Integrationsdebatt med sexton personer - inte så illa för att vara i förorten. Men hälften av dem gick under socialdemokratens och moderatens småaktiga bevakning av talartiden och beskyllningar för lögner.
Moderatorn Kurdo Baksi hade frågat hur vi vill bryta diskrimineringen på arbetsmarknaden, och resultatet blev en serie treminuters kåserier om skola, kultur, skatter, vallögner, fallstudier, och så lite skola och kultur plus nämnda gubbgräl. Men vi slapp åtminstone fastern! I integrationsdebatter brukar det alltid vara någon som berättar om sin faster från Ryssland eller Ecuador och hur fort hon lärde sig svenska. Denna gång var det lyckligen fasterfritt. Vi borde ha kunnat koncentrera oss bättre.
Till min häpnad och glädje var den borgerliga sidan överens om att rasism och diskriminering existerar i Sverige. Det är ändå i deras media som problemet förnekas och frågan anses härstamma från en dominant klick hos den strukturfixerade vänstern. Men till min och miljöpartistens bestörtning suddade socialdemokraten bort det igen. Han tyckte att vi ska prata om allt som är bra i Sverige.
Varför i herrans namn skulle vi göra något så menlöst mitt i valrörelsen?
Publiken (de som stod ut) ställde frågor om kultur och svenskhet. Svaren visade sig gå på tvärs genom partilinjerna. Kristdemokraten och jag var överens om att svenskhet är en konvention, fri för alla att omförhandla. Folkpartisten Narti intog motopolen: hon ansåg att svenskhet är något så urkomiskt som små grodorna, men eftersom svenskarna skäms för sin kultur hindrar de skolbarnen från att läsa Strindberg och den underbare Nils Holgersson. Narti lät som en äkta kulturkonservativ. Med dem brukar det vara roligt att konversera om allsköns kulturella spörsmål - men vem har tid med det mitt i valrörelsen?
Mitt i arbetsgivaravgiften, asyllagstiftningen och anonyma ansökningar. Mitt i skattesänkningar, skolsatsningar och språktest. Mitt i slaget om kärnfamiljen och kärnkraften. Mitt i denna demokratiska diskussion har jag inte tid att fundera över om vi svenskar blir mer kulturella av att läsa Strindbergs nationsfientliga Svarta fanor, eller Lagerlöfs lille pest till gåsapåg - han som fortfarande flyger och flyger över vårt svenska lapptäcke.
söndag, september 10, 2006
fredag, september 08, 2006
Comeback, revansch, desperation
"Leijonborg firar sin revansch.
Tittarna uppskattade hans ärlighet.
Har bett hela svenska folket om ursäkt.
Nu vänder det för Folkpartiet.
Comeback för Leijonborg."
Borgerliga bakslag gjorde media desperata.
Vändpunkten pressades fram efter TRE DAGAR.
Vänsterledaren löpte gatlopp TREHUNDRA dagar, utan att ens ha gjort nåt.
Orättvisa kan göra vem som helst desperat, utan att media gör nåt.
Tittarna uppskattade hans ärlighet.
Har bett hela svenska folket om ursäkt.
Nu vänder det för Folkpartiet.
Comeback för Leijonborg."
Borgerliga bakslag gjorde media desperata.
Vändpunkten pressades fram efter TRE DAGAR.
Vänsterledaren löpte gatlopp TREHUNDRA dagar, utan att ens ha gjort nåt.
Orättvisa kan göra vem som helst desperat, utan att media gör nåt.
torsdag, september 07, 2006
Propaganda i pappersinsamlingen
Varning varning! Detta meddelande är falskt: "Sluta kalla oss främlingsfientliga och lyssna istället på vad vi har att säga"
Det står i Sverigedemokraternas broschyr som tagit sig in i reklamen. Så jag lyssnar, broschyren ger inte ett ljud ifrån sig. Då läser jag istället. Sverigedemokraterna vill kraftigt begränsa invandringen, verka för frivillig återvandring, hjälpa "riktiga flyktingar" på plats, och kräver av dem som bosätter sig här en anpassning till "svenska förhållanden". Alltså är de främlingsfientliga, eller med ett rakt språkbruk rasister.
Så vi satte upp en soppåse på väggen till valstugan och erbjöd folk att lägga rasistiskt material där. Vill ni ha en mer utvecklad argumentation än pappersinsamlingen, kontakta mig.
Det står i Sverigedemokraternas broschyr som tagit sig in i reklamen. Så jag lyssnar, broschyren ger inte ett ljud ifrån sig. Då läser jag istället. Sverigedemokraterna vill kraftigt begränsa invandringen, verka för frivillig återvandring, hjälpa "riktiga flyktingar" på plats, och kräver av dem som bosätter sig här en anpassning till "svenska förhållanden". Alltså är de främlingsfientliga, eller med ett rakt språkbruk rasister.
Så vi satte upp en soppåse på väggen till valstugan och erbjöd folk att lägga rasistiskt material där. Vill ni ha en mer utvecklad argumentation än pappersinsamlingen, kontakta mig.
onsdag, september 06, 2006
Den vidöppna dörrens moral
Reaktioner på Fp-skandalen finns det många. Vanligt i mina kretsar är ett försynt men dock hån av moralisternas bara rumpor, samt äkta sympati för de övertygade valarbetare som blivit upprörda och besvikna. Men att som Ulvskog likna den socialdemokratiska kolossen vid ett våldtäktsoffer är både klumpigt och orimligt.
Dock går guldet i orimlighet till puttarna på lunchrestaurangen, ett gäng dryga karrirärister, som här presenteras i konkurrens med Tjuvlyssnat:
- Nej är det nån som ska avgå nu så är det sossarna. Har man inte bättre skydd på sina system, så.
- Haha, ska såna sköta landet? Som inte kan sköta en server?
- Sån omogen attityd alltså. Som att klaga på inbrott när man har litet dagbokslås bara.
- Visst. ”Hjälp, han tog min bil” när jag gav dig nyckeln, va.
- Det är bara så dåligt. Först lämna vidöppet och så spela martyrer.
- Men nu är spelet slut för dom ser du.
Häpet tittar jag på dörren till restaurangköket som står vidöppen. Enligt den framförda logiken kan jag gå rakt in och fylla fickorna med tigerräkor. Klagar personalen, spelar de martyrer - äh?
Spelet är slut.
Dock går guldet i orimlighet till puttarna på lunchrestaurangen, ett gäng dryga karrirärister, som här presenteras i konkurrens med Tjuvlyssnat:
- Nej är det nån som ska avgå nu så är det sossarna. Har man inte bättre skydd på sina system, så.
- Haha, ska såna sköta landet? Som inte kan sköta en server?
- Sån omogen attityd alltså. Som att klaga på inbrott när man har litet dagbokslås bara.
- Visst. ”Hjälp, han tog min bil” när jag gav dig nyckeln, va.
- Det är bara så dåligt. Först lämna vidöppet och så spela martyrer.
- Men nu är spelet slut för dom ser du.
Häpet tittar jag på dörren till restaurangköket som står vidöppen. Enligt den framförda logiken kan jag gå rakt in och fylla fickorna med tigerräkor. Klagar personalen, spelar de martyrer - äh?
Spelet är slut.
tisdag, september 05, 2006
Borddans
Köksbord - hur kan någon få en kick av det? En yta av trycksvärtklibb och kafferingar, fjällig av fästlappar och vissna blomblad, ett uppehållsrum framför en upprepad utsikt, en tryckkammare av trivialt tjat. Vem tänker ”Aah, vilken livslust och inspiration jag får av köksbord”?
Schyman startade slentrianens lovsång. Vi skulle prata politik på samma sätt som väljarna vid köksborden: ”Bygg nya hyresrätter och torka av smulorna!” Nu har hon fått efterföljare. Olofsson liknar ett köksbord hela hon, och gubbarna i Alliansen sliter ytterligare på det slitna uttrycket. Besluten ska flyttas närmare köksborden (deras egna?) och väljarna ska känna igen sig vid köksbordet. Så menlöst, så dystert.
Varför säger ingen:
Res på er från köksbordet! Gå på cirkus istället, gå på lina, gå på glödande kol. Gör det omöjliga, välj ett partitur, en visselsonat, välj vilt. Vi ska flytta till besluten, sluta att be, fatta beslut som alla fattar. Kommunister och konvaljer förena oss! Dansa på borden så lovar vi att ingen ska riskera att känna igen sig.
”Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet - så vi gav järnet för att leva vår dröm”
Cirkus Cirkör
lördag, september 02, 2006
Räta upp ordningen med kryss!
Vi väntade bara på det. Alliansen har enats om ordningsomdömen i skolan (se DN)
Enligt Leijonborg visar allt fler exempel (han nämer inte vilka) att sådana omdömen (som alltså inte får sättas idag) ”hjälper till att räta upp ordningen i skolan”. I Folkpartiets exempel bedöms elevens ordning och uppförande i sex punkter, bland annat ”Visar respekt för andra” och ”Ger kamraterna arbetsro”, och läraren kryssar för om det är ”gott” eller ”bör förbättras”. Enligt Leijonborg är detta betyg. Enligt moderaten Tolgfors som förtjänar ett VG för sin upplysning är det omdömen, i det att betyg ska vara nationellt likvärdiga.
Under femton år som lärare hade jag klasser med både stora och små ordningsproblem. De små kom jag vanligen tillrätta med genom, ja det är den trista sanningen, tjat och skäll, även om rundabordsdiskussioner och nya regler självfallet bidrog. De stora problemen berodde oftast på att klassen inte mådde bra. Det sociala klimatet fungerade inte. Det kostade enorm koncentration och uppfinningsrikedom för att förstå och bearbeta orsakerna till detta. Ibland behövdes stöd från kurator eller skolledning, och alltid från föräldrarna. De som snart sagt varje dag fick ta emot lappar eller telefonsamtal med: ”Han har vält möbler, hon har kladdat i kamraternas böcker, de har slagits, småbarnen blev hotade…” och så vidare.
Det fanns ingen ruta ”bör förbättras” att kryssa i. På den tiden tilltrodde vi föräldrarna så mycket förstånd att de begrep andemeningen. Men det är klart, många av dem hade nog känt sig lättade om de kunnat invänta en kryssblankett i julklapp istället för att sitta på krismöten med utarbetad HD. I Alliansskolan kan de leva livet lite lättare. Lite mer upprätat, tydligt och ordningsamt. Inte så komplicerat lösningsinriktat.
Jag skulle kunna skriva en roman om de där åren i grundskolan. (Bra idé - tror faktiskt jag ska göra det när mitt pågående projekt är klart.) Många mirakler längtade vi efter, allt från inomhusluft som gick att andas till föräldrar som höll sig nyktra om vardagarna åtminstone. Men inget, inget av mirklerna såg ut som en kryssblankett.
Enligt Leijonborg visar allt fler exempel (han nämer inte vilka) att sådana omdömen (som alltså inte får sättas idag) ”hjälper till att räta upp ordningen i skolan”. I Folkpartiets exempel bedöms elevens ordning och uppförande i sex punkter, bland annat ”Visar respekt för andra” och ”Ger kamraterna arbetsro”, och läraren kryssar för om det är ”gott” eller ”bör förbättras”. Enligt Leijonborg är detta betyg. Enligt moderaten Tolgfors som förtjänar ett VG för sin upplysning är det omdömen, i det att betyg ska vara nationellt likvärdiga.
Under femton år som lärare hade jag klasser med både stora och små ordningsproblem. De små kom jag vanligen tillrätta med genom, ja det är den trista sanningen, tjat och skäll, även om rundabordsdiskussioner och nya regler självfallet bidrog. De stora problemen berodde oftast på att klassen inte mådde bra. Det sociala klimatet fungerade inte. Det kostade enorm koncentration och uppfinningsrikedom för att förstå och bearbeta orsakerna till detta. Ibland behövdes stöd från kurator eller skolledning, och alltid från föräldrarna. De som snart sagt varje dag fick ta emot lappar eller telefonsamtal med: ”Han har vält möbler, hon har kladdat i kamraternas böcker, de har slagits, småbarnen blev hotade…” och så vidare.
Det fanns ingen ruta ”bör förbättras” att kryssa i. På den tiden tilltrodde vi föräldrarna så mycket förstånd att de begrep andemeningen. Men det är klart, många av dem hade nog känt sig lättade om de kunnat invänta en kryssblankett i julklapp istället för att sitta på krismöten med utarbetad HD. I Alliansskolan kan de leva livet lite lättare. Lite mer upprätat, tydligt och ordningsamt. Inte så komplicerat lösningsinriktat.
Jag skulle kunna skriva en roman om de där åren i grundskolan. (Bra idé - tror faktiskt jag ska göra det när mitt pågående projekt är klart.) Många mirakler längtade vi efter, allt från inomhusluft som gick att andas till föräldrar som höll sig nyktra om vardagarna åtminstone. Men inget, inget av mirklerna såg ut som en kryssblankett.
onsdag, augusti 30, 2006
Signal till vilken nytta
I en ledare i Piteå-tidningen skriver Stig-Björn Ljunggren om Sverigedemokraternas möjlighet att komma till riksdagen. Han menar att de ”har ridit på en folklig fråga som de etablerade partierna skytt som pesten.” Utan att kanske själv vilja det lägger han sig därmed nära den högerextremistiska retoriken att det är de som representerar ”folket” och vi andra ”etablissemanget”. Det från vilket uttalade rasister (på goda grunder) uteslutits.
Frågor om migration, integration, rasism och mångfald är inte pestsmittade. Så antagligen menar Ljunggren frågan om att invandrarna utgör ett problem. Nej: den frågan tänker jag inte prata om, då utgångspunkten är felaktig. Människor är tillräckligt problematiska utan att vissa grupper ska behöva bli bärare av det.
Ljunggren räknar upp några förutsättningar för Sverigedemokraternas tänkbara framgångar, bland annat att ”deras frågor inte fångas upp av de etablerade partierna”. Men Folkpartiet har redan gjort det. Och Ljunggren påpekar att även Orback skickat tydliga signaler och ”demonstrerat att de lyssnar på mumlet från folkdjupet”. Ljunggren förefaller uppskatta detta, eftersom han avslutar: ”Kanske har Jens Orback räddat oss från ett Sverigedemokratiskt parti som vågmästare i riksdagen.”
Kanhända har han det. Till vilken nytta, om mittenpartierna själva tar för sig av extremistpolitiken?
Frågor om migration, integration, rasism och mångfald är inte pestsmittade. Så antagligen menar Ljunggren frågan om att invandrarna utgör ett problem. Nej: den frågan tänker jag inte prata om, då utgångspunkten är felaktig. Människor är tillräckligt problematiska utan att vissa grupper ska behöva bli bärare av det.
Ljunggren räknar upp några förutsättningar för Sverigedemokraternas tänkbara framgångar, bland annat att ”deras frågor inte fångas upp av de etablerade partierna”. Men Folkpartiet har redan gjort det. Och Ljunggren påpekar att även Orback skickat tydliga signaler och ”demonstrerat att de lyssnar på mumlet från folkdjupet”. Ljunggren förefaller uppskatta detta, eftersom han avslutar: ”Kanske har Jens Orback räddat oss från ett Sverigedemokratiskt parti som vågmästare i riksdagen.”
Kanhända har han det. Till vilken nytta, om mittenpartierna själva tar för sig av extremistpolitiken?
tisdag, augusti 29, 2006
Medial monotoni
Aftonbladets Lena Mellin listar valets tio hetaste personer och frågor. Jag som jobbar heltid med valet känner inte igen mig. Jo, herrarna Perssons & Reinfeldts figurering är föga överraskande. När man är överallt kan det förstås hetta till någon gång. Att även fastighetsskatten har en plats att fylla har driftiga lobbyister sett till. Men Rundström och Wohlin vet jag inte ens vilka de är. När jag skriver artiklar om pigor eller pratar antirasism i valstugan måste jag ha missat något för valrörelsen hett och väsentligt.
Opinionsmätningar och nedrivna valaffischer finns med på listan. Var det valets vanligaste hon menade? En klassikerlista, valrörelsekanon rentav?
”Monotoni” tar Mellin också upp. Hon skriver rättvisande att det var upplagt för en spännande valrörelse, men ”partiledarna låter mer som bokhållare än som passionerade samhällsförändrare”. Jag instämmer gärna i att stockningen i mitten är det tråkigaste som hänt svensk politik. Inte bara för att den är tråkig, utan för att den är grovt missvisande och bedrar medborgarna. Men den har till stor del orsakats av dem som ställer frågorna. De som avbryter innan politikern kommit in på väsentligheter. De som i anklagande ton upprepar en meningslös fråga gång på gång på gång på gång pågångpågg tills engagerade människor blir förvirrade eller irriterade - båda reaktioner som hos politikern betraktas som tecken på neanderthalmässig moral.
Testa motsatsen någon gång - få politikerna att berätta vad de vill förändra, varför och hur. Gärna avslöjande. Men - passionerat.
Popularitetssiffror leder till likformighet leder till monotoni. I den bästa av världar. Och varken politiken eller media är ens den bästa.
Opinionsmätningar och nedrivna valaffischer finns med på listan. Var det valets vanligaste hon menade? En klassikerlista, valrörelsekanon rentav?
”Monotoni” tar Mellin också upp. Hon skriver rättvisande att det var upplagt för en spännande valrörelse, men ”partiledarna låter mer som bokhållare än som passionerade samhällsförändrare”. Jag instämmer gärna i att stockningen i mitten är det tråkigaste som hänt svensk politik. Inte bara för att den är tråkig, utan för att den är grovt missvisande och bedrar medborgarna. Men den har till stor del orsakats av dem som ställer frågorna. De som avbryter innan politikern kommit in på väsentligheter. De som i anklagande ton upprepar en meningslös fråga gång på gång på gång på gång pågångpågg tills engagerade människor blir förvirrade eller irriterade - båda reaktioner som hos politikern betraktas som tecken på neanderthalmässig moral.
Testa motsatsen någon gång - få politikerna att berätta vad de vill förändra, varför och hur. Gärna avslöjande. Men - passionerat.
Popularitetssiffror leder till likformighet leder till monotoni. I den bästa av världar. Och varken politiken eller media är ens den bästa.
måndag, augusti 28, 2006
Ideologi och instinkt
”Vad skiljer kommunismen från nazismen?” efterfrågades i gårdagens tidning. Ett kortfattat svar finns hos Karl N Alvar Nilsson på första sidan i boken Överklass, nazism och högerextremism (1998):
”Nazismen vilar inte på en ideologisk grund på samma sätt som socialism och liberalism. Den bygger istället på vissa gruppers förenklade och förgrovade uppfattningar och attityder.”
Den som undrade kanske bara var ute efter att slänga lite skuld-genom-sammanblandning i valrörelsen. Annars kunde han göra åtminstone ett försök att inse: Ideologier som liberalism och socialism kan förstås, antas eller förkastas i ljuset av varandra och verkliga skeenden i samhället. Men råa förenklingar är överhuvudtaget inte till för att förstås. De talar till instinkt och reptilreaktion.
Nilssons nästa stycke lyder: ”På samma sätt som på 1930-talet breder det nu ut sig förgrovade och förenklade attityder och uppfattningar.” Detta är oroande. Eliten är aldrig så farlig som när den använder populism till sitt eget försvar.
”Nazismen vilar inte på en ideologisk grund på samma sätt som socialism och liberalism. Den bygger istället på vissa gruppers förenklade och förgrovade uppfattningar och attityder.”
Den som undrade kanske bara var ute efter att slänga lite skuld-genom-sammanblandning i valrörelsen. Annars kunde han göra åtminstone ett försök att inse: Ideologier som liberalism och socialism kan förstås, antas eller förkastas i ljuset av varandra och verkliga skeenden i samhället. Men råa förenklingar är överhuvudtaget inte till för att förstås. De talar till instinkt och reptilreaktion.
Nilssons nästa stycke lyder: ”På samma sätt som på 1930-talet breder det nu ut sig förgrovade och förenklade attityder och uppfattningar.” Detta är oroande. Eliten är aldrig så farlig som när den använder populism till sitt eget försvar.
söndag, augusti 27, 2006
Krav och utmaning
Orkar inte mer Orback! I valrörelsens ”elfte timme” som dom älskar att säga (fast det noga räknat är dess tredje vecka av sex, dvs halvtid) kommer integrationsministern upp med idén att immigranternas introduktionsersättning ska villkoras. Undra på att de borgerliga garvar läppen av sig. ”Känner sig lite efter nu, dendär Orback. Vill ha häng på vinnande häst, va?”
Kalle Larsson (V) kommenterar förslaget med att det börjar i fel ände. Varför göra människor fattigare om de inte får ut något av den introduktion som är avsedd att göra dem självförsörjande?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat detta:
Introduktionen ska vara avsedd för alla som behöver den (alltså även anhöriga). Den ska upprättas i form av en överenskommelse mellan kommunen och immigranten. Med den ska följa vissa skyldigheter och rättigheter för båda parter, så att den ger möjligheter. Den ersättning som utgår ska vara löneliknande.
Hittills har majoritetssamhället till stor del misslyckats med sin del av avtalet. Introduktionen har inte erbjudit några möjligheter. Ersättningen, det famösa ”bidraget”, är också så lågt att det blir svårt att göra avdrag vid frånvaro utan att barnen blir lidande.
Det finns exempel på kommuner, både röda och blå, som har ett effektivt, värdigt och begripligt system för introduktionen. Lika många exempel finns på motsatsen. Det finns exempel på immigranter som lyckas bättre på egen hand (sannolikt oavsett system), och på sådana som inte lyckas med någonting (dito).
Man bygger inte system på undantag. Den stora gruppen är folk som behöver ett handtag på sin väg mot arbete och demokratiskt deltagande i ett nytt land. De är ställda inför en enorm personlig utmaning. Varför inte ingå ett avtal på rimliga villkor med dem? Vågar majoriteten inte anta utmaningen?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat dethär. Vet inte hur många gånger det ska sägas: Ställa krav är bra. Om det börjar i rätt ände.
Kalle Larsson (V) kommenterar förslaget med att det börjar i fel ände. Varför göra människor fattigare om de inte får ut något av den introduktion som är avsedd att göra dem självförsörjande?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat detta:
Introduktionen ska vara avsedd för alla som behöver den (alltså även anhöriga). Den ska upprättas i form av en överenskommelse mellan kommunen och immigranten. Med den ska följa vissa skyldigheter och rättigheter för båda parter, så att den ger möjligheter. Den ersättning som utgår ska vara löneliknande.
Hittills har majoritetssamhället till stor del misslyckats med sin del av avtalet. Introduktionen har inte erbjudit några möjligheter. Ersättningen, det famösa ”bidraget”, är också så lågt att det blir svårt att göra avdrag vid frånvaro utan att barnen blir lidande.
Det finns exempel på kommuner, både röda och blå, som har ett effektivt, värdigt och begripligt system för introduktionen. Lika många exempel finns på motsatsen. Det finns exempel på immigranter som lyckas bättre på egen hand (sannolikt oavsett system), och på sådana som inte lyckas med någonting (dito).
Man bygger inte system på undantag. Den stora gruppen är folk som behöver ett handtag på sin väg mot arbete och demokratiskt deltagande i ett nytt land. De är ställda inför en enorm personlig utmaning. Varför inte ingå ett avtal på rimliga villkor med dem? Vågar majoriteten inte anta utmaningen?
Vet inte hur många gånger jag har diskuterat dethär. Vet inte hur många gånger det ska sägas: Ställa krav är bra. Om det börjar i rätt ände.
Födelsedagspresent?
På min födelsedag hade Aftonbladet följande nyhet om rasisten som inte längre kan representera Villaägarnas riksförbund. Skrämmande uttalanden - men med effektivt resultat. Tack till Lindberg som har både sinnesnärvaro och tekniska färdigheter!
fredag, augusti 25, 2006
Politiska presenter
”Det bor en moderat och en socialdemokrat sida vid sida i de flesta av oss” kan vi läsa i en kolumn i dagens SvD. Hemska tanke, om de jag känner och gillar inom sig skulle lyckats dölja både sossarna och högern likt ett gäng jekyllar och hydear. Kolumnisten motiverar denna skräckvision med att alla partier har enstaka goda förslag som man kan instämma i.
Så känns det kanske om man betraktar politiken som en slags presentaffär där Dom i partierna ska tävla i att hitta på extraerbjudanden åt Oss. Om man vägrar att inse att politik är dels idéburen, dels en rörelse.
Kolumnisten hade roat sig med att plocka ihop en ministerlista med kända och okända namn. (Ingen från Vänsterpartiet. Varför varför försöker de aldrig aldrig förvåna mig?) Rektorn för Kunskapsgymnasiet fanns med på listen, en lysande pedagog som jag hade glädjen att arbeta ihop med i många år. Jag visste aldrig var han stod politiskt. Det är en god egenskap hos en rektor. Men inte hos en politiker.
En ministerlista ska inte vara en expertpanel eller ett försäljarteam. Den ska bestå av politiker. Människor med en övertygelse, modet att ta konsekvenserna av den och omdöme nog att förhandla om den och hitta andrahandslösningar, när så krävs.
Att en tredjedel av väljarna har svårt att bestämma sig tror kolumnisten bottnar i deras rosa-blå kluvenhet. Kan det inte hänga ihop med medias beskrivning av presentbutiken. Titta, lilla väljare, på alla godsaker de lagt fram åt dig! Svårt att bestämma sig va? Kanske det finns med mintsmak lite längre bort? Tills kunden tröttnar och muttrar att det är politikerna som borde bestämma sig, komma överens om hur Dom ska ha det.
Politiker ska inte komma överens. En politik utan intressemotsättningar och idékonflikter blir tråkig. En ministerlista av experter blir handlingsförlamad. Storfixarna som var och en uppnått resultat inom sitt område blockerar varandra så fort det står klart att de har helt olika uppfattning om vad som får ett samhälle och dess medborgare att fungera.
Så känns det kanske om man betraktar politiken som en slags presentaffär där Dom i partierna ska tävla i att hitta på extraerbjudanden åt Oss. Om man vägrar att inse att politik är dels idéburen, dels en rörelse.
Kolumnisten hade roat sig med att plocka ihop en ministerlista med kända och okända namn. (Ingen från Vänsterpartiet. Varför varför försöker de aldrig aldrig förvåna mig?) Rektorn för Kunskapsgymnasiet fanns med på listen, en lysande pedagog som jag hade glädjen att arbeta ihop med i många år. Jag visste aldrig var han stod politiskt. Det är en god egenskap hos en rektor. Men inte hos en politiker.
En ministerlista ska inte vara en expertpanel eller ett försäljarteam. Den ska bestå av politiker. Människor med en övertygelse, modet att ta konsekvenserna av den och omdöme nog att förhandla om den och hitta andrahandslösningar, när så krävs.
Att en tredjedel av väljarna har svårt att bestämma sig tror kolumnisten bottnar i deras rosa-blå kluvenhet. Kan det inte hänga ihop med medias beskrivning av presentbutiken. Titta, lilla väljare, på alla godsaker de lagt fram åt dig! Svårt att bestämma sig va? Kanske det finns med mintsmak lite längre bort? Tills kunden tröttnar och muttrar att det är politikerna som borde bestämma sig, komma överens om hur Dom ska ha det.
Politiker ska inte komma överens. En politik utan intressemotsättningar och idékonflikter blir tråkig. En ministerlista av experter blir handlingsförlamad. Storfixarna som var och en uppnått resultat inom sitt område blockerar varandra så fort det står klart att de har helt olika uppfattning om vad som får ett samhälle och dess medborgare att fungera.
onsdag, augusti 23, 2006
Familjen som förstasidesstoff
Alliansens hett emotsedda valmanifest har kommit, och redan på första sidan studsar jag. Tre gånger läser jag ordparet ”enskilda individer och familjer”. De följs åt i meningarna som om de tillsammans utgjorde en harmonisk helhet: ”Ge enskilda individer och familjer mer att säga till om.” Som om någon motsättning mellan den enskilda individen och familjen vore otänkbar. När det i själva verket är tvärtom - vem ger den enskilda mer att säga till om, ifall hennes familj är till hinders och har fått mer att säga till om?
Då liberalismen hittills har stått upp för individuella rättigheter kan denna mystiska hopskrivning endast ha uppstått ur möglig kristen konservatism, den som sträcker sig från bondesamhällets storfamiljsideal till privatlivets helgd i Knutbyförsamlingen.
Familjens fjättrar har för kvinnorna betytt livegenskap, legal våldtäkt och emotionell vampyrism. Idag leder oss familjelivet från föräldraförsäkringsfällan till att bli amatöriska åldringsvårdare. Där emellan hann vi jobba några år, vilket Familjens ekonomi behövde.
Ingen annan makt och myndighet - inte Gud, inte statsministern, inte ens småborgerlig konformism - kan ställa sådana krav på oss som familjen gör, och ingen annan kan få oss att som en självklarhet uppfylla dem.
Ingen annan makt står så fri från ifrågasättande - för ingen annan makt är så förrädiskt älskad, oavsett om denna kärlek är stärkande eller tillintetgörande.
Nej, ge individen mer att säga till om. I första hand och i synnerhet om hur, när och med vilka hon vill knyta sina familjeband och skapa sitt familjeliv.
Då liberalismen hittills har stått upp för individuella rättigheter kan denna mystiska hopskrivning endast ha uppstått ur möglig kristen konservatism, den som sträcker sig från bondesamhällets storfamiljsideal till privatlivets helgd i Knutbyförsamlingen.
Familjens fjättrar har för kvinnorna betytt livegenskap, legal våldtäkt och emotionell vampyrism. Idag leder oss familjelivet från föräldraförsäkringsfällan till att bli amatöriska åldringsvårdare. Där emellan hann vi jobba några år, vilket Familjens ekonomi behövde.
Ingen annan makt och myndighet - inte Gud, inte statsministern, inte ens småborgerlig konformism - kan ställa sådana krav på oss som familjen gör, och ingen annan kan få oss att som en självklarhet uppfylla dem.
Ingen annan makt står så fri från ifrågasättande - för ingen annan makt är så förrädiskt älskad, oavsett om denna kärlek är stärkande eller tillintetgörande.
Nej, ge individen mer att säga till om. I första hand och i synnerhet om hur, när och med vilka hon vill knyta sina familjeband och skapa sitt familjeliv.
tisdag, augusti 22, 2006
Till dem som har längtat
Dan Andersson:Jag vill hem till dalen vid Pajso
till det gräsiga kärret vid So
där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sina rötter, silkesfina.
Jag vill hem till dalen vid Kango
där ljungen står brinnande röd
som ett trots i flammande lågor
framför höstens hotande död -
Jag vill dit där molnen gå tunga
under skyn där stjärnor skina
och där obygdsforsarna sjunga
i takt med visorna mina.
Det bidde en lista
Glöm kanon - nu heter det ”gemensam litteraturlista i skolan”. 60% av svenska folket är positivt inställda till en lista över vilka verk som ska läsas i skolan, enligt en undersökning som Folkpartiet låtit göra.
Ursrpunget till frågan var förslaget om en litterär kanon som först väcktes av Wikström i GP: ”de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten”. Det vore överraskande om svenska folket ville lägga sina skattepengar på en SOU om litterära normer och statliga kvalitetsstämplar. Bättre att fråga om en ”gemensam litteraturlista i skolan”, då det finns en känd folklig faiblesse för det gemensamma, likriktade och präktiga.
Folkpartiet upprörs idag över att somliga debattörer kopplade ihop denna harmlösa lista över bra böcker med främlingsfientlighet. De har glömt GP-artikeln. Där motiveras nämligen förslaget: ”Det är ett viktigt verktyg för integration.”
Alla med? Integration påskyndas av en lista som är svensk och normerande . Är det någonting här som jag inte har förstått? Säg fort, för annars kopplar jag det till rasism igen!
Men låt oss anta att Fp har ändrat sig. Anta att det av en kvalitetskanon bidde en lista för grundskolebruk. Då finns det en sakfråga kvar att diskutera: den skolpolitiska eller snarare pedagogiska frågan om hur funktionellt det är med listor. Vi kommer nog inte överens om det heller. Men jag föredrar den diskussionen framför den om hur man ovanifrån kränger på folk en kvalitetsgranskad svenskhet.
Ursrpunget till frågan var förslaget om en litterär kanon som först väcktes av Wikström i GP: ”de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten”. Det vore överraskande om svenska folket ville lägga sina skattepengar på en SOU om litterära normer och statliga kvalitetsstämplar. Bättre att fråga om en ”gemensam litteraturlista i skolan”, då det finns en känd folklig faiblesse för det gemensamma, likriktade och präktiga.
Folkpartiet upprörs idag över att somliga debattörer kopplade ihop denna harmlösa lista över bra böcker med främlingsfientlighet. De har glömt GP-artikeln. Där motiveras nämligen förslaget: ”Det är ett viktigt verktyg för integration.”
Alla med? Integration påskyndas av en lista som är svensk och normerande . Är det någonting här som jag inte har förstått? Säg fort, för annars kopplar jag det till rasism igen!
Men låt oss anta att Fp har ändrat sig. Anta att det av en kvalitetskanon bidde en lista för grundskolebruk. Då finns det en sakfråga kvar att diskutera: den skolpolitiska eller snarare pedagogiska frågan om hur funktionellt det är med listor. Vi kommer nog inte överens om det heller. Men jag föredrar den diskussionen framför den om hur man ovanifrån kränger på folk en kvalitetsgranskad svenskhet.
söndag, augusti 20, 2006
Rimlig rösträtt
”Rösträtt betyder ansvar” är rubriken på dagens brännpunktsartikel. En artikel som försöker förklara varför det är riktigt att människor som flyttat till Sverige från någonstans utanför EU & Norge ska vänta längre på rösträtt än folk som flyttat hit från insidan av denna magiska gräns. Ett skäl är att svenskar inte får rösträtt i Iran. Ett annat att rösträtt betyder makt och ansvar.
Ja, makt och ansvar är vad rösträtt betyder. Om alla som bor här ska vara med och dela makt och ansvar måste alltså rösträtt inkluderas. Fullständig rösträtt; även i riksdags- och EU-parlamentsval tillika folkomröstningar. Att vänta på denna ansvarsfulla rättighet i tre år är ganska rimligt, oavsett varifrån man kommer. Det kan ta lite tid att lära språket och begripa de politisk-byråkratiska myrgångarna.
Men med gällande EU-regler behöver en EU-medborgare (eller norsk) inte vänta alls för att få den begränsade rösträtten till kommun- & landstingsval. Medan utom-européer väntar i tre år.
Artikelförfattaren gillar inte heller EU-reglerna, men snarare av ordnings- än rättviseskäl. Väntetid och begränsning för rösträtt vill han behålla, åtminstone för de utomeuropeiska immigranterna. Annars blir det bara ännu rörigare än idag. Rösträtt, menar han, är inte en rättvisefråga (inte?) utan betyder makt och ansvar (som inte är rättvisefrågor??) Om den kommunala rösträtten skulle utvidgas menar skribenten att vi ”hamnar i en veritabel häxdans kring det strukturella diskrimineringsaltaret”.
Medan dödsdansen runt status-quo-altaret tydligen kan snurra hur länge som helst.
Rimlig tid för rösträtt är sannolikt individuell. Men det är inte lagstiftningen. Den ska gälla för alla med genomsnittlig rimlighet. Eller hur?
I en artikel i juli kallade Centrum mot Rasism EU-reglerna för rasistiska. Detta påtalas i dagens artikel som ”ett antiintellektuellt eko från känd utredning.” Sannerligen - det krävs en speciell sorts intellektualitet för att höra ett eko sex veckor innan resonansfenomenet!
Vad jag hittills hunnit se av utredningen står det inget om rösträtt i den. Vare sig kommunal eller fullständig. Det är en av dess svagheter.
Den refererade artikeln driver en rimlig statsvetenskaplig tes via ett försök till poängplock på en ny SOU. Det är en av dess svagheter.
Ja, makt och ansvar är vad rösträtt betyder. Om alla som bor här ska vara med och dela makt och ansvar måste alltså rösträtt inkluderas. Fullständig rösträtt; även i riksdags- och EU-parlamentsval tillika folkomröstningar. Att vänta på denna ansvarsfulla rättighet i tre år är ganska rimligt, oavsett varifrån man kommer. Det kan ta lite tid att lära språket och begripa de politisk-byråkratiska myrgångarna.
Men med gällande EU-regler behöver en EU-medborgare (eller norsk) inte vänta alls för att få den begränsade rösträtten till kommun- & landstingsval. Medan utom-européer väntar i tre år.
Artikelförfattaren gillar inte heller EU-reglerna, men snarare av ordnings- än rättviseskäl. Väntetid och begränsning för rösträtt vill han behålla, åtminstone för de utomeuropeiska immigranterna. Annars blir det bara ännu rörigare än idag. Rösträtt, menar han, är inte en rättvisefråga (inte?) utan betyder makt och ansvar (som inte är rättvisefrågor??) Om den kommunala rösträtten skulle utvidgas menar skribenten att vi ”hamnar i en veritabel häxdans kring det strukturella diskrimineringsaltaret”.
Medan dödsdansen runt status-quo-altaret tydligen kan snurra hur länge som helst.
Rimlig tid för rösträtt är sannolikt individuell. Men det är inte lagstiftningen. Den ska gälla för alla med genomsnittlig rimlighet. Eller hur?
I en artikel i juli kallade Centrum mot Rasism EU-reglerna för rasistiska. Detta påtalas i dagens artikel som ”ett antiintellektuellt eko från känd utredning.” Sannerligen - det krävs en speciell sorts intellektualitet för att höra ett eko sex veckor innan resonansfenomenet!
Vad jag hittills hunnit se av utredningen står det inget om rösträtt i den. Vare sig kommunal eller fullständig. Det är en av dess svagheter.
Den refererade artikeln driver en rimlig statsvetenskaplig tes via ett försök till poängplock på en ny SOU. Det är en av dess svagheter.
fredag, augusti 18, 2006
Mycket intressant om integration!
Det är mycket man får för sig innan man vet. Innan utredningen om Makt, integration och diskriminering presenterades framställdes den av sina kritiker som ett gravt angrepp på demokratin. Ned med alla vita, liksom. Medan Kamalis egen debattartikel i SvD gjorde att jag väntade mig ett inskränkt, arrogant politikerförakt.
Det är mycket man får reda på genom att läsa och lyssna. Presentationen av utredningen var klar, tydlig och vederhäftig. Många bra förslag (som Vänsterpartiet länge drivit). En del uppslag som kan utredas vidare. Ytterligare några förslag som vänstern sannolikt kommer att förkasta.
Det är mycket värdefullt med ett forskarlag som vänder på perspektiven, fokuserar på makten och ifrågasätter den vita vardagsnormen. Genom utredningens olika ingångar kan man gå in på utbildning, rättsväsende, politisk organisation och så vidare. Sällan har frågor om integration, rasism och diskriminering fått ett så brett fält att växa i.
Det är mycket nu. I en valrörelse, när man inte vet om man jobbar för en flyttfirma eller frågespalt, är det svårt att hinna läsa utredningstexter. Men den finns att hämta på regeringens hemsida. Här bjuder jag bara på de föreslagna politiska målen - som är mycket bra:
- Minska ekonomiska ojämlikheter
- Bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen på grund av etnisk och religiös bakgrund
- Skapa lika möjligheter och likvärdiga utfall för alla utifrån sina prestationer
- Ha ett globalt perspektiv
Det är mycket man får reda på genom att läsa och lyssna. Presentationen av utredningen var klar, tydlig och vederhäftig. Många bra förslag (som Vänsterpartiet länge drivit). En del uppslag som kan utredas vidare. Ytterligare några förslag som vänstern sannolikt kommer att förkasta.
Det är mycket värdefullt med ett forskarlag som vänder på perspektiven, fokuserar på makten och ifrågasätter den vita vardagsnormen. Genom utredningens olika ingångar kan man gå in på utbildning, rättsväsende, politisk organisation och så vidare. Sällan har frågor om integration, rasism och diskriminering fått ett så brett fält att växa i.
Det är mycket nu. I en valrörelse, när man inte vet om man jobbar för en flyttfirma eller frågespalt, är det svårt att hinna läsa utredningstexter. Men den finns att hämta på regeringens hemsida. Här bjuder jag bara på de föreslagna politiska målen - som är mycket bra:
- Minska ekonomiska ojämlikheter
- Bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen på grund av etnisk och religiös bakgrund
- Skapa lika möjligheter och likvärdiga utfall för alla utifrån sina prestationer
- Ha ett globalt perspektiv
onsdag, augusti 16, 2006
Långt ifrån allt om blattedebatten
Tidningen Metro presenterar idag en lista: ”Vem säger vad i den s.k. blattedebatten?” Jag har inte hört någon annan än Metro kalla den så, vi andra brukar säga rasismdebatten. Men föralldel, visst är det kul att hitta på nya ord. Mindre kul är det tydligen att hitta nya vinklar. Metros urval av debattörer är som att läsa om gamla tidningar.
Att Kamali som sittande utredare finns med är naturligt. Sittande minister Orback bör kanske också vara med, trots att hans insikter i frågan är minimala. Sedan har vi Rojas, känd folkpartist. Och Sabuni, som snart kommer att vara en känd folkpartist. Och Demirbag - oberoende folkpartist, gissar jag. Och Witt-Brattström, möjligen på väg att bli folkpartist, som är en god litteraturkritker men står helt utanför denna debatt, bortsett från sitt pinsamma bananinhopp. Listan avslutas med Adami på Gringo som väl fyller sin plats.
Ingen representant från den antirasistiska rörelsen, vare sig från paraplyet Centrum mot rasism eller någon av de talrika frivilligorganisationerna som ingår. Ingen från PAM, politiskt aktiva för mångfald, eller FAI, fackligt aktiva invandrare. Ingen av de stora fackens mångfaldsansvariga heller, för den delen. Och givetvis ingen från de två antirasistiska partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Icke-listan fortsätter. Ingen
- profilerad forskare (utöver Kamali)
- representant från de etniska organisationerna eller SIOS
- från de lokala antidiskrimineringsbyråerna eller DO
- insatsansvarig från Storstadssatsningen
- projektledare lokalt eller från Integrationsverket
- talesperson i människorätts- eller asylfrågor
- representant från kristna, muslimska eller andra samfund
När man arbetat med de här frågorna i så många år är det trist att se. ”Allt” - var det bara några pressklipp från folkpartister och fåkunniga?
Att Kamali som sittande utredare finns med är naturligt. Sittande minister Orback bör kanske också vara med, trots att hans insikter i frågan är minimala. Sedan har vi Rojas, känd folkpartist. Och Sabuni, som snart kommer att vara en känd folkpartist. Och Demirbag - oberoende folkpartist, gissar jag. Och Witt-Brattström, möjligen på väg att bli folkpartist, som är en god litteraturkritker men står helt utanför denna debatt, bortsett från sitt pinsamma bananinhopp. Listan avslutas med Adami på Gringo som väl fyller sin plats.
Ingen representant från den antirasistiska rörelsen, vare sig från paraplyet Centrum mot rasism eller någon av de talrika frivilligorganisationerna som ingår. Ingen från PAM, politiskt aktiva för mångfald, eller FAI, fackligt aktiva invandrare. Ingen av de stora fackens mångfaldsansvariga heller, för den delen. Och givetvis ingen från de två antirasistiska partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Icke-listan fortsätter. Ingen
- profilerad forskare (utöver Kamali)
- representant från de etniska organisationerna eller SIOS
- från de lokala antidiskrimineringsbyråerna eller DO
- insatsansvarig från Storstadssatsningen
- projektledare lokalt eller från Integrationsverket
- talesperson i människorätts- eller asylfrågor
- representant från kristna, muslimska eller andra samfund
När man arbetat med de här frågorna i så många år är det trist att se. ”Allt” - var det bara några pressklipp från folkpartister och fåkunniga?
Mina meriter ligger ute i regnet
Det svenska näringslivet har hört av sig till mig. Dessvärre inte för att erbjuda mig ett toppjobb. Tvärtom, de förklarar varför jag inte har ett.
Näringslivets brev handlar om Anna Ekström på SACO som med skräckblandad avsky talar mot kvotering. Varje människa ska bedömas utifrån sina förutsättningar. Anställningar och befordran bygger på meritvärdering.
Ergo: HD saknar jobb = HD saknar meriter.
Lyckligtvis är jag åtminstone tillräckligt meriterad för att inse när något är fel. Anställningar och befordran bygger förvisso på en meritvärdering - men den i sin tur bygger på det omedvetna felaktiga antagandet att män är överpresterande. Och ord som meriter och kompetens kommer till slut att devalveras, om de ska motivera lönelyftet hos varje medelmåttig karl som står i vägen.
”Likabehandlingsprincipen är en av de principer som rättsstaten vilar på” säger Ekström. Gärna för mig. Sätt igång! Likabehandla oss nu genast, för rättsstaten är sannerligen vilande i detta avseende. Och även om Ekström är kritisk mot det s.k. glastaket menar hon att ”strukturerna är som troll som spricker i solsken.” Det var som tusan!
Näringslivets brev handlar om Anna Ekström på SACO som med skräckblandad avsky talar mot kvotering. Varje människa ska bedömas utifrån sina förutsättningar. Anställningar och befordran bygger på meritvärdering.
Ergo: HD saknar jobb = HD saknar meriter.
Lyckligtvis är jag åtminstone tillräckligt meriterad för att inse när något är fel. Anställningar och befordran bygger förvisso på en meritvärdering - men den i sin tur bygger på det omedvetna felaktiga antagandet att män är överpresterande. Och ord som meriter och kompetens kommer till slut att devalveras, om de ska motivera lönelyftet hos varje medelmåttig karl som står i vägen.
”Likabehandlingsprincipen är en av de principer som rättsstaten vilar på” säger Ekström. Gärna för mig. Sätt igång! Likabehandla oss nu genast, för rättsstaten är sannerligen vilande i detta avseende. Och även om Ekström är kritisk mot det s.k. glastaket menar hon att ”strukturerna är som troll som spricker i solsken.” Det var som tusan!
Vi befinner oss i en regnperiod som varat i millennier...
söndag, augusti 13, 2006
Rättvisa, i princip
Av den simpla anledningen att jag är uselt påläst har jag alltid tyckt att situationen i Mellanöstern är förfärligt komplicerad. Inte att ta ställning till, föralldel, men svår att ta någorlunda vederhäftig ställning till. Argumentera, föreslå lösningar. Därför är jag tacksam när Mattias Gardell i en debattartikel gör det hela enkelt.
Gardell går igenom de olika ställningstaganden utrikesminister Eliasson gjort i den pågående konflikten, bl.a. eftersom Libanon inte följt FN-resolutionen 1559 som går ut på avväpning av Hizbollah. Därefter räknar Gardell upp de FN-resolutioner som Israel inte följt: 194 och 273 om flyktingars rätt att återvända samt FN:s delningsplan, 242 om israeliskt tillbakadragande, och 3236 med bekräftan av palestiniernas rätt till självbestämmande, nationellt oberoende och rätt att återvända till sina hem.
Med stöd i detta föreslår Gardell att samma principer ska appliceras på samtliga aktörer i konflikten. Det vill säga, en stat som inte följer FN-resolutioner ska möta någon form av sanktioner. Kyl eller frys diplomatiska förbindelser med alla aktörer - eller upprätta diplomatisk dialog. Enligt principen om likhet inför lagen, i detta fall inför FN.
Om jag rodnar över min okunskap, borde Eliasson rodna över sin inkonsekvens. Eller rentav orättvisa.
Gardell går igenom de olika ställningstaganden utrikesminister Eliasson gjort i den pågående konflikten, bl.a. eftersom Libanon inte följt FN-resolutionen 1559 som går ut på avväpning av Hizbollah. Därefter räknar Gardell upp de FN-resolutioner som Israel inte följt: 194 och 273 om flyktingars rätt att återvända samt FN:s delningsplan, 242 om israeliskt tillbakadragande, och 3236 med bekräftan av palestiniernas rätt till självbestämmande, nationellt oberoende och rätt att återvända till sina hem.
Med stöd i detta föreslår Gardell att samma principer ska appliceras på samtliga aktörer i konflikten. Det vill säga, en stat som inte följer FN-resolutioner ska möta någon form av sanktioner. Kyl eller frys diplomatiska förbindelser med alla aktörer - eller upprätta diplomatisk dialog. Enligt principen om likhet inför lagen, i detta fall inför FN.
Om jag rodnar över min okunskap, borde Eliasson rodna över sin inkonsekvens. Eller rentav orättvisa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)