Brev till Miljöpartiet

Hej Miljöpartiet

Kommer ni ihåg? En gång demonstrerade vi tillsammans för rätten till asyl och ett värdigt mottagande. Vi samlades och kämpade mot rasism. Det har vi fortsatt med, medan ni regerar.

Tillsammans med er regeringspartner har ni stängt gränserna till Sverige. Ni har infört skitlagar som  försvårar möjligheten att få asyl och försämrar familjeåterföreningen. Och varje gång dessa inhumana regler ifrågasätts svarar regeringen att det ska lösas genom att andra EU-länder tar sitt ansvar. Ni var, liksom vi, motståndare till Sveriges medlemskap i den europeiska unionen. Idag låtsas ni, liksom S, tro att medlemskapet låter oss påverka andra länders asylpolitik i en riktning vi inte ens följer själva!

Efter terroristmorden på Drottninggatan har ni gripits av såväl panik som barnslig hämndlust – och det gäller alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet. Mp reagerar med att föreslå fotboja på människor som avvisats. Som om de inte skulle ha lidit nog, av själva avvisningsbeslutet. Som om en fotboja skulle hindra en självmordsbenägen människa att begå brott. Som om det inte vore så att själva fotbojan gör en förtvivlad människa ännu mer uppgiven och brottsbenägen!

Var är ni, Miljöpartiet? Var är de gröna liberaler som var experter på antidiskriminering? Finns det någon gräns för hur långt ni kan gå i ert självpåtagna regerande mot internationella konventioner, mot asylrätt?

Hälsningar Politik och poesi

Brevet har skickats idag påskafton

Låt inte extremister styra. Inte på gatan, inte i riksdagen

Enligt uppgift från en riksdagsledamot är det så att…

- KD vill ha fotboja på flyktingar

- En majoritet av rikspolitikerna vill att vi ska ha flera förvarsplatser och fler inre utlänningskontroller

- Inrikesminister Anders Ygeman vill ha razzior på arbetsplatser, utan föregående brottsmisstanke
- Skolminister Gustav Fridolin vill ha fotboja på avvisade*

- Sju av åtta riksdagspartier vill se hårdare tag

Vänsterpartiet är det åttonde riksdagspartiet. Vi vill också se hårdare tag. Fastän andra tag.

Vi vill se hårdare tag mot ekonomiska orättvisor och rasistisk uteslutning, ty sådana villkor är det som får människor utan trygghet och berövade sin värdighet att söka sig till extrema lösningar. Sådana villkor är det som gör det lockande att sluta sig inom sin in-grupp (den må sedan bestå av fundamentalistiska religiösa eller svenskar med perfekt accent och stamtavla) för att bekämpa ALLA DOM ANDRA som förnedrat en.

Befinner vi oss då i en demokrati måste den försvaras med demokratiska medel. Det är inte förment demokratiska riksdagare som ska börja söka efter extrema lösningar!

Då är Fan lös.

Riksdagare, ryck upp er! Våga vara byråkratiska! Säg: Det finns inte lagrum för summariska tillfångataganden. Säg: I vårt land är man oskyldig tills motsatsen bevisas. Säg: Misstanke på grund av etnisk bakgrund närmar sig hets mot folkgrupp. Säg: Vi kan inte förfölja tusen personer för att hitta en misstänkt.

     Vi jobbar inte så i dethär landet. Vi använder lagarna, vi använder myndigheterna, vi använder demokratin. Inte mobbmentalitet.

Folk mot hetsgrupp, vakna! Låt oss visa sju åttondelar av riksdagen vad vi anser om politiker som blir extremister av feg opportunism. Tillåt inte dem ni har valt att reagera med reptilhjärnan. Låt inte Fan gå lös i våra folkvalda beslutande församlingar.

     Påminn era folkvalda om att det var ”kriget mot terrorismen” som tog terrorn till Sverige. I ett nytt krig kommer tusentals oskyldiga att mördas.

* här

Attentat i stadens hjärta

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma / sorglöst när din aftontimma slår*

För bara ettpar veckor sedan var jag i huvudstaden och konstaterade att jag tycker synd om alla stockholmare – för de måste ju vara där jämt och får aldrig åka dit på besök, det som är så roligt.
     Idag är det inte så roligt med Stockholmsbesök. Turister, lantisar, dalfolk, norrlänningar och andra utsocknes står vid broar och tullar och får inte gå in till sitt hotell. City är evakuerat – utom av folk som sitter kvar i sina kontorslandskap.

     Ett attentat i storstadens hjärta, vars klaffar slår igen.

Inte i min stad!

Fredag eftermiddag i city är alldeles särskilt. Efter-jobbet-euforin! Kommersen flödar, butiker och barer fylls. Urban kolsyra!

     Brottslingen visste var det tog. Just där, just i detta fula kvarter med något av den gamla öststatsestetikens tomhet, just där är det som stockholmarna myllrar i köplust och förväntan, där spritter deras överhettade fredagsnerver, där möts de och skiljs de och håller mobil kontakt, där törnar de samman eller tigger av varandra – just där kommer man åt dem.

     Där det gör mest ont.

Inte i min stad!
Jag har gått i skola på Drottninggatan. Jag har praktiskt taget tillbringat en uppväxt på Kulturhuset. Jag har demonstrerat på Sergels torg, skrattat och flörtat på Rydbergs bar, gråtit på Hötorget, rökt min första cigarrett mittemot glaskuken, köpt nagellack på Åhléns och skrivit poesi på vartenda förbaskade kafé i hela kvarteret.

     Om än den staden var styltigt snobbig, iskallt individualistisk och flerfaldigt felaktig finns det ingen ursäkt för galna mördare att ge sig på den. På den, och dess människor.

- Är ni i säkerhet?

     Den frågan kanske vi måste vänja oss vid att ställa. Enligt expertis är attentat i folksamlingar ett samtidshot. Då, förstås, också i den stad som inte är mer min än ett minne.

     Kanske borde vi varje morgon fråga varje människa: Är du i säkerhet? – och svaret är i allmänhet nej. Säkerhet är en högst ifrågasättbar storhet.

    

Denna förfärliga dag började med USAs bombningar i Syrien, bombningar som doldes totalt av attentatet i mina minnens stad. Det enda goda som hänt denna dag utspelas just nu, storstadsmänniskor emellan.   

     De som gör staden till vad den är, de som myllrar i vägen för varandra medan de shoppar sig sjuka eller minglar sig friska, de visar nu en storartad solidaritet i att erbjuda bilskjutsar och mat- eller sovplatser.

     Säga vad man vill om stockholmare, men fixar det gör de.

     Allt gott önskas er ikväll!

* Evert Taube, Stockholmsmelodi

Regeringen, en liten lort

Ibland måste man göra något. Annars är man bara en liten lort. Fritt citerat ur Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Här kan ni höra Vänsterpartiets Christina Höj Larsen använda det citatet i en debatt med migrationsministern. Vänsterpartiet kräver, som enda  människovänliga parti, en amnesti för ensamkommande.

     Det låter på migrationsministern som om detta är en stor, nästan en ödesfråga för Sverige. Han sätter inte in saken i det större sammanhanget: Europas pågående flyktingpolitik som kostar tusentals människors liv. 

”Att kalla avtalet med Turkiet för lyckat när man ser det mänskliga lidandet som avtalet fört med sig är ofattbart cyniskt.”

     På de grekiska öarna hålls människor på flykt som fångar. I burar. Endast hjälporganisationerna protesterar. På hög politisk nivå anses politiken rimlig, till och med lyckad. Unionen gör sig av med oönskade.

     Europa har återgått till koncentrationslägerpraktiken.

 

”Att det är flyktingarna som fått betala det högsta priset för EU:s inhumana flyktingpolitik står utom tvivel. Men denna politik urholkar också allas vår medmänsklighet.”

     Visst är det en ödesfråga. Vilken civilisationsnivå vill Europa befinna sig på? Hur går det med upplysningsidealen och den kristna etiken som unionen så gärna stoltserar med? På vilket sätt är EU ”ett fredsprojekt”, som de försökte lura i folk före folkomröstningarna?

     ”Aldrig mer” blev slutomdömet efter Förintelsen. ”Om detta må ni berätta.”

     Idag gör unionen om det igen: sätter människor i fångläger och väntar på att de ska dö.

     Lika grymt. Lika ovärdigt.

 

Sveriges rödgröna regering stänger gränserna, lutar sig tillbaka och säger att alla de andra länderna ska ta sitt ansvar. Men ingen kommer att ta det ansvaret så länge Sveriges regering (med flera) är en liten lort.

     Amnesti åt ensamkommande.

     Riv upp avtalet med Turkiet.

     Bygg upp ett mottagande – inte murar och taggtråd.