en inskränkt tid. Men det var en tid som uppriktigt försökte vara bättre än vad den var.

Idag lever vi i en tid som borde vara liberal men som går in för att vara betydligt sämre än så. Idag menar somliga att opartiskhet och neutralitet innebär att rasister inte ska motsägas. Idag ska den som skjuter Martin Luther King få berätta om sina motiv i teve och hålla valkampanj på torget och marschera på arbetarrörelsens egen helgdag.

Idag har de anställda på en rad arbetsplatser protesterat mot rasism i allmänhet och mot Sverigedemokraternas besök i synnerhet, och mötts av förbud och förtäckta hot från sina chefer. När det gått för långt måste facket Kommunal försvara sina medlemmar med texten: ”De som har nålar med texten #vårdpersonal mot rasism har helhjärtat stöd. Vi har lagen på vår sida. Om en medlem får en varning eller dylikt för vägran att ta bort knappen så kommer vi från Kommunal att ta detta vidare till förhandling.” Det är bra, Kommunal.

Men sedan när ska det behövas?

När blev jag antirasist? – Vet inte riktigt, det var självfallet.

När blev det en fråga om bristande neutralitet att vara antirasist? – Vet inte, men det måste vi ta reda på. Det är den frågan som är den viktiga.

I vilken kamp är det vi ska föreställa opartiska?

Det handlar om någonting mycket större än den svenska supervalrörelsen. Det handlar om att chefer, media och myndighet förletts att tro att det är finkänsligt opartiskt att ifrågasätta FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den som var, och ska vara, norm. 

Såhär på påskdagen avslutar vi: Martin Luther King lever än idag.