Politiska presenter

”Det bor en moderat och en socialdemokrat sida vid sida i de flesta av oss” kan vi läsa i en kolumn i dagens SvD. Hemska tanke, om de jag känner och gillar inom sig skulle lyckats dölja både sossarna och högern likt ett gäng jekyllar och hydear. Kolumnisten motiverar denna skräckvision med att alla partier har enstaka goda förslag som man kan instämma i.
Så känns det kanske om man betraktar politiken som en slags presentaffär där Dom i partierna ska tävla i att hitta på extraerbjudanden åt Oss. Om man vägrar att inse att politik är dels idéburen, dels en rörelse.

Kolumnisten hade roat sig med att plocka ihop en ministerlista med kända och okända namn. (Ingen från Vänsterpartiet. Varför varför försöker de aldrig aldrig förvåna mig?) Rektorn för Kunskapsgymnasiet fanns med på listen, en lysande pedagog som jag hade glädjen att arbeta ihop med i många år. Jag visste aldrig var han stod politiskt. Det är en god egenskap hos en rektor. Men inte hos en politiker.
En ministerlista ska inte vara en expertpanel eller ett försäljarteam. Den ska bestå av politiker. Människor med en övertygelse, modet att ta konsekvenserna av den och omdöme nog att förhandla om den och hitta andrahandslösningar, när så krävs.

Att en tredjedel av väljarna har svårt att bestämma sig tror kolumnisten bottnar i deras rosa-blå kluvenhet. Kan det inte hänga ihop med medias beskrivning av presentbutiken. Titta, lilla väljare, på alla godsaker de lagt fram åt dig! Svårt att bestämma sig va? Kanske det finns med mintsmak lite längre bort? Tills kunden tröttnar och muttrar att det är politikerna som borde bestämma sig, komma överens om hur Dom ska ha det.

Politiker ska inte komma överens. En politik utan intressemotsättningar och idékonflikter blir tråkig. En ministerlista av experter blir handlingsförlamad. Storfixarna som var och en uppnått resultat inom sitt område blockerar varandra så fort det står klart att de har helt olika uppfattning om vad som får ett samhälle och dess medborgare att fungera.

Familjen som förstasidesstoff

Alliansens hett emotsedda valmanifest har kommit, och redan på första sidan studsar jag. Tre gånger läser jag ordparet ”enskilda individer och familjer”. De följs åt i meningarna som om de tillsammans utgjorde en harmonisk helhet: ”Ge enskilda individer och familjer mer att säga till om.” Som om någon motsättning mellan den enskilda individen och familjen vore otänkbar. När det i själva verket är tvärtom - vem ger den enskilda mer att säga till om, ifall hennes familj är till hinders och har fått mer att säga till om?

Då liberalismen hittills har stått upp för individuella rättigheter kan denna mystiska hopskrivning endast ha uppstått ur möglig kristen konservatism, den som sträcker sig från bondesamhällets storfamiljsideal till privatlivets helgd i Knutbyförsamlingen.

Familjens fjättrar har för kvinnorna betytt livegenskap, legal våldtäkt och emotionell vampyrism. Idag leder oss familjelivet från föräldraförsäkringsfällan till att bli amatöriska åldringsvårdare. Där emellan hann vi jobba några år, vilket Familjens ekonomi behövde.

Ingen annan makt och myndighet - inte Gud, inte statsministern, inte ens småborgerlig konformism - kan ställa sådana krav på oss som familjen gör, och ingen annan kan få oss att som en självklarhet uppfylla dem.

Ingen annan makt står så fri från ifrågasättande - för ingen annan makt är så förrädiskt älskad, oavsett om denna kärlek är stärkande eller tillintetgörande.

Nej, ge individen mer att säga till om. I första hand och i synnerhet om hur, när och med vilka hon vill knyta sina familjeband och skapa sitt familjeliv.

Till dem som har längtat

Dan Andersson:
Jag vill hem till dalen vid Pajso

till det gräsiga kärret vid So

där skogarna murgrönsmörka

stå i ring kring mossig mo,

där starrgräs i ånga växer

vid källor som aldrig sina

och där växter väva i jorden

sina rötter, silkesfina.

Jag vill hem till dalen vid Kango

där ljungen står brinnande röd

som ett trots i flammande lågor

framför höstens hotande död -

Jag vill dit där molnen gå tunga

under skyn där stjärnor skina

och där obygdsforsarna sjunga

i takt med visorna mina.

Det bidde en lista

Glöm kanon - nu heter det ”gemensam litteraturlista i skolan”. 60% av svenska folket är positivt inställda till en lista över vilka verk som ska läsas i skolan, enligt en undersökning som Folkpartiet låtit göra.

Ursrpunget till frågan var förslaget om en litterär kanon som först väcktes av Wikström i GP: ”de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten”. Det vore överraskande om svenska folket ville lägga sina skattepengar på en SOU om litterära normer och statliga kvalitetsstämplar. Bättre att fråga om en ”gemensam litteraturlista i skolan”, då det finns en känd folklig faiblesse för det gemensamma, likriktade och präktiga.

Folkpartiet upprörs idag över att somliga debattörer kopplade ihop denna harmlösa lista över bra böcker med främlingsfientlighet. De har glömt GP-artikeln. Där motiveras nämligen förslaget: ”Det är ett viktigt verktyg för integration.”
Alla med? Integration påskyndas av en lista som är svensk och normerande . Är det någonting här som jag inte har förstått? Säg fort, för annars kopplar jag det till rasism igen!

Men låt oss anta att Fp har ändrat sig. Anta att det av en kvalitetskanon bidde en lista för grundskolebruk. Då finns det en sakfråga kvar att diskutera: den skolpolitiska eller snarare pedagogiska frågan om hur funktionellt det är med listor. Vi kommer nog inte överens om det heller. Men jag föredrar den diskussionen framför den om hur man ovanifrån kränger på folk en kvalitetsgranskad svenskhet.

Rimlig rösträtt

”Rösträtt betyder ansvar” är rubriken på dagens brännpunktsartikel. En artikel som försöker förklara varför det är riktigt att människor som flyttat till Sverige från någonstans utanför EU & Norge ska vänta längre på rösträtt än folk som flyttat hit från insidan av denna magiska gräns. Ett skäl är att svenskar inte får rösträtt i Iran. Ett annat att rösträtt betyder makt och ansvar.

Ja, makt och ansvar är vad rösträtt betyder. Om alla som bor här ska vara med och dela makt och ansvar måste alltså rösträtt inkluderas. Fullständig rösträtt; även i riksdags- och EU-parlamentsval tillika folkomröstningar. Att vänta på denna ansvarsfulla rättighet i tre år är ganska rimligt, oavsett varifrån man kommer. Det kan ta lite tid att lära språket och begripa de politisk-byråkratiska myrgångarna.

Men med gällande EU-regler behöver en EU-medborgare (eller norsk) inte vänta alls för att få den begränsade rösträtten till kommun- & landstingsval. Medan utom-européer väntar i tre år.
Artikelförfattaren gillar inte heller EU-reglerna, men snarare av ordnings- än rättviseskäl. Väntetid och begränsning för rösträtt vill han behålla, åtminstone för de utomeuropeiska immigranterna. Annars blir det bara ännu rörigare än idag. Rösträtt, menar han, är inte en rättvisefråga (inte?) utan betyder makt och ansvar (som inte är rättvisefrågor??) Om den kommunala rösträtten skulle utvidgas menar skribenten att vi ”hamnar i en veritabel häxdans kring det strukturella diskrimineringsaltaret”.
Medan dödsdansen runt status-quo-altaret tydligen kan snurra hur länge som helst.
Rimlig tid för rösträtt är sannolikt individuell. Men det är inte lagstiftningen. Den ska gälla för alla med genomsnittlig rimlighet. Eller hur?

I en artikel i juli kallade Centrum mot Rasism EU-reglerna för rasistiska. Detta påtalas i dagens artikel som ”ett antiintellektuellt eko från känd utredning.” Sannerligen - det krävs en speciell sorts intellektualitet för att höra ett eko sex veckor innan resonansfenomenet!

Vad jag hittills hunnit se av utredningen står det inget om rösträtt i den. Vare sig kommunal eller fullständig. Det är en av dess svagheter.
Den refererade artikeln driver en rimlig statsvetenskaplig tes via ett försök till poängplock på en ny SOU. Det är en av dess svagheter.

Mycket intressant om integration!

Det är mycket man får för sig innan man vet. Innan utredningen om Makt, integration och diskriminering presenterades framställdes den av sina kritiker som ett gravt angrepp på demokratin. Ned med alla vita, liksom. Medan Kamalis egen debattartikel i SvD gjorde att jag väntade mig ett inskränkt, arrogant politikerförakt.

Det är mycket man får reda på genom att läsa och lyssna. Presentationen av utredningen var klar, tydlig och vederhäftig. Många bra förslag (som Vänsterpartiet länge drivit). En del uppslag som kan utredas vidare. Ytterligare några förslag som vänstern sannolikt kommer att förkasta.

Det är mycket värdefullt med ett forskarlag som vänder på perspektiven, fokuserar på makten och ifrågasätter den vita vardagsnormen. Genom utredningens olika ingångar kan man gå in på utbildning, rättsväsende, politisk organisation och så vidare. Sällan har frågor om integration, rasism och diskriminering fått ett så brett fält att växa i.

Det är mycket nu. I en valrörelse, när man inte vet om man jobbar för en flyttfirma eller frågespalt, är det svårt att hinna läsa utredningstexter. Men den finns att hämta på regeringens hemsida. Här bjuder jag bara på de föreslagna politiska målen - som är mycket bra:

- Minska ekonomiska ojämlikheter
- Bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen på grund av etnisk och religiös bakgrund
- Skapa lika möjligheter och likvärdiga utfall för alla utifrån sina prestationer
- Ha ett globalt perspektiv

Långt ifrån allt om blattedebatten

Tidningen Metro presenterar idag en lista: ”Vem säger vad i den s.k. blattedebatten?” Jag har inte hört någon annan än Metro kalla den så, vi andra brukar säga rasismdebatten. Men föralldel, visst är det kul att hitta på nya ord. Mindre kul är det tydligen att hitta nya vinklar. Metros urval av debattörer är som att läsa om gamla tidningar.

Att Kamali som sittande utredare finns med är naturligt. Sittande minister Orback bör kanske också vara med, trots att hans insikter i frågan är minimala. Sedan har vi Rojas, känd folkpartist. Och Sabuni, som snart kommer att vara en känd folkpartist. Och Demirbag - oberoende folkpartist, gissar jag. Och Witt-Brattström, möjligen på väg att bli folkpartist, som är en god litteraturkritker men står helt utanför denna debatt, bortsett från sitt pinsamma bananinhopp. Listan avslutas med Adami på Gringo som väl fyller sin plats.

Ingen representant från den antirasistiska rörelsen, vare sig från paraplyet Centrum mot rasism eller någon av de talrika frivilligorganisationerna som ingår. Ingen från PAM, politiskt aktiva för mångfald, eller FAI, fackligt aktiva invandrare. Ingen av de stora fackens mångfaldsansvariga heller, för den delen. Och givetvis ingen från de två antirasistiska partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Icke-listan fortsätter. Ingen
- profilerad forskare (utöver Kamali)
- representant från de etniska organisationerna eller SIOS
- från de lokala antidiskrimineringsbyråerna eller DO
- insatsansvarig från Storstadssatsningen
- projektledare lokalt eller från Integrationsverket
- talesperson i människorätts- eller asylfrågor
- representant från kristna, muslimska eller andra samfund

När man arbetat med de här frågorna i så många år är det trist att se. ”Allt” - var det bara några pressklipp från folkpartister och fåkunniga?

Mina meriter ligger ute i regnet

Det svenska näringslivet har hört av sig till mig. Dessvärre inte för att erbjuda mig ett toppjobb. Tvärtom, de förklarar varför jag inte har ett.

Näringslivets brev handlar om Anna Ekström på SACO som med skräckblandad avsky talar mot kvotering. Varje människa ska bedömas utifrån sina förutsättningar. Anställningar och befordran bygger på meritvärdering.
Ergo: HD saknar jobb = HD saknar meriter.

Lyckligtvis är jag åtminstone tillräckligt meriterad för att inse när något är fel. Anställningar och befordran bygger förvisso på en meritvärdering - men den i sin tur bygger på det omedvetna felaktiga antagandet att män är överpresterande. Och ord som meriter och kompetens kommer till slut att devalveras, om de ska motivera lönelyftet hos varje medelmåttig karl som står i vägen.

”Likabehandlingsprincipen är en av de principer som rättsstaten vilar på” säger Ekström. Gärna för mig. Sätt igång! Likabehandla oss nu genast, för rättsstaten är sannerligen vilande i detta avseende. Och även om Ekström är kritisk mot det s.k. glastaket menar hon att ”strukturerna är som troll som spricker i solsken.” Det var som tusan!

Vi befinner oss i en regnperiod som varat i millennier...

Rättvisa, i princip

Av den simpla anledningen att jag är uselt påläst har jag alltid tyckt att situationen i Mellanöstern är förfärligt komplicerad. Inte att ta ställning till, föralldel, men svår att ta någorlunda vederhäftig ställning till. Argumentera, föreslå lösningar. Därför är jag tacksam när Mattias Gardell i en debattartikel gör det hela enkelt.

Gardell går igenom de olika ställningstaganden utrikesminister Eliasson gjort i den pågående konflikten, bl.a. eftersom Libanon inte följt FN-resolutionen 1559 som går ut på avväpning av Hizbollah. Därefter räknar Gardell upp de FN-resolutioner som Israel inte följt: 194 och 273 om flyktingars rätt att återvända samt FN:s delningsplan, 242 om israeliskt tillbakadragande, och 3236 med bekräftan av palestiniernas rätt till självbestämmande, nationellt oberoende och rätt att återvända till sina hem.

Med stöd i detta föreslår Gardell att samma principer ska appliceras på samtliga aktörer i konflikten. Det vill säga, en stat som inte följer FN-resolutioner ska möta någon form av sanktioner. Kyl eller frys diplomatiska förbindelser med alla aktörer - eller upprätta diplomatisk dialog. Enligt principen om likhet inför lagen, i detta fall inför FN.

Om jag rodnar över min okunskap, borde Eliasson rodna över sin inkonsekvens. Eller rentav orättvisa.

Bild

Ännu några andetag ur djupet

Rojas vs Kamali

Mauricio Rojas kommer i SvD 0810 med vilda beskyllningar mot den sittande utredningen om makt, integration och diskriminering. Dels lär Kamali ha sagt elaka saker om Rojas som blivit arg. Det är förståeligt, men borde redas upp på annan plats än i tidningen. Dels vill Rojas via Kamali komma åt regeringen, vilket är normalt ett valår. Men i och med det misskrediterar och misstänkliggör han hela utredningen, bl.a. genom att hävda att ”landets mest meriterade forskare avpolletterades” och att Kamali står för ett ”antidemokratiskt tänkande av östeuropeisk modell”.

Den tidigare tillsatta utredningen bestod av meriterade forskare inom ett snävt fält. Men integration är ett i högsta grad tvärvetenskapligt fenomen. I sittande utredning ingår genom delprojekt och referensgrupper ämnena etnologi, socialantropologi, sociologi, juridik, statsvetenskap, idéhistoria, kriminologi, ekonomisk historia, pedagogik och kulturgeografi. Samt kontakter med forskare i Amsterdam, Barcelona, Cardiff, Maryland, Roskilde och Toronto (inget av dessa universitet beläget i öst-Europa vad jag vet.)

Rojas anser vidare att utredningens direktiv är ”uppseendeväckande” eftersom strukturell diskriminering skulle ”tas för given”. Men det stämmer naturligtvis inte. Direktiven går ut på att identifiera strukturell diskriminering och i den mån den kan påvisas, analysera orsakerna och föreslå åtgärder. Jag ser inget ”totalitärt tänkande” i det. Men det gör Rojas.

Den 17 augusti kommer utredningen i sin helhet att publiceras för att sedan processas politiskt. Jag ser inget antidemokratiskt i det. Men det gör Rojas.

MR utan parentes

I Flamman pågår en debatt om arbetet mot hedersrelaterat våld. Huvudfrågan är, som Bitte Engzell avslutar sitt inlägg: ”Hur vill V utveckla och driva kampen för kvinnans (även den invandrades!) rättigheter?”

Parentesen i meningen är inte oviktig. Den tyder på att någonting i vårt partis teori och praktik ställer eller har ställt immigranterna utanför. Att alla inte betyder alla. Också när vi diskuterar klassbetingade frågor, t.ex. arbetslösheten, kan det komma krav på att vi också ska diskutera de invandrades möjlighet till jobb! Det uppfattas inte som självklart.

På integrationsområdet är ”alla betyder alla” själva kärnan. Rättigheter är inte förhandlingsbara. Men det är givetvis inte tillräckligt att säga det, utan det krävs även politisk handling. Generella lösningar som ram - utformade efter individ och situation.

Likheten mellan hedersrelaterat våld och ”annat” våld mot kvinnor är att det uttrycker patriarkatets kontrollbehov. Skillnaden är att det hedersrelaterade våldet ofta utövas och understöds inom familjen. Bemötandet och behandlingen måste alltså se olika ut, beroende på om de närmaste släktingarnas stöd finns hos den utsatta, eller hos förövaren.

Myndigheter som inte tar unga människors upplevelser på allvar, tar inte heller sin uppgift på allvar - om också omedvetet. Att flickor har svårare att göra sig hörda än pojkar och att bruten svenska uppfattas som mindre vederhäftig är bara två exempel på de sexistiska, rasistiska strukturer som vi tvingas leva med. För att bryta dem krävs politiska insatser på flera plan; ”en generell politik känsligt utformad för en heterogen befolkning” som jag skrivit i ett annat sammanhang.

De krav som Vänsterpartiet fört fram i integrations- och kvinnopolitiska program är kanske inte tillräckliga. Men de är inte heller kontraproduktiva. De är ett led i kampen för mänskliga rättigheter utan parenteser.

Modernisera eller vinn?

Centerpartiet går till val på att modernisera arbetsrätten.
”Modernisera” borde förstås i dethär fallet betyda att de arbetande får ett större demokratiskt inflytande gentemot dem som betalar oss för att jobba och hålla käften. Men det gör det inte. ”Modernisera” betyder att få människor att acceptera en större otrygghet. Vilket, om man är pessimist, kanske inte är språkligt vanvett trots allt.

Olofsson säger det själv: ”Människor kan nog acceptera en större otrygghet på arbetsmarknaden om det finns nya jobb att gå till.” Visst. Men då, Olofsson, är det inte otrygghet. Då är det vi som väljer. Och dit är det långt.

Lokala avtal och löner, nedlagd arbetsdomstol och noll LAS för ungdomar är Centerns recept. Varur de ska uppstå, alla de där jobben som vi ska gå till - det förtäljer inte C-manifestet.

De övriga borgerliga partierna tycker Maudan går för långt. (Med hjälp av åsiktspåförande kan jag tycka mig höra dem: Blir ju lätt så med kvinnor, bara rusar sta de små liven.) Men om de tycker det för att de är arbetarvänliga eller för att de tänker vinna valet - det förtäljer inte nyheterna.

Åsiktspåförande

Bland det värsta jag vet i debattväg är när motståndaren påförs åsikter hon aldrig skulle komma på idén att uttrycka. Senast hörde jag det i kulturdiskussionen: Den som är emot en litteraturkanon, är emot läsning. Enligt samma logik är den som är emot betyg, också emot kunskap.

I en demokrati undviker man åsiktsförtryck. Ingen ska förbjudas att yttra sig. Istället tar man till åsiktspåförande. Talar om vad de andra tycker så att de hindras från att göra det själva.

Det handlar om att monopolisera en definition och se till att hålla arenan stängd för obehöriga åsikter. Det är alltså både antiintellektuellt och odemokratiskt. Det är också taktiskt fiffigt, eftersom motståndaren måste börja om från början varje gång ("vad jag menar med kunskap är...") så att diskussionen hinner bli ljummen.

Det är svårt att urskilja om vänstern ägnar sig åt samma knep. På 70-talet gjorde vi det, när folk som ville åka till Förenta staterna tillskrevs uppfattningen att gilla kriget i Vietnam. Jag hoppas vi har lärt oss något. Men hur får man borgerliga översittare att lära?

Mer om kanonidén

”Att staten ska välja ut vad som är kvalitet, enligt en sönderfallande 1700-talsidé om de sköna konsterna som sätt att producera stabila slutprodukter är ett symtom på att kulturpolitiken inte vill inse att kulturen befinner sig i ständig förändring.”
Citatet, här något förkortat, är från historikern Rasmus Fleischer i dagens SvD. Jag håller inte med om allt som Fleischer skriver, men denna slutkommentar är perfekt.

Att han viftar bort estradpoesi som ett exempel på ungdomlig naivitet eller småcharmig amatörism är en groda jag ursäktar i sammanhanget.

I tidningens kulturdel får två manliga, två kvinnliga litteraturkännare välja sin kanon. Tre av dem är negativa till kanonidén, Ebba Witt-Brattström menar dock att ”något måste ju göras”. Ja herregud, det säger man väl varje dag. Om allt möjligt. Deras subjektiva bedömningar sträcker sig från Gustav Vasas bibel (!) fram till Lindgren. Där ryms sådana döddansare som Heidenstam och Benedictsson, med Ekelöf som enda nydanare.

Jag lämnar frågan öppen om man blir en bättre svensk av att läsa den något snårige Ekelöf. Men har fått det bekräftat att Folkpartiet inte kommer att få det så lätt med sin kanon. Inte heller med sin övertro på statliga kvalitetsstämplar, förmodar jag.

Stora kanonen

Folkpartiets Cecilia Wikström vill skapa en litterär kanon. Låt en expertgrupp välja ut de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten. Det är ett viktigt verktyg för integration, menar Wikström, liksom en bot mot en ”urholkad syn” på litteraturens betydelse.

Gode makter, vad ska det bli härnäst. Minnes kampen om skolsångboken! Kloka människor sysselsatte sig i flera år med frågan om vilka sånger som är omistliga och försökte besvara frågor som: är Änglamark viktigare än Snickerboa hopp fallera? Passar Sommaren är kort in i skolan? Finns det någon som ännu vill sjunga Vi gå över daggstänkta berg? När resultatet publicerades blev det som väntat ett njaa. Det fanns något för alla - men var och en saknade något väsentligt.

Tänk er då denna kamp på ett prestigefyllt område som litteratur. Hur ska för övrigt ”normerande” tolkas? Det som gjort djupa avtryck i vardagsspråket är Astrid Lindgrens böcker och Svenska Ords filmer. De som likt Edith Södergran blivit stilbildande blev det genom att bryta mot normen.

Men med ett omsorgsfullt utredningsarbete är hitlistan genomförbar, jag säger inget annat. Då är frågan om varför resurser ska läggas på detta? Varje skicklig bibliotekarie kan plocka ihop böcker inom skilda områden: skarpaste arbetarlitteratur, mest folkkära skalder, deprimerade 1900-talsmän, känsligaste barndomsskildringarna och så vidare.

Böckerna finns. Kunskapen finns. Läslusten finns, förutsatt att tillgången är säkrad. Det är där resurserna måste till. Många böcker i närheten. Många goda exempel. Flera listor. Bra böcker är inte med automatik en bok för alla. Den bästa boken är den som drabbar just dig. Den som du inte kan förstå att någon annan har läst, därför att den skrevs just för dig. Den tråkiga boken är ingenting, du kan lika gärna jogga istället.

En så urholkad litteratursyn som Wikströms, en som sätter regelboken över den personliga entusiasmen, är oacceptabel.

Som den folkpartist hon är ser hon sig nödsakad att tafsa lite på integrationen också. Man måste ta till stora kanonen för att få utlänningarna att läsa - det är ju bara dumt.

Kända författare

Aftonbladet (0718) tar upp frågan om några kändistjejer som skrivit böcker verkligen är författare? En som är det, Björn Ranelid, har retat upp sig på fenomenet.
”Det är lustigt att tro att man är författare bara för att man har skrivit en text. Om jag hade varit murare hade jag inte velat att någon amatör, som aldrig murat men som kletar lite murbruk någonstans, kallar sig samma sak.”

Ranelid har rätt. Hur många timmar jag än räfsar och hyfsar i min trädgård, är jag inte trädgårdsmästare. Däremot är jag författare. Inte en som Ranelid tyvärr, som kan försörja sig på arbetet. Men iallafall en som som givit ut några seriösa böcker och kan vara medlem i Författarförbundet. Därför sympatiserar jag med Ranelid när han påpekar det hårda arbetets värde. Att skriva en bok som tredje steg i att bygga upp sitt kändisskap är mig osympatiskt.

Å andra sidan verkade kändistjejerna ta det med en viss ro. En av dem hade till och med bemödat sig om att ta reda på att Författarförbundets gräns är två titlar. För det är inget som säger att de här tjejerna är korkade bara för att de är blonda, bystiga och gör fånig teve.
Det var som vanligt kvällspressen som hetsade upp sig i onödan. Och byggde upp deras kändisskap lite till.

Viktigast i Libanon

I dagens SvD får alla partier frågan vems ansvar det är att lösa konflikten i Libanon. Moderaterna ger det osannolikt inadekvata svaret: "Det är viktigt att EU ser att vi kan spela en betydelsefull politik."
Jag väljer att betrakta uttrycket "att spela politik" som en betydelselös stilgroda, inte en freudiansk felsägning. För det är mycket värre att det parti som vill sköta svensk utrikespolitik i framtiden inte förmår urskilja något annat i det krig som just startats än möjligheten för EU/Sverige att agera.

Dagligen rapporteras om förhållandena för de oskyldiga människor som drabbas. Den svenska högern anser att det viktiga är att flytta fram EU:s pjäser.
Teoretiskt sett skulle EU kunna inta en positiv påtryckarfunktion i ett läge då FN tyvärr blockeras av USA. Men det är inte det som är viktigt.

Grabb-analfabeterna

Ett nytt sätt att tjäna pengar: macho grabblitteratur! Länge har det plågat förlagsvärlden att endast kvinnor kan läsa, men lösningen ser ut att vara i sikte. Se bl.a. Susen Schultz (SvD 0718). Vad som är nytt i att koka ihop Nick Carter, Biggles och porr vet jag inte, utom att de här böckerna ger mer pengar och antas göra oss trista pk-typer upprörda.

Men förnyarna är som så ofta så urgamla. Varenda fröken vet att pojkar inte kan läsa. De kan hålla en motorcykeltidning upp och ned och tro att de läser. Om pojkar ska förmås att läsa ska boken handla om en pojke som gör pojksaker. (Utom Pippi, som av de inskränkta små analfabeterna tolkas som androgyn eftersom de inte kan vara utan henne.) Pedagoger som gärna vill att alla barn ska läsa har en näst intill omöjlig urvalsuppgift framför sig, iallafall om de drivs också av ett jämställdhetsintresse. Denna pojkarnas dokumenterade läsovilja beror på flera saker - en av dem att vi vuxna talar annorlunda med barnen beroende på deras kön. Har du fått lyssna till imperativer från dagis kan den enklaste berättelse bli övermäktigt komplicerad.

De nya grabböckerna är så grovkalibriga att Sune, Bert och deras läsare hoppar ur byxorna och visar vilka mesar de är. I övrigt är det enda nya med dem, deras marknadsandel. Så låt fröknarna ta fram stickningen igen och sluta plåga ungarna med längre ord än ”Öh, stick!” För meningen med att läsa är förstås att någon ska kunna utnyttja det?

Liberaler sökes IGEN

”Frihetlig” - ordet dyker upp allt oftare. Inte bara i Johan Lönnroths förbryllande frihetliga vänster utan framför allt hos borgerliga debattörer. I ett frihetligt land är det omoraliskt att ta ut progressiv skatt, det var det senaste.

Jag förstår adjektivet fri och substantivet frihet. Men jag förstår inte adjektivet frihetlig. Trotskisterna lär ska använda det i anknytning till anarkismen. Mende borgerliga debattörer som annekterat ordet tycks mena att allt som har att göra med socialdemokratin inte är frihetligt.

Frihetligt används också för att hylla de massor av människor som tröttnat på generell välfärd och feminism. De som inte bara vill välja själva om de ska ta hand som sina barn eller ej, utan också själva vill tjäna ihop till sina sjukförsäkringar.

Än en gång, liberaler sökes! Det måste väl finnas några? Några som inte behöver nyspråk och eufemismer utan rakryggat står upp för ett lösligt organiserat egenintresse, förespråkat av intellektuell eller ideologisk övertygelse? Dem skulle man ju kunna respektera - vilket är svårare med dem som tror att det existerar en av ledarsidorna ledd folkrörelse mot välfärd.