Vems systemkollaps, och varför?

”Systemkollaps” – vad är det? När myndigheterna inte fungerar rättssäkert, när välfärdstjänsterna urholkas och snedfördelas, när de fattiga inte längre har råd med basvarorna. När transportmedlen står still, vägarna förfaller och elektricitet och vatten har oregelbundna avbrott. När medborgarna är rädda för varandra. Något eller allt detta kännetecknar väl en systemkollaps?

Enligt Sverigedemokraterna har vi länge varit på väg mot en sådan, eller är redan där. Exakt vad de menar med en systemkollaps kan jag inte bedöma. De tror att det råder belägringstillstånd i många förorter, och deras väljare tror att det kan bli likadant hemma hos dem. Men bristande verklighetsförankring är inte riktigt systemkollaps, trots allt.  

Moderatledaren Kinberg-Batra använde ordet systemkollaps i en intervju utan närmare förklaring. Hon tänkte förstås inte på att det närmaste Sverige hittills kommit på vägen mot en sådan var när Allians-regeringen chockflyttade pengar från vårt gemensamma bästa till den rikaste delen av befolkningen och samtidigt sålde våra välfärdstjänster till mer eller mindre seriös affärsverksamhet.

     Stora brister i välfärden, ökande fattigdom och otrygghet. Se där början på en systemkollaps. Sedan sa borgarna också upp den överenskommelse som var en rimlig chans att styra landet utan fascistisk utpressning.
     Detta kan inte K-Batra instämma i. Men det är fegt och populistiskt av henne att slänga sig med dystopiska uttryck enbart med avsikten att lägga sig nära en rasistisk opinion.
     En stor del av den opinionen har framkallats av högerns systemskifte.  

Ännu värre blir det när utrikesminister Wallström gör den förestående ”kollapsen” till en följd av flyktingmottagandet. När ”kollapsen” kommer befarar hon att svenska folket får ”en annan inställning” till immigration.
     En annan inställning än vems? Roslings eller Åkessons? Nå, antagligen har Wallström uppfattat höstens solidaritetsyttringar och befarar att det är de som försvinner, efter en ”kollaps”. En annan reaktion skulle kunna bli att svenska folket äntligen vänder sig mot överklassen och kräver att få pengarna tillbaka! Men den möjligheten ser tyvärr vare sig folket eller utrikesministern.  
     ”Vi vill ju att det ska vara ett värdigt mottagande” påpekar Wallström, och det har hon förstås rätt i. Tråkigt nog använder sig också rasisterna av argumentet, som andas en biton av nationalism. Låg standard är motsvarar inte Sverige-bilden. Hellre transitläger i Mellanöstern, där är dom ju vana – men inte här och vi!
     Nej, ett land som givit bort sina tillgångar har inte så mycket kvar att fördela till dem som behöver.

Wallström talar klokt närhon tar upp arbetet med kvinnoorganisationer i bl a Syrien. ”Man måste börja i de områden där det inte varit så mycket strider, där det finns någon form av infrastruktur. Hur kan vi bidra till att den förblir, så att människor kan stanna?” Men, konstaterar hon sedan: det kräver bistånd. Vilket Sverige har skurit ned på, för att klara flyktingmottagandet!

     De besparingar som regeringen gjort för att behålla orättvisa lågskattesatsningar, de är alltså också flyktingarnas fel! Och undanhåller dem meningsfull hjälp i hemlandet.  

Wallström är besviken på EU. Tur att man aldrig hyst några förhoppningar om den konstruktionen.

     Men det finns mycket stor anledning att vara besviken på socialdemokratin.