Konkreta frågor i abstrakt kräk-situation

För oss som växte upp i ett socialdemokratiskt land – ett land som vi gillade, ett styre som vi lärde oss protestera mot – är det idag ofattbart att socialdemokratin skulle välja dagens inriktning.

     Detta har sagts många gånger. Väl identifierade är socialdemokratins svek, dess ideologilöshet, dess krypande för de rika, dess fasa för konfrontation. 

     Dess klassavund, helt enkelt. Klassavund vet vi vad det är och kan hantera. Har haft en släng av den. Den var ovärdig, men begriplig.

     Hösten 2015 valde socialdemokratin också bort internationalismen och solidariteten. Det betyder mindre i strikt marxistisk betydelse, men mer i ljuset av humanism och mänskliga rättigheter. 

     Det vi såg som svagheter: ideologilöshet, svek, fjäsk och fasa, samlades till en stämpel på deras totalt tomma identitet.

För oss som överraskades av Miljöpartiets uppdykande, dess dansanta riksdagsentré och senare stadigt stigande stöd fanns faktiskt en del glädjeämnen på vägen. Miljöpartiet bar under en period upp socialliberalismen. De ville varje individs bästa, de var antirasister, de var internationalister, de hade för inte alls länge sedan en vision om öppna gränser.

     Men hösten 2015 tappade Miljöpartiet all respekt de genom välvilligt tuvhoppande trots allt gjort sig förtjänta av. De satte stämpeln under det vi länge misstänkt: att ingen fråga är viktigare än regeringsfrågan.

Politik och poesi erbjuder här några andra frågor. 

     Våndan över vad som pågår i Sverige och varför hittills respekterade politiska krafter bär sig åt som kräk, den är till dels abstrakt. Men de frågor som följer här är helt konkreta. Du kan ställa dem till det parti du röstade på. Du kan ställa det vill vilket parti i ditt lokala fullmäktige du vill. Enkla frågor, inspirerade av Politism. Får du svar kommer de att vara  motsägande.

     Du inte bara kan, du bör ställa dem.

1. Hur hade vi klarat flyktingkrisen om hela Sverige hade varit med och tagit emot människor i lika stor utsträckning?

1b. Vad har ditt parti gjort för att åstadkomma det?

2. På vilket sätt minskar Migrationsverkets börda när de får mer att göra?  

3. Är det bättre för det svenska samhället att polisen prioriterar gränskontroller framför brottsbekämpning?

4. Vilken bedömning gör ditt parti av möjligheten att andra EU-länder kommer att erbjuda skydd i större utsträckning, nu när Sverige gör det i mindre? Har ditt parti hört tecken på det från exempelvis Storbritannien, Nederländerna och Spanien?

5. Tysklands inrikesminister och Frankrikes premiärminister talar om att EU som helhet skulle sätta stopp för asylimmigration. Hur bedömer ditt parti möjligheten att EU tvärtom ska ta ett större gemensamt ansvar?

Chock och skam, en regerings moraliska sammanbrott

Regeringens chockbesked: 
- Medicinska kontroller. Som medicinarna själva inte tror på.

- Tillfälliga uppehållstillstånd. Som saboterar uppehållet och uppehället genom att man som flykting pressas ut i ytterst osäkra villkor. Gäller även ensamma barn!
- Identitetskontroller på alla transportmedel. Just de papper som en asylsökande vanligen inte har.
- Försvårad familjeåterförening - helt i strid med Barnkonventionen - och högre försörjningskrav - dvs endast rika familjer kan leva i samma land.

Dessa orättfärdiga förslag är vad regeringen har att komma med, en svag regering med grått utmattat tonfall. Denna svaghet hos de styrande är till en del folkviljans reella uttryck, till en del resultatet av utpressning från andra partier, och till en del självvald passivitet och ängslan för opinionen.
     Den vann, opinionen som talar om strömmar och volymer, om hot mot samhället, om att välfärden bryter ihop (pga migranter, inte pga utarmning), om kulturskillnader som problem, om terror (men bara när den riktas mot vita). När Margot Wallström började prata ”systemkollaps” borde vi ha förstått vartåt det skulle gå. Eller när biståndsbudgeten gick till flyktingmottagande, hellre än att höja skatten.

 

Den andra opinonen, den som hela hösten osjälviskt arbetat för att ge de asylsökande ett humant och värdigt mottagande, den har regeringen aldrig brytt sig om.

”Refugees welcome”-rörelsen. De som tagit emot asylsökande i sina hem, de som suttit och lyssnat på jagade människor under långa nätter, de som tömt sina garderober på filtar och kläder. Barn som ger bort nallar. Denna solidariska opinion fick på sin höjd en klapp på axeln. Inget strukturellt eller ekonomiskt stöd för att orka fortsätta med en hållbar organisation, inga anställningar av volontärer, inget seriöst försök att finna boenden i slott eller kojor.

Det var viktigare för regeringen att lyssna in sina fiender och försöka tillfredsställa dem. Som om detta vore möjligt. Som om fascisterna någonsin skulle ge sig innan landet är flyktingfritt. Regeringen har öppnat dörrarna för en radikalt rasistisk politik, om fascisterna får en mer formell makt efter nästa val.
     Att fd socialdemokrater väljer att idag ge fascisterna informell makt genom att överta deras problembeskrivningar och lösningsförslag är ofattbart. Låt dem drömma om det under de mörka, kalla nätter som ska komma.

     En exceptionell tid kräver exceptionella beslut, tycks de anse. Men den exceptionella tid vi idag lever i är ändå inte mer exceptionell än att den allt mer börjar likna den allra värsta tiden.

     Varför inte lära av historien? Varför alltid fatta de mest ovärdiga besluten?

Det är första advent på söndag.

Flyktingbarnet är på väg till oss.

Skäms inför barnets ansikte!

Kolonialismens draksådd i rädslans tid, eller Låt oss inte skapa fler fanatiska mördare

När man inte själv vet vad man tänker är det bra att läsa på: 
 
Mattias Gardell skissar en bakgrund till IS-Daesh, hur ”staten” fungerar, vilket samhälle de drömmer om och vilka idéer som ligger bakom. En bärande idé är att likhet är grunden för social harmoni, och att tillhörighet hänger på fullständig anpassning.
     Det vill säga, en stor likhet med Sverigedemokraternas och andra fascisters idéer om den monolitiska staten eller nationen som individerna ska underkasta sig.
     Terrordåden kan, säger Gardell, utföras med den långsiktiga kalkylen att ”väst” ska slå till hårt och urskillningslöst mot muslimer och mörkhyade, så att de känner sig allt värre utsatta och därmed lockas att delta i IS-Daeshs bygge. Visst låter det sökt? Alla vet väl att islamister bara är ute efter att mörda kristna? Men de mördar också muslimer och andra som kommer i vägen. 
     Själva meningen med terror är att skapa fruktan och förvirring. De här fanatikerna vet att ”väst” aldrig kommer att ge sig. Men vad fanatikerna faktiskt kan uppnå är, som Gardell skriver: om muslimerna upplever att de saknar vänner kan några av dem lika gärna förena sig med fienden.  

Somar al Naher visar detsamma; islamisterna är inte främst ute efter kristna, de hatar alla progressiva krafter. Rörelsen är konservativt fascistisk, med religionen som verktyg eftersom den dels skapar enighet, dels är ett maktmedel med tanke på den djupa respekt många känner för den. 
     Den oförsonliga kamp som många skribenter gärna beskriver är i själva verket kampen mellan demokratiska och totalitära värderingar. I Syrien attackerar IS-Daesh i första hand områden som utropat sig fria från Assad-regimens grepp. I Paris var målet det mångkulturella, judiska och/eller progressiva.

     Det är demokratin och friheten som terroristerna vill krossa, och inget gör dem gladare än om progressiva krafter vänds mot varandra.

Per Björklund skriver om olika faktorer som driver människor till att bli fanatiker. Exempelvis deras upplevelse av åratals krig, förtryck och flykt. Men för borgare är det innerligen motbjudande att medge att "radikaliseringen" så gott som alltid äger rum mot bakgrund av upplevda eller reella orättvisor. Borgarna kallar det för ursäkter, bortförklaringar eller att ”gulla med” mördare. Alla knep är tillåtna för den som vill undvika att se sin egen värld i ögonen: kolonialismens rovdrift, kapitalismens befästningar.

     Saudi-Arabien sprider en reaktionär ideologi i syfte att behålla enväldet över oljerikedomarna. De har kraftigt stöd från Förenta Staterna (och vapen från Sverige). Den europeiska unionen bidrar genom att spela ut folkgrupper mot varandra och envist försvara Israels koloniseringspolitik. Och i vilken förort som helst växer det upp frustrerade unga män utan andra försörjningsmöjligheter än kriminalitet. Varför skulle de inte lockas av något som ser ut att ge värdighet? Också nazismen lockade de förödmjukade, de som trodde den skulle ge dem självrespekt genom våld mot utpekade undermänniskor.

Nu mindre än någonsin anstår det oss att bagatellisera de orättvisor immigranterna och deras barn upplever. Varje förnekande kan råka stärka förhoppningen om att det skulle finnas något bättre i det egenrättfärdiga våldet. Vi kan inte hålla oss med kategoriska gruppbeskrivningar och tillskrivna uppfattningar längre. Vi måste verkligen och med all rätt värna det samhälle där vi lärt något om demokrati och solidaritet.

     Att detta är en rädslans tid är ingen ursäkt. Vad rädslans tid kräver av oss är mer demokrati, mer solidaritet och humanitet. 

Systemkollaps nära oss

Under min ungdom uppskattades vårt södra grannland Danmark för sitt gladeligt liberala gemyt. Gärna minns jag det Danmark där maoistiska provogrupper startade folkhögskolor för kulturkamp!

      Idag är det ett insulärt självbelåtet land vars regering föreslår att polisen ska få visitera asylsökandes bagage för att säkra pengar och värdesaker som kan behövas för att täcka kostnaderna för uppehälle. Regeringen föreslår också att polisen ska få ta hand om medel som kan täcka framtida kostnader för asylsökandes underhåll.

     Asylrätt betyder att varje individ får söka asyl. Inte att du får söka asyl om du kan betala för det.

     Att säkra pengar och värdesaker betyder stöld och konfiskation, för envar som läst någon historia.

Vigselringar och mobiltelefoner är undantagna från förslaget. Den ena av sentimentala skäl, den andra av praktiska.

     När sentimentalitet och praktikalitet förenas kan man, om man befinner sig på hundramila avstånd, bara spy eller föralldel blogga. Men den som sitter fast där som asylsökande blir kanske lite glad ändå, över att få behålla någonting av det omsorgsfullt eller panikartat nedpackade bagaget. 

I en annan punkt i det danska förslaget står det att en flykting kan behöva vänta tre år innan hen återförenas med familjen.

     Det är något konstigt med den punkten. Det brukar ta upp till tre år att söka rätt på familjemedlemmar, om de lever. Så kanske betyder förslaget att en flykting kan behöva vänta tre år på att någon hjälper till med efterforskningarna. Det är lång, lång tid i en spänd situation. Men envar som läst någon psykologi vet att det som får en individ att genomleva denna spända situation är endast – hoppet om att få möta sina familjemedlemmar igen.

Danska regeringen fortsätter: ”Finns det en reell möjlighet att avvisa en person hem, så måste vi använda oss av frihetsberövande.” Och så: ”I Danmark ska man kunna försörja sig själv. Den grundläggande principen ska vi sprida till asylboenden.”

     Det är bra att envar försörjer sig själv. Som grundläggande princip, som sagt. På ett asylboende, däremot, är det mycket svårt att göra det. De nya reglerna, om de går igenom, skulle alltså innebära att rika asylsökande kan köpa sig en längre väntetid i den danska monarkin.

     Det finns ingenting i internationella konventioner som säger så. Däremot åtskilligt i historisk precedens. Under Förintelsen var det somliga judar som klarade sig längre än andra. Detta kan verka slumpartat - för den som inte förstått att rika lever längre än fattiga. Så länge du har något att betala med får du leva.

     Så skamligt var det då.

     Så skamligt kan det bli idag.

           

Målet med förslaget är att göra Danmark mindre attraktivt. Berodde det bara på Politik och poesi, så vore målet uppnått. Men för en människa på flykt är vad som helst attraktivt utom det man flyr ifrån.

1970-talets Danmark; lite skitigare, lite vildare. Då var det attraktivt.

2010-talets Danmark; lite skitigare, lite vildare. I den nya kontexten är det mer än avskyvärt.

Vems systemkollaps, och varför?

”Systemkollaps” – vad är det? När myndigheterna inte fungerar rättssäkert, när välfärdstjänsterna urholkas och snedfördelas, när de fattiga inte längre har råd med basvarorna. När transportmedlen står still, vägarna förfaller och elektricitet och vatten har oregelbundna avbrott. När medborgarna är rädda för varandra. Något eller allt detta kännetecknar väl en systemkollaps?

Enligt Sverigedemokraterna har vi länge varit på väg mot en sådan, eller är redan där. Exakt vad de menar med en systemkollaps kan jag inte bedöma. De tror att det råder belägringstillstånd i många förorter, och deras väljare tror att det kan bli likadant hemma hos dem. Men bristande verklighetsförankring är inte riktigt systemkollaps, trots allt.  

Moderatledaren Kinberg-Batra använde ordet systemkollaps i en intervju utan närmare förklaring. Hon tänkte förstås inte på att det närmaste Sverige hittills kommit på vägen mot en sådan var när Allians-regeringen chockflyttade pengar från vårt gemensamma bästa till den rikaste delen av befolkningen och samtidigt sålde våra välfärdstjänster till mer eller mindre seriös affärsverksamhet.

     Stora brister i välfärden, ökande fattigdom och otrygghet. Se där början på en systemkollaps. Sedan sa borgarna också upp den överenskommelse som var en rimlig chans att styra landet utan fascistisk utpressning.
     Detta kan inte K-Batra instämma i. Men det är fegt och populistiskt av henne att slänga sig med dystopiska uttryck enbart med avsikten att lägga sig nära en rasistisk opinion.
     En stor del av den opinionen har framkallats av högerns systemskifte.  

Ännu värre blir det när utrikesminister Wallström gör den förestående ”kollapsen” till en följd av flyktingmottagandet. När ”kollapsen” kommer befarar hon att svenska folket får ”en annan inställning” till immigration.
     En annan inställning än vems? Roslings eller Åkessons? Nå, antagligen har Wallström uppfattat höstens solidaritetsyttringar och befarar att det är de som försvinner, efter en ”kollaps”. En annan reaktion skulle kunna bli att svenska folket äntligen vänder sig mot överklassen och kräver att få pengarna tillbaka! Men den möjligheten ser tyvärr vare sig folket eller utrikesministern.  
     ”Vi vill ju att det ska vara ett värdigt mottagande” påpekar Wallström, och det har hon förstås rätt i. Tråkigt nog använder sig också rasisterna av argumentet, som andas en biton av nationalism. Låg standard är motsvarar inte Sverige-bilden. Hellre transitläger i Mellanöstern, där är dom ju vana – men inte här och vi!
     Nej, ett land som givit bort sina tillgångar har inte så mycket kvar att fördela till dem som behöver.

Wallström talar klokt närhon tar upp arbetet med kvinnoorganisationer i bl a Syrien. ”Man måste börja i de områden där det inte varit så mycket strider, där det finns någon form av infrastruktur. Hur kan vi bidra till att den förblir, så att människor kan stanna?” Men, konstaterar hon sedan: det kräver bistånd. Vilket Sverige har skurit ned på, för att klara flyktingmottagandet!

     De besparingar som regeringen gjort för att behålla orättvisa lågskattesatsningar, de är alltså också flyktingarnas fel! Och undanhåller dem meningsfull hjälp i hemlandet.  

Wallström är besviken på EU. Tur att man aldrig hyst några förhoppningar om den konstruktionen.

     Men det finns mycket stor anledning att vara besviken på socialdemokratin. 

Fascismens grandiosa självöverskattning

Finns det någon gräns för hur Sverigedemokraterna beter sig? Nu syftar jag inte på deras svans, våldsmobben på sociala media. Det är själva deras partiledning som fattat beslutet att med hjälp av skattebetalarnas pengar lansera en förtalskampanj om Sverige, byggd på lögner och framförd med falsk avsändare.
     
De beryktade flygbladen ska avskräcka människor från att komma till Sverige. Det förfärliga tillstånd som rådet i vårt land illustreras av ett foto med enkla men prydliga bäddar i en gymnastiksal. Människor som flyr från Syrien blir knappast lika uppskrämda av bilden som bortskämda Sd-are som aldrig förstått vad livsfara och nöd innebär.  
     I texten utmålas ett Sverige som kollapsat under våld och fattigdom, så att folk inte ens ska ”komma på tanken att ta sig hit”, som sverigedemokraten Paula Bieler säger i ett försök att styra människors tankar.
     När Åkesson konfronteras med lögner som att halalslakt och burka kommer att förbjudas, kontrar han endast med att ”det saknas pengar i välfärden, det är ett faktum”.
     Faktum är att det inte precis saknas pengar. De är på fel ställe, nämligen på de rikastes bankkonton, vilket Åkesson skiter i. Ty hans vision innehåller inget om rättvisa och solidaritet.
     Hans vision handlar om nationell identitet i en nordisk kulturgemenskap. Och det Åkesson vill göra, det verkar han tro är i det närmaste verkligt! Endast så kan lögnerna i flygbladet begripas.

Kampanjen inleddes via en hemsida registrerad på en tidigare förtroendevald för Sd, en som lämnade sina uppdrag efter att ha skämt ut sig genom grova rasistiska kommentarer. Idag jobbar den personen på Sverigedemokraternas kansli. Det rumsrena partiet igenkände i den råbarkade fotsoldaten en fin propagandakraft. Så har fascister jobbat förr, ty det fungerar.

 

Finns det någon gräns för hur dethär partiet beter sig? De drar sig inte ens för att falskeligen underteckna ett meddelande.

     ”Svenska folket”.
     Inte nog med att det är vanvettigt och förolämpande. Det är, precis som Åkessons jag-ska-göra-drömmar, ett exempel på grandios självöverskattning. Något som är djupt oroväckande hos ett parti som förbereder sig på ett maktövertagande.
     Tidigare har företrädare för Sverigedemokraterna liksom i förbigående nämnt att de kommer att stänga tidningar och omplacera polischefer när de tagit makten. Om dessa personer, med sin uppluckrade inställning till fakta, lever i tron att allt vad de säger kommer att bli gjort, då är de mycket farliga.  

”Dels är det en beskrivning av att i praktiken är det så, och att om vi får bestämma så blir det så”

Läs Åkesson-citatet tre gånger sakta. Det skulle kunna vara abstrakt filosofi. Men det är Sd:s förhållande till sanningen.

Här mals flygbladet ned i fakta