Viktiga böcker år 2015 med 50 års spännvidd

Förra året var en politisk katastrof. Men så länge böckerna inte är brända erbjuder de ett andningshål. Här är några av 2015 års läsefrukter. En av dem, Djursholmsboken*, finns från i somras med på Politik och poesi.

Vi börjar med Hitlers biografi, av Joachim Fest. Har läst standardverket av Bullock och flera andra skildringar och var därför tveksam om jag behövde ännu en. I synnerhet en som på 70-talet kritiserades för att vara mer individpsykologisk än historisk. Eftersom den kritiken i stort sett håller var detta just den Hitler-biografi jag behövde nu, på 10-talet. De psykopatiska sprången i Hitlers utveckling, hans erotiska förhållande till massan, tristessen i hans själ; först när man läst historia blir de fruktbara impulser. 

     Vill du ha nutidshistoria finns sociologerna Peo Hansens och Stefan Jonssons Eurafrika. En inblick i EU som postkolonialt projekt och de många turerna för att säkra den kapitalistiska utsugningen av kontinenten i söder. Detta var vi några som sa redan under kampanjen inför folkomröstningen då vi dränktes i propaganda för det förmenta fredsprojektet. Hansen & Jonsson går till källorna och klär av EU in på kroppen.  

 

Eftersom vi skulle resa till Japan lästes mycket med anknytning dit. Etnologi, historia, kvinnors situation. En verklig glädje var att läsa om Edita Morris Hiroshimas blommor, en roman från tidigt 60-tal. Här skildras de överlevandes liv finstämt och melankoliskt. En alltigenom älsklig bok om ett förflutet som då inte låg så långt borta.

     Efter hemkomsten från Japan var det lättare att förstå Yasunari Kawabatas Tusen tranor, som jag inte läst sedan han fick nobelpriset. Och sedan en ganska ny bok, Julie Otsukas The Buddha in the attic, om de japanska ”postorderbrudar” som hämtades till USA och sedan internerades under kriget. Ännu en melankolisk, älsklig bok.

Ebba Witt Brattström visar med Stå i bredd att kvinnornas författarskap under 70-talet var banbrytande och mycket betydelsefullt för feminismens utveckling. Dessa böcker älskade eller avskydde jag när de kom ut, de var starka och berörande. Mitt misstag var att jag räknade med att själv inom kort vara en del av det litterära sammanhanget! Men det generösa 70-talet var en kort strömning, och snart hade männen återtagit den litterära normen: män skriver allmängiltigt om arbete och sex, kvinnor skriver privat om hushåll och snusk.

Storbritanniens litteräre gigant, sir Terry Pratchett, dog under året. Hans sista bok om Discworld, The Shepherd’s crown, är märkt av hans sjukdom men ett gripande farväl till livet och den fantasivärld han själv och hans läsare haft förmånen att få leva i under drygt trettio år. Utan att känna honom kommer jag att sakna honom länge.

     Pratchett avslutade sina skriverier på Twitter:

”’TILL SLUT, SIR TERRY, SKA VI SÅ GÅ TILLSAMMANS.’ Terry tog Dödens arm och följde honom ut genom dörren till den svarta öknen, under den ändlösa natten./ Slut.”

  

* Holmqvist: Djursholm, ett ledarsamhälle     

Stad i världen eller Fatta!

Det var en gång en stad. Dit kom de vandrande, lantisar och positivhalare, dit kom de från sjön, köpmännen och flyktingarna. Staden tog emot dem alla. Några skapade sig ett nytt liv, andra tiggde och stal sig fram. De levde i olika kvarter, de byggde och bodde så gott det lät sig göras.

En av dem som skildrat lantisens väg mot 08 är Per Anders Fogelström i sin Stad-pentalogi (1960-68). Litteraturhistoriskt bortglömd eftersom den är skriven på barnsligt enkel prosa.

Som politisk samhällsdebattör är Fogelström ännu mer bortglömd eftersom han var idealistisk socialdemokrat.

     Eller kanske, riktig socialdemokrat.

     Den art som utrotningshotas av sina egna. 

De som kommer bygger staden, eller landet.

     Vi som bevarar traditionerna gör det också.

     Tillsammans bygger vi upp, river ned, förändrar. Finns inget annat sätt.

Nya socialdemokrater: bara ta det från en riktig socialdemokrats penna. Och försök att fatta!

När kommer vi att förstå vad som hände hösten 2015?

Det mal varje dag: Hur gick det till? När kom helomvändningen? Varför?

     Regeringen hade just börjat regera. Fascisterna var temporärt ute i marginalen.

Krigen i världen gjorde att allt fler flyktingar sökte sig till Europa och Sverige. Enligt opinionsundersökningarna fick det fascistiska partiet ökat stöd från människor som sa sig inte vilja något ont. Människor som verkligen ville göra ont satte planerade asylboenden i brand flera gånger i veckan. 

Folk dog skeppslastvis i Medelhavet, något som uppmärksammades med tsunamikraft när fotot på en död treåring drunknat i tillräckligt många ögon.

     Solidariteten växte. Stödet för asylsökande och flyktingar värmde. Statsministern höll tal under parollen ”Refugees welcome”, en förträfflig markering.

     Människor som gjorde gott, vanliga volontärer, ställde upp dag som natt. Mötte och bemötte de asylsökande, öppnade provisoriska boenden eftersom de statliga inte räckte till. Småbarn gav bort sina leksaker. Sociala medier spred äkta goda exempel.  

Krigen i världen gjorde att allt fler flyktingar sökte sig till Europa och Sverige. Kommunerna kom med krav på statligt stöd. Volontärerna ville se mer permanenta lösningar.

I det sammanhanget kan det se ut som en detalj att ett litet kristkonservativt parti stack hål på överenskommelsen som gjorde att regeringen kunde regera, och att övriga borgerliga partier tog emot det med illa dold tacksamhet.

     Det gick illa för regeringen. Redan svag försvagades den. Men det var ett normalt politiskt illa på hanterbar politisk nivå.

Krigen i världen gjorde att det gick oerhört illa för människor som inte gjort något som helst ont. De sökte sig till Europa och Sverige för att börja om sitt liv på en ny plats.

     Människor som verkligen ville göra ont iscensatte massmord på flera platser i världen varav en var Paris. Vår förskräckelse inför dådet fick ett flertal statsmän att hålla tal som lät förstå att krigen skulle få bensin på brasan av Europa och Sverige.

Då bestämde sig den svaga regeringen sig för att agera. Vald för sin anständighet valde den ändå att avvisa all solidaritet som redan praktiserats, att betrakta opinionsundersökningar som ett bevis på makt, och att därför kalla det Ordning när den menade Död, fastän inte åt ”oss”.

     Nationalismen har talat. Fascisterna tar emot det med illa dold tacksamhet.

När ska vi förstå vad som hände hösten 2015? Inte förrän socialdemokrater och miljöpartister väljer att berätta. Om ens då. Vet de själva?

     Eller skickade de signaler mot signaler?