Folk mot hetsgrupp. En 1Maj värd att minnas

Borlänge var demonstrationstätt denna 1 Maj. Nazisterna hade av oklar anledning fått tillstånd att marschera, så Dalarna mot Rasism ordnade stor, glad och kärleksfull manifestation på Jussi Björlings torg. Mästersångaren var för dagen iklädd röd näsa, clowner underhöll, regnet föll men ballongerna steg.

Behrang Miri och Borlänge för alla

Ett starkt tal hölls av Behrang Miri som rappade, sjöng sin mello-hit och fick oss att dansa. Vi var åtminstone 500 stycken som värmde oss i solidaritetens glöd, kanske tusen med genomströmning. 

      Nazisterna var omkring 250 och marscherade i nästan uniformslik klädsel. Vi såg inte så mycket av dem eftersom polisen gjorde vad den skulle och höll grupperna isär. 

     Men polisen förstår fortfarande inte kritiken mot att ge tillstånd till antidemokraterna.

Bästa banderollen!

Sedan gick Vänsterpartiet i sitt vanliga tåg ut till Forssa hembygdsgård. Vi var fler än nazisterna, och det utan att kalla in folk från hela Norden.

Lars Ohly var huvudtalare och gav regeringen bitande kritik för att den genom sin asylfientliga politik normaliserar rasism och fascism. Trots allt blev detta en 1 Maj att minnas. 

Ohly. Bitsk talare!

Men hur är det möjligt? Hur är det möjligt att nazisterna än en gång gör sin uppmarsch utan att demokratin försvarar sig? Hur är det möjligt att nyheterna beskriver det som fyra olika demonstrationståg, utan hänvisning till att de som marscherar vill stoppa den demonstrationsfrihet de ockrar på?

     Hur är det möjligt att jag efter ett långt liv av 1 Maj-firande plötsligt befinner mig i en försvarsposition (om än stark) mot dem som innan jag föddes fyllde en värld med fasa?

    

”Är detta inte ett sätt att ge nazisterna uppmärksamhet?” frågade teve en av arrangörerna i Dalarna mot Rasism. Som om vi alltså skulle ”låta dem hållas”, en omhuldad inställning också bland borgarklassen i 20-talets Tyskland.

     Bänkad framför nyheterna hör vi en mediakår som verkar vara renons på politiskt förnuft. Låt oss göra en sak tydlig för dem:

    När nazisterna marscherar måste detta ägnas uppmärksamhet. Det är den enda nyheten som är värd uppmärksamhet och ingen borde tala om någonting annat än att det fruktansvärda tillåts ske! 

     De som trallar på i sina liv som om inget hänt befinner sig i ett stadium av apati som är direkt samhällsfarligt. Det skulle pastor Niemöller också ha sagt.

Niemöller levde i Tyskland under nazitiden på 30-40-talen, och flera talare under dagen hänvisade till den dikt som tillskrivs honom:

”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Idag tvingades åtminstone nazisterna bidra till samhällsnyttan. De gav stöd till ensamkommande barn! För varje meter de marscherade skänktes gåvor av småföretagare och annat solidariskt dalfolk. Tack till er! 

     Det är folk som behövs. Folk mot hetsgrupp!

Det var inte dåtid. Nu är de här

Det jagas fortfarande i skogarna vid Sobibor

Tiden etsades fast

trodde vi

dåtid, den tiden

sa vi.

Men den går aldrig över.

Det som hände då

hände inte då

utan där,

där

det ständigt pågår

Kroniskt där

femtio år senare

när de överlevande berättade

vad som händer

där röken höjer sig

Nutid är när

nu när vi bygger

tänker försöka bygga

hoppas att klara att bygga

en värld värd värdighet

mänsklig.

Försäkringen i vårt försök 

varslet

är den fastetsade tiden

Men det går aldrig över.                          

Imorgon, Borlänge.

Det började så: Ni får inte leva bland oss.

Det förkortades till

Ni får inte leva.

Fascistmetoder för tystnad

Sverige har backat från plats fem till plats åtta. Finland vinner, och Eritrea och Nord-Korea hamnar sist av 180 länder.
     Vad är det, en mätning av skolresultaten? – Nej, det är måttet på den sjunkande pressfriheten. Och även om det läses upp i morgonnyheterna skapar det inte alls samma rubriker som skolelevernas provresultat.   
     Pressfriheten minskar i hela världen. ”Ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet", säger Reportrar utan gränser.

I Polen är situationen värre än här. Landet har fallit från plats 15 till 47 på grund av den konservativa regeringens handplockning av mediechefer.
    Det vill säga, precis det som Sd ämnar göra den dag de eventuellt tar över makten. 

Men redan utan formell makt har fascisterna i vårt land lyckats begränsa den journalistiska friheten. Deras metod heter hot och trakasserier. Aktivt arrangerade, av nazister. Underförstått uppmuntrade, av sverigedemokrater.
     En tredjedel av alla skribenter är drabbade, främst med anledning av att innehållet i deras verk ogillas. I nästan 60 procent av fallen kommer angreppet från högerextrema. Jihadister står för 15 procent och vänsterextremister för fyra procent.

De som begränsar det fria ordet í vårt land är inte regeringen, inte polisen eller maktfullkomliga storföretag. Det är fascistiska politiker som tagit sig rätten att bestämma vad som ska skrivas, och som är så blint övertygade om att de har rätt att de endast under mycket hård press kan förmås att ta avstånd från våldsverkarna i sin svans.

En reell och skrämmande personlig utsatthet tystar granskande journalister och författare av sinsemellan olika ideologisk bakgrund. Och det enda efterspelet är att de drabbade får söka skydd!
     På Twitter dominerade imorse trenden att förlöjliga Åsa Romson. Det är ju så mycket mer självbekräftande att få dissa den som dillat, än att erkänna att vi saknar ett demokratiskt förhållningssätt för att ta itu med folk som inte är demokrater.

Hitler föraktade öppet demokratin. Kallade den svag, handlingsförlamad eller helt enkelt dum. Sverigedemokraterna säger sig vara demokrater, men kräver av demokratin att den gynnar deras nationalkonservativa ideal. De lever med vanföreställningen att det är de själva som är hotade och tystade, och har lyckats föra sådant väsen om saken att en och annan gammelmoderat börjar tro dem och efterfråga "andra" nyheter. 
     Genom sin högljudda profilering så som missgynnade har Sd åstadkommit att pressfriheten i Sverige minskat. Och detta redan innan det maktövertagande de drömmer om. 


Strax efter publicering hittade jag Linus Bylund om journalister som nationens fiender. Förvånad, någon? http://www.expressen.se/nyheter/sd-topp-journalister-ar-nationens-fiender/

Kristen handling måltavla för identitetsliberaler eller Det kan alltid bli värre

Alltför ofta gör sig borgarmedia lustiga över alla som visar solidaritet i vårt iskalla samhälle.

     Senast ut var en ledartext i Dalarnas tidningar som ansåg att kyrkoherde Pontus Gunnarsson borde lämnat över miken till de fattiga i Hedemora, istället för att leva på en asylsökandes dagsinkomst under fastan.

Ledarskribenten är skarp när hon skriver om de fattigas villkor. De raderna ska hon ha respekt för. Men hon avslutar med att skriva om prästen:

• ”Självklart menar han väl med sitt projekt. Men om han på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde han räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder.”

Detta tål att upprepas: Skribenten menar självklart väl med sin ledartext. Men om hon på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde hon räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder. 

Lika för lika: Har du en mik, ge den till de fattiga.  

Gunnarsson utför en fastehandling som han gissade kunde ge medial uppmärksamhet. Han gissade rätt. Flera tidningar har skrivit om den deltagande kyrkoherden. I vårt borgerliga mediaklimat har de asylsökandes situation dock belysts i lägre grad än det egendomliga faktum att någon tänker på dem. Detta sa allt om media - innan DT klev in som uttalat negativ.

     Negativ mot den präst som gjorde en politisk handling av fastan. Positiv gentemot de fattiga, i denna ledartext. Så nu frågar vi oss vad DT tänkte göra sedan?

För en kristen är ställföreträdande lidande inte någonting konstigt. När det görs politik av det brukar det kallas liberalt.

     Välvilja, sätta sig in i en annans situation, försöka tala för de svaga. Liberalt i god mening.

     Alltså den politiska åskådning som Dalarnas tidningar antas företräda.  

     Men vad deras ledarskribent är mest oroad över är inte de asylsökandes villkor, knappast heller andra fattigas villkor. Det värsta är någon väljer att ta ställning för dem, utan att vara personligt drabbad!

     Liberal identitetspolitik? Ska du tycka någonting måste du vara det också! Passa er för vad ni säger, ty om detta gäller kan ingen vuxen vara barnrättsförespråkare.

När kristen solidaritet utförd i klassisk liberal handling utgör ett sådant hot för liberalmedia bör de på allvar fråga sig vilken ideologi deras mikrofon gör sig till tolk för.

Flamman var också irriterad.
Ödmjukt svar kom från Gunnarsson, med välvilligt återsvar av skribenten, läs här. Trevligt att de möts. Nu kvarstår bara frågan: Vad tänker DT göra för de fattiga?

En man som faktiskt förklarade en sak

8 Mars till ära läste jag en Rebecca Solnits feministiska essäer, Män förklarar saker för mig. Det otympliga men täckande uttrycket ”mansplaining” kommer ur denna bok. För övrigt var den väl grundläggande och väl usansk.

Men ettpar citat från Graeber (antropolog och anarkist) grep mig:

”Den ryska revolutionen 1917 var en världsrevolution som i slutändan bar ansvaret i lika högg grad för Nya given i USA och de europeiska välfärdsstaterna som för Sovjetkommunismen.”

     Vanligen har vi föreställningen att revolutionen var en katastrof, vilket den var för de direkt drabbade, och att säga ”den uppstod ur goda idéer” låter som ett lamt försvar. Men faktum är att dessa idéer i form av rättvisekrav och genomförda reformer sträckte sig mycket längre.  

Mer Graeber: ”Den sista i raden /av revolutioner/ var världsrevolutionen 1968 – som, i likhet med den som ägde rum 1848, bröt ut nästan överallt från Kina till Mexiko, inte grep makten någonstans men icke desto mindre förändrade allt. Det var en revolution mot statlig byråkrati och för det faktum att den personliga och den politiska frigörelsen är oupplösligt förbundna med varandra, en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap troligen är den moderna feminismens födelse.”

     Låt dem som vill håna -68orna och det progressiva 70-talet. ”Världsrevolutionen” misslyckades, nåja, det kanske var bra. Att den till dels lyckades är det färre som har tänkt på. Kampen för personlig och politisk frigörelse finns kvar.  

Den stenhårda motreaktion som ”världsrevolutionen” gav upphov till, det är den vedervärdiga ekonomiska världsordning vi idag lever under. Liksom föraktet för alla progressiva rörelser, för solidariteten i sig. Men läs om orden igen: en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap är den moderna feminismen.
     Där satt den!