På estraden lever poeten

Dör poeten av att tävla? Det tror författaren Anisur Rahman i Upsala nya tidning. Men det kan inte ha varit poesislammen som gjorde att Sveriges estradpoeter nyligen måste ta avsked av mästaren Erkki Lappalainen. Vet Rahman ens att en stor poet tillika slamarrangör har lämnat oss?
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.

När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)

Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.

Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.

”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.

*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet