Alliansens hett emotsedda valmanifest har kommit, och redan på första sidan studsar jag. Tre gånger läser jag ordparet ”enskilda individer och familjer”. De följs åt i meningarna som om de tillsammans utgjorde en harmonisk helhet: ”Ge enskilda individer och familjer mer att säga till om.” Som om någon motsättning mellan den enskilda individen och familjen vore otänkbar. När det i själva verket är tvärtom - vem ger den enskilda mer att säga till om, ifall hennes familj är till hinders och har fått mer att säga till om?
Då liberalismen hittills har stått upp för individuella rättigheter kan denna mystiska hopskrivning endast ha uppstått ur möglig kristen konservatism, den som sträcker sig från bondesamhällets storfamiljsideal till privatlivets helgd i Knutbyförsamlingen.
Familjens fjättrar har för kvinnorna betytt livegenskap, legal våldtäkt och emotionell vampyrism. Idag leder oss familjelivet från föräldraförsäkringsfällan till att bli amatöriska åldringsvårdare. Där emellan hann vi jobba några år, vilket Familjens ekonomi behövde.
Ingen annan makt och myndighet - inte Gud, inte statsministern, inte ens småborgerlig konformism - kan ställa sådana krav på oss som familjen gör, och ingen annan kan få oss att som en självklarhet uppfylla dem.
Ingen annan makt står så fri från ifrågasättande - för ingen annan makt är så förrädiskt älskad, oavsett om denna kärlek är stärkande eller tillintetgörande.
Nej, ge individen mer att säga till om. I första hand och i synnerhet om hur, när och med vilka hon vill knyta sina familjeband och skapa sitt familjeliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar